Fortsatt modernisering – SA ska ha beröm!

Det är en förmån att få stå mitt i nyskapandet. Svenska Akademin tar nya kliv in i det 20:e århundrandet och visar hur utveckling ska ske.

Smaka bara på orden. Låt dem rulla över tunga. Som ett årgångsvin blandat med Coca Cola:

                   tillfällige ständige sekreteraren

Som en haiku-dikt sammanför Svenska Akademin motsatsorden och lyfter betydelsen till något större och samtidigt meningslöst. Snille och smak. I sanning.

Det är bara en tidsfrågan innan ”ohonba” och ”ohanba” finns med i SAOL. Vi ser fram emot det!

Och Horace! Börja twittra! Det är det logiska nästa steget!
Här är några färdiga tweetar att komma igång med:

”Kan någon berätta för @peterenglund att jag också har en Nukleär Penna och att min är större och kraftigare, och att min Penna fungerar!”

”Pär Wästberg kan bara hoppas att det inte finns några ’band’ från våra samtal innan han börjar läcka till pressen!”

/David Armini

Mänsklighetens viktigaste uppfinningar

Hjulet? Elden? Vaccinet? Internet?

Min fem-i-topp ser ut så här:

  1. Eld.
  2. Åkerbruk.
  3. Noll.
  4. De arabiska, symboliska siffrorna.
  5. Tamdjur.

Bubblare är hjulet (förstås!), båten, religion, verktyg, fiskeredskap, vapen, pengar, filosofi, konst, musik, makt, laga mat, motorer, Spinning Jenny, kliva ned från träden, krig…

Listan kan göras lång med framsteg som varit viktiga för mänsklighetens utveckling och som kan rymmas inom olika definitioner av ”uppfinning”. Ordningen kan diskuteras överlag, men jag är personligen och högst subjektivt övertygad om att detta är mänsklighetens viktigaste uppfinningar.

”Viktigaste” och ”uppfinningar” kan förstås också diskuteras. Ännu svårare är att avgöra vilka innovationer som haft störst betydelse, men jag väljer att inte strikt definiera vare sig ”viktigaste” eller ”uppfinningar”, men vädjar i stället till en intuitiv uppfattning:

  • Hur hade världen sett ut utan denna uppfinning?
  • Hade vi fortfarande levt i grottor?
  • Hade det varit ungefär som nu?
  • Hade vi varit bara något decennium eller sekel mindre utvecklade än nu?
  • För att förenkla tar vi i det här tankeexperimentet inte med de senste 2 – 300 åren heller.

Elden.
Värme, skydd, ljus, matlagning, rensa mark för åkerbruk. Utan eld hade vi fortfarande levt i grottor?

Åkerbruk
Med åkerbruket har följt möjligheten att bosätta sig, att för första gången vinna skalfördelar, och framför allt innebar det tid över. Samtidigt innebar det också första stegen mot allvarliga krig. Med tid nedlagd på bosättningar och odlingar, blev det värt att erövra andras mark och att försvara sin egen. Jägare/samlare kunde ju flytta till nästa skogsdunge.
Möjligen skulle tamdjur kunnat ha fyllt samma funktion, men jag håller det för otroligt att tamdjur för matkonsumtion skulle varit möjligt, utan att samtidigt plantera gröda för boskapen att äta.

Noll
Visserligen bevisades det om och om igen under forntiden att det var möjligt att bygga en civilisation utan en nolla. Grekerna, romarna, maya, inka – det är många civilisationer som kom, blomstrade och försvann. Kanske var avsaknaden av noll en viktig faktor varför dessa samhällen inte utvecklades längre än vad de gjorde?

Det arabiska, symboliska talsystemet
Detta sitter intimt samman med nollan på föregående plats. Bägge behövs och i kombination uppnår de sitt geniala syfte:
Ett enkelt talsystem.
Utan det arabiska talsystemet med nolla, så hade vi nog fortfarande kämpat med att bygga pyramider och akvedukter – vilket är nog så imponerande. Däremot hade det varit väldigt svårt att bygga en iPhone.

Tamdjur
Det är möjligt att tänka sig att samhället helt klarat sig utan djur. Visserligen är hundar bra vakter, kor bra dragdjur och lättåtkomliga proteinfabriker, och katter bra gosedjur. Men är det tänkbart att världen sett nästan likadan ut, fast utan tama djur? Ja, jag tror det.

Varför inte hjulet?
Visserligen är hjulet bra för att bygga en vagn att transportera saker. En ko orkar mer last om den drar lasten i en vagn, jämfört med att ta den på ryggen. Men det skulle gått att gå 2 eller 3 vändor i stället? Och ska det transporteras riktigt mycket så är båten långt bättre.

Varför inte båten?
Min personliga åsikt är att båten är en bättre kandidat att putta ned tamdjuren, än vad hjulet är. Kanske borde de byta plats?

Varför inte religion?
Religion har tidigt och tills nyligen varit en stor faktor för att bygga samhällen. Ytterligare en bubblare som har potential att slå ut tamdjuren?

Annorlunda uttryckt:
Med eld, åkerbruk och arabiskt talsystem med nolla, kan vi bygga dagens civilisation fram till 1800-talet. Båtar, religion och tamdjur underlättar. Och hjul – men det är först med tåg som hjul blir en avgörande skillnad.

/David Armini

WTG SA

Svenska Akademin har gjort ett beundransvärt moderniseringsarbete de senaste månader, sedan skandalen kring kulturprofilen rullade upp i slutet av 2017. Det är omöjligt att inte bli hänförd över det eleganta sätt som Akademin nu sammanför finlitteratur och bred underhållning. I sanning Snille och smak!
Så lätt det varit att trilla i fällan att tro att ”modernisering” kan likställas med demokrati, jämlikhet och andra överspelade och rent tramsiga begrepp. Så genialt och lyhört att i stället ta ett större kliv rätt in i trumpismens tidsålder.
Ser fram emot kommande avsnitt:
Horace, snyftande: ”Jag gör slut med Sture! ’…med sitt enda ben’, men det hjälper ju inte. Om det är slakt!”
Pär stämmer Kerstin: Kerstins advokat har betalat 100 kr till Pär, för att han inte ska berätta om hur hon disrespektat honom. Nu känner sig Pär lurad och vill ändå berätta. Eller ha 100 kr till.
Kerstins advokat förnekar att Pär och Kerstin någonsin befunnit sig i Stockholm samtidigt.
Katarina: ”Kulturprofilen borde få alla medaljer som finns! Faktiskt! Han är ju jättefin ju.”
Jesper visar snoppen på nästa torsdagsmöte: ”Ingen vet fan vem jag är. Känd för ’minst känd i akademin’. Nu ska den fan bli ändring på det.”
Lotta gör comeback: ”Men bara om jag blir sekreterare.”
/David Armini

Jösses pojkar och alla andra, fortsätt debattera

Dagens Nyheters ledarskribent Erik Helmersson hör inte till mina favorittänkare. Slarvigt uttryckt står han för en nyliberalism som jag ofta har svårt för.

Däremot har jag stor respekt för hans resonemang – personer som Helmerson vid DN och Alice Teoderescu på GöteborgsPosten är debattörer som öppnar mina ögon för perspektiv som jag själv inte skulle kommit fram till, och som jag mår bra av att konfronteras med, även om det händer att jag mår illa av deras åsikter. Därför prenumererar jag hellre på deras artikelflöden, än etablerade vänster- eller miljödebattörer som Göran Greider, Åsa Romson, med flera. De senare slår in öppna dörrar hos mig, och bekräftar och stärker mig i det jag ofta redan är övertygad om.

Ofta är det bara personer med annorlunda värdegrund, som förmår öppna perspektiv som annars skulle legat ogripbara och idag vill jag tacka just Erik Helmersson för en insikt.

Dagens debattklimatet omtalas ibland som alltför känsligt. Med Helmerssons exempel är det idag inte möjligt att twittra ”Glass är gott!” utan att ängslas för att få mothugg som ”Så du hatar alltså smörgåstårta!!??”, eller ”Varför utnyttjar du din plattform till att förringa ätstörningar?”.

Med detta följer flera lager av problem, vilket väl illustreras i #metoo-debatten. Det ska sägas att problemen idag ser likartade ut i varje dagsaktuell debatt, men blir extra tydliga här, där det handlar om en problematik som nästan precis ställer halva befolkningen som potentiella offer och den andra halvan som potentiella förövare.

Män som höjer rösten i #metoo får oundvikligen mothugg, även om det är tänkt som helhjärtat stöd – parallellt till att det inte går att säga att ”Glass är gott!”. Helmersson har ett bra exempel även här. Staffan Dopping twittrade sitt stöd för #tystnadtagning, där kvinnliga skådespelare berättat om sexuella trakasserier inom drama, teater och opera. Bland annat inkluderade han frasen ”Jösses flickor!”, vilket var en vink till ett feministiskt verk från 1970-talet av Margareta Garpe och Suzanne Osten.

Det uppfattades – förstås – som nedsättande. Hallå! ”Flickor” – snacka om att uttrycka sig förringande när kvinnor kliver fram och berättar om problem!

Det här skapar ängsligt debattklimat, skrämmer bort debattörer och det väcker reaktioner om ”snöflingor”, ett av alternativhögerns favorituttryck.

Men ängsligheten, tystade debattörer och anklagelser om snöflingor, bygger alla på en önskan om debatt som slutar i konsensus, eller ännu hellre sker i konsensus längs hela vägen. Alla ska vara nöjda och glada, så justerar vi bara samman våra åsikter den sista lilla biten med några Twitter-inlägg och en debattartikel i DN.

Nej. Så är det inte. Inte ens i en familj, arbetsplats eller aldrig så litet samhälle kan vi hoppas på ständig konsensus. Med flera miljarder aktiva Facebook-användare och hundratals miljoner på Twitter blir det i stället alltid motsatsen till konsensus: Det kommer alltid att finnas många – och högljudda – som tycker annorlunda.

Det är inte dåligt. Tvärtom. Det är bra. Jättebra. Så länge det inte tystar välformulerade och lugnare debattörer. Så länge de arga och högljudda inte lyckas lägga monopol på debatten – det scenariot är det enda farliga.

Så fortsätt prata om #metoo – även män. Försök lägg ängslan åt sidan att du säger något som kommer att uppröra någon. Försök också lägga irritationen över lättstötta personer åt sidan. Nej, det är inte kul att få höra att jag förringar, att jag bidrar till det-eller-det dåliga. Stå på dig – det är viktigare att prata, än att göra alla nöjda.

Så fungerar debatt. Ge dig in i det. Förbered dig på att en högljudd minoritet kommer att gasta dumheter, men tänk på den tysta majoriteten som imponeras av ditt mod och som kanske inspireras till att höja sina röster också.

/David Armini

Collateral damage och #metoo

I krig måste vi acceptera att civila dör och att soldater kommer att dö av ”Friendly Fire”, det vill säga när den egna sidan av misstag skjuter mot allierade.

Jag är ingen anhängare av att bruka våld, varken i det lilla eller i storpolitiken. Jag tror fortfarande, 44 år fyllda, att varje konflikt kan lösas utan våld och vapen. Kanske inte här och idag, men på lång sikt ska det gå att uppnå ett samhälle helt utan vapen.

Det till trots menar jag att det finns något värdefullt att ta fasta på vid jämförelse med krig och väpnade konflikter. Om vi de facto befinner oss i en större väpnad konflikt, så är det omöjligt att undvika att civila dör och att vi skjuter på våra egna soldater. Varje militärmakt vill minska bägge dessa siffror, men tänker vi försöka vinna över någon annan med våld, så måste vi acceptera detta faktum.

Och då menar jag att det är värt att ett antal män riskerar att bli felaktigt uthängda i sociala medier. Vi, samhället, måste ändras: Allt från att ropa ”Hora” på skolgården och lyfta på tjejernas kjolar, till att stå för nära på bussen eller klämma på en okänd under konserten, till våldtäkt inom äktenskapet, daterape, trafficking, porrindustrin, överfallsvåldtäkter. Allt detta måste bort och ändras.

