David Armini – Sida 6

Varför häckar inte fåglar i Afrika och Asien och flyttar till oss?

Varför finns det inga arter som har omvänd häcknings-/flytt-/övervintringscykel, det vill säga häckar söder om oss under vintern och flyttar norrut mot våra breddgrader för att översomra hos oss? Vad är det som gör att massiva mängder arter häckar hos oss och övervintrar i söder, medan (nästan) inga häckar i söder och översomrar i norr?

Eller finns det sådana arter?

Jag har även ställt frågan på Vår Skådarvärld på Facebook. Nedan följer några vidare tankar.

Egentligen finns inget hinder att en art skulle kunna häcka i Afrika under vår vinter, för att till sommaren flytta norrut och översomra hos. Det nu gällande beteende utvecklades i samband med den senaste istiden. Fåglar tvingades då söderut under vintern, men på sommaren kunde de återvända en bit norrut för att utnyttja tillgången på föda då. När sedan istiden upphörde, fortsatte samma beteende.
Att helt reversera beteendet är en stor förändring. En art ska då börja häcka på vintern i stället för på sommaren, och börja flytta norrut. Det är stor omställningar, för vilka det förmodligen krävs någon yttre faktor för att trigga omställningen.

Å andra sidan kan sägas att istiden var nyligen ur ett evolutionärt perspektiv, men att det verkar som att fåglar är mycket snabba på att anpassa sig, som pilgrimsfalk och svart rödstjärt som snabbt ändrat sig från att häcka bland berg till skyskrapor. Ett annat exempel är hur Paddyfield Pipit utvecklats från större piplärka – det börjar med att enstaka större piplärkor stannar kvar i söder på övervintringsplatsen i Indien, sedan blir de fler och fler, börjar häcka, blir stannfåglar, börja anpassa storlek och färg, etc, etc.
Det är en utveckling som kan gå fort. Om inte decennier så åtminstone sekler snarare än millennier.
Och då kan man tänka såhär: Fåglar är opportunister som griper varje tillfälle att skaffa sig reproduktiva fördelar. Fåglar är många. De har rätt korta livscykler (några års livslängd för små pippisar och med reproduktion varje år).
Och då verkar det märkligt att inte en endaste art testar en helt ny strategi och vänder flyttmönstret.
Men där kanske svaret ligger? Att det är en helt ny strategi?
Det kanske är större förändringar hos en fågel som behövs för att framgångsrikt häcka i söder och övervintra i norr, som att ändra när äggen läggs mm – vilket kanske är mycket svårare att få till stånd jämfört med att anpassa storlek och färg?

Men i Amerika finns några exempel som åtminstone tangerar detta.

Ladusvala har tidigare uteslutande häckat på norra halvklotet och flyttat till södra halvklotet, men under 1980-talet etablerades det en population på ett fåtal par i nordöstra Argentina. Sedan dess har denna sydliga population växt till tusentals par. Det är okänt hur den sydliga populationens flyttvanor ser ut, men en så utpräglad transkontinental långflyttare har klarat av att justera sin inre klocka med 6 månader för att häcka under den sydliga sommaren. Om de sydliga fåglarna skulle flytta tillbaka och översomra i norr skulle ju det dock vara extremt svårt att veta utan ringmärkningsåterfynd eller sändardata, eftersom de ju bara skulle se ut som vilka icke-häckande ladusvalor som helst.
http://www.eeb.cornell.edu/winkler/Publication%20Copies/Billerman-2011-Auk-Population%20Genetics.pdf
Enligt isotopanalyser verkar det som att den Argentinska populationen av ladusvalor flyttar till nordöstra Sydamerika under den sydliga vintern.
http://journals.plos.org/plosone/article?id=10.1371%2Fjournal.pone.0055654
(Redigerad text skriven på FB av Victor Nilsson-Örtman.)

I Sydamerika förekommer det också en del andra landsfågelarter som flyttar norrut, vissa t.o.m. tusentals kilometer. T.ex. den sydligaste underarten av gaffelstjärtstyrann (Fork-tailed Tyrant), som häckar bl.a. i Argentina, övervintrar i norra Sydamerika och Västindien. Den långdistansflyttande underarten påträffas årligen även i USA, och det finns t.o.m. ett fynd från Spanien.
(Redigerad text skriven på FB av Andreas Uppstu.)

/David Armini

Enklare matematik nu på Bokus

Mattehäftena Enklare matematik nu på Bokus.

Enklare matematik nu på Adlibris

Mattehäftena Enklare matematik finns nu att köpa från Adlibris.

Fyra myror är lika många som fyra elefanter

Eeen, tvåååå, treeee…

Redan när barn är mycket små börjar vi träna dem i talbegrepp. Min yngsta dotter är drygt ett år och jag ljudar tal med henne när vi flyttar Lego-bitar eller något annat:
Antal är något människan uppfunnit och vi måste träna oss att använda dem.

Jag har många gånger argumenterat för att begreppet noll är en av de viktigaste uppfinningar i mänsklighetens historia. Begreppet ”en tom mängd” är mycket abstrakt även om det inte är några större problem att omfamna ett utryck som att ”äppleskålen är tom – det finns inga äpplen kvar”. Att däremot identifiera ”noll äpplen” som en manipulerbar mängd är långt ifrån självklart.

Vad är egentligen ”noll äpplen”? För att få en känsla av hur märkligt begreppet noll är, jämför ett äpple och ett päron. Självklart är inte ett päron och ett äpple samma sak. Men hur är det med noll äpplen och noll päron – är det samma sak?

Vilket för oss in på kanske en än viktigare uppfinning för mänsklighetens utveckling, nämligen symboliska tal. Ett äpple och ett päron är inte samma sak, men de är av samma antal, i det här fallet ett. Idag är det redan för små barn gripbart att det finns abstrakta, symboliska tal som har ett värde oberoende av vad vi pratar om. Tio bananer är lika många som tio hangarfartyg.
Fyra myror är lika många som fyra elefanter.

Men detta är på långa vägar självklart. Tänk hur olika saker har fått olika måttenheter – en ”hord getter”, en ”skäppa säd”, ett ”tjog ägg”, en ”flock fåglar”. Många av dessa uttryck lever kvar idag.

En teori är att det började med herdar som räknade fåren eller getterna de vallade. När herden tog ut boskapen på bete plockade hen en sten för varje djur och la i en påse. Kvällen, när det var dags att samla ihop djuren, plockade herden bort en sten för varje får eller get – blev det stenar över så saknades något djur. Utan att ha egentligen räkneord kopplade till vissa antal, kunde ändå herden förstå att två mängder kunde ha lika många element, trots att mängderna var sammansatta av olika sorter.

En indikation på att våra hjärnor egentligen inte är konstruerade för att räkna är att titta på en mängd av någonting. Getter, fåglar, prickar, streck.

Jag får tala för mig – men jag behöver räkna strecken ett i taget, eller kanske två åt gången. Det är bara mycket små mängder som går att omedelbart ”se” hur många element det är. 1, 2, 3 kanske 4, men om det är 5 objekt måste åtminstone jag räkna dem, eller gruppera dem som 2 + 3 och då ”se” antalet 2 och antalet 3 och sedan använda min kunskap att 2 + 3 är lika med 5.

Småningom skaffade sig befolkningen i de tidiga civilisationerna ord som kopplade samman till ett abstrakt antal, att ordet ”två” skall motsvara antalet två. Idag är detta så djupt rotat i oss att det knappt går att föreställa sig att inte förstå att ordet ”två” betyder talet två. Eller ännu djupare – att talet två motsvarar antalet två.
Eller ett steg djupare till.
Att det alls är relevant att prata om antal.

Åtminstone min stackars dotter kommer i alla fall att växa upp med att det är väldigt relevant att tala om antal.

/David Armini

H&M’s feministiska kampanj

Låt mig först säga hur mycket jag tycker om videon och dess budskap. Den kan sägas vara en del av feminismens fjärde våg, som är mer inkluderande och mångfacetterad än feminism varit tidigare. Lika lön och stopp mot våld mot kvinnor är givetvis fortsatt grundbultar, men nya problem online behöver hanteras och kvinnors rättigheter i utvecklingsländer har kommit högre upp på dagordningen. Med sociala medier har både nya problem uppkommit med online-mobbing och drev i liten och stor skala, men samtidigt har det blivit lättare att nå ut med problem, att starta samtal och finna gemenskap bland andra utsatta. Idag finns också en stark rörelse för positiv inställning till den egna kroppen – inte bara en kritik mot snäva kroppsideal, utan också en positiv strävan om ett mer inkluderande visuellt språk i medier.

Lena Dunham, Emma Watson, Ruby Rose, Beyoncé – en lista med kvinnor som på olika sätt arbetar för, och för fram dessa budskap kan idag göras glädjande lång.

Då gör H&M entré med en video för sin höstkollektion 2016.

Och jag kan som sagt inte annat än att tycka att videon är underbar, positiv, hoppingivande och alldeles jättebra att H&M gör en sådan reklamvideo. Till en cover av Tom Jones She’s a Lady flimrar en räcka kvinnor förbi som utmanar stereotypa tankar om vad ”Like a Lady” innebär. 72-åriga modellen Lauren Hutton, långt från trådsmala modellerna Paloma Elsesser och Katy Syme. Musikern Jillian Hervey petar tänderna med en gaffel i en restaurang, Muay Thai-boxaren Fatima Pinto beundrar sina muskler i en svart liten klänning och modellerna Arvida Bystrom och Iselin Steiro visar att man som kvinna kan ha orakade armhålor respektive sitta bredbent i tunnelbanan.

Är det bra att H&M har gjort denna reklamvideo? Absolut och utan tvekan ja. Men hur bra det ändå är att multinationella företag kommer med mer positiva budskap och till och med är med och driver utvecklingen mot en mer positiv kvinnosyn, måste man påminna sig om motivet.

H&M värnar inte om kvinnor.
H&M värnar om sina aktieägare.

Det enda, absolut enda motivet som H&M har med att göra denna video är för att man hoppas att man kommer att sälja mer kläder. För det är enda skälet för att H&M finns: Att sälja så mycket kläder som möjligt, till ett så högt pris som möjligt och producerade till en så låg kostnad som möjligt.

I Kambodja och Indien rapporteras om hur gravida kvinnor avskedas och att sexuella trakasserier är vanliga. Syriska flyktingbarn arbetar i H&M’s fabriker i Turkiet och enligt Human Rights Watch får inte arbetare vid fabriker i Kambodja vägra övertid och får ändå inte betalt för övertiden. Sorgligt nog är det kanske än mer chockerande att H&M’s butiker i New York tidigare i september tog bort hela sitt plus-size-sortiment för att det inte fick plats (!).

Nej, H&M och reklamfirman Forsman&Bodenfors är inte engagerade i kvinnors rättigheter. De vill sälja kläder och just nu hoppas de att feminism och en positiv kroppsinställning skall stärka H&M’s varumärke, så att man kan sälja ännu mer kläder.

Om trenden imorgon är heroin chic och anorexia – ja, då kommer de inte att tveka ens en sekund att göra en video på det temat.

/David Armini

2000 spänn för en leksakssnurra

I samband med presidentvalet i USA kikar jag emellanåt in på amerikanska medier. Efter den senaste presidentvalsdebatt landade jag på USA Today, men kom aldrig så långt som att läsa om själva debatten.

I stället fastnade jag på en annons.
För leksakssnurror.

Alltså sådana som barnen kommer hem med från slöjden. Eller bygger i Lego. En rund platta med en pinne i och så sätter man fart på den mellan tummen och pekfingret.Någon billig liten snurra finns ofta i leksaksaffären. Det är roligt att snurra saker, se hur länge man kan få den att snurra och kanske tävla mot varandra.
För några år sedan var Beyblades moderna – snurror som man fick slutmontera själv och som man kunde få extra fart på med någon slags draganordning. Japansk förstås.

Precis sådana leksakssnurror var den första och största annonsen på usatoday.com morgonen efter den andra presidentsvalsdebatten. Ja, inte Beyblades eller träsnurror, utan exklusiva snurror i olika metaller, den billigaste, gjord i rostfritt stål, kostar 38$ eller ungefär 350 kronor. Den dyraste i volfram för nästan 2 000 kronor.

Foreverspin heter företaget och deras hemsida är pornografi, även om jag är osäker på vad för slags pornografi. Toys for Boys. Grafiker. Esteter. Metallälskare. Folk som har allt.
Jag vet inte, men porr är det lämpligast ordet jag kan hitta.

Man kan exempelvis välja ”den starkaste” och ”mest älskade” snurran i titan för 48 $.

Eller kanske hellre ”den klassiska” i koppar, som ”blir bättre med tiden”. Den är lite billigare med 44 $.

Så fortsätter det. ”Den lekfulla” i aluminium för 34 $, ”den medeltida” i gjutjärn för 45 $, ”den mogna” i mässing för 39 $, samt ”den uråldriga” i brons för 46 $.

En riktig favorit är ”den romantiska” i rödguldplätering, ”perfekt till din partner” för 68 $.

Och den mest magnifika i volfram, ”den tunga”, ”ett snurrande mästerverk” för 195 $.

Självklart finns även praktiska och smakfulla tillbehör, som en bas att snurra dina snurror på. Basen är mikropolerad för maximal prestation. 39 $ kostar den. Och det vore ju synd att låta snurrorna bara ligga hur som helst, så därför finns förstås olika dockor att placera snurrorna i för mellan 56 $ och 78 $.

Vill man inte plocka ihop en samling själv, kan man förstås köpa färdiga paket, eller ”museér”.

”Minimuseét” kostar rimliga 225$, man får de fem leksakssnurror och en docka. ”Mellanmuséet” går på 475 $ och innehåller hela 10 snurror och två dockor.

Det ”Kompletta metallmuseét” innehåller alla 15 leksakssnurror, alla tre olika dockor och ”måste-ha” basen att snurra sina snurror på.

Allt till priset av 885 $, eller lite mer än 8 000 kronor i dagens växelkurs.
För några leksakssnurror.

Förfining och ett fantastiskt samhälle där leksaker värderas så högt?
Eller dekadens och tecken på att samhället är på väg att kollapsa?

Mitt tips är både och.

/David Armini

Paradigmskiftet från att överleva till att leva

När eftervärlden analyserar vår tid kommer man att prata om paradigmskiftet som skedde under slutet av 1900-talet och början av 2000-talet. Efterkrigsgenerationen var den sista svenska som kunde arbeta sig till en väsentligt bättre tillvaro – de som föddes på 1940- eller 1950-talen och arbetade hårt, kunde skörda en fantastiskt ökad levnadsstandard. TV, bil, tvättmaskin, charterresor, allmän sjukvård, allmän skola. En generation tog alla stegen framåt – generationerna innan fick fortfarande kämpa för sin överlevnad och generationerna efter har bara finputsat. Resan går till Borneo i stället för Mallorca. Bilen har blivit bilarna. TVn har blivit TV, Playstation, Wii och smartphone (helst senaste) till alla i familjen. Men i stort set har det inte hänt så mycket på 50 år.

…utom att du inte längre behöver arbeta hårt för att ha en riktigt bra levnadsstandard.
Till skillnad från mina föräldrars generation behöver jag inte ha särskilt bra lön för att ha råd med bil, TV, charterresa och tvättmaskin. I Sverige 2015 är det närmaste en rättighet.

Visst mår man bättre om man har det bättre ställt. Ingen mår bra av att behöva oroa sig för att gå i smutsiga kläder eller att inte kunna äta ett näringsriktigt mål mat tre gånger om dagen. Men mer pengar innebär inte automatiskt högre livskvalitet. Gränsen lär gå någonstans mellan 30 och 40 000 kr i dagens pengar räknat – runt en sådan inkomst är det högst sannolikhet att du är lycklig.

Jag ser att mina egna barn knappt önskar sig något materiellt längre. ”förstås” vill man ha, närmast räknar med, en uppdaterad smartphone och att hushållet skall ha Playstation, Wii, bil, tvättmaskin, diskmaskin. Visst lever undertecknad i en privilegierad medelklass i ett privilegierat hörn av världen, men det är en stor och växande medelklass och åtminstone min avkomma har svårt att komma på vad de önskar sig i julklapp eller födelsedagspresent.

I dåliga stunder tror jag vi är på väg mot en postindustriell kollaps av samhället och dess funktioner:
Ingen kommer att vilja arbeta för ett bättre liv åt sig och sina medmänniskor, ingen kommer att bry sig om något annat än den egna tillfredsställelsen för dagen.

I andra stunder tror jag i stället att vi står inför en av de viktigaste milstolparna i människans historia:
Idag, här och nu i Sverige, kan i stort sett hela befolkningen ha alla grundläggande behov och mer därtill uppfyllda. Materiellt sett kan en hel nation ha allt de behöver materiellt, i form av utbildning, tak över huvudet, vård och mat för dagen. Allt finns på plats för att ta nästa steg i utvecklingen.
En enda sak återstår att lösa för medelsvensson.

Hur blir jag lycklig?

/David Armini

Den relativa felaktigheten av kunskap

Jorden är platt.
Det finns drakar.
Solen snurrar runt jorden.
Atomer är odelbara.
Man blir frisk av att åderlåtning.

Universum är 13,7 miljarder år gammalt.
Kvarkar, bosoner, elektroner, m.fl. är de minsta och odelbara partiklarna.
Vi kan bota en massa sjukdomar med olika piller.

Vetenskapen och kunnandet verkar – i ett långt perspektiv – oftare ha fel än den har rätt. Vi kan nästan räkna med att mycket av det vi tar för givet idag, kommer att ses som vidskepelse och absurditeter i framtiden. Åtminstone har det varit på det sättet genom hela mänsklighetens historia. Varje ny generation har gjort framsteg och insikter som fått tidigare kunnande och vetenskap att framstå som nästan naiva fantasier.

Är då hela kunskapsbygget med vetenskap, undervisning och utbildning meningslöst? Varför skall vi forska fram resultat och sedan lära ut dem, när vi nästan med säkerhet kommer att kunna motbevisa dem en dag i framtiden?

Samtidigt har vi haft nytta av många av kunskaperna – fast de visat sig felaktiga. Det gick att navigera för tusentals år sedan. Vi kan flyga idag, ända till månen om vi så vill. Vi kan bygga datorer och verkar kunna bota ganska många sjukdomar. Skall vi förkasta den kunskapen för att det finns en risk att framtiden kommer att skratta åt vår naivitet och vidskepelse?

Kanske ligger missuppfattningen i att tänka på kunskap som absolut, det vill säga att det skulle finnas kunskap som håller – oavsett sammanhang. Begrepp som kunskap, sant, falskt, vetenskap – de kanske bara kan existera i ett sammanhang.

Tid, avstånd och hastighet går inte att isolera från varandra – man måste ta hänsyn till vilken hastighet du rör dig med, för att det skall vara relevant att prata om tid. Så kanske det är även med kunskap. Det är bara om du tar hänsyn till vilken omgivning du befinner dig i som det är relevant att tala om ett påstående som sant eller falskt. Utan hänsyn taget till kontexten är det meningslöst att tala om sanningshalten i kunskap.

Därför kan det kontradiktoriska påståenden vara sanna – beroende på vilket sammanhang du befinner dig i. Under medeltiden var åderlåtning ett bra sätt att bota sjukdomar, drakar fanns, jorden var platt och solen snurrade runt jorden. Det paradigm som människor befann sig i då, gjorde den kunskapen bra och relevant. Eller åtminstone innebar harmlöst felaktiga uppfattningar.
Visst kan man hävda att exempelvis åderlåtningen var så farligt att folk faktiskt dog till följd den, men kanske var det tillräckligt många som blev friska med placebo.

För missta dig inte. Placebo är förmodligen den sammantaget starkaste medicin vi fortfarande har och åtminstone undertecknad hyser inget tvivel om att vi i framtiden kommer att fnysa åt den medicinska vetenskapen runt millennieskiftet. Samtidigt som det i dag, här och nu, är fantastiskt vilka framsteg som gjorts vad gäller att bota infektioner och många andra sjukdomar.

Medicinsk vetenskap anno 2016 är bra och hjälper många. Men den är inte sann – mycket handlar om chansningar och tro. Bara det att en färgad tablett kan väntas ha starkare läkande kraft på en patient, jämfört med en vit tablett – säger inte det allt om hur primitiv vår inställning till medicin och annan vetenskap och kunskap är?

/David Armini

Nomad Foods – Findus gröna ärtor på New York-börsen.

Findus Gröna Ärter handlas på New York-börsen. Liksom fiskpinnarna och majonäsen. Dagens middag skapar en liten, liten kursuppgång på på NYSE och några tusendels öre extra i fickan på en entreprenör ett par kontinenter från både dig, din middagstallrik och fältet där ärtorna växte.

Motbjudande? Kapitalismens höjdpunkt? Eller skitdesamma, bara jag får bra mat som är billig, billig, billig.

Jag kan inte sätta fingret exakt på vad, men intuitivt känns det fel att min middag handlas på en börs på andra sidan jorden. Särskilt när maten jag äter vuxit på ett fält några mil från där jag bor. Samtidigt förstår jag att skall vi mata bortåt 10 miljarder människor, så måste mycket av maten produceras storskaligt och rationellt. Vi kommer inte att kunna föda världsbefolkningen med rödbetor odlade av hippie-kollektiv – stora och effektiva företag behövs för produktion och distribution. Och skall det finnas någon som vill ta på sig det uppdraget behöver de bli belönade för sitt arbete.

Men ändå. Det cyniska i systemet blir lite för uppenbart så här. Några höjdpunkter:

Nomad Foods bildades i april 2014 på Brittiska Jungfruöarna.
Största ägarna var i juli 2016 hedgefonderna Pershing Square Capital Management och Third Point LLC, investmentbolagen Wellington Management Company, Corvex Management LP och Blackrock Advisords LLC, samt riskkapitalbolaget Permira Advisers LLP.
I november 2015 såldes Findus till Nomad Food för ungefär 6,7 miljarder kronor.
Här kan noteras att Findus då ägdes av riskkapitalbolagen Highbridge Principal Strategies, Lion Capital, JP Morgan Chase samt Sankaty Advisors. Findus gick från händerna av en grupp riskkapitalister till en annan.
I mars 2016 meddelades att fabriken i Bjuv skulle läggas ned. Med Nomad Foods egna ord:
”The consolidation of operations is expected to create a more efficient supply chain.” Källa.
”The indemnification asset recognized relating to the acquisition of the Findus group is secured by shares held in escrow, so that the value of the assets are restricted to the value of these shares as at the balance sheet date. As at March 31, 2016, 6,964,417 shares were held in escrow for use against the associated liabilities and were valued at $9.01 (€7.88) each.” Källa. (Nej, jag förstår inte detta. Jag har läst det minst 50 gånger men förstår det ändå inte. Och det är säkert rätt och kanske till och med bra. Men jag blir liksom inte så sugen på ärter till middag.)

Findus har rötterna i den skånska myllan enligt Findus sida på Facebook. Inte för att påståendet är direkt felaktig, men vore det inte mer relevant och med verkligheten överensstämmande att nämna att Findus ägs av ett företag på Brittiska Jungfruöarna som i sin tur ägs av hedgefonder och investmentbolag. Personerna som driver detta mångmiljardmaskineri har – gissningsvis – aldrig ätit Findus ärter, har aldrig satt sin fot i Sverige, vet inte vad skånsk mylla är och har en enda motivator bakom sitt engagemang: Pengar, mycket pengar och ännu mer pengar.

Jag kan inte låta bli att notera en sak. ”Nomad” – är det inte en freudiansk felsägning?
”No mad” är ju på skandinaviska lätt att förstå som ”inte mat”…

/David Armini

Uppfinnare vs entreprenör

Oppfinnar-Jockes kluriga magasin – jag minns fortfarande det första kryptot jag löste. Jag älskade serietidningar, och under en period var denna tidning den jag älskade allra mest. Det var roligt att lösa problem, jag kände mig smart och så kittlade tanken om att faktiskt uppfinna saker. Även om det var lite buskis över många av Jockes ”uppfinningar”.

Tonåren och 20-årsåldern präglades av många idéer – framför allt nosade jag på att utveckla olika datorprogram, men jag funderade även på annat, som stabila notställ eller brädspel. För mig fanns det alltid med kittlande idé om att bli rik på en genial uppfinning: Till en början var den kopplingen automatisk – en tillräckligt bra innovation skulle automatiskt göra uppfinnaren rik.

Därefter har jag sett det som ungdomlig naivitet. Att jag kunde vara så blåögd att tro att bara för något var bra så blir det framgångsrikt. Haha-ha, så lustigt. Det behövs Powerpoints, affärsplaner, businesscoacher, entreprenörskapital, investeringsrådgivning, säljpitcher, key selling points, first mover advantage, unikitet, marknadsbearbetning, affärsänglar, och f-n och hans m-ster. Tro mig, jag har varit där. Det handlar väldigt lite om att göra något bra, och väldigt mycket om att övertyga om att man gör något bra. Rätt kontakter och rätt ord är långt viktigare än en bra uppfinning.

Långt senare har jag börjat fundera på det igen. Var den verkligen så naiv? Den där tanken om att en riktigt bra sak blir populär – inte för marknadsföringen, affärsplanerna, den snygga lanseringen, eller för att rätt personer sitter i styrelsen. Utan för att den helt enkelt är bra.

Jag är ledsen, för det är som att svära i kyrkan, men jag tror på mer överstatlighet för att driva innovationen framåt. Troligen har vi passerat kapitalismens höjdpunkt, eller befinner oss åtminstone i en närhet av den. Marknadsekonomi och kapitalism har under några decennier drivit teknisk utveckling framåt i hög fart: Bilar, flygplan, datorer och smarta telefoner. Allt så billigt att nästan varje person i ett land som Sverige har råd med det.

Men nu kommer vi att tappa fart. ”Kapitalet” och ”marknaden”. Det är idag konservativa krafter som kan hämma utveckling i stället för att driva på den. Big Oil, Big Tobacco, Big Pharma. Big IT. Big Food. Big Banking. Gigantiska koncerner som blir allt stelare och trögare. Siktet är nästa kvartal – omsättning och vinst. Omsättning och vinst. Allt hänförs till omsättning och vinst.

Är det meningen med livet? Så stor omsättning och så stor vinst som möjligt till de stora företagen och dess ägare? Apple har inget intresse av att göra så bra telefoner och datorer som möjligt till oss konsumenter. Liksom Nomad Foods mål inte är ge dig de bästa gröna ärtorna. (Nomad Foods äger sedan några månader tillbaka Findus. Därmed är ärtorna på New York-börsen.) Apple, Nomad och alla andra stora företag tillverkar varor och tjänster på ett sätt som genererar maximal intäkt till minimal utgift – det är lätt att säga att konkurrens tvingar företagen att göra de bästa produkterna för konsumenterna, men det är fel. Företagen tillverkar det som är bäst på att generera en hög vinst till dem och deras ägare. Det är drivkraften i hela vårt ekonomiska system.

Den kraften har varit bra för att driva fram fantastiska uppfinningar, men den närmar sig ett lokal maximum. All utveckling behöver förnyelse – att tro att en modell kan driva en evig positiv förbättring är bara naivt. Om ens det. Heliga kor och svära i kyrkan, men det som nu behövs är något som driver samhälle och utveckling med andra krafter än vinst till företag och dess ägare. Krafter som uppmuntrar nya idéer och uppfinningar utan att ställa omedelbara krav på omsättning och vinstmaximering.

Siktet behöver vara ”bra, nyttigt, roligt, viktigt” – inte ”lönsamt”.

Nej, Oppfinnar-Jockes kluriga magasin känns hopplöst daterad. Som världen ser ut i dag, vore det mer tidsenligt med serietidningen ”von Ankas tips&råd för den lille entreprenören”.

/David Armini