Kategori: Artiklar

Tre lösryckta trådar om Kritik

1) Så länge jag kan minnas har jag kritiserat det jag läst. Utvärderat, tolkat, analyserat. Idag ser jag tre sätt att läsa och kritisera; både personligen och generellt.

Det lättsamma: Det är roligt att läsa, det är roligt att tycka, det är roligt att dela med sig av detta tyckande, det är roligt att läsa andras tyckande och diskutera varandras tyckande. Utan tvekan tillhör jag ”påbyggarna”, en text evolverar och blir större än sig själv då den möter läsare, och saknar i realiteten en bortre gräns för den rymd ett genomtänkt verk kan spänna upp i tolkning och återdikt och diskussion. Mer genomtänkt ger mer diskussion. Mer diskussion ger mer värde både för verk och textkonsument. Resonemanget snuddar vid Stefan Collinis tredje tankefigur om att värdera diktning, den där det litterär verkets betydelse kan mätas med dess förmåga att balansera och hålla samman en maximal komplexitet. Jag byter dock gärna ”mätas” mot ”upplevas” och tillfogar att denna komplexitet inte är statisk: tid och omständigheter kan utveckla ett verk vidare och vi kan aldrig avgöra när det är uttömt.

Det politiska: ”All art is political” har många konstnärer och konstkritiker sagt, exempelvis Lin-Manuel Miranda apropå att skapa i trumpismens tidevarv. Kanske går det att skapa apolitisk konst, men åtminstone u.t. skulle automatiskt tolka apolitisk konst som tydligt politisk konst (genom att denna hypotetiskt apolitiska konst levererat en intressant kommentar om att konst inte behöver vara politiskt – alltså i högsta grad en politisk kommentar). Med reservationen att jag menar ”politiskt” i en bred definition av begreppet: självklart är exempelvis religiösa, etiska, historiska, etc, etc tolkningar alla politiska.

Det omstörtande: Sant kan detta möjligen föras till det föregående, men för mig är det bortom politik, då det innebär att transcendera begreppsapparaten. Med politisk konst avser jag konst som kritiserar ett befintligt system; med omstörtande konst menar jag konst som löser upp begrepp. Exempel för mig på en omstörtande fråga är vad kunskap är.

2) Att kritisera kräver egentligen ett teoretiskt fundament att stötta sig mot för att värderande utsagor inte ska bli lösryckt tyckande. Därför är det enklare att leverera en innehållsrelevant recension om en limerick eller en deckare då dessa är striktare styrda enligt definierade formler jämfört exempelvis en fri dikt.

På ett undflyende och åtminstone upplevt vis är likväl recensioner och teoretiserande kring fria dikt ändå av intresse och värde. Men varför? Tilltalas vi i själva verket av det som icke låter sig definieras?

Antagligen är det avsaknad av konsensusstyrd teori (som inom matematik) som leder till att diskussioner om litteraturkritik och -analys böljar. Vi leker genom de litterära epokerna hela havet stormar och uppnår i bästa fall något decennium av någorlunda konsensus om att det exempelvis finns (ganska) objektiva värden – eller inte – för att några år sedan vara (nästan) överens om att det bara finns subjektiva värden – eller inte.

Litteraturteoretiker förefaller vara ett tåligt och luttrat släkte: Inom ingen annan disciplin behöver man dels stå ut med att alla är experter (krav för att bli recensent: läs en bok, tyck något), dels att sanningsbegrepp ständigt flyttar sig (nästan som att den enda sanningen som – tillfälligt – finns är den som plötsligt och skarpt motsätter sig rådande konsensus). Vilket leder till min sista lösryckta tanke, som är min favorittanke och återkopplar till ”den omstörtande läsningen/kritiken” ovan:

3) Som skolad naturvetare lockas jag inte av en striktare formalisering av litteraturvetandet, och ser i själva verket ett större värde att låta metodiken inspirera så att säga åt andra hållet; att matematik (och fysik, medicin, biologi och varför inte politik och ekonomi) skulle dra lärdom av den eviga och multidimensionella tennismatch som pågår bland professionella (och amatörer) inom litteraturtyckeriet.

Adorno skriver att ”sanningen är det hela visar sig vid närmare betraktande vara detsamma som motsatsen” och jag hävdar envist att kunskap inte är något absolut, men att vi ständigt behandlar den som sådan. Visserligen lurar grynnor som ”alternativa fakta” och ”relativismträsket”, men litteraturvetenskap, litteraturkritiker, författare förefaller navigera dessa åtminstone tidvis – går det att överföra även till andra discipliner?

Fotnot: Alla personer på bilderna ovan är känd inom litteraturkritik. Någon som kan namnge mer än en? Och ”det där är ju ett meme!” räknas inte som korrekt svar.

Lucy av Jamaica Kincaid

och distanseringsproblematik i uppväxtskildringar

I teorin är det ett briljant grepp: Placera romanens unga huvudkaraktär i en miljö där hen befinner sig i strukturellt underläge som av ras/religiös/etnisk minoritet, fattig nykomling i ett välbärgat hem, eller homosexuell man bland homofober. För extra autencitet ska gränsen mellan huvudkaraktär och författare vara oklar. Krydda slutligen med att fokalisatorn besitter överlägsna intellektuella och analytiska förmågor, så borde det borga för skarpa inifrånanalyser av förtryckande strukturer.

