Makode Linde och Lars Vilks: Att flytta en diskussion från orsak till symptom

Det är för enkelt att säga att ”nästa steg är väl att göra konst av en Hitler-hälsning”.

Ändå kan jag inte sätta fingret på vad i Makode Lindes och Lars Vilks konstnärskap som ger mig avsmak. Fortfarande är jag beredd att försvara dem, och deras konst. Fortfarande tycker jag att de kommer med intressanta infall och reflektioner. Inte minst är jag beredd att skriva under på att just känslan av avsmak kan vara ett tecken på god eller viktig konst. Åtminstone konst som hittat ett berättigande. Om en skall våga sig på att hävda att en del konst saknar berättigande.

Ändå gnager en känsla av att jag hade föredragit att slippa rondellhunden och Painful Cake. Både Linde och Vilks rör sig förstås kring frågor som är angelägna: Vad är konst? Vad är politik? Vad får en säga? Vad får en säga i yttrandefrihetens namn? Vad är rasism? Vad är fördomar? Hur mycket skall en världsreligion tåla? Och uppenbart lyckas de få mycket uppmärksamhet till dessa viktiga frågor.

Eller lyckas de verkligen med det? Lyckas de öppna en debatt som för diskussionen framåt, eller handlar debatten mest om dem som personer, om Vilks är islamofob och om Linde är rasist? Jag vill med bestämdhet hävda att varkendera är fallet, att bägge har en sympatisk människosyn och patos, även om de ibland verkar göra sitt bästa för att framstå som motsatsen.

Och lika lätt som det är att anklaga Vilks och Linde för effektsökeri och ett unket behov av uppmärksamhet, lika lätt är det att förutsäga den torftiga debatt som följer varje gång någon av dem når dagstidningarnas förstasidor eller Aktuellt. Ofrånkomligen kommer samma argument att tuggas om: Yttrandefrihet och kränkning av en religion respektive färgade. Det är som att tvingas se om en tv-serie för femte gången – till det en tv-serie som man inte ens gillade vid första visningen.

Dessa bägge konstnärer är bra på att skapa debatt och reaktioner, men jag hävdar att de misslyckas med att bidra till en intressant debatt. I stället för att skapa en arena för en intressant och konstruktiv diskussion, skapar de en situation med pajkastning och ordkrig. Dessutom kastas pajer och ord på och kring symptom, snarare än orsaker.

Kanske behövs de som en nagel i ögat på de politiskt korrekta kulturrelativisterna, men jag menar att vi snabbare och lättare når ett samhälle med mer tolerans, öppenhet och ömsesidigt värnande om varandra utan Painful Cake och rondellhundar.

Jag kommer att försvara att de får kasta sina pajer om de nu tycker det är viktigt, men jag tycker att det är onödigt och omoget. Bara för att Linde och Vilks lyckas göra att tredje part känner sig kränkt, ledsen, arg så betyder det inte att de har skapat betydelsefull konst.

/David Armini

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *