Att för första gången springa ett maraton

Att födas. Första andetaget. Första smakportionen. Första steget. Första kyssen. Första sexet.
Första maratonet.

Det finns många metafysiskt omvälvande upplevelser och erfarenheter. I stort och i smått. Fallskärmshopp. En ny stad, ett nytt land. En ny maträtt. Att få barn. Att få barnbarn.

Händelser som tänjer gränserna, som utforskar förmågan. Som låter kroppen och sinnena upptäcka tidigare outforskat territorium. Och som aldrig kan göras ogjorda. Det går inte att ångra smakbiten eller uthoppet eller kyssen. Den kommer för alltid att finnas där.

De starkaste sådana känslorna som jag upplevt åtminstone de senaste 15-20 åren är att springa ett maraton och att skicka in manus till förlag.

Med start 2000 började jag springa längre och längre sträckor. I oktober 2008, för precis 7 år sedan, sprang jag mitt första maraton. Upplevelsen var omvälvande och av långt större betydelse än vad jag innan hade kunnat föreställa mig.

Jag var väl tränad och förberedd att springa drygt 42 kilometer och presterade redan på mitt första lopp en acceptabel tid om ungefär 3 timmar och 20 minuter. Loppet var litet och före mig var bara en handfull personer.

Men det handlade inte om tider eller andra personer. Inte heller om tröttheten eller smärtan. Jag har varit både tröttare och haft mer ont – både innan och efter.

Men något hände och jag vet nästan exakt var det var. Loppet gick från Slottskogsvallen i södra Göteborg, till Stora Amundön, tillbaka till Slottskogsvallen, tillbaka till Amundön och så till Slottsskogen igen. Att ge sig ut på andra varvet var en upplevelse i sig: Att se hur alla runt mig klev av banan, personerna jag sprungit i en klunga med skulle bara springa ett halvmaraton och plötsligt var jag ensam. Med ett helt halvmaraton framför mig och ett helt bakom mig.

Det var en mäktig känsla, men inte världsomvälvande. Känslan av att passera noll, att födas, att lämna en människa bakom sig och att kliva in i en annan, före Kristi födelse och efter Kristi födelse, att åka in i ett svart hål och komma ut på andra sidan, att för ett oändligt kort ögonblick bli en singularitet och sedan föds universum.

Ja, så stort är det. Universum föds. Det universum som finns runt mig.

Det är en oändligt lång raksträcka. Cykelbanan längs Högsbo är rak, platt, utan slut och utan början. 35, 36, 37, 38, 39, 40 kilometer. Ganska precis vid 39 kilometer hände de. 40 kilometer gör inte mer ont än 38 kilometer. Tröttheten är den samma. Varje muskel skriker efter vila. Man försöker ändra steglängden bara lite, lite grand – kanske kan någon led få känna av någon sekund av mindre smärta.

Man bryter igenom en vall. Där någonstans måste kroppen och hjärnan koppla in en resurs som du inte visste fanns. Du lär känna en del till av dig som du inte visste fanns och du kommer för alltid att vara en annan person. Där föds det nya jaget som har en del gemensamt med det gamla, men som ändå är någon helt annat.

Det är inte positivt och det är inte negativt.
Det bara är.

/David Armini

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *