Den relativa felaktigheten av kunskap

Jorden är platt.
Det finns drakar.
Solen snurrar runt jorden.
Atomer är odelbara.
Man blir frisk av att åderlåtning.

Universum är 13,7 miljarder år gammalt.
Kvarkar, bosoner, elektroner, m.fl. är de minsta och odelbara partiklarna.
Vi kan bota en massa sjukdomar med olika piller.

Vetenskapen och kunnandet verkar – i ett långt perspektiv – oftare ha fel än den har rätt. Vi kan nästan räkna med att mycket av det vi tar för givet idag, kommer att ses som vidskepelse och absurditeter i framtiden. Åtminstone har det varit på det sättet genom hela mänsklighetens historia. Varje ny generation har gjort framsteg och insikter som fått tidigare kunnande och vetenskap att framstå som nästan naiva fantasier.

Är då hela kunskapsbygget med vetenskap, undervisning och utbildning meningslöst? Varför skall vi forska fram resultat och sedan lära ut dem, när vi nästan med säkerhet kommer att kunna motbevisa dem en dag i framtiden?

Samtidigt har vi haft nytta av många av kunskaperna – fast de visat sig felaktiga. Det gick att navigera för tusentals år sedan. Vi kan flyga idag, ända till månen om vi så vill. Vi kan bygga datorer och verkar kunna bota ganska många sjukdomar. Skall vi förkasta den kunskapen för att det finns en risk att framtiden kommer att skratta åt vår naivitet och vidskepelse?

Kanske ligger missuppfattningen i att tänka på kunskap som absolut, det vill säga att det skulle finnas kunskap som håller – oavsett sammanhang. Begrepp som kunskap, sant, falskt, vetenskap – de kanske bara kan existera i ett sammanhang.

Tid, avstånd och hastighet går inte att isolera från varandra – man måste ta hänsyn till vilken hastighet du rör dig med, för att det skall vara relevant att prata om tid. Så kanske det är även med kunskap. Det är bara om du tar hänsyn till vilken omgivning du befinner dig i som det är relevant att tala om ett påstående som sant eller falskt. Utan hänsyn taget till kontexten är det meningslöst att tala om sanningshalten i kunskap.

Därför kan det kontradiktoriska påståenden vara sanna – beroende på vilket sammanhang du befinner dig i. Under medeltiden var åderlåtning ett bra sätt att bota sjukdomar, drakar fanns, jorden var platt och solen snurrade runt jorden. Det paradigm som människor befann sig i då, gjorde den kunskapen bra och relevant. Eller åtminstone innebar harmlöst felaktiga uppfattningar.
Visst kan man hävda att exempelvis åderlåtningen var så farligt att folk faktiskt dog till följd den, men kanske var det tillräckligt många som blev friska med placebo.

För missta dig inte. Placebo är förmodligen den sammantaget starkaste medicin vi fortfarande har och åtminstone undertecknad hyser inget tvivel om att vi i framtiden kommer att fnysa åt den medicinska vetenskapen runt millennieskiftet. Samtidigt som det i dag, här och nu, är fantastiskt vilka framsteg som gjorts vad gäller att bota infektioner och många andra sjukdomar.

Medicinsk vetenskap anno 2016 är bra och hjälper många. Men den är inte sann – mycket handlar om chansningar och tro. Bara det att en färgad tablett kan väntas ha starkare läkande kraft på en patient, jämfört med en vit tablett – säger inte det allt om hur primitiv vår inställning till medicin och annan vetenskap och kunskap är?

/David Armini

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *