Härfågel – budbärare om krig och olycka

Härfågeln är uppseendeväckande med sin granna fjäderdräkt, resta plym och distinkta läte. På flera språk har den ett onomatopoetiskt namn – på latin Upupa eopos eller engelskan Hoopooe.

Den finns i nästan hela gamla världen från Sydafrika och Sydostasien och norrut – det är bara i nordligaste delarna av Euroasien som den saknas. I Sverige ses den sällsynt men årligen i de södra delarna av landet och häckar oregelbundet, i första hand på Öland.

”Upp! Upp! Upp! Ut! Ut! Ut!” Det är lätt att tolka det trestaviga hoandet som ett alarm och en källa till oro, och den är rikt förekommande i sagor och mytologi. I svensk folktro ansågs den förebåda krig, svält och missväxt – lätet var en budbärare om dessa olyckor. Även den långa vassa näbben tolkades som ett vapen och fjäderkammen liknar romerska härförares hjälmprydnader.
Det är lätt att tänka att det svenska namnet därför syftar på ”här” som i en krigshär, men mer troligt är att det från början syftade på ”oäringsfågel”; äring är årets skörd och oäring är alltså missväxt.

Härfågeln lever ofta nära människan där den äter insekter på åkrar eller ängar – dieten inkluderar skadeinsekter och ses i sydligare länder ofta med mer välvilliga ögon än den gjorde hos oss. I vissa många länder är den till och med skyddad under lagen och i Israel är den sedan 2008 nationalfågeln. Redan under antiken finns många referenser till härfågeln: Aristoteles nämnde den, i det antika Egypten och Kreta ansågs den helig och i Persien var den en ledare för fåglarna och en symbol för dygd.

Härfågeln har jämfört med andra fåglar en förstärkt muskulatur i huvudet – på så sätt kan den föra ned den långa näbben i marken och öppna den när den letar insekter.

/David Armini

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *