Varumärket Sverige 5 – Krama någon som är rädd

Vi svenskar är så öppensinnade att vi till och med accepterar att en del av svenskarna har blivit rädda. Bland dessa rädda och oroliga människor finns det de som tror att lösningen är att exkludera. När man är rädd och arg är det lätt hänt att man letar efter enkla förklaringar. ”Det är ditt fel.” kan vara så mycket mer tillfredsställande att tänka än att ta tag i utmaningen man har framför sig. För att inte tala om hur skönt det kan vara att säga orden högt. Skräna dem tillsammans med andra.

Kravaller, lynchningar. Kristallnatten. Det är så skönt. För en liten stund får man skrika ut sitt missnöje, hitta någon vars fel det är att just jag har fått det sämre.

Krama en extremist nästa gång du träffar en. Jag tror hen behöver det. Det är förmodligen en orolig person, kanske någon som förlorat jobbet och tror att invandrare tagit det. Eller som har läst i tidningen att utlänningar mördar snälla svenskar på IKEA. Det kanske inte hjälper att förklara att det kommer att bli fler jobb och mer skattepengar om det kommer hit mer folk, men tänk ändå med värme och glädje på extremisten framför dig.

En rädd människa behöver först och främst kärlek.
Vare sig det är en traumatiserad flykting eller någon som har svårt att betala av sina lån.

Är jag naiv? Det är jag. Jag tror gott om människor, för nästan alla jag träffat har varit trevliga. Särskilt när jag också är trevlig.
Jag tänker fortsätta att vara naiv. Jag tror inte vi kan övervaka eller rusta oss till trygghet – inte i längden. Visst känns det skönt att bygga en borg. Den står emot alla vapen! Då är det tryggt och skönt bakom borgens murar.
Men tyvärr har ingen borg varit säker i evighet. Ingen armé har varit stark nog att försvara ett samhälle i evighet. Efter ett tag kommer starkare vapen och borgen behöver förstärkas. Efterhand måste mer och mer pengar spenderas på att bygga allt starkare murar. Till slut är ändå vapnen så starka att ingen borg står emot dem.

Världen har blivit en säkrare och öppnare plats. Det finns inget tvivel om att de flesta har det bättre idag än de skulle ha haft det för 50 år sedan, 100 år sedan, 200 år sedan.
Det har blivit bättre. Det fortsätter att bli bättre.
Livet blir mer och mer säkert. Gå mot framtiden med tillförsikt.

Vi behöver inte vara rädda.

Sverige är ett av världens starkaste varumärken.
Var stolt över det och vårda det.
Då kommer alla svenskar, nya som gamla, att få en bättre välfärd och en säkrare framtid.

/David Armini

Varumärket Sverige 4 – Det nya Amerika

Sverige är det nya Amerika – den plats där alla har samma chans.

För något hundratal år sedan flydde miljoner européer till det förlovade landet i väster, inte minst svenskar. Svält och ofrihet tvingade oss på flykt. Visst trodde en och annan att det skulle gå att tälja guld och några blev desperados, men de allra flesta var beredda att ta i och kämpa. För sig själva och andra.
För så fungerar vi. Människorna. Vare sig vi är födda i Dalarna eller Damaskus.

Amerika har i mer än ett sekel varit den plats i världen där du har bäst chans – oavsett dina tidigare förutsättningar. Historia har inte räknats – det enda som har räknats är arbete. Har du arbetat så har du klarat dig. Bra dessutom.

I dag vet en hel värld att Sverige är den plats i världen där du har störst chans att behandlas som en människa. När reportrar sticker in mikrofonen genom ett taggtrådsstängsel på en uppsamlingsplats i Lampedusa säger nästan alla ”Sweden”. Eller när någon blir intervjuad vid ett tåg i Ungern – samma sak.

”Sweden”.

Emigranter är inte lata och förväntar sig inte att bli omhändertagna. Vare sig de fötts i Duvemåla på 1800-talet eller i Iran på 2000-talet, är emigranter oftast handlingskraftiga: Personer som vågar tänka nytt och som vill ta i. Som har samlat pengar och mod och överger allt för att kasta sig ut i nytt. Det är en av anledningarna till att Amerika blev så framgångsrikt – de som kom dit ville bygga nytt, ville skapa, uppfinna, utforska. Kämpa och arbeta.

Det samma kan vi förvänta oss av många av dem som kommer hit.

 

Sverige är ett av världens starkaste varumärken.
Var stolt över det och vårda det.
Då kommer alla svenskar, nya som gamla, att få en bättre välfärd och en säkrare framtid.

/David Armini

Varumärket Sverige 3 – Att producera för en global marknad

Ett isolationistiskt samhälle kommer att ha svårt att marknadsföra sig på en global marknad – det säger väl sig självt?

I Sverige tillverkar vi produkter och tjänster som vi vill exportera till hela världen – nu kommer världen till oss och kan berätta hur produkterna skall se ut och fungera för att sälja bra på andra sidan jorden. För det är inte lätt för en 25-åring kille som gått på Chalmers att veta vilka appar en medelålders iransk kvinna har nytta av.

Det kommer att bli kulturella skillnader – språkförbistring, missförstånd, andra rutiner för fika och lunch. Jag har egen erfarenhet av att arbeta mycket med Indien i IT-projekt och även svenskar med bakgrund från andra länder. Visst har jag ibland önskat att vi hade samma modersmål och ibland tycker de att jag är trög som inte fattar och ibland tycker jag att de är tröga som inte fattar. Men så kommer jag på att det händer rätt ofta även med kollegorna som fötts i Sverige. Vi pratar inte riktigt samma språk heller – alla har vi olika erfarenheter och åsikter.

Om alla som utvecklade en produkt tyckte likadant och hade samma erfarenheter – skulle slutprodukten sälja bättre på en global marknad? Anställer Google och Facebook och för den delen Volvo bara unga, vita, kristna, heterosexuella killar som gått på svensk högskola eller universitet? Nej, det gör de inte. En kulturell mångfald bland de som bygger produkterna och tjänsterna ger en mångfald i utbudet.

Med mer influenser utifrån så kommer Volvo att sälja bättre, H&M, Absolut och IKEA också. Framför allt kommer nya svenska företag att få det lättare – för att de är svenska.
”Sverige” omnämns som det bästa, det som byggs här laddas positivt. Allt svenskt kommer att sälja bättre – överallt.
Vi har ett varumärke av humanism, deltagande och ansvarstagande och som alla starka varumärken vill konsumenten bli en del av det.

Sverige är ett av världens starkaste varumärken.
Var stolt över det och vårda det.
Då kommer alla svenskar, nya som gamla, att få en bättre välfärd och en säkrare framtid.

/David Armini

Varumärket Sverige 2 – Återbefolka glesbygden

Hela västvärlden har problem med befolkningspyramider som är på väg att välta. Kvar blir ett fåtal unga människor som skall betala omsorg och pensioner för den stora mängden äldre människor. Japan sägs behöva ta emot 200 000 invandrare om året och dessutom dramatiskt höja födelsetalen – annars kommer population att rasa.

Svenska glesbygdskommuner brottas med avfolkning – skolor måste läggas ned, det blir allt längre till närmaste vårdcentral, kvar blir bara några ungkarlar.

Kommunerna kämpar om att vara attraktiva att bo och arbeta i. ”Kom till oss! Vi ligger inte jättelångt från ingenting! Vi är i alla fall lite närmare än grannkommunen i norr!”

Se och ta chansen. Här kommer människor som vill delta, som är glada att få en andra chans. Som är beredda att ta i och som kommer att konsumera och betala skatt. Just det som behövs för att driva det marknadsekonomiska samhället.

Det kommer inte att vara enkelt. Det är människor som haft det svårt, de måste lära sig ett nytt språk och kanske tycker de att det är kallt i Sverige. Och lite ensamt. Men vi kan lära dem vårt språk och de kan lära oss mycket.

Ge personer som kommer hit chansen. Anställ en nyanländ. Bjud en rom på en god middag och en dusch. Prata med en syrisk familj.

Ja, då kommer det hit ännu fler. Kanske kommer en och annan som tror att man kan lata sig igenom tillvaron i Sverige. Men de allra flest kommer att vilja arbeta hårt för att bevisa sig.

Glöm aldrig att alla som kommer hit brinner för att få bygga välfärd – både sin egen och den gemensamma.

Sverige är ett av världens starkaste varumärken.
Var stolt över det och vårda det.
Då kommer alla svenskar, nya som gamla, att få en bättre välfärd och en säkrare framtid.

/David Armini

Varumärket Sverige 1 – Ett av världens starkaste

Folk flyr över halva världen för att komma till Sverige. För att här är bäst chans att behandlas med värdighet och humanism. För att det är världens mest jämlika samhälle. För att här finns världens bästa välfärd. För att här är frihet och fred. För att hen, hon och han har lika värde, precis som att alla människor – oavsett var du är född eller vilka dina föräldrar är – har samma rätt till utbildning, sjukvård och möjligheter.
Folk strömmar hit. I panik från katastrofer och krig, mot det land i världen där de vet att de har bäst chans till ett tryggt och bra liv till sig själva och sina barn.

Vilka varumärke vi har.
IKEA, Volvo, H&M, Tetrapak, Absolut. Kungen. Älgar. Vildmarken och allemansrätten. Avicii och ABBA. Minecraft och Hans Rosling.

Men vi har ett ännu starkare varumärke. ”Sverige” ”Sweden” ”Swedish” ”svenskt”. Det är därför folk kommer hit. De kommer inte för IKEA, de kommer för att ryktet har gått jorden runt att Sverige är det bästa landet i världen.
Om och om igen upprepar världens medier att det är till Sverige alla vill.

Sverige. Det låter som paradiset.
Var stolt att du är svensk. Var stolt att du betalar skatt till stat, kommun och landsting som hjälper ensamkommande barn och familjer som flytt från krig eller svält. Be att få betala mer skatt så att vi kan ta emot fler.

För de som kommer kan hjälpa oss att bygga en ännu bättre välfärd.
Det är ledsna, rädda och krigströtta människor som vi inte kan hoppas blir produktiva skattebetalare från första dagen. En och annan kommer att ha problem; krigstrauma är ingen ursäkt att bli brottslig, men i Sverige hjälper vi till och med brottslingar att bli produktiva och duktiga människor.

Visa alla du träffar medmänsklighet, värme och deltagande så kommer de att vilja betala mångfalt åter. De kommer också stärka varumärket Sverige ytterligare när de sjunger Sveriges lov världen över.

Sverige är ett av världens starkaste varumärken.
Var stolt över det och vårda det.
Då kommer alla svenskar, nya som gamla, att få en bättre välfärd och en säkrare framtid.

/David Armini

Lycrashorts i stället för golfbyxor

Något har hänt i direktörsrummen. För något decennium sedan möttes VD:ar och beslutfattare på golfbanan och krogen. Kråset smörjdes. Klubbor jämfördes. Fina golfklubbars företräden framhölls. Beslut och kontakter och ryggdunkar utväxlades. Det var dyrt och exklusivt. Magarna var runda och gav fysisk pondus och någonstans efter 50 diskuterades inte bara viner och golfklubbor – även kranskärlsoperationer och ballongsprängningar kom upp som diskussionsämnen.

Dagens generation beslutsfattare håller inte så mycket till på golfbanan eller krogen, i stället hittar man dem på i löparspåret eller gymmet. Eller allra helst med en grupp resultatorienterade från samma samhällsklass med ungefär samma bokslutssiffror. Vad hände? En del är den allmänna hälsomedvetenheten – ingen vill väl i dag ha samma portersteksfyllda och rödvinsmarinerade kagge som en VD på 1980-talet, men viktigare är att skilja sig från massan.

När de flesta av oss behövde gå på åkern och plöja eller så eller rensa ogräs var det fint att ha råd att vara inomhus och att signalera detta med blek hud. När i stället den stora massan satt på kontor blev det fina att ha råd med semester i tropikerna och vara solbränd mitt under bleka vintern. Och så svängde det igen – idag har massan råd att semestra två veckor i Thailand och de med ännu mer pengar behöver leta vidare efter en annan markör.

På samma sätt duger inte golfen längre för en VD eller högra beslutsfattare att markera sin framgång med. Majoriteten i svenska samhället kan skaffa ett grönt kort och ett set golfklubbor och då måste den mest priviligierade eliten hitta ett annat uttrycksmedel för att differentiera sig från massorna. Därför hittar man idag den resultatorienterade och målmedvetna näringslivseliten bland de tusen första i mål på Göteborgsvarvet och Vasaloppet.

Visst är det smått hysteriskt. Det skall vara senaste pulsklockan, rätt barfotaskor, vadstrumpor och en jakt på sekunder. Men nog är det lite mer sympatiskt och en inte minst en bättre förebild med en vältränad VD än en VD på operationsbordet.

Själv var jag en liten, liten del av detta som VD för ett mindre bolag (färre än tio anställda) under tidigt 2000-tal.

/David Armini

Positiv bekräftelse som subsitut för kärlek

Jag hade förmånen och förbannelsen att ha lätt för mig i det mesta som barn och ung. Det fick förstås många positiva fördelar och jag skulle självklart inte vilja byta bort det. Men det fick flera negativa effekter också.

Jag blev lat.
Nej, lat är fel ord. Jag har alltid varit beredd att arbeta hårt. Däremot har jag aldrig förstått mig på att öva. Jag blir bara otålig när jag står med en fiol mot axeln och skall öva en ton i taget. Eller när jag sätter en pensel till duken för att ta fram något vackert – blir det inte bra direkt blir jag ledsen och stressad.
Alltför många gånger har jag gett upp projekt, studier eller idéer för att jag blivit missnöjd med det första resultatet.

Jag trodde att jag blev älskad för att jag var bra.
Eller snarare – jag trodde att jag behövde vara bra för att bli älskad. Jag sitter fortfarande djupt cementerad i den idén, vare sig det gäller sällskapsspel eller jobbprestationer. Är jag inte bäst blir jag orolig att folk skall se ned på mig eller tycka mindre om mig – trots att det mer troligt är tvärt om.

Den här fällan går många, alltför många, i. Jag känner igen alltför många som verkar hantera livet på liknande sätt.

/David Armini

Universum är en hjärna i stället för en maskin

Ibland sörjer jag karriärvalet – entreprenör och IT-konsult i stället för matematiker och forskare. Redan på högstadiet hade jag målet klart för mig – det var matematiker jag skulle bli, kanske väldigt teoretisk fysiker. Jag skulle tänka och räkna och slå världen med häpnad.

Illusionen höll över gymnasiet och ett år in på universitetsutbildningen, men sedan sprack det. Fram dit var matematiken lätt för mig, men när jag fick kämpa gick jag vilse. Samtidigt som matematiska institutionen var långt från de grekiska filosoferna i toga som jag sett framför mig. Snarare var det som vilken offentlig arbetsplats som helst med vassa armbågar och budgetnedskärningar.

Planlöst drev jag mot datalogi, men väjde för de stora Volvo och Ericsson som vid slutet av 1990-talet dammsög upp allt som Chalmers och Göteborgs Universitet producerade i form av IT-utbildade. Entreprenör blev jag, storstilat, mitt i IT-kraschen och ruinerna av uteblivna Y2K-buggar.

Och det gick väl så där, jag tog mig fram, men ibland smyger sig de gamla fantasierna på. Det där om togorna och pannan i djupa veck. Jag kommer på mig själv med att romantisera om stora tankar, omvälvande sätt att förändra synen på världen. Att få förbluffa andra. Att få förbluffa mig själv.

Senaste sådan tanke som sände mig tillbaka till tron att jag skulle ha kunnat få tillbringa dagarna med att resonera om livet, matematiken och allting var att se universum som ett medvetande snarare än som en maskin. Det västerländska vetenskapliga paradigm som vi levt med några hundra år har varit fenomenalt på att bygga bilar, broar och rymdfärjor. Så fenomenalt att vi tror att samma vetenskapliga paradigm måste kunna användas på annat. Som människokroppen, religion och universum. Våra kroppar har blivit en halvträff med modern naturvetenskap – ingen behöver dö av halsfluss längre, men vi har skapat nya hälsoproblem snabbare än vi löst de gamla.

Och universum som en maskin? Ja, självklart. Bilar är vi jätteduktiga på att bygga, så det är klart att vi ser både kroppen och allting annat som maskiner. Självklart skall vi testa samma så uppenbart framgångsrika förklaringsmodell i så många sammanhang som möjligt.

Men, tänk om…? Bilen är nästan helt förutsägbar. Visst börjar det skrapa märkligt ibland, men det brukar vara ganska enkelt att förstå vad som är problemet. Bromsklossarna behövde ju bytas. Men att jag vissa morgnar vaknar på gott humör och andra på dåligt? Varför jag tänkte på en sockerbit när jag såg en blommande syren? Varför jag blev kär.

Visst kämpar forskare, ofta förtjänstfullt med att förklara. ”Det är för att signalsubstans blabla.” Absolut. Jättebra. Men ändå har jag inte en känsla av att min hjärna är en maskin. Det är en hjärna, ett sinne, ett medvetande. Bilen är inte medveten. Jag är medveten.

Och universum kanske är mer av det än en bil? Som beter sig lite nyckfullt och som har stora hemligheter dolda i sin rot. Som kan transportera information över oändligt stora avstånd på oändligt kort tid. Som är helt omöjligt att förstå hur det uppkommit ur ingenting.

Eller som verkar kunna vara både och. En kvantpartikel som har både tillstånd A och inte A – samtidigt. Precis som jag kan vara sugen på att gå ut samtidigt som jag känner för att sitta kvar i soffan.

/David Armini

Att ta ansvar för sin egen skit

Irritationen stiger i bröstet när jag ser hur papperskorgen inne på vårdcentralens patienttoalett svämmat över. ”Det är så typiskt för hur folk inte värnar sin omgivning numera.”, tänker jag, med diffus adress till personal som inte kan ha koll på att det är fräscht på toa, eller medpatienter som inte kan se till att den använda pappershandduken hamnar i korgen i stället för på golvet. Visst förstår jag att

Själv placerar jag försiktigt mitt använda papper på toppen av det lilla berget så att det inte skall falla till golvet.

Tecknen finns där, på många ställen. När jag tyst stänger dörren efter mig för att inte störa den stilla stämningen i väntrummet reflekterar jag vidare över hur vi, samhällets medborgare har tappat just ”vi”. Samhället har blivit en apparat som vi matar in pengar i och så skall den mata ut service och förmåner till oss. Lydigt betalar vi skatt och då får vi sjukvård, vägar, skola, städning av det offentliga rummet och pension. Och en massa annat också förstås. Men är inte samhället mycket mer eller kanske mycket mindre? Nu blir vi arga på samhället – lite som marknaden är en oformlig organism som finns där och påverkar oss, men som vi inte kan påverka. Samhället, företrätt av politikerna, har en egen vilja och agenda – som ofta irriterar oss. För att papperskorgen inte töms, för att vi betalar för mycket skatt, för att gatan inte sopas ordentligt eller för att det är väntetid på vårdcentralen.

Men samhället är ju vi. Du och jag och grannen och hon där i väntrummet. Någonstans längs vägen tappade vi den där känslan av gemensamt ansvar och vi. ”We are the world” hade nog hetat ”I am the world” idag?

På vägen hem från vårdcentralen får jag nästa bekräftelse på att ”folk” inte tar ansvar för det gemensamma. Vårstädningen var ute och körde med borstbilen på vår gata några dagar tidigare och vinterns grus har sopats upp, men på ett ställe finns grus kvar. Tydligt syns det att någon missat det där om att bilen inte får stå på gatan vissa dagar och tider för precis i formen av en bil är några kvadratmeter grus kvar på asfalten. ”Se där! Ännu ett bevis för hur vi förväntar oss att bli omhändertagna.” Ingen tar ansvar för helheten. Ingen tar ansvar alls. Borstbilschauffören skall köra borstbil och de boende i husen vid gatan förväntar sig att skatten de betalar i sin tur skall betala gatsopningen.

”Fast det känns ju löjligt.”, säger han, grannen. ”Med hur folket har det i Syrien och så klagar jag på lite plast på gatan.” Det är senare samma dag och jag imponeras och förskräcks över att han är ute och städar runt återvinningsstationen. Osmart är denna placerad på en höjd och skräp tenderar att ”rinna” ned till vår gata.

Ja, kanske är det löjligt. Eller så är det där man måste börja. På sin egen gata.
Är det inte det som bygger samhället? Att ta ansvar för det som är vårt gemensamma.

Generat inser jag att jag inte tog ansvar på vårdcentralens toalett. Jag hade gjort tillräckligt när jag inte skräpade ned själv. Men att ta hand om det gemensamma rummet, vårt rum, samhället, var jag inte beredd att göra. Och där är nog de flesta av oss idag. Jag håller efter min skit, men vill inte ta i andras.

/David Armini

Om vi hade haft sex fingrar på varje hand så hade vi redan koloniserat Mars

För den ordningsamme kontrollmänniskan finns det några irritationsmoment i vårt samhälle. Den ojämna kalendern är inte långt efter icke-metriska system i sin komplexitet: Sju dagar blir en vecka. Fyra veckor och fyra, fem, sex eller sju dagar blir en månad. Tolv månader blir ett år. Det finns många förslag som hade förenklat livet, som en vecka med sex dagar, fem veckor en månad, tolv månader ett år och så blir det en enda avhuggen vecka om fem eller sex dagar. Det hade varit mycket enklare att förstå ”om en månad”, men vi har haft kalendern alltför länge för att klara en genomgripande förändring.

Den allvarligast irritationen är att vårt talsystem misslyckas kapitalt redan med det andra primtalet. Eftersom vi har ett tiotal-system är siffrorna 10, 100, 1 000  vanliga. Och eftersom tre är en mycket vanlig siffra så vill vi förstås dela hundralappen eller vad det nu kan vara på tre.

Men det går inte. En måste betala en krona mer, vilket förstås är överkomligt, men avrundningsproblemen finns överallt i samhället. Vinsterna med att kunna dela en snabbt tillhöftad ”10 000” jämnt vore stora, även om det är omöjligt att veta hur stora.

Anledningen till att vi räknar med basen tio är att tio är så nära att det sticker i ögonen, ibland bokstavligt talat. Två händer med fem fingrar på varje hand bildar tiotal-systemet med de två delarna 2 och 5.

Om vi hade haft sex fingrar på varje hand så hade vi förmodligen haft ett talsystem baserat på siffran tolv. Och tolv är mycket mer sympatiskt och flexibelt tal än tio. Det är ingen slump att vi pratar om ett dussin eller att klockan baseras på siffran tolv: Två cykler under ett dygn med tolv timmar och, 60 minuter per timme och 60 sekunder per minut (där 60 förstås är 5 x 12). 60 är ett alldeles förträffligt tal – det delas av alla de sex första talen! 2, 3, 4, 5 och 6 – alla delar 60 i jämna och fina högar. (Ett också förstås, men alla tal delas ju av ett.) Samtidigt är 60 ett för stort tal att hantera som bas i ett talsystem, men tolv vore den ideala kompromissen.

Tolv delas av 2, 3 och 4. Tyvärr måste vi hoppa av 5, men som bonus får vi 6. Fem skulle bli det nya tre, barn och datorer skulle svära över beräkningar som innehåller fem, men problemen skulle bli ovanligare eftersom det är oftare vi behöver dela med tre än med fem.

Kanske hade ett tolvtalssystem sparat så mycket pengar och resurser att vi vid det här laget hade koloniserat Mars.

/David Armini