Relativismen är också relativ

Jag har alltid haft en faiblesse för generalisering och relativism. När jag skrev mitt examensarbete i datalogi, ”Generaliserad programkonstruktion (med tillämpning på skolschemaläggning)” fick jag av min handledare till slut direktiv att jag inte fick använda ordet generalisering fler gånger. Notera också att att tillämpningen var satt som en underrubrik.

Likadant är jag en av de personer som är närmast irriterande jobbiga med sin relativism.
”Hur skulle det kännas om en tjuv hade brutit sig in här?”, frågade larmförsäljaren som var här för några dagar sedan.
”Eh, jobbigt att ringa försäkringsbolaget?”, svarade jag och tänkte på vilket fruktansvärt människoöde som måste ha lett till att en människa vågade bryta sig in i ett hus för att kanske, kanske tjäna några tusenlappar. Men jag tänkte också att ett sådant svar på något sätt var fel till killen framför mig.
”Jomen, tänk att en tjuv gått inne här och rotat bland era saker! Vilken kränkning!”
Ja, kanske det. Men jag kan inte hjälpa det: Jag tycker mer synd om tjuven än om mig. Fast det sa jag inte.

Tre gånger har jag blivit utsatt för personrån: I Marocko, i Tanzania och i Thailand. Det var nervöst och jobbigt, men starkaste känslan efteråt har varje gång gått till rånarna. Inte hat, inte att jag blivit kränkt, utan att jag känt medlidande och förundrats att någon kan bli så desperat att man riskerar så mycket för så lite. Hämnd? Straff? Det är närmast otänkbart för mig. Straffar och hämnas jag på dem, så kommer de bara att bli än mer desperata och få ännu svårare att kunna försörja sig på ett vettigt sätt.

Av samma skäl är jag varm anhängare av terapi och vård i stället för straff. Jag tror att utbildning och välfärd löser allt. Bara alla får en bra utbildning, lever i förortsvillor och har ett lagom vettigt jobb så kommer vi till Utopia. Hela jordens befolkning kommer att vara mätt, nöjd, utbildad, fredlig och mer och mer harmonisk. De sista brottslingarna fångar vi upp i behandlingsprogram där de får sitta och prata om sin jobbiga uppväxt och reda ut knutorna i sitt psyke.
Perfekt.

Not.

Tyvärr. En smartare person än jag förstår det snabbare, men även jag inser det. Vi är dels för olika och för komplexa för att någon formel, hur bra den än är, skulle kunna leda till ”bra för alla”. Ännu viktigare finns det så många flera drivkrafter än rationellt uttänkta ställningstaganden bakom en människas handlingar och val.

På vissa människor fungerar exempelvis straff bättre än terapi och hjälp till ett bra liv. Lyssna gärna på den utmärkta P3-dokumentären Svensken i Bolivia. Den handlar om Jonas Andersson som hamnar i drogmissbruk, blir skuldsatt, skall lösa det genom att frakta 3 kilo kokain från Bolivia (som han när han reser dit tror ligger i Afrika), åker fast på flygplatsen i La Paz och tillbringar flera år på fängelset San Pedro under stundtals vidriga förhållanden.

Fängelset räddade förmodligen mitt liv, säger Jonas i slutet av dokumentären.

/David Armini

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *