Universum är en hjärna i stället för en maskin

Ibland sörjer jag karriärvalet – entreprenör och IT-konsult i stället för matematiker och forskare. Redan på högstadiet hade jag målet klart för mig – det var matematiker jag skulle bli, kanske väldigt teoretisk fysiker. Jag skulle tänka och räkna och slå världen med häpnad.

Illusionen höll över gymnasiet och ett år in på universitetsutbildningen, men sedan sprack det. Fram dit var matematiken lätt för mig, men när jag fick kämpa gick jag vilse. Samtidigt som matematiska institutionen var långt från de grekiska filosoferna i toga som jag sett framför mig. Snarare var det som vilken offentlig arbetsplats som helst med vassa armbågar och budgetnedskärningar.

Planlöst drev jag mot datalogi, men väjde för de stora Volvo och Ericsson som vid slutet av 1990-talet dammsög upp allt som Chalmers och Göteborgs Universitet producerade i form av IT-utbildade. Entreprenör blev jag, storstilat, mitt i IT-kraschen och ruinerna av uteblivna Y2K-buggar.

Och det gick väl så där, jag tog mig fram, men ibland smyger sig de gamla fantasierna på. Det där om togorna och pannan i djupa veck. Jag kommer på mig själv med att romantisera om stora tankar, omvälvande sätt att förändra synen på världen. Att få förbluffa andra. Att få förbluffa mig själv.

Senaste sådan tanke som sände mig tillbaka till tron att jag skulle ha kunnat få tillbringa dagarna med att resonera om livet, matematiken och allting var att se universum som ett medvetande snarare än som en maskin. Det västerländska vetenskapliga paradigm som vi levt med några hundra år har varit fenomenalt på att bygga bilar, broar och rymdfärjor. Så fenomenalt att vi tror att samma vetenskapliga paradigm måste kunna användas på annat. Som människokroppen, religion och universum. Våra kroppar har blivit en halvträff med modern naturvetenskap – ingen behöver dö av halsfluss längre, men vi har skapat nya hälsoproblem snabbare än vi löst de gamla.

Och universum som en maskin? Ja, självklart. Bilar är vi jätteduktiga på att bygga, så det är klart att vi ser både kroppen och allting annat som maskiner. Självklart skall vi testa samma så uppenbart framgångsrika förklaringsmodell i så många sammanhang som möjligt.

Men, tänk om…? Bilen är nästan helt förutsägbar. Visst börjar det skrapa märkligt ibland, men det brukar vara ganska enkelt att förstå vad som är problemet. Bromsklossarna behövde ju bytas. Men att jag vissa morgnar vaknar på gott humör och andra på dåligt? Varför jag tänkte på en sockerbit när jag såg en blommande syren? Varför jag blev kär.

Visst kämpar forskare, ofta förtjänstfullt med att förklara. ”Det är för att signalsubstans blabla.” Absolut. Jättebra. Men ändå har jag inte en känsla av att min hjärna är en maskin. Det är en hjärna, ett sinne, ett medvetande. Bilen är inte medveten. Jag är medveten.

Och universum kanske är mer av det än en bil? Som beter sig lite nyckfullt och som har stora hemligheter dolda i sin rot. Som kan transportera information över oändligt stora avstånd på oändligt kort tid. Som är helt omöjligt att förstå hur det uppkommit ur ingenting.

Eller som verkar kunna vara både och. En kvantpartikel som har både tillstånd A och inte A – samtidigt. Precis som jag kan vara sugen på att gå ut samtidigt som jag känner för att sitta kvar i soffan.

/David Armini

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *