Att ta ansvar för sin egen skit

Irritationen stiger i bröstet när jag ser hur papperskorgen inne på vårdcentralens patienttoalett svämmat över. ”Det är så typiskt för hur folk inte värnar sin omgivning numera.”, tänker jag, med diffus adress till personal som inte kan ha koll på att det är fräscht på toa, eller medpatienter som inte kan se till att den använda pappershandduken hamnar i korgen i stället för på golvet. Visst förstår jag att

Själv placerar jag försiktigt mitt använda papper på toppen av det lilla berget så att det inte skall falla till golvet.

Tecknen finns där, på många ställen. När jag tyst stänger dörren efter mig för att inte störa den stilla stämningen i väntrummet reflekterar jag vidare över hur vi, samhällets medborgare har tappat just ”vi”. Samhället har blivit en apparat som vi matar in pengar i och så skall den mata ut service och förmåner till oss. Lydigt betalar vi skatt och då får vi sjukvård, vägar, skola, städning av det offentliga rummet och pension. Och en massa annat också förstås. Men är inte samhället mycket mer eller kanske mycket mindre? Nu blir vi arga på samhället – lite som marknaden är en oformlig organism som finns där och påverkar oss, men som vi inte kan påverka. Samhället, företrätt av politikerna, har en egen vilja och agenda – som ofta irriterar oss. För att papperskorgen inte töms, för att vi betalar för mycket skatt, för att gatan inte sopas ordentligt eller för att det är väntetid på vårdcentralen.

Men samhället är ju vi. Du och jag och grannen och hon där i väntrummet. Någonstans längs vägen tappade vi den där känslan av gemensamt ansvar och vi. ”We are the world” hade nog hetat ”I am the world” idag?

På vägen hem från vårdcentralen får jag nästa bekräftelse på att ”folk” inte tar ansvar för det gemensamma. Vårstädningen var ute och körde med borstbilen på vår gata några dagar tidigare och vinterns grus har sopats upp, men på ett ställe finns grus kvar. Tydligt syns det att någon missat det där om att bilen inte får stå på gatan vissa dagar och tider för precis i formen av en bil är några kvadratmeter grus kvar på asfalten. ”Se där! Ännu ett bevis för hur vi förväntar oss att bli omhändertagna.” Ingen tar ansvar för helheten. Ingen tar ansvar alls. Borstbilschauffören skall köra borstbil och de boende i husen vid gatan förväntar sig att skatten de betalar i sin tur skall betala gatsopningen.

”Fast det känns ju löjligt.”, säger han, grannen. ”Med hur folket har det i Syrien och så klagar jag på lite plast på gatan.” Det är senare samma dag och jag imponeras och förskräcks över att han är ute och städar runt återvinningsstationen. Osmart är denna placerad på en höjd och skräp tenderar att ”rinna” ned till vår gata.

Ja, kanske är det löjligt. Eller så är det där man måste börja. På sin egen gata.
Är det inte det som bygger samhället? Att ta ansvar för det som är vårt gemensamma.

Generat inser jag att jag inte tog ansvar på vårdcentralens toalett. Jag hade gjort tillräckligt när jag inte skräpade ned själv. Men att ta hand om det gemensamma rummet, vårt rum, samhället, var jag inte beredd att göra. Och där är nog de flesta av oss idag. Jag håller efter min skit, men vill inte ta i andras.

/David Armini

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *