Collateral damage och #metoo

I krig måste vi acceptera att civila dör och att soldater kommer att dö av ”Friendly Fire”, det vill säga när den egna sidan av misstag skjuter mot allierade.

Jag är ingen anhängare av att bruka våld, varken i det lilla eller i storpolitiken. Jag tror fortfarande, 44 år fyllda, att varje konflikt kan lösas utan våld och vapen. Kanske inte här och idag, men på lång sikt ska det gå att uppnå ett samhälle helt utan vapen.

Det till trots menar jag att det finns något värdefullt att ta fasta på vid jämförelse med krig och väpnade konflikter. Om vi de facto befinner oss i en större väpnad konflikt, så är det omöjligt att undvika att civila dör och att vi skjuter på våra egna soldater. Varje militärmakt vill minska bägge dessa siffror, men tänker vi försöka vinna över någon annan med våld, så måste vi acceptera detta faktum.

Och då menar jag att det är värt att ett antal män riskerar att bli felaktigt uthängda i sociala medier. Vi, samhället, måste ändras: Allt från att ropa ”Hora” på skolgården och lyfta på tjejernas kjolar, till att stå för nära på bussen eller klämma på en okänd under konserten, till våldtäkt inom äktenskapet, daterape, trafficking, porrindustrin, överfallsvåldtäkter. Allt detta måste bort och ändras.

Mycket har gjorts, vissa framsteg har skett. Samtidigt som det ibland känns som två steg fram och ett bakåt. Eller ett fram och två bakåt.

Jag hoppas och tror att #metoo kan göra större skillnad än något som hänt tidigare. Att några mäns gatlopp och offentliga kastraktion, ska leda till något gott. Inte den direkta tanken att ”uj, jag får passa mig för att tafsa, annars kanske jag blir uthängd på Fejjan”, men snarare att en kollektiv norm har bubblat upp. Facebook, Twitter, media, bloggar, hela samhället är skitargt på tafsarna – det är faktiskt inte ok att göra det.

Jag ser det som att vi befinner oss i en krigszon. Det pågår ett krig mot dåliga normer och ojämlikhet, mot tafsande, våldtäkter, och olika lön för samma arbete. Och då kommer det att ske dåliga saker. Män kommer att bli felaktigt uthängda. Kanske kommer det att drabba mig, eller någon som jag känner som verkligen inte förtjänar det.

Men vill vi verkligen åstadkomma en reell förändring av ojämlikhet och sjuka normer, så måste vi nog vara beredd att acceptera att en del personer, i det här fallet oskyldiga män, kommer att drabbas.

Tyvärr måste jag också lägga till att jag inte har belägg för att resonemanget är korrekt. Kanske har det omvänd effekt, alltså att offentlig stigmatisering och uthängning, tvärtom skulle kunna leda till förvärrade problem.

Men jag hoppas att jag har rätt.

/David Armini

 

Hur flyger havsfåglar i förhållande till vinden?

Trots många timmars havsfågelspan, har jag inte på allvar försökt förstå hur liror, stormfåglar, sulor, mfl fysiskt flyger i hård vind, även om jag tex har förvånats över hur känsligt det är med perfekt vindriktning. På Hönö dyker det tex sällan upp liror om vinden är inte ligger mellan sydväst och västsydväst, enligt min erfarenhet.

Jag har haft någon vag idé om att de kryssar, likt segelbåtar, men också tar fart ner i vågdalar och sedan kommer upp o rättar kursen. Kanske att de utnyttjar tryckskillnader som borde uppstå mellan vågorna.

Men läste Abstract till en färsk artikel om albatrosser och hur de flyger, Optimal dynamic soaring. Om jag förstår det rätt, så fungerar havsfågeln mycket riktigt som en segelbåt, men – här kommer det lustiga – den är ömsom segel och ömsom köl. Om man tänker sig en segelbåt som seglar söder ut i sydvästvind förbi Hönö (för Hönö är ju bäst stället att titta på havsfågel som alla vet), såg skulle den segla dikt bidevind (vinden kommer snett förifrån) för styrbords halsar (vind kommer in från höger i båtens färdriktning). Kombinationen kraft som verkar på seglen och att man med roder och köl tvingar båten i en annan riktning, pressar båten framåt – snett mot vinden.

Liran eller albatrossen gör ungefär samma sak, men den har ju inte segel och köl utan bara vingar, så vingarna får omväxlande agera segel och köl. Nu är jag inte påläst om fysiken kring segling, och jag har inte grottat ned mig i ovanstående artikel, men jag vill minnas att segelbåtar vanligen seglar som bäst runt 25°-30° mot vinden.

Ovan nämnda artikel handlar framför allt om optimering, med applikation på hur man skulle kunna bygga drönaralbatrosser med oändlig flygtid (så när som på slitage på material), men mer intressant för en västkustskådare kanske är vad det här får för applikation på hur havsfåglarna uppträder på västkusten. Om nu en fågel måste växla mellan att vara köl och segel, så måste den tappa en hel del när den växlar och när den är köl. Jag gissar att den kan hålla en snittkurs om 45°-60° mot vinden. Kusten från södra Bohuslän till norra Halland, löper väldigt grovt i SSO-NNV riktning, något i still 22°-24° från NS-linjen.

Om 45° stämmer, så är alltså extremvinden SSV som en havsfågel skulle kunna glida längs västkusten utan att behöva kryssa. Men seglare vet att det är dåligt att ligga nära vindögat – man tappar fart och en liten vindkantring kan snabbt driva en i oönskad riktning.

45° och så en avdrifts-/säkerhets-/kastvindsmarginal på 20° så är vi på SV vind.
Eller kan det vara så att liror, mfl helst vill ha vind nästan rakt från sidan? Man kan vända på det hela: Om det stämmer att de mest dyker upp i SV till VSV, så betyder det att de helst flyger med vinden in mellan 65°-90°.

Många antaganden och frågetecken – om någon kan sprida mer ljus över detta är det förstås välkommet!

Det finns en diskussion om detta på Vår Skådarvärlds grupp på Facebook också.

/David Armini

Enkelt, och okontroversiellt sätt att minska masskjutningarna

Det här inlägget skulle kunna vara en nära nog exakt kopia på Enkelt sätt att minska terrordåd med ”terrordåd” bytt mot ”masskjutning”, vilket förstås beror på att mekanismerna runt både terrordåd och masskjutningar till mycket liknar varandra. Inte bara gäller likheterna själva dådet, gärningsmännen, ibland tillvägagångssätt, behovet av att det ska få uppmärksamhet, utan även den följande rapporteringen i media följer liknande upplägg. Den inledande live-rapporteringen. Den första reservationen om att ”vi vet inte om det är terrordåd/masskjutning ännu”. Försiktiga första uppgifter om antal döda, som nästan alltid stiger. En kollektiv önskan om dramatik. Uttalanden från statsministern och terror-/säkerhetsforskare/-experter. Fördömanden. Interaktiva kartor och grafik. Noggranna beskrivningar av vapen. Statistik och jämförelser.

Det är en väl inövad dramaturgi, där vi med några månaders mellanrum kan följa nästa avsnitt i thrillerserierna ”Masskjutningar i USA” och ”Terrordåd”. Känslan är nästan exakt den samma som att slå på ett avsnitt Homeland – vi vet precis hur spännande det kommer att bli, hur överraskande några vändningar kommer att te sig. På samma sätt regissörer och manusförfattare vet hur ett TV-serieavsnitt ska läggas upp för att intressera och behålla tittare, vet journalister och publicister hur artiklar, grafik och foton ska publiceras för maximalt antal klick, läsningar och delningar.

Jo självklart är jag motståndare till den liberala vapenlagstiftningen i USA, och tror att en mer restriktiv vapenpolitik skulle leda till färre masskjutningar, men mycket har redan sagts om det, och jag har inget att tillföra. I stället slår jag ett aldrig så litet slag för mer modest rapportering.

Precis som i fallet med terrordåden, så är jag först i kön att kasta mig över interaktiv grafik, kartor, beskrivningar av vapnen och hur de modifierats. Och jag kommer att fortsätta göra det så länge medier tillhandahåller informationen. Det är för bra underhållning att avstå och tyvärr tror jag mig inte om att kunna påverka medierna genom att inte läsa artiklarna, titta på bilderna och klicka i grafiken.

Som nämndes i det ovan refererade artikeln, finns det väl dokumenterade samband mellan frekvensen av självmord och mediers bevakning och rapportering av självmord. Om medier rapporterar om självmord går självmordsfrekvensen upp. Om medier rapporterar mer ingående om hur självmordet gått till, så går frekvensen upp.

Jag har inte fakta att belägga det med, men min personliga övertygelse är att det bara är en tidsfråga innan vi har vår första masskjutning i Sverige som följd av rapporteringen om amerikanska masskjutningar. Vår räddning kan vara hur svårt det är att få tag i vapen i Sverige.

Självklart ska inte rapporteringen om masskjutningar upphöra, lika lite som den ska upphöra kring rapportering av terrordåd. Men en mer modest rapportering, utan dramatiska bilder, utan interaktiv grafik och kartor, skulle förhoppningsvis minska antalet masskjutningar i USA och rädda oss i Sverige från att alls drabbas av dem.

/David Armini