Relativismen är också relativ

Jag har alltid haft en faiblesse för generalisering och relativism. När jag skrev mitt examensarbete i datalogi, ”Generaliserad programkonstruktion (med tillämpning på skolschemaläggning)” fick jag av min handledare till slut direktiv att jag inte fick använda ordet generalisering fler gånger. Notera också att att tillämpningen var satt som en underrubrik.

Likadant är jag en av de personer som är närmast irriterande jobbiga med sin relativism.
”Hur skulle det kännas om en tjuv hade brutit sig in här?”, frågade larmförsäljaren som var här för några dagar sedan.
”Eh, jobbigt att ringa försäkringsbolaget?”, svarade jag och tänkte på vilket fruktansvärt människoöde som måste ha lett till att en människa vågade bryta sig in i ett hus för att kanske, kanske tjäna några tusenlappar. Men jag tänkte också att ett sådant svar på något sätt var fel till killen framför mig.
”Jomen, tänk att en tjuv gått inne här och rotat bland era saker! Vilken kränkning!”
Ja, kanske det. Men jag kan inte hjälpa det: Jag tycker mer synd om tjuven än om mig. Fast det sa jag inte.

Tre gånger har jag blivit utsatt för personrån: I Marocko, i Tanzania och i Thailand. Det var nervöst och jobbigt, men starkaste känslan efteråt har varje gång gått till rånarna. Inte hat, inte att jag blivit kränkt, utan att jag känt medlidande och förundrats att någon kan bli så desperat att man riskerar så mycket för så lite. Hämnd? Straff? Det är närmast otänkbart för mig. Straffar och hämnas jag på dem, så kommer de bara att bli än mer desperata och få ännu svårare att kunna försörja sig på ett vettigt sätt.

Av samma skäl är jag varm anhängare av terapi och vård i stället för straff. Jag tror att utbildning och välfärd löser allt. Bara alla får en bra utbildning, lever i förortsvillor och har ett lagom vettigt jobb så kommer vi till Utopia. Hela jordens befolkning kommer att vara mätt, nöjd, utbildad, fredlig och mer och mer harmonisk. De sista brottslingarna fångar vi upp i behandlingsprogram där de får sitta och prata om sin jobbiga uppväxt och reda ut knutorna i sitt psyke.
Perfekt.

Not.

Tyvärr. En smartare person än jag förstår det snabbare, men även jag inser det. Vi är dels för olika och för komplexa för att någon formel, hur bra den än är, skulle kunna leda till ”bra för alla”. Ännu viktigare finns det så många flera drivkrafter än rationellt uttänkta ställningstaganden bakom en människas handlingar och val.

På vissa människor fungerar exempelvis straff bättre än terapi och hjälp till ett bra liv. Lyssna gärna på den utmärkta P3-dokumentären Svensken i Bolivia. Den handlar om Jonas Andersson som hamnar i drogmissbruk, blir skuldsatt, skall lösa det genom att frakta 3 kilo kokain från Bolivia (som han när han reser dit tror ligger i Afrika), åker fast på flygplatsen i La Paz och tillbringar flera år på fängelset San Pedro under stundtals vidriga förhållanden.

Fängelset räddade förmodligen mitt liv, säger Jonas i slutet av dokumentären.

/David Armini

Energisingulariteten: Människa vs maskin

Det talas om singulariteter – ett fascinerande begrepp som börjat används något pseudovetenskapligt. Matematiskt avser man lite förenklat att något ballar ur. Som en funktion som inte är definierad i en viss punkt eller där den hastigt sticker iväg mot oändligheten. Funktionen 1 / x är exempelvis singulär i punkten x. Samtidigt har det ifrågasatts om det verkligen kan finnas singulariteter i verkligheten – en singularitet är ju på något sätt en omöjligt och allt i naturen är ju uppenbarligen möjligt.

Den största av alla singulariteter är förstås universums tillblivelse. För det finns omöjligen något sätt att greppa att allting uppstod ur ingenting. Eller tanken att svaret på vad som fanns före Big Bang kan vara ”Ingenting”. För eftersom hela universum var samlat i en punkt så hade den punkten oändlig massa, vilket i praktiken innebar att tiden stod stilla. Åtminstone jag får svår huvudvärk så fort jag ens försöker tänka på det.

I medierna har det senaste tiden rapporterats mycket om att artificiell intelligens har tagit ett stort steg på väg mot den teknologiska singulariteten när maskiner kan sägas vara smartare än människor. Google-ägda Deepmind AlphaGo har nämligen som första maskin besegrat världens bästa Go-spelare. Go sägs vara en googol (10 ­000 000 ­000 ­000 ­000 ­000 ­000 ­000 ­000 ­000 ­000 ­000 ­000 ­000 ­000 ­000 ­000 ­000 ­000 ­000 ­000 ­000 ­000 ­000 ­000 ­000 ­000 ­000 ­000 ­000 ­000 ­000 000) gånger mer komplext än schack och det finns fler möjliga positioner i Go än det finns atomer i universum. Det intressant är att Go är så komplext att det inte går att räkna ut ”det bästa draget”, hur avancerad dator man än bygger. Man måste uppnå kvaliteter som liknar intuition och kreativitet.

För att hänga på tåget introducerar jag en (pseudovetenskaplig) singularitet till: Den när det kostar mindre energi att låta en maskin utföra arbetet, jämfört med att utföra det manuellt.

Gräsklipparsäsongen närmar sig och det är då jag brukar tänka på det. Självgott traskar jag runt med handjagaren och tänker på hur bra jag är jämfört med med grannarna som låter bensintörstande, bullrande och stinkande monster köra omkring. Men dagens gräsklippare utnyttjar förmodligen energin betydligt bättre än de som fanns för exempelvis 20 år sedan. Samtidigt är det förstås inte gratis energi att jag klipper gräset med en manuell klippare: Jag kommer att behöva äta och dricka mer, och kommer att producera mer avfall i form av fisar och bajs. Maten skall transporteras och förvaras kyld under långa perioder, tallriken och glaset som jag använde skall diskas, och biprodukter som skal eller matrester skall tas om hand.

Jag känner en projektledare i vindkraftsindustrin och han säger att man inte får inbilla sig att det finns någon energi som är miljömässigt gratis: Vattenkraft, vindkraft, kärnkraft, kolkraft – alla former att utvinna energi kommer med ett pris i form av negativ påverkan på miljön. Självklart innebär även ”människokraft” det.

Frågan är bara om, och i så fall när, det faktiskt kostar mer av jordens resurser att klippa gräset manuellt, i stället för att låta en maskin göra det. Eller när det miljömässigt bästa transportmedlet inte längre är att promenera.

Om det en dag är bättre för miljön att ta bilen än att gå. Jag tycker den tanken svindlar.

Jag vill kalla den händelsen för en singularitet: När det är mer negativt för miljön att människan utföra något manuellt kommer det att innebär ett stort identitetsskifte för mänskligheten. Vi kommer att behöva omdefiniera vår roll som varelse på planeten. Kanske leder det till mindervärdeskomplex och avundsjuka mot maskiner som är på väg att bli bättre på allt. Kanske tvingas vi bli mer ödmjuka inför effekten vi har på vår omgivning och miljö.

Eller så blir det som i Wall-E: Vi får vi nöja oss med ett liv som överviktiga skumbananer på svävarbäddar.

/David Armini

Tolkning av Lejonkungen

Jag älskar alternativa och överraskande tolkningar av texter och filmer, särskilt när det framstår som nästan uppenbart att upphovspersonerna bakom verket hade tänkt sig något annat.

Läs till exempel Andrev Waldens underhållande och tänkvärda tolkning av Lejonkungen som fascistisk. Själv har jag tagit upp liknande tankar om Bamse.

Tyvärr är fenomenet vanligt bland litteratur och underhållning riktad till barn och unga, där ont mot gott är ett populärt teman, ofta med en onyanserad framställning där de goda bara är goda och de onda bara är onda. En sådan värld förutsätter emellertid att vi befinner i ett fascistiskt system. Jag ogillar att spela demokratikortet, men i demokratiska samhällen finns det sällan renodlad godhet eller renodlad ondska – de flesta av oss befinner sig i ett smetigt mischmasch av egoism, storhet, generositet, oginhet, likgiltighet, passion och alla andra konstiga känslor som vi är förmögna att känna och ge uttryck för.

Om du däremot ser omkring dig och bara ser goda människor, medan ”de andra” är dåliga, så är det en varningsklocka: Förmodligen lever du i en fascistisk stat. Eller i en tecknad film.

/David Armini

Halva jorden

Pulitzer-vinnare Edward O. Wilson har kommit med en ny bok Half-Earth, Our Planet’s Fight for Life.

Varje år utrotas ett okänt antal arter från jorden, framför allt till följd av människan förstör de naturliga habitaten, flyttar invasiva arter, jakt, befolkningstillväxt och miljöförstörelse. Av många hot mot människan är minskad biologisk mångfald förmodligen ett av de allvarligaste. Desto större monokulturer, desto större blir sårbarheten mot exempelvis ett elakt virus. Varje art sitter dessutom med en skatt av information som potentiellt kan bota sjukdomar, flyga oss ut i rymden eller göra oss lyckligare. Att utrota en art, är som att slå sönder servrar som lagrar några tusen år av forskningsresultat.

Edward O. Wilsons radikala lösning är att reservera halva jordens landyta till naturreservat. Där skall arter få frodas ostörda av mänsklig påverkan. Jordens sårbarhet minskar och vi sparar informationen som kan förbättra våra liv eller till och med rädda oss.

/David Armini

Enklare matte uppdaterad

Hemsidan enklarematte.se har fått en länge efterlängtad modernisering.

Läs mer och köp häften på enklarematte.se, i iTunes eller Enklare matte på Facebook.

Linjär algebra

Envariabelanalys

Integrering

Integrering i flervariabelanalys

Ordinära differentialekvationer

Summor, serier och följder

/David Armini

Självkörande bilar

Någon gång på tidigt 1990-tal fantiserade jag om självkörande bilar: Jag tänkte mig bland annat att man skulle använda något slags spårämne eller magnetiska spår i färgen till väglinjerna. På så sätt skulle bilen enkelt hålla sig på vägen och med förprogrammerade kartor skulle den också kunna navigera autonomt. En radar eller kamera med bildanalys skulle hålla avstånd till bilar framför, trafikljus och vägskyltar skulle ha radiosändare som skulle berätta för bilen om regler och var bilen befann sig. I längden skulle bilar kunna kommunicera med varandra över radio. På motorvägar tänkte jag mig att bilarna bildade tåg, där de trådlöst låstes i varandra på optimalt avstånd för både säkerhet, miljö, vindmotstånd och hastighet.

Ungdomligt naivt kanske, men nu kommer tekniken. Det har nog inte undgått någon att exempelvis Google har kommit långt med bilar som kör på egen hand. Men även Volvo har självkörande bilar som bland annat rullar här i Göteborg. En person sitter alltid med – mest för att inte skrämma medtrafikanter.

Fördelarna är enorma: Plötsligt är visionen om noll döda i trafiken realistisk. Resan kan optimeras för maximalt utnyttjande av bränsle. Bilen kan parkera sig själv efter att ha släppt av dig vid köpcentret och kommer sedan och hämtar upp dig när du är klar. Resan kan utnyttjas till jobb eller en tupplur. Samåkning kan ordnas helt automatiskt – om du vill – inklusive betalning. Man kan till och med låta bilar köra snabbare när omständigheterna tillåter och på sikt kan vägarna göras smalare och mer utrymme lämnas till cyklister och fotgängare.

Säkerheten förbättras drastiskt: En dator blir aldrig trött eller somnar över ratten. Den låter sig inte distraheras av bråkig ungar i baksätet, eller att mobilen plingar till. Datorn kan ha perfekt koll på allt som händer i trafiken, inklusive att en bil framför varnar för en katt som verkar vara på väg ut på vägen, fast den är skymd från ditt fordon fortfarande.

Givetvis kommer det att komma bakslag. Första plåtskadan för en Google-bil blev en världsnyhet. Dödsolyckor kommer förstås att inträffa – frågan är bara när och hur stort bakslag det kommer att innebära. Samtidigt dör det runt 100 personer om dagen i trafiken i USA i olyckor med mänskliga förare. Största frågan vad gäller säkerhet är snarare hur länge vi kommer att tillåtas köra bil. Så mycket säkrare är en dator som bilförare.

Det finns utmaningar. Givetvis återstår en del tekniskt, men svårare frågor gäller ansvar, hackade bilar, vissa beslut om liv och död, och en total omstöpning av kulturen kring att köra bil.

Ansvaret vid olyckor bör landa på tillverkaren av bilen eller mjukvaran – detta verkar också ske.

Att bilar hackas är redan en säkerhetsrisk och ju mer datoriserad världen, desto större blir den risken. Oundvikligt kommer det att bli en större och otäckare exponering för hackade robotar, drönare, bilar, kylskåp och robotdammsugare.

