2000 spänn för en leksakssnurra

I samband med presidentvalet i USA kikar jag emellanåt in på amerikanska medier. Efter den senaste presidentvalsdebatt landade jag på USA Today, men kom aldrig så långt som att läsa om själva debatten.

I stället fastnade jag på en annons.
För leksakssnurror.

Alltså sådana som barnen kommer hem med från slöjden. Eller bygger i Lego. En rund platta med en pinne i och så sätter man fart på den mellan tummen och pekfingret.Någon billig liten snurra finns ofta i leksaksaffären. Det är roligt att snurra saker, se hur länge man kan få den att snurra och kanske tävla mot varandra.
För några år sedan var Beyblades moderna – snurror som man fick slutmontera själv och som man kunde få extra fart på med någon slags draganordning. Japansk förstås.

Precis sådana leksakssnurror var den första och största annonsen på usatoday.com morgonen efter den andra presidentsvalsdebatten. Ja, inte Beyblades eller träsnurror, utan exklusiva snurror i olika metaller, den billigaste, gjord i rostfritt stål, kostar 38$ eller ungefär 350 kronor. Den dyraste i volfram för nästan 2 000 kronor.

mirror_large

Foreverspin heter företaget och deras hemsida är pornografi, även om jag är osäker på vad för slags pornografi. Toys for Boys. Grafiker. Esteter. Metallälskare. Folk som har allt.
Jag vet inte, men porr är det lämpligast ordet jag kan hitta.

Man kan exempelvis välja ”den starkaste” och ”mest älskade” snurran i titan för 48 $.

ska%cc%88rmavbild-2016-10-11-kl-09-08-44

Eller kanske hellre ”den klassiska” i koppar, som ”blir bättre med tiden”. Den är lite billigare med 44 $.

 

ska%cc%88rmavbild-2016-10-11-kl-09-09-41

Så fortsätter det. ”Den lekfulla” i aluminium för 34 $, ”den medeltida” i gjutjärn för 45 $, ”den mogna” i mässing för 39 $, samt ”den uråldriga” i brons för 46 $.

ska%cc%88rmavbild-2016-10-11-kl-09-10-10

ska%cc%88rmavbild-2016-10-11-kl-09-11-04

ska%cc%88rmavbild-2016-10-11-kl-09-11-23

ska%cc%88rmavbild-2016-10-11-kl-09-12-02

En riktig favorit är ”den romantiska” i rödguldplätering, ”perfekt till din partner” för 68 $.

ska%cc%88rmavbild-2016-10-11-kl-09-10-47

Och den mest magnifika i volfram, ”den tunga”, ”ett snurrande mästerverk” för 195 $.

ska%cc%88rmavbild-2016-10-11-kl-09-11-37

Självklart finns även praktiska och smakfulla tillbehör, som en bas att snurra dina snurror på. Basen är mikropolerad för maximal prestation. 39 $ kostar den. Och det vore ju synd att låta snurrorna bara ligga hur som helst, så därför finns förstås olika dockor att placera snurrorna i för mellan 56 $ och 78 $.

ska%cc%88rmavbild-2016-10-11-kl-10-28-57

Vill man inte plocka ihop en samling själv, kan man förstås köpa färdiga paket, eller ”museér”.

ska%cc%88rmavbild-2016-10-11-kl-10-57-15

”Minimuseét” kostar rimliga 225$, man får de fem leksakssnurror och en docka. ”Mellanmuséet” går på 475 $ och innehåller hela 10 snurror och två dockor.

Det ”Kompletta metallmuseét” innehåller alla 15 leksakssnurror, alla tre olika dockor och ”måste-ha” basen att snurra sina snurror på.

Allt till priset av 885 $, eller lite mer än 8 000 kronor i dagens växelkurs.
För några leksakssnurror.

Förfining och ett fantastiskt samhälle där leksaker värderas så högt?
Eller dekadens och tecken på att samhället är på väg att kollapsa?

Mitt tips är både och.

/David Armini

Nomad Foods – Findus gröna ärtor på New York-börsen.

Findus Gröna Ärter handlas på New York-börsen. Liksom fiskpinnarna och majonäsen. Dagens middag skapar en liten, liten kursuppgång på på NYSE och några tusendels öre extra i fickan på en entreprenör ett par kontinenter från både dig, din middagstallrik och fältet där ärtorna växte.Svenska_ärter_Jpg300p

Motbjudande? Kapitalismens höjdpunkt? Eller skitdesamma, bara jag får bra mat som är billig, billig, billig.

Jag kan inte sätta fingret exakt på vad, men intuitivt känns det fel att min middag handlas på en börs på andra sidan jorden. Särskilt när maten jag äter vuxit på ett fält några mil från där jag bor. Samtidigt förstår jag att skall vi mata bortåt 10 miljarder människor, så måste mycket av maten produceras storskaligt och rationellt. Vi kommer inte att kunna föda världsbefolkningen med rödbetor odlade av hippie-kollektiv – stora och effektiva företag behövs för produktion och distribution. Och skall det finnas någon som vill ta på sig det uppdraget behöver de bli belönade för sitt arbete.

Men ändå. Det cyniska i systemet blir lite för uppenbart så här. Några höjdpunkter:

  • Nomad Foods bildades i april 2014 på Brittiska Jungfruöarna.
  • Största ägarna var i juli 2016 hedgefonderna Pershing Square Capital Management och Third Point LLC, investmentbolagen Wellington Management Company, Corvex Management LP och Blackrock Advisords LLC, samt riskkapitalbolaget Permira Advisers LLP.
  • I november 2015 såldes Findus till Nomad Food för ungefär 6,7 miljarder kronor.
  • Här kan noteras att Findus då ägdes av riskkapitalbolagen Highbridge Principal Strategies, Lion Capital, JP Morgan Chase samt Sankaty Advisors. Findus gick från händerna av en grupp riskkapitalister till en annan.
  • I mars 2016 meddelades att fabriken i Bjuv skulle läggas ned. Med Nomad Foods egna ord:
    The consolidation of operations is expected to create a more efficient supply chain.Källa.
    The indemnification asset recognized relating to the acquisition of the Findus group is secured by shares held in escrow, so that the value of the assets are restricted to the value of these shares as at the balance sheet date. As at March 31, 2016, 6,964,417 shares were held in escrow for use against the associated liabilities and were valued at $9.01 (€7.88) each.Källa. (Nej, jag förstår inte detta. Jag har läst det minst 50 gånger men förstår det ändå inte. Och det är säkert rätt och kanske till och med bra. Men jag blir liksom inte så sugen på ärter till middag.)

Findus har rötterna i den skånska myllan enligt Findus sida på Facebook. Inte för att påståendet är direkt felaktig, men vore det inte mer relevant och med verkligheten överensstämmande att nämna att Findus ägs av ett företag på Brittiska Jungfruöarna som i sin tur ägs av hedgefonder och investmentbolag. Personerna som driver detta mångmiljardmaskineri har – gissningsvis – aldrig ätit Findus ärter, har aldrig satt sin fot i Sverige, vet inte vad skånsk mylla är och har en enda motivator bakom sitt engagemang: Pengar, mycket pengar och ännu mer pengar.

Jag kan inte låta bli att notera en sak. ”Nomad” – är det inte en freudiansk felsägning?
”No mad” är ju på skandinaviska lätt att förstå som ”inte mat”…

/David Armini

Uppfinnare vs entreprenör

Oppfinnar-Jockes kluriga magasin – jag minns fortfarande det första kryptot jag löste. Jag älskade serietidningar, och under en period var denna tidning den jag älskade allra mest. Det var roligt att lösa problem, jag kände mig smart och så kittlade tanken om att faktiskt uppfinna saker. Även om det var lite buskis över många av Jockes ”uppfinningar”.

oj

Tonåren och 20-årsåldern präglades av många idéer – framför allt nosade jag på att utveckla olika datorprogram, men jag funderade även på annat, som stabila notställ eller brädspel. För mig fanns det alltid med kittlande idé om att bli rik på en genial uppfinning: Till en början var den kopplingen automatisk – en tillräckligt bra innovation skulle automatiskt göra uppfinnaren rik.

Därefter har jag sett det som ungdomlig naivitet. Att jag kunde vara så blåögd att tro att bara för något var bra så blir det framgångsrikt. Haha-ha, så lustigt. Det behövs Powerpoints, affärsplaner, businesscoacher, entreprenörskapital, investeringsrådgivning, säljpitcher, key selling points, first mover advantage, unikitet, marknadsbearbetning, affärsänglar, och f-n och hans m-ster. Tro mig, jag har varit där. Det handlar väldigt lite om att göra något bra, och väldigt mycket om att övertyga om att man gör något bra. Rätt kontakter och rätt ord är långt viktigare än en bra uppfinning.

Långt senare har jag börjat fundera på det igen. Var den verkligen så naiv? Den där tanken om att en riktigt bra sak blir populär – inte för marknadsföringen, affärsplanerna, den snygga lanseringen, eller för att rätt personer sitter i styrelsen. Utan för att den helt enkelt är bra.

Jag är ledsen, för det är som att svära i kyrkan, men jag tror på mer överstatlighet för att driva innovationen framåt. Troligen har vi passerat kapitalismens höjdpunkt, eller befinner oss åtminstone i en närhet av den. Marknadsekonomi och kapitalism har under några decennier drivit teknisk utveckling framåt i hög fart: Bilar, flygplan, datorer och smarta telefoner. Allt så billigt att nästan varje person i ett land som Sverige har råd med det.

Men nu kommer vi att tappa fart. ”Kapitalet” och ”marknaden”. Det är idag konservativa krafter som kan hämma utveckling i stället för att driva på den. Big Oil, Big Tobacco, Big Pharma. Big IT. Big Food. Big Banking. Gigantiska koncerner som blir allt stelare och trögare. Siktet är nästa kvartal – omsättning och vinst. Omsättning och vinst. Allt hänförs till omsättning och vinst.

Är det meningen med livet? Så stor omsättning och så stor vinst som möjligt till de stora företagen och dess ägare? Apple har inget intresse av att göra så bra telefoner och datorer som möjligt till oss konsumenter. Liksom Nomad Foods mål inte är ge dig de bästa gröna ärtorna. (Nomad Foods äger sedan några månader tillbaka Findus. Därmed är ärtorna på New York-börsen.) Apple, Nomad och alla andra stora företag tillverkar varor och tjänster på ett sätt som genererar maximal intäkt till minimal utgift – det är lätt att säga att konkurrens tvingar företagen att göra de bästa produkterna för konsumenterna, men det är fel. Företagen tillverkar det som är bäst på att generera en hög vinst till dem och deras ägare. Det är drivkraften i hela vårt ekonomiska system.

Den kraften har varit bra för att driva fram fantastiska uppfinningar, men den närmar sig ett lokal maximum. All utveckling behöver förnyelse – att tro att en modell kan driva en evig positiv förbättring är bara naivt. Om ens det. Heliga kor och svära i kyrkan, men det som nu behövs är något som driver samhälle och utveckling med andra krafter än vinst till företag och dess ägare. Krafter som uppmuntrar nya idéer och uppfinningar utan att ställa omedelbara krav på omsättning och vinstmaximering.

Siktet behöver vara ”bra, nyttigt, roligt, viktigt” – inte ”lönsamt”.

Nej, Oppfinnar-Jockes kluriga magasin känns hopplöst daterad. Som världen ser ut i dag, vore det mer tidsenligt med serietidningen ”von Ankas tips&råd för den lille entreprenören”.

/David Armini