Rich and Pretty av Rumaan Alman

Det började med en film på Netflix, Leave the World Behind, som ingår i en slags post-postapokalyptisk genre som åtminstone för undertecknad gjorde sin första antydan till form med serieromanerna (och senare tv-serien) The Walking Dead och sitt definitiva genombrott med boken (och senare tv-serie den med) Station Eleven av Hilary St. John Mandel. Apokalypsen i dessa verk är vag, åtminstone till ursprung, och särskilt i Station Eleven ligger fokus på det sociala och kulturella, som att människan omedelbart när hen har de mest grundläggande behoven tillgodosedda, ser inte till överlevnad utan till kultur. I Station Eleven kretsar därför serien kring ett vandrande Shakespeare-sällskap och i Leave the World Behind innebär det att unga Rose avslutar filmen med att se ett avsnitt av Vänner – som en manifestation av medborgerlig, civilisationsuppehållande plikt.

Först månader senare upptäckte jag att boken Leave the World Behind fanns på min ljudbokstjänst, vilket passade fint då jag under mellandagarna la om golv i min lägenhet och behövde något lättlyssnat att distrahera mig med. Boken gjorde mig inte besviken. Jag blev även nyfiken då författaren hette Rumaan Alman, vilket i min läserfarenhet klingade ovanligt för en dystopiker, då det i mitt läsflöde är generande ovanligt med postapokalyptiker med annat än vit, västerländsk bakgrund. Jag reflekterade även över den för en samtida bok rätt ogenerade manliga blicken, funderade ett ögonblick på om ”Rumaan” kunde vara ett kvinnonamn, som utan genans valt att gestalta nämnda manlig blick.

Nyfiket letade jag vidare efter andra romaner av Alman, och slog igång hens debut Rich and Pretty. Denna visade sig vara något helt annat än den dystopiska Leave the World Behind; här följer vi Sarah och Lauren från tonåren och tjugo år framåt till yngre medelålder, genom livsval, relationer och förhållande. Sarah är mycket förmögen. Lauren är snyggare och smartare. Sarah gör efterhand allt mer traditionella val. För Lauren kommer det traditionella inte lika självklart. Upplägget är alltså näppeligen raffinerat, snarare som en pitch för en bok som pytsas ut på lastpallar på Ica Maxi, men boken är habil, jag blir engagerad i karaktärerna, det är inte frågan om framtida Nobelpris-material, men soppan är inte tunn och det finns tillräckligt med lager i relationer, klasstillhörighet, identitet för att jag ska hålla intresset uppe under golvläggningen.

Samtidigt bryr jag mig mer och mer om författarnamnet ”Rumaan”. Jag saknar referenser om kodning av namnet vare sig vad gäller etnicitet eller kön, även om jag tycker det ringer vagt av Mellanöstern eller Sydasien, och mer definitivt en man. Ju längre in i läsningen jag kommer, desto mer grubblar jag på vem författaren är. Liksom i Leave the World Behind är det skildringar av sex och den sexuella blicken både på män och kvinnor som i synnerhet får mig att fundera.

Under läsningen är jag övertygad om att jag inte alls reagerat på detta vis om författaren hetat Lucy eller Jane eller något annat lagom anonymt men västerländskt kodat förnamn. Jag hade sett den som i en av en lång rad samtidsromaner som pillar navelludd om det som både bred och smal litteratur, författare, läsare – och till inte så liten del undertecknad – just nu verkar tycka är det viktigaste att borra i, nämligen subjektet och nära (för att inte säga väldigt nära) relationer och i de flesta fall satt i en urban medelklass- till övre medelklassmiljö.

Till slut googlar jag Rumaan Alam och det är en man som närmar sig 50, född i USA, men med emigrerade föräldrar från Bangladesh och Internet är väntat polariserat. En del hyllar honom, att han skriver inkännande och insiktsfullt i det kvinnliga perspektivet; att varje ansats att ärligt sätta sig in i andras perspektiv är just ett av de viktigaste uppdragen för en författare. Flertalet kommentarer jag läst befinner sig dock på skalan ”ogilla-hata” att en medelålders man skriver ett nära ung-kvinna-perspektiv.

Jag läser vidare med min nyvunna kunskap om upphovspersonen.

Och visst studsar jag, rejält, när en man exempelvis ingående skildrar en kvinnas upplevelse att ge en man oralsex. Jag förstår att vissa av dessa skildringar väcker uppmärksamhet eller till och med anstöt.

Jag googlar vidare om Rumaan och läser att han lever i ett partnerskap med en man och det är ohjälpligt men boken spänner för mig då upp minst tre dimensioner av potentiell läsupplevelse. Om jag trott att den skrivits av en kvinna, av en heterosexuell man, eller som nu, av en homosexuell man. Boken skulle gett mig tre fundamentalt olika läsupplevelser.

Som det ibland händer är det jag tar med mig från läsningen inte boken i sig, utan metareflektionerna. Jag kommer inte att minnas den för karaktärerna, relationerna, miljö, handlingen; som sagt upplever jag allt detta som habilt, jag ångrar inte läsningen, jag kan rekommendera den men utan passion, jag kommer inte att hänga på låset inför kommande böcker av Alam.

Däremot fick jag ännu mer bränsle till evighetsbrasan ”vad har författaren – personen – för betydelse för min läsupplevelse”.

Svaret är åtminstone för mig och åtminstone i det här fallet ”stor”.

Slutnot: Med post-postapokalyptiska syftar jag alltså på att genren är en reaktion eller efterföljare på den postapokalyptiska genren. Sedan skulle man kunna hävda att just Leave the World Behind inte alls handlar om post-apoklypsen, utan att både bok och film till största delen befinner sig i apokalypsen och inte efter den. I vilket fall vill jag hävda att Leave the WorldBehind mindre handlar om överlevnad, utan mer om den postmoderna människans reaktion att vilja agera civilisationsuppehållande snarare än att regrediera till jägar-samlare. Just detta kan man också argumentera om i The Walking Dead, där karaktären Daryl faktiskt är en jägar-samlare genom sin trasig hillbilly-uppväxt vilket kulturkrockar med de mer po

Essä: S V E N S K (t)

Strax essän, men först några ord om bilden: Den är automatiskt genererad av ChatGPT efter att denna fått läsa essän som följer och det går ju inte att inte kommentera denna ljuvligt vidriga bild. Flaggstången genom huvudet, alla som håller upp händerna, ”svenkana”, korv i tacon, fallosen (?) upp till höger, den knepiga och lite läskiga figuren uppe till vänster, att en av flaggorna är på halv stång, cirka 80 % av personerna i förgrunden har manliga attribut, etc, etc.

Spaning: Visst har bildgenerering blivit sämre? Misstänker att det skett en medveten kvalitetsförsämring i gratisverktygen.

Försöka duger: ChatGPT vägrade generera en bild av en person som stod och eldade en viss helig bok på grillen framför ett rött hus med vita knutar. (Misstänker att även Instagram kan ha vissa synpunkter här, därav lite omskrivning …)

Löfte: Det kommer aldrig, eller åtminstone sällan, eller åtminstone inte utan metakommentar som ovanstående, att spammas med ai-bilder på detta konto.

Nu vidare till själva essän:

S V E N S K (t)

Folkhem

Värderingar

Kristen tradition

Lagom

midsommar sill julskinka lucia köttbullar fredagsmys mellanstadielärare radhus kaviar norden sosse ubåtskränkning nubbe socialstyrelsen finlandssvensk skolavslutning undersköterska jämställdhet språkresa kafferep neutralitet estonia klämdag dillchips samer mello skattesmitare palmemordet studiecirkel

Gängkriminalitet Bensinpris Svennebanan Globen

Språka på serbokroatiska

Ogilla avstavning

Barnbidrag RUT ROT

Reserverad

Hen

Zorn Strindberg Carl Larsson Astrid Lindgren Ulf Lundell

Vilse i pannkakan Fem myror är fler än fyra elefanter

Roxette Abba Avicii

Björn Borg Stenmark Pärsson NHL

Ludmila Zlatan Mondo

Volvo Saab SKF Ikea Bert Karlsson Spotify Äppelbo gånglåt Klarna Snoop Dogg

Ekonomiekot

Skärmtid

Fattigpensionär

Låt oss först konstatera att ”svensk” är ett väldigt osvenskt ord. För smaka på det:

”svensk”

”svenska”

Möjligen kan ”svenske” slinka ned som svenskt, och apropå det är ”svenskt” avsevärt mer svenskt än svensk, mer om det strax, men ”svensk” låter östligt? Åtminstone baltiskt om inte balkanskt; det skulle ligga perfekt i munnen som namnet på en bordurisk militärskurk i ett Tintin-äventyr: ”Överste Svensk”.

Men ”svenskt” då, kanske kan adverbet införlivas i Tidös[1] och Trägårdhs[2] arbete med en svensk kanon?

Adverb är något som jag som svensk – om jag nu med italienskt efternamn ska Tidö-inkluderas – känner igen mig i. Adverb är modererande till skillnad från den definitivt bestämmande kusinen adjektiv. Adjektiven sätter kompromisslöst substantiven på plats, medan adverben öppnar vägar – men hold your horses![3] – detta är väl min känsla och inte svenskhetens? Visserligen känns det bekant från svenska tidningars insändarspalter att detaljerat bry sig om andras svenska, men något säger mig att det är ett mänskligt, ej specifikt svenskt, fenomen.

Hur ska jag någonsin lyckas urskilja vad som är jag och vad som är svenskhet?

Svenniga finlandssvenskan Svea svengelskade[4] svenskheter.

Från ett vänsterliberalt akademiskt och medelklassigt wokeperspektiv – där jag solitt befinner mig – är ”svenskhet” lika ointressant som enkel att slå sönder varje försök att definiera den, men eftersom jag är (svenskt?) generös är här ett förslag till kanonisterna om det nu ska definieras en svenskhetens kanon. För jag förstår att adverben inte förslår långt och att adjektiven passar bättre, där ”svenskare” skapar lämpligt godtyckliga definitionsinhägnader. Tidö förstår förstås att de gör sig löjliga om de kallar taco och pizza för svenska rätter, och då blir det ju en balansgång med all matlagning, annars skulle ju exempelvis en vänsterbliven som u.t. kunna trolla med högertrollen. Men si. Om kanonen komparerar aspirerande svenskar, mat, musik och solnedgångar löser vi det:

Kåldolmar (importerat från Turkiet 1709) är svenskare än matjesill (importerat från Nederländerna 1905) är svenskare än pizza (importerat från Italien 1947) är svenskare än taco (importerat från Mexico 1991).

Likadant är kronprinsessan svenskare än kungen, hon kan ju hänvisa till en längre svensk linje än sin pappa: Bägge har en anfader som importerades från Frankrike 1810, men för henne är detta 167 år före hon föddes, medan det bara är 136 år innan kungen föddes – men attans! – hennes morsa är ju importerad från Tyskland 1976.

Är kronprinsessan kanske halvsvensk?[5]

enSkTsv
nsktsve
skTsVeN
ktSvEns
tsvensk
svenskt
vEnsKts

”You always know the swede in a project”. Jag arbetade under några år med programmerare i Kerala. Dessa verkade över hela världen; med tyskar, japaner, ryssar, kineser, mexikanare, ukrainare, israeler. ”A swede is softspoken. Diplomatic. Tolerant. Moderates discussions.” Kanske sa min indiske kollega så om alla nationaliteter, medan jag onekligen chockerades