Ojämställdhet: Även i de lugnaste vatten…

Internationella kvinnodagen och jag funderar på situationer när jag är medveten om att jag agerat ojämställt.

En riktig ögonöppnare hände under tidigt 2000-tal då jag regelbundet intervjuade folk för att eventuellt anställa. Dittills hade jag självgott antagit att jag var i stort sett perfekt jämställd och fördomsfri – det var absurt att tänka sig att jag hyste några nedsättande fördomar om någon som var annorlunda jämfört med mig. Därför blev det en chock när jag rannsakade vilka kandidater jag föredrog, för i de allra flesta fall anställde jag 25-30-åriga killar från vit medelklass, med akademisk examen men utan invandrarpåbrå. Trots jämförbara meriter hände det flera gånger att jag valde bort kvinnor, äldre, yngre, personer med lite annorlunda utbildningsväg och första eller andra generationens invandrare.

Förklaringen i var enkel och har sedan dess övertygat mig om att kvotering är mer bra än dåligt – kanske till och med nödvändigt för att snabbare nå ett mer jämställt samhälle: För det var så enkelt som att ju mer erfarenhet och bakgrund jag delade med personen framför mig, desto snabbare hade kunder jag relatera till hen. Vi kom snabbare överens och hade lättare att förstå varandra. Det är inte märkligt och gäller nog de flesta av oss, utan att man egentlig mening kan prata om att det är personer som hyser fördomar.

En annan ögonöppnare var när jag första gången hörde uttrycket ”mansplaining”, det vill säga när en man på ett lätt mästrande sätt förklarar något för en kvinna som egentligen kan det bättre. Bara jag hörde ordet förstod jag direkt att det är något jag gjort mig skyldig till i hela mitt liv.

Till mitt enda försvar är att är jämställd i mitt mansplainande, jag mainsplainar lika glatt för min pappa, min fru, min barn, mina anställda, chefer, invandrare, Sverigedemokrater, trotskiljster och vem som helst som orkar lyssna på mig.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *