Den moderne mannen: Del 2

I efterhand kände jag att det föregående inlägget om den moderne mannen, var alltför negativt, ensidigt och dystert:

Självklart finns det många och positiva undantag.

Och tyvärr är nog samhället på väg åt fel håll även vad gäller den moderna kvinnan. Mycket som jag tar upp i texten gäller i väl så hög grad många kvinnor och ökar möjligen ännu snabbare bland dessa.

Visst finns signaler om hopp och rörelser i samhället som går i en mer positiv riktning. Utan omsvep ja.

Så jag tillbringade eftermiddagen med visst påslag av ångest över den deprimerande bild som jag har, och som jag nu satt i skrift.

Men sonen var försenad till eftermiddagens träning, så jag skjutsade honom, och på väg hem körde jag in vid ett av medelklassens tempel, köpcentrat 421 i Högsbo, för att posta ett brev.

Och då ser jag honom.
Mannen.
Mannen från gårdagens text.

Mötet är över på mindre än en sekund. Fast det är aldrig ett möte – jag ser honom, men han ser inte mig, annat än som en av alla människor som varje dag passerar i hans periferi. Bilen ser jag flera sekunder längre.

Mannen kommer i hög fart in på parkeringen. Han sitter i en mycket stor SUV, ren, om inte riktigt skinande, och med speciella navkapslar. På vilket sätt de är speciella vet jag inte, men jag har inte sett några sådana tidigare. Bilen är exakt samma, inom en snäv variation, som hans grannar i villakvarteret och kollegor på jobbet – men navkapslarna är unika. Ingen som han känner har likadana navkapslar. Navkapslarna är hans starkaste identitetsskapare.

Han kör inte vårdslöst – det går fort, men exakt, utan risk för någon annan, men väsentligen snabbare än någon annan på parkeringen. Undantaget, förstås, de andra medelålders manliga mellancheferna i exakt likadana bilar, inom en snäv variation, och alla med lika unika navkapslar.

Han är snygg. Välvårdad. Trots att jag ser honom mindre än en sekund, hinner jag se den vältrimmade skäggstubben, Sail Racing-västen, solglasögon, skjorta – allt märkeskläder, allt dyrt, allt snyggt. Jag ser självförtroendet. Han är snabb, han är säker. Han har mycket pengar, han har en snygg fru. Han har 3 barn – för 10 eller 20 år sedan hade han bara haft 2 barn, men 2018 ska en man som han ha 3 barn. Barnen har aktiviteter varje dag utom på fredag. Barnen är duktiga i skolan, men dåligt uppfostrade.

Både han och frun har varit otrogna någon eller ett par gånger var – på affärsresor eller konferenser, men har inte älskare eller älskarinna. Han vill ha analsex, men det vill inte hon. Han har fantasier om sex med andra män och har tittat på bögporr, men förnekar att han skulle vara bisexuell och ingen i omgivningen har ens en tanke om att han skulle vara det. Bägge tränar 3 eller 4 gånger i vecka. Bägge är med i flera olika lopp och tävlingar varje år. Bägge är mellanchefer på stora företag.

De har bytt hus och bil och renoverat oavbrutet. Det får inte finnas en enda dag utan ett stort projekt. Han är händig och skruvar och bygger själv, stort och smått, men det jättestora anlitar de polacker till. Men betalar vitt. Det mest i alla fall.

Inom 5 år har de skiljt sig. Det blir några hårda ord, men inte så mycket värre än så. Kanske blev någon av deras affärer upptäckt. Barnen blir lite ledsna, men alla kompisarna har ju skilda föräldrar och de får nya rum och nästan dubbelt så många resor. Inte för att de bryr sig.

Hon kommer att gråta med kompisar och få hjälp att lägga upp en Tinder-profil.

Han kommer att bli… ensam…
Visst. Det blir singelklubb med ”polarna”, och Tinder-profil också. Och flera ligg blir det. Men sedan är han ensam. Jävligt ensam.

Tills han gifter sig igen.

/David Armini

 

Den moderne mannen

Den moderna, västerländske mannen finns i tre upplagor.

Den ogifte – pojken
Mannen, och snart sagt kvinnan, innan äktenskap (eller partnerskap), barn, villa, bil och Netflix-abonnemang, är lika mogen som pojkarna som kastar sand i sandlådan. Varken eller mindre.
Han har inte uppfostrats, redan där går det illa; vare sig av sina föräldrar, i skolan eller i militärtjänstgöring. Det enda han ägnat sig åt under sin 35 första levnadsår är att leka.
Han har heller inte utvecklats eller mognat emotionellt; han har uppfostrats att leka maskinella lekar och de enda personer han sett i sin närhet har varit kvinnor på förskola och skola. Eller i den mån det varit män, så har dessa inte passat in i normen om vad en ”man” ska vara, så dessa män har förkastats som icke-män.
Media har ytterligare stärkt den omöjliga identiteten – under hela sin uppväxt har han bara sett dysfunktionella män på film, dataspel och TV-serier. Män som skapat en mental anorexia hos honom – idealet han söker är omöjligt att uppnå, och inte ens eftertraktat utanför film och TV. Det finns gott om intressanta och spännande karaktärer, men det är figurer som inte fungerar i verkligheten, och inte ens är önskvärda.

Den gifte och därmed definierade
Mannen som ingått äktenskap definieras helt av det. Likt kvinnor i 1700-talets adelskap som ”blev” mannen de gifte sig med, eller kanske ännu hellre 1950-talets amerikanska hemmafruar. ”Mrs David Armini”, skulle en kvinna som gifte sig med mig kunnat titulera sig.
Men i dag är det omvända mer relevant, ty så ser dagens moderna, gifta man ut. Till 100 % definierad av sin fru. Hur mycket han än kämpar med att skapa sig en egen identitet med fräcka navkapslar på SUV:en, golfspel, karriär som mellanchef, surdeg, hippa aktiviteter med barnen, eller resor med grabbarna. Kanske i synnerhet mannen som strävar efter en självständig definition av sig själv, är den som är allra mest beroende, då han endast kan skapa en identitet som är en kontrast mot kvinnan han lever med (eller mannen, eller vad det nu är han lever med).

Den skilde och bittre
Att kalla honom bitter är en förenkling. Visserligen är han bitter mot livet som kunde ha gett mer, men framför allt bitter mot sig själv, för att han i djupet vet att han bara har sig själv att skylla, att han inte följde de val han egentligen vet att han borde ha gjort.
Det är också lockande att kalla honom frustrerad – för visst är han det, men inte heller är det frustrationen som definierar den skilde mannen, då hela mannens liv dittills handlat om frustration eller att förtrycka frustrationen.
Då mannen är skild står han utan verkligt socialt nätverk. Den enda människa han – möjligen – har kunnat prata och utrycka känslor med, var hans före detta fru.

/David Armini

Fyra myror är lika många som fyra elefanter

Eeen, tvåååå, treeee…

Redan när barn är mycket små börjar vi träna dem i talbegrepp. Min yngsta dotter är drygt ett år och jag ljudar tal med henne när vi flyttar Lego-bitar eller något annat:
Antal är något människan uppfunnit och vi måste träna oss att använda dem.

Jag har många gånger argumenterat för att begreppet noll är en av de viktigaste uppfinningar i mänsklighetens historia. Begreppet ”en tom mängd” är mycket abstrakt även om det inte är några större problem att omfamna ett utryck som att ”äppleskålen är tom – det finns inga äpplen kvar”. Att däremot identifiera ”noll äpplen” som en manipulerbar mängd är långt ifrån självklart.

Vad är egentligen ”noll äpplen”? För att få en känsla av hur märkligt begreppet noll är, jämför ett äpple och ett päron. Självklart är inte ett päron och ett äpple samma sak. Men hur är det med noll äpplen och noll päron – är det samma sak?

Vilket för oss in på kanske en än viktigare uppfinning för mänsklighetens utveckling, nämligen symboliska tal. Ett äpple och ett päron är inte samma sak, men de är av samma antal, i det här fallet ett. Idag är det redan för små barn gripbart att det finns abstrakta, symboliska tal som har ett värde oberoende av vad vi pratar om. Tio bananer är lika många som tio hangarfartyg.
Fyra myror är lika många som fyra elefanter.

Men detta är på långa vägar självklart. Tänk hur olika saker har fått olika måttenheter – en ”hord getter”, en ”skäppa säd”, ett ”tjog ägg”, en ”flock fåglar”. Många av dessa uttryck lever kvar idag.

En teori är att det började med herdar som räknade fåren eller getterna de vallade. När herden tog ut boskapen på bete plockade hen en sten för varje djur och la i en påse. Kvällen, när det var dags att samla ihop djuren, plockade herden bort en sten för varje får eller get – blev det stenar över så saknades något djur. Utan att ha egentligen räkneord kopplade till vissa antal, kunde ändå herden förstå att två mängder kunde ha lika många element, trots att mängderna var sammansatta av olika sorter.

En indikation på att våra hjärnor egentligen inte är konstruerade för att räkna är att titta på en mängd av någonting. Getter, fåglar, prickar, streck.

ska%cc%88rmavbild-2016-10-14-kl-08-53-22

Jag får tala för mig – men jag behöver räkna strecken ett i taget, eller kanske två åt gången. Det är bara mycket små mängder som går att omedelbart ”se” hur många element det är. 1, 2, 3 kanske 4, men om det är 5 objekt måste åtminstone jag räkna dem, eller gruppera dem som 2 + 3 och då ”se” antalet 2 och antalet 3 och sedan använda min kunskap att 2 + 3 är lika med 5.

Småningom skaffade sig befolkningen i de tidiga civilisationerna ord som kopplade samman till ett abstrakt antal, att ordet ”två” skall motsvara antalet två. Idag är detta så djupt rotat i oss att det knappt går att föreställa sig att inte förstå att ordet ”två” betyder talet två. Eller ännu djupare – att talet två motsvarar antalet två.
Eller ett steg djupare till.
Att det alls är relevant att prata om antal.

Åtminstone min stackars dotter kommer i alla fall att växa upp med att det är väldigt relevant att tala om antal.

/David Armini

Paradigmskiftet från att överleva till att leva

När eftervärlden analyserar vår tid kommer man att prata om paradigmskiftet som skedde under slutet av 1900-talet och början av 2000-talet. Efterkrigsgenerationen var den sista svenska som kunde arbeta sig till en väsentligt bättre tillvaro – de som föddes på 1940- eller 1950-talen och arbetade hårt, kunde skörda en fantastiskt ökad levnadsstandard. TV, bil, tvättmaskin, charterresor, allmän sjukvård, allmän skola. En generation tog alla stegen framåt – generationerna innan fick fortfarande kämpa för sin överlevnad och generationerna efter har bara finputsat. Resan går till Borneo i stället för Mallorca. Bilen har blivit bilarna. TVn har blivit TV, Playstation, Wii och smartphone (helst senaste) till alla i familjen. Men i stort set har det inte hänt så mycket på 50 år.

…utom att du inte längre behöver arbeta hårt för att ha en riktigt bra levnadsstandard.
Till skillnad från mina föräldrars generation behöver jag inte ha särskilt bra lön för att ha råd med bil, TV, charterresa och tvättmaskin. I Sverige 2015 är det närmaste en rättighet.

Visst mår man bättre om man har det bättre ställt. Ingen mår bra av att behöva oroa sig för att gå i smutsiga kläder eller att inte kunna äta ett näringsriktigt mål mat tre gånger om dagen. Men mer pengar innebär inte automatiskt högre livskvalitet. Gränsen lär gå någonstans mellan 30 och 40 000 kr i dagens pengar räknat – runt en sådan inkomst är det högst sannolikhet att du är lycklig.

Jag ser att mina egna barn knappt önskar sig något materiellt längre. ”förstås” vill man ha, närmast räknar med, en uppdaterad smartphone och att hushållet skall ha Playstation, Wii, bil, tvättmaskin, diskmaskin. Visst lever undertecknad i en privilegierad medelklass i ett privilegierat hörn av världen, men det är en stor och växande medelklass och åtminstone min avkomma har svårt att komma på vad de önskar sig i julklapp eller födelsedagspresent.

I dåliga stunder tror jag vi är på väg mot en postindustriell kollaps av samhället och dess funktioner:
Ingen kommer att vilja arbeta för ett bättre liv åt sig och sina medmänniskor, ingen kommer att bry sig om något annat än den egna tillfredsställelsen för dagen.

I andra stunder tror jag i stället att vi står inför en av de viktigaste milstolparna i människans historia:
Idag, här och nu i Sverige, kan i stort sett hela befolkningen ha alla grundläggande behov och mer därtill uppfyllda. Materiellt sett kan en hel nation ha allt de behöver materiellt, i form av utbildning, tak över huvudet, vård och mat för dagen. Allt finns på plats för att ta nästa steg i utvecklingen.
En enda sak återstår att lösa för medelsvensson.

Hur blir jag lycklig?

/David Armini

Svarta svanar, i fågelskådning och filosofi

…rara avis in terris nigroque simillima cygno

Poeten Juvenals dikt är det tidigast kända onämnadet av svarta svanar som fritt översatt blir ”…en svart svan en sällsynt fågel i världen”. Juvenal levde i Rom omkring 100 år efter Kristi födelse och frasen syftade på hur känsligt ett system av slutsatser kan vara. Vid tidpunkten kände man inte till att svarta svanar existerade – slutsatsen var att alla svanar är vita, men att observation av en enda svart svan skulle falsifiera det.

Under 1500-talet i London skall uttrycket ha varit vanligt för att uttrycka att något är omöjligt – alla noteringar i den då kända världen var ju av vita svanar. Om inte en svart svan var omöjlig, så existerade åtminstone inga sådana. Men 1697 blev holländska upptäcksresande i västra Australien de första européer som såg svarta svanar. Uttrycket ”svarta svanar” kom att i stället för att beteckna något otänkbart, att symbolisera att något som uppfattas som omöjligt, senare kan visa sig vara möjligt.

File:Black Swan at Martin Mere.JPG

Foto: © Francis C. Franklin

Libanesisk-amerikanska debattören, statistikern, tradern och riskanalytikern Nassim Nicholas Taleb utkom 2007 med boken The Black Swan: The impact of the Highly Improbable. Enkelt uttryckt menar Taleb att vi inte kan förutsäga allt, men att vi tror oss kunna göra det. Exempel är kärnkraftskatastrofen i Fukushima eller orkanen Katrina. Och enligt Taleb själv uppkomsten av PCn, första världskriget, 11 september-attacken, Internet och snart sagt varje större historisk händelse, konstnärlig milstolpe och vetenskaplig upptäckt. Eller varför inte elden och hjulet.

Ta Fukushima och Katrina som exempel: Ingenjörer, politiker och samhällsbyggare planerar minutiöst. Man är väl medveten om riskerna för jordbävning, orkaner och tsunamis och bygger säkerhetsåtgärder som skall göra både städer och kärnkraftverk säkra. Men så kommer en jordbävning eller orkan som är lite större än man räknade med, eller som beter sig på ett lite annat sätt och katastrofen är ett faktum. I efterhand talas det dessutom ofelbart om att katastrofen hade gått att förutsäga – det handlade bara om individuella misstag. Hade alla gjort sitt jobb korrekt så hade inte New Orleans dränkts eller Fukushima smält.

Taleb listar tre faktorer för en svart svan:

  1. Händelsen är en överraskning (för observatören – notera att slakten är en svart svan för kalkonen, men inte för slaktaren)
  2. Händelsen har en stor påverkan
  3. Efter att en viss svart svan inträffat rationaliserar samhället, vetenskapen, individen eller marknaden händelsen och menar att händelsen borde ha förutsetts

Vi vet helt enkelt inte hur stora jordbävningar, orkaner eller tsunamis som kan inträffa. Eller om utomjordingar dyker upp i ett maskhål och anfaller oss. Eller om en jättelik meteor slår ned. Eller om Jimmie Åkesson blir vår nästa stadsminister. Liksom vi inte kan veta vad nästa riktigt stora teknologiska eller filosofiska landvinning kommer att bli.
Vi kan inte veta det. Vi kommer aldrig att veta det. Ändå kommer vi i efterhand att mena att det var logiskt – vi borde ha förutsett att Portugal vann EM, att Trump skulle bli Republikanernas presidentkandidat och att sommarvädret skulle bli soligt och varmt, och kallt och regnigt.
Allra tydligast är det inom ekonomin. Gång på gång inträffar oväntade svängningar som ekonomer i efterhand berättar varför det var logiskt att det hände.

Taleb menar att målsättningen inte skall vara att förutsäga svarta svanar utan i stället bygga strukturer som är robusta mot negativa svarta svanar och som är flexibla att utnyttja positiva.
Dessutom skall vi utveckla strategier för att ”avoid being the turkey … to turn the Black Swans white” med Talebs egna ord.

/David Armini

 

Varför finns det irrationella tal?

Och varför vill åtminstone en del av oss bestämma dem så exakt som möjligt?

De irrationella talen irriterar och skaver. Det är tal som inte kan skrivas ut exakt med vårt siffersystem. Och det är inte några konstiga konstanter som används i knepiga modeller för att beskriva rumtiden eller något annat abstrakt. Lösningen till ekvationen {x}^{2}=2 kan inte beskrivas med ett rationellt tal, utan är \sqrt{2} vilket ungefär är 1,4142… och så en oändlig sekvens av nästan slumpmässiga siffror.

Likadant diagonalen i en kvadrat med sidan 1. Också här är svaret \sqrt{2} . Eller en cirkel med diametern 1 som har omkretsen pi. Detta förbannade jäkla underbara tal pi.

Talet pi består av en oändlig serie siffror i nästan slumpvis ordning. Mitt personnummer finns i pi. Ditt personnummer. Och inte bara det. De förekommer oändligt många gånger. Bland de första tvåhundra miljoner decimalerna av pi finns mitt födelsedatum 19730719 med 3 gånger. Första gången på plats 126 629 623.

Översatt till text finns varje bok som någonsin skrivits också i talet pi. Och varje bok baklänges. Och varje bok som någonsin kommer att skrivas. Dessutom finns alla dessa – just det – ett oändligt antal gånger. Det ger en liten pust av vad oändligheten är.

Och samma sak gäller för\sqrt{2}  och alla andra irrationella tal. Det kliar både obehagligt och fascinerande för en naturvetenskapligt lagd hjärna som länge trodde att allt gick att beskriva enkelt med siffror.

Jag har själv hittat på formler för att beräkna pi och jag kan inte bestämma mig för vilket som är konstigast. Om det visat sig att formeln lett till något enkelt, som att pi i själva verket är exakt 3 och några tusen år av matematisk forskning hittills haft fel. Eller som nu, där samma konstiga oändliga sekvens av siffror vecklade upp sig inför mina ögon: 3,14159265358979…

Har vi fel matematiska system? Eller inte fel förstås, men ligger det och lurar ett enklare system, ett med bara rationella tal, så att pi och \sqrt{2} kan beskrivas enkelt. Ett talsystem med basen pi?

Det finns andra matematiska system. Vi kommer att uppfinna ett annat, enklare system. Kanske imorgon. Kanske om 1000 år, om vi fortfarande finns då. Kanske kan det beskriva pi och \sqrt{2} på ett enklare sätt.

/David Armini

Oändligheten

The Little Bird of Svithjod
High up in the north, in the land called Svithjod, there stands a rock. It is a hundred miles high and a hundred miles wide. Once every thousand years a little bird comes to this rock to sharpen its beak.  When the rock has thus been worn away, then a single day of eternity will have gone by.
The Story of Mankind av Hendrik Willem Van Loon

Vi är många som fascineras av vad oändligheten är. Känslan för mig är hisnande. Som att stå vid havet under en storm. Nära en avgrund. Ett åskoväder. Oändligheten trotsar på något sätt vårt försök att tygla naturen med lagar och formler, liksom vi inte kan kontrollera oväder, vulkaner, jordbävningar eller tsunamis.

Oändligheten och de irrationella talen, är två saker i matematiken som skrattar oss i ansiktet åt våra lama försöka att kunna skriva ned allting. Att hitta enkla förklaringar och samband.

Det finns en del sätt att få en känsla av hur stort oändligheten är. Eller snarare få en känsla av att vi inte förstår hur stort det är, ungefär som att stå där på stranden, mitt i stormen, och bara acceptera.

Talet pi består av en oändlig serie siffror i nästan slumpvis ordning. Mitt personnummer finns i pi. Ditt personnummer. Och inte bara det. De förekommer oändligt många gånger. Bland de första tvåhundra miljoner decimalerna av pi finns mitt födelsedatum 19730719 med 3 gånger. Första gången på plats 126 629 623. Här kan du kontrollera var ditt födelsedatum finns i pi.

Översatt till siffror finns varje bok som någonsin skrivits också i talet pi. Och varje bok baklänges. Och varje bok som någonsin kommer att skrivas. Dessutom finns alla dessa – just det – ett oändligt antal gånger. Det ger en liten pust av vad oändligheten är.

Inom matematiken pratar man om olika stora oändligheter. De minsta oändligheterna är de som som går att räkna upp. Exempelvis de naturliga talen: 1, 2, 3, 4, … Vi blir aldrig klara, men de går åtminstone att ordna. Decimalerna i pi är en annan uppräkningsbar oändlighet. Nästa och större oändlighet, är exempelvis de reella talen. Det finns ”fler” reella tal mellan 0 och 1 än det finns naturliga tal. Det går inte ens att hitta det första talet att börja med. Säg att du har hittat det minsta talet som är större än noll, kalla det x. Ja men då har vi ju direkt ett som är mindre, nämligen hälften av x. Och x / 10, x / 3, x / 100, x / 100 000. Någonstans där suger det till i min mage, jag känner liksom ett vinddrag av hur jäkla stort oändligheten faktiskt är.

Ungefär som när jag tänker på den 100 miles höga och långa muren som det kommer en fågel var tusende år och skärper näbben på.
When the rock has thus been worn away, then a single day of eternity will have gone by.

Jag tror inte på den fria viljan

…men jag måste leva som om jag trodde på den.

Citatet är inte mitt eget, det var min salig farfar som sa det till mig någon gång på 1990-talet. Nu skall en komma ihåg att min farfar var en rackare till att säga saker för att få igång en diskussion. Det hände ofta att han tog på sig åsikter som var i direkt motsägelse till vad han sagt i andra diskussioner, eller som verkade motsägelsefulla till hans personlighet.

Nu tror jag på den fria viljan – jag behöver bara gå till närmaste Ica och förvirrat bli stående 10 minuter i gången med 200 pastasorter för att få en stark känsla av att jag har en fri vilja. Alldeles för mycket fri vilja. Nu är det förstås inte ett bevis: Jag skulle kunna vara förutbestämd att uppleva det som att jag har ett val och att stå där och vela mellan bronsvalsad tagliatelle för 39:90 kr/kg, ekologiska penne för 44:90 kr/kg, Kungsörnens fiberberikade spaghetti för 29:90 kr/kg och 197 andra sorter. Men bevis eller inte bevis, så räcker det för att ge en upplevelse av att ha ett fritt val.

Trots dessa invändningar finner jag fortfarande tanken intressant: Även om vi vore predestinerade av signalsubstanser, gravitationsvågor, kvarkar och allt annat som vi vet, och ännu inte vet, bestämmer i universum, så måste vi ändå tänka på oss själva som om vi hade en fri vilja.
Även om vi saknar fri vilja, behöver vi ge oss själva erkännandet att vi har det. Om inte annat skulle vi inte klara att leva om vi trodde oss om att vara förprogrammerade köttrobotar.

Det finns situationer som påminner om ovanstående tanke om den fria viljan.

Demokrati: Det är långt ifrån ett perfekt system, men vi måste förlita oss på att det är det bästa statsskicket hittills i historien. (Däremot får man inte glömma ”hittills”. Och nej, sms-röstning kommer sannolikt inte att väsentligen utveckla demokratin.)

Våld löser ingent: Det finns nog situationer där våld måste användas. Skulle jag med våld försöka försvara mitt barn om det hotades? Självklart.
Men jag tror på att ställa in sig på att våld aldrig skall behöva användas. Rätten att bruka nödvärn innebär inte fler poliser, mer övervakning eller att bära vapen.

Obegränsad yttrandefrihet: Självklart skall man få säga precis vad som helst. Och självklart skall man tillämpa hänsyn och respekt när man säger något.
Men varför kan man inte lagstifta om ”tillämpa hänsyn och respekt”?
Jo, det kan man. Men då missar vi målet. Vi kan reglera och styra och bestämma och till del är det bra: Det blir ett budskap – ungefär som jag säger till mig själv att ”jag har en fri vilja”, även om jag inte är 100 % säker så lever jag som om jag har en fri vilja. Liknande sänder samhället ett budskap med ”det är förbjudet att kränka andra”.
Men skillnaden ligger långsiktigt i om vi lever som om vi har en fri vilja, och om vi lever som om alla har ömsesidig hänsyn och respekt för varandra.

/David Armini

Tolkning av Lejonkungen

Jag älskar alternativa och överraskande tolkningar av texter och filmer, särskilt när det framstår som nästan uppenbart att upphovspersonerna bakom verket hade tänkt sig något annat.

Läs till exempel Andrev Waldens underhållande och tänkvärda tolkning av Lejonkungen som fascistisk. Själv har jag tagit upp liknande tankar om Bamse.

Tyvärr är fenomenet vanligt bland litteratur och underhållning riktad till barn och unga, där ont mot gott är ett populärt teman, ofta med en onyanserad framställning där de goda bara är goda och de onda bara är onda. En sådan värld förutsätter emellertid att vi befinner i ett fascistiskt system. Jag ogillar att spela demokratikortet, men i demokratiska samhällen finns det sällan renodlad godhet eller renodlad ondska – de flesta av oss befinner sig i ett smetigt mischmasch av egoism, storhet, generositet, oginhet, likgiltighet, passion och alla andra konstiga känslor som vi är förmögna att känna och ge uttryck för.

Om du däremot ser omkring dig och bara ser goda människor, medan ”de andra” är dåliga, så är det en varningsklocka: Förmodligen lever du i en fascistisk stat. Eller i en tecknad film.

/David Armini

Matematik finns inte

Förra noteringen, om medfödd intelligens, pratade om en konflikt mellan mig och min son och trumpetade till och med i rubriken att matematik inte finns. Men ingendera stod det sedan en rad om.

Kanske är det svårsmält att säga att matematiken inte finns, och givetvis finns den, men inte så som vi i dagligt tal refererar till den. Den finns, men bara som en mänsklig uppfinning.

Gravitation finns. Fåglar finns. Hunger finns. Mikrober finns. Planeter och solsystem finns. Alla dessa ting och företeelser existerar vare sig människan vill det eller inte.

Bilar, cyklar, iPhone och stolar däremot finns bara för att vi uppfunnit dem. Dessa saker hade inte existerat om vi inte uppfunnit dem. Och på samma sätt är det med matematiken – den är uppfunnen.

”Matematiken” upplevs ofta som en naturlag och lärs ut som en statisk sanning. I själva verket är den ett godtycklig verktyg som visat sig praktisk.

Jämför det med en spade. Under lång tid har människan haft nytta av grävredskap och med åren har spadar utvecklats. På liknande sätt har vi nytta av att kunna räkna – det hjälper oss att räkna fåren och att bygga broar och hus och telefoner, men varken spaden eller matematiken är självklar. Både spaden och matematiken kan utformas på många olika sätt och olika utformningar har olika fördelar. Genom århundranden har det funnits många räknesystem och spadar. Och i framtiden kommer de att se annorlunda ut. Det är till och med så att olika spadar och olika matematiska system är olika bra för olika personer och olika ändamål.

Det sorgliga är att vi tenderar att behandla matematiken som något av naturen givet – personer som har svårt att ta till sig den matematik som vi använder, betraktas ofta av sig själva och omgivningen som ointelligenta. Egentligen är det inte konstigare än att en högerhänt tycker att en sax för vänsterhänta känns avig och svåranvänd.

Konflikten med sonen då? Vi pratade förbi varandra. Sympatiskt är det ett rött skynke för honom att betrakta människor som med olika intelligens. Tanken att en del skulle vara födda intelligentare är närmast en kränkning av mänskligheten för honom.

Men jag vill ta det ett steg längre. ”Intelligens” är inte relevant att tala om. Det enda vi kan tala om är uttryck som ”intelligent i det matematiska system som vi använder i dag”. Och det är jag personligen övertygad att man kan vara född med bättre eller sämre förutsättningar att förstå – ungefär som en del är födda att enklare kunna använda saxar för vänsterhänta.

/David Armini