Mycket har gjorts, vissa framsteg har skett. Samtidigt som det ibland känns som två steg fram och ett bakåt. Eller ett fram och två bakåt.

Jag hoppas och tror att #metoo kan göra större skillnad än något som hänt tidigare. Att några mäns gatlopp och offentliga kastraktion, ska leda till något gott. Inte den direkta tanken att ”uj, jag får passa mig för att tafsa, annars kanske jag blir uthängd på Fejjan”, men snarare att en kollektiv norm har bubblat upp. Facebook, Twitter, media, bloggar, hela samhället är skitargt på tafsarna – det är faktiskt inte ok att göra det.

Jag ser det som att vi befinner oss i en krigszon. Det pågår ett krig mot dåliga normer och ojämlikhet, mot tafsande, våldtäkter, och olika lön för samma arbete. Och då kommer det att ske dåliga saker. Män kommer att bli felaktigt uthängda. Kanske kommer det att drabba mig, eller någon som jag känner som verkligen inte förtjänar det.

Men vill vi verkligen åstadkomma en reell förändring av ojämlikhet och sjuka normer, så måste vi nog vara beredd att acceptera att en del personer, i det här fallet oskyldiga män, kommer att drabbas.

Tyvärr måste jag också lägga till att jag inte har belägg för att resonemanget är korrekt. Kanske har det omvänd effekt, alltså att offentlig stigmatisering och uthängning, tvärtom skulle kunna leda till förvärrade problem.

Men jag hoppas att jag har rätt.

/David Armini

 

Enkelt, och okontroversiellt sätt att minska masskjutningarna

Det här inlägget skulle kunna vara en nära nog exakt kopia på Enkelt sätt att minska terrordåd med ”terrordåd” bytt mot ”masskjutning”, vilket förstås beror på att mekanismerna runt både terrordåd och masskjutningar till mycket liknar varandra. Inte bara gäller likheterna själva dådet, gärningsmännen, ibland tillvägagångssätt, behovet av att det ska få uppmärksamhet, utan även den följande rapporteringen i media följer liknande upplägg. Den inledande live-rapporteringen. Den första reservationen om att ”vi vet inte om det är terrordåd/masskjutning ännu”. Försiktiga första uppgifter om antal döda, som nästan alltid stiger. En kollektiv önskan om dramatik. Uttalanden från statsministern och terror-/säkerhetsforskare/-experter. Fördömanden. Interaktiva kartor och grafik. Noggranna beskrivningar av vapen. Statistik och jämförelser.

Det är en väl inövad dramaturgi, där vi med några månaders mellanrum kan följa nästa avsnitt i thrillerserierna ”Masskjutningar i USA” och ”Terrordåd”. Känslan är nästan exakt den samma som att slå på ett avsnitt Homeland – vi vet precis hur spännande det kommer att bli, hur överraskande några vändningar kommer att te sig. På samma sätt regissörer och manusförfattare vet hur ett TV-serieavsnitt ska läggas upp för att intressera och behålla tittare, vet journalister och publicister hur artiklar, grafik och foton ska publiceras för maximalt antal klick, läsningar och delningar.

Jo självklart är jag motståndare till den liberala vapenlagstiftningen i USA, och tror att en mer restriktiv vapenpolitik skulle leda till färre masskjutningar, men mycket har redan sagts om det, och jag har inget att tillföra. I stället slår jag ett aldrig så litet slag för mer modest rapportering.

Precis som i fallet med terrordåden, så är jag först i kön att kasta mig över interaktiv grafik, kartor, beskrivningar av vapnen och hur de modifierats. Och jag kommer att fortsätta göra det så länge medier tillhandahåller informationen. Det är för bra underhållning att avstå och tyvärr tror jag mig inte om att kunna påverka medierna genom att inte läsa artiklarna, titta på bilderna och klicka i grafiken.

Som nämndes i det ovan refererade artikeln, finns det väl dokumenterade samband mellan frekvensen av självmord och mediers bevakning och rapportering av självmord. Om medier rapporterar om självmord går självmordsfrekvensen upp. Om medier rapporterar mer ingående om hur självmordet gått till, så går frekvensen upp.

Jag har inte fakta att belägga det med, men min personliga övertygelse är att det bara är en tidsfråga innan vi har vår första masskjutning i Sverige som följd av rapporteringen om amerikanska masskjutningar. Vår räddning kan vara hur svårt det är att få tag i vapen i Sverige.

Självklart ska inte rapporteringen om masskjutningar upphöra, lika lite som den ska upphöra kring rapportering av terrordåd. Men en mer modest rapportering, utan dramatiska bilder, utan interaktiv grafik och kartor, skulle förhoppningsvis minska antalet masskjutningar i USA och rädda oss i Sverige från att alls drabbas av dem.

/David Armini

 

Tillåt endast kvinnor att rösta

Tjohej.

Eller bara kvinnor, homosexuella, transpersoner. Kanske minoriteter också. Hur ska vi göra med personer som fötts som män, men identifierar sig som kvinnor? Och tvärtom?

Alla som föds som kvinna, får automatiskt rösträtt. Resten av befolkningen får ansöka om rösträtt?

Kanske ska bara kvinnor få rösträtt, men att män får sitta i riksdag och regering och kommunfullmäktige? Eller tvärtom – att alla får rösta, men det är bara kvinnor som får ha maktpositioner.

Bara tillåta kvinnor som företagsledare och kvotera in minst 80 % kvinnor (och kanske minoriteter, transpersoner, homosexuella) i företagsstyrelser?

Tidsbestämma att det bara gäller i 100 år? 50 år?

Det är att lägga upp bollen på straffpunkten och ta bort målvakten. Utöver att det aldrig kommer att hända, så finns förstås jobbiga praktiska komplikationer.

Men varför inte? Ge mig ett konkret argument varför vi inte skulle få en bättre och säkrare värld.

”Orättvist” är det enda jag kan komma på. Men så j-a orättvist det varit så j-a länge mot kvinnor så kanske vi kan leva med att det får vara lite orättvist åt andra hållet ett tag?

Åtminstone undertecknad är 100 % säker på en sak. Med kvinnor i alla ledande positioner i alla världens riksdagar, regeringar, militärer, kommuner så skulle alla krig vara slut. Samma dag.

/David Armini

Enkelt sätt att minska terrordåd

Jag är nog exakt lika intresserad av information om terrordåd som jag är frustrerad över att det rapporteras så detaljerat om dem. Lika förtjust kastar jag mig över artiklar om terrordåd, som jag samtidigt frustreras över den osmakliga bevakningen.

Självklart ska media rapportera ingående om terrordåden. Självklart är allmänintresset stort och bevakningen viktig.

Lika självklart är det för många, inklusive undertecknad, intressant att läsa detaljerade redogörelser om vapen, tillvägagångssätt, planeringen. Eller jag ska snarare säga att jag frossar i artklar, interaktiv grafik, kartor och statistik.

Men är det givet att kombinationen allmänintresse och massans nyfikenhet av vilka vapen som använts, motiverar denna ingående rapportering?

Det är ett väl etablerat faktum att rapporter om självmord leder till fler självmord. Om en kändis begår självmord, eller om en vän eller släkting begår självmord så ökar sannolikheten för självmord. Även detaljerade beskrivningar av självmordet i media, med information om tillvägagångssätt, avskedsbrev, etc, ökar självmordsfrekvensen. Många studier har gjorts om detta och evidensen är samstämmig. Bland många ställen kan man läsa om det här:  THE CONTAGION OF SUICIDAL BEHAVIOR

Till följd av detta är medier sparsamma med rapportering om självmord, både vad gäller att alls rapportera om självmord och att rapportera hur de utfördes. Även myndigheter undviker att föra statistik som hur många som hoppat från den-eller-den bron. Idag vet vi att all rapportering leder till ökad risk för fler självmord, och därför är medier försiktiga att ens berätta om ett dödsfall var till följd av självmord och man är likaledes försiktiga med detaljerade uppgifter tillvägagångssätt.

Ett teoretiskt totalt stopp av rapportering om terrordåd, skulle inte vara möjligt och skulle ändå inte sätt helt stopp för dem. Dels är rapporteringen via sociala medier omfattande idag, dels finns förstås andra mekanismer bakom.

Men tillämpa samma försiktighetsprincip som vid rapportering av självmord. Tona ner, använd få och i så fall anonyma bilder. Strunta i interaktiv grafik och kartor. Redogör inte för vapenmodeller, vilken sorts bil eller sprängmedel som använts. Undvik dramatiserande bilder och beskrivningar.

Det finns inga studier om detta, men det förefaller rimligt att en del i planering och utförande av terrordåd, föds av medias uppmärksamhet på samma sätt som självmord.

/David Armini

H&M’s feministiska kampanj

Låt mig först säga hur mycket jag tycker om videon och dess budskap. Den kan sägas vara en del av feminismens fjärde våg, som är mer inkluderande och mångfacetterad än feminism varit tidigare. Lika lön och stopp mot våld mot kvinnor är givetvis fortsatt grundbultar, men nya problem online behöver hanteras och kvinnors rättigheter i utvecklingsländer har kommit högre upp på dagordningen. Med sociala medier har både nya problem uppkommit med online-mobbing och drev i liten och stor skala, men samtidigt har det blivit lättare att nå ut med problem, att starta samtal och finna gemenskap bland andra utsatta. Idag finns också en stark rörelse för positiv inställning till den egna kroppen – inte bara en kritik mot snäva kroppsideal, utan också en positiv strävan om ett mer inkluderande visuellt språk i medier.

Lena Dunham, Emma Watson, Ruby Rose, Beyoncé – en lista med kvinnor som på olika sätt arbetar för, och för fram dessa budskap kan idag göras glädjande lång.

Då gör H&M entré med en video för sin höstkollektion 2016.

Och jag kan som sagt inte annat än att tycka att videon är underbar, positiv, hoppingivande och alldeles jättebra att H&M gör en sådan reklamvideo. Till en cover av Tom Jones She’s a Lady flimrar en räcka kvinnor förbi som utmanar stereotypa tankar om vad ”Like a Lady” innebär. 72-åriga modellen Lauren Hutton, långt från trådsmala modellerna Paloma Elsesser och Katy Syme. Musikern Jillian Hervey petar tänderna med en gaffel i en restaurang, Muay Thai-boxaren Fatima Pinto beundrar sina muskler i en svart liten klänning och modellerna Arvida Bystrom och Iselin Steiro visar att man som kvinna kan ha orakade armhålor respektive sitta bredbent i tunnelbanan.

Är det bra att H&M har gjort denna reklamvideo? Absolut och utan tvekan ja. Men hur bra det ändå är att multinationella företag kommer med mer positiva budskap och till och med är med och driver utvecklingen mot en mer positiv kvinnosyn, måste man påminna sig om motivet.

H&M värnar inte om kvinnor.
H&M värnar om sina aktieägare.

Det enda, absolut enda motivet som H&M har med att göra denna video är för att man hoppas att man kommer att sälja mer kläder. För det är enda skälet för att H&M finns: Att sälja så mycket kläder som möjligt, till ett så högt pris som möjligt och producerade till en så låg kostnad som möjligt.

I Kambodja och Indien rapporteras om hur gravida kvinnor avskedas och att sexuella trakasserier är vanliga. Syriska flyktingbarn arbetar i H&M’s fabriker i Turkiet och enligt Human Rights Watch får inte arbetare vid fabriker i Kambodja vägra övertid och får ändå inte betalt för övertiden. Sorgligt nog är det kanske än mer chockerande att H&M’s butiker i New York tidigare i september tog bort hela sitt plus-size-sortiment för att det inte fick plats (!).

Nej, H&M och reklamfirman Forsman&Bodenfors är inte engagerade i kvinnors rättigheter. De vill sälja kläder och just nu hoppas de att feminism och en positiv kroppsinställning skall stärka H&M’s varumärke, så att man kan sälja ännu mer kläder.

Om trenden imorgon är heroin chic och anorexia – ja, då kommer de inte att tveka ens en sekund att göra en video på det temat.

/David Armini

2000 spänn för en leksakssnurra

I samband med presidentvalet i USA kikar jag emellanåt in på amerikanska medier. Efter den senaste presidentvalsdebatt landade jag på USA Today, men kom aldrig så långt som att läsa om själva debatten.

I stället fastnade jag på en annons.
För leksakssnurror.

Alltså sådana som barnen kommer hem med från slöjden. Eller bygger i Lego. En rund platta med en pinne i och så sätter man fart på den mellan tummen och pekfingret.Någon billig liten snurra finns ofta i leksaksaffären. Det är roligt att snurra saker, se hur länge man kan få den att snurra och kanske tävla mot varandra.
För några år sedan var Beyblades moderna – snurror som man fick slutmontera själv och som man kunde få extra fart på med någon slags draganordning. Japansk förstås.

Precis sådana leksakssnurror var den första och största annonsen på usatoday.com morgonen efter den andra presidentsvalsdebatten. Ja, inte Beyblades eller träsnurror, utan exklusiva snurror i olika metaller, den billigaste, gjord i rostfritt stål, kostar 38$ eller ungefär 350 kronor. Den dyraste i volfram för nästan 2 000 kronor.

mirror_large

Foreverspin heter företaget och deras hemsida är pornografi, även om jag är osäker på vad för slags pornografi. Toys for Boys. Grafiker. Esteter. Metallälskare. Folk som har allt.
Jag vet inte, men porr är det lämpligast ordet jag kan hitta.

Man kan exempelvis välja ”den starkaste” och ”mest älskade” snurran i titan för 48 $.

ska%cc%88rmavbild-2016-10-11-kl-09-08-44

Eller kanske hellre ”den klassiska” i koppar, som ”blir bättre med tiden”. Den är lite billigare med 44 $.

 

ska%cc%88rmavbild-2016-10-11-kl-09-09-41

Så fortsätter det. ”Den lekfulla” i aluminium för 34 $, ”den medeltida” i gjutjärn för 45 $, ”den mogna” i mässing för 39 $, samt ”den uråldriga” i brons för 46 $.

ska%cc%88rmavbild-2016-10-11-kl-09-10-10

ska%cc%88rmavbild-2016-10-11-kl-09-11-04

ska%cc%88rmavbild-2016-10-11-kl-09-11-23

ska%cc%88rmavbild-2016-10-11-kl-09-12-02

En riktig favorit är ”den romantiska” i rödguldplätering, ”perfekt till din partner” för 68 $.

ska%cc%88rmavbild-2016-10-11-kl-09-10-47

Och den mest magnifika i volfram, ”den tunga”, ”ett snurrande mästerverk” för 195 $.

ska%cc%88rmavbild-2016-10-11-kl-09-11-37

Självklart finns även praktiska och smakfulla tillbehör, som en bas att snurra dina snurror på. Basen är mikropolerad för maximal prestation. 39 $ kostar den. Och det vore ju synd att låta snurrorna bara ligga hur som helst, så därför finns förstås olika dockor att placera snurrorna i för mellan 56 $ och 78 $.

ska%cc%88rmavbild-2016-10-11-kl-10-28-57

Vill man inte plocka ihop en samling själv, kan man förstås köpa färdiga paket, eller ”museér”.

ska%cc%88rmavbild-2016-10-11-kl-10-57-15

”Minimuseét” kostar rimliga 225$, man får de fem leksakssnurror och en docka. ”Mellanmuséet” går på 475 $ och innehåller hela 10 snurror och två dockor.

Det ”Kompletta metallmuseét” innehåller alla 15 leksakssnurror, alla tre olika dockor och ”måste-ha” basen att snurra sina snurror på.

Allt till priset av 885 $, eller lite mer än 8 000 kronor i dagens växelkurs.
För några leksakssnurror.

Förfining och ett fantastiskt samhälle där leksaker värderas så högt?
Eller dekadens och tecken på att samhället är på väg att kollapsa?

Mitt tips är både och.

/David Armini