Eller?

Lucy av Jamaica Kincaid är således en autofiktiv bildungsroman skriven 1990. Romanen slår ned just när unga Lucy anländer från Västindien till USAs östkust för att arbeta som au-pair i en amerikansk förmögen men upplyst överklass av snittet ”think left, live right”. I Lucys bakgrund finns en komplex relation till hennes mor, en äldre far med flera tidigare barn och fruar, samtidigt som hon utvecklar en ny komplex relation till Mariah, mamma och maka i familjen. Inte oväntat uppkommer/avtäcks inför Lucys ögon snart sprickor i den perfekta familjefasaden.

Romanen blandar många aspekter av Lucys upplevelse och utnyttjar nykomlingens fräscha perspektiv att både förundras och förfasas, tidigt blir det stora kontraster mellan hennes ibland nästa naiva iaktagelser å ena sidan och rakbladsvassa analyser av annat.

Läsaren får därför följa Lucy nära när hon mångdimensionellt kulturkrockar från perspektiv som ras, minoritet, kvinna, postkolonial person – och inte minst i sig själv och de egna och andras relationer. Kincaid öser sålunda ur ett rikt register av teman när hon komponerar denna öppet arga text, där Lucy i romanens realtid förtjänstfullt både behandlar och dekonstruerar stora teman kring strukturella ojämlikheter i hem och samhälle, postkolonialism, och att äga sitt liv i konkreta exempel som sexualitet och karriärval.

Kincaid behandlar detta med stor intellektuell skärpa genom sitt språkrör Lucy; emellanåt är det som att leva inne i en essä, vilket för tillbaka till det inledande påståendet att upplägget borgar för skarpa analyser av förtryckande strukturer. För så är tveklöst fallet, liksom i en rad andra romaner med liknande formel. Min första bekantskap med en brådmoget intellektuell tillika autofiktiv romankaraktär var Romanen om Olof av Johnsson, och på senare år har jag haft liknande upplevelser med Eddy Bellegueule av Louis, Shuggie Bain av Stuart samt Hvis der skulle komme et menneske forbi av Korsgaard. Även Min kamp av Knausgård ligger nära formeln som i teorin är smart: att analysera en problematisk miljö i ett inifrånperspektiv men med tillgång till den högutbildades verktyg.

Men i Lucy liksom de andra verken blir det en barriär mellan mig och romanernas respektive huvudkaraktärer då de godtyckligt antingen är blåögt naiva, eller talar med en vitter persons röst och iakttagande språk. Känslan i läsningen är att skildringen skrivits i ett analyserande efterhandsperspektiv och därmed går den omslutande romanupplevelsen förlorad. Skildringen är intressant, men det är svårt att knyta an till romanernas huvudkaraktärer då de känns smart konstruerade för att ikläda författarens agenda, snarare än att vara levande personer. I sig gestaltar detta författarens problem att fiktion behöver vara mer trovärdig än verkligheten, för jag betvivlar inte i sak någon av nämnda autofiktiva karaktärer, men upplägget leder till en distans mellan läsare och text.

Kincaids Lucy besitter förlåtande fördelar jämfört med de ovan nämnda, inte minst genom att samtliga skildrar en vit man när det rent kvantitativt är sällsyntare med en kvinna som framhåller sina företräden. Intressant samspelar även Lucy intertextuellt med Austens och än mer Brontë-systrarnas verk. Jag tycker mig känna igen den irriterat analyserande blicken från exempelvis Stolthet och fördom – vilket lyfter Lucy jämfört med nämnda killskildringar. Sedan vet jag inte vilka växlar det finns att dra på de stora men ytliga likheter som finns mellan Kincaids Lucy och hennes namne och tillika au-pair i en av Charlotte Brontës romaner, men visst roar sådant alltid en läsare som är (eller snarare vill framstå som) beläst.

Översättningen av Lena Fagerlund bidrar till att jag inte får fäste i boken som immersiv upplevelse: Har man i sin läsning väl börjat störa sig på detaljer i språk, ordval och språk är det ofta svårt att häva sig ur detta. I den svenska upplagan upplever jag en avsikt hos Fagerlund att skriva lättsamt slängig dialog, exempelvis ”You have never seen spring, have you?” blir i svenska upplagan ”Du har väl egentligen aldrig upplevt våren, va?” Å andra sidan är det ofta ett lätt byråkratiskt språk med ord som ”dylikt” och ”dylika” och ibland innehåller svenska meningar dubbelt så många ord som originalet. Emellanåt blir det småordsplottrigt, med en överanvändning av ord som ”ganska”, ”börjar”, ”väldigt”, ”enormt”, ”egentligen”, ”särskilt”. Somliga översättningsval har jag rent ut svårt att förstå, som varför romanens första ord, första kapitlets titel ”Poor Visitor”, har blivit ”Stackars Lilla gästen”. Var i fagerlund (sorry …) kommer denna diminiuering från?

Till slut är jag snobbig nog att läsa om boken på engelska.

För att sammanfatta: Läsvärda och trovärdiga analyser av en mängd teman, men tänk gestaltad essä och så är rekommendationen att läsa den på originalspråk.