Men vad sker om bilen måste välja? En tvärbroms så räddas katten, men det blir en plåtskada för att bilen bakom inte hinner bromsa. Plåtskadorna kommer att kosta 40 000 kronor att reparera plus utebliven arbetstid för dig och passagerarna i bilen bakom. Är en katts liv värt det? Det riktigt otäcka är att datorn hinner räkna på detta.

Eller för att spetsa till det ännu mer: Två pulkaåkande barn susar ut på vägen. Valet står mellan att köra över dem eller att plöja in i närmaste lyktstolpe. Två barn eller du. Datorn får ta det beslutet.

Och så kommer hela kulturen kring bilkörande att ändras. Så mycket av bilåkandet handlar om identitet och image – i västvärlden är bilen en av de viktigaste markörerna att definiera vem du är. Kanske är självkörande bilar slutet för bilen. Motorstyrka kommer inte längre att spela någon roll, alla bilar kommer ändå att hålla exakt samma hastighet. Kanske tappar bilen sin lyster av social och kulturell status, och reduceras till att bara vara ett praktiskt transportmedel från punkt A till punkt B.

Men då blir det ännu mer praktiskt, bekvämt och billigt om det kan ske med ett allmänt transportmedel.

/David Armini

 

Ojämställdhet: Även i de lugnaste vatten…

Internationella kvinnodagen och jag funderar på situationer när jag är medveten om att jag agerat ojämställt.

En riktig ögonöppnare hände under tidigt 2000-tal då jag regelbundet intervjuade folk för att eventuellt anställa. Dittills hade jag självgott antagit att jag var i stort sett perfekt jämställd och fördomsfri – det var absurt att tänka sig att jag hyste några nedsättande fördomar om någon som var annorlunda jämfört med mig. Därför blev det en chock när jag rannsakade vilka kandidater jag föredrog, för i de allra flesta fall anställde jag 25-30-åriga killar från vit medelklass, med akademisk examen men utan invandrarpåbrå. Trots jämförbara meriter hände det flera gånger att jag valde bort kvinnor, äldre, yngre, personer med lite annorlunda utbildningsväg och första eller andra generationens invandrare.

Förklaringen i var enkel och har sedan dess övertygat mig om att kvotering är mer bra än dåligt – kanske till och med nödvändigt för att snabbare nå ett mer jämställt samhälle: För det var så enkelt som att ju mer erfarenhet och bakgrund jag delade med personen framför mig, desto snabbare hade kunder jag relatera till hen. Vi kom snabbare överens och hade lättare att förstå varandra. Det är inte märkligt och gäller nog de flesta av oss, utan att man egentlig mening kan prata om att det är personer som hyser fördomar.

En annan ögonöppnare var när jag första gången hörde uttrycket ”mansplaining”, det vill säga när en man på ett lätt mästrande sätt förklarar något för en kvinna som egentligen kan det bättre. Bara jag hörde ordet förstod jag direkt att det är något jag gjort mig skyldig till i hela mitt liv.

Till mitt enda försvar är att är jämställd i mitt mansplainande, jag mainsplainar lika glatt för min pappa, min fru, min barn, mina anställda, chefer, invandrare, Sverigedemokrater, trotskiljster och vem som helst som orkar lyssna på mig.

Ett nytt ord till svenska: Introduktion av ”ochler”

”Hen” är bland det bästa som hänt det svenska språket på senare år.

Det må vara en viktig justering av språket ur jämställdhetssynvinkel, men bäst gillar jag det för att det rent praktiskt löste problemet att välja mellan ”hon”, ”han”, ”hon/han”, ”han eller hon”, etc.

Det finns en sådan situation som inträffar för mig fortfarande då jag skriver, nämligen ”och/eller”. ”Ska vi gå på bio och/eller Universeum idag?”

Lösningen att skriva ”och/eller” känns klumpig och ful och jag önskar ett enda ord som är ett ”inkluderande eller”, därav introduktion av ”ochler”.

Nu är inte ”ochler” ett estetiskt tilltalande ord, varken i skrift eller tal. Själv associerar jag närmast till orcher i Sagan om Ringen.

Alternativ vore exempelvis att låta ”xeller” vara exklusivt eller, alltså den nuvarande definitionen av eller, medan ”eller” fick betyda och/eller.

Ska vi se på Downton xeller Walking Dead i kväll?

Detta får sjunka in.

/David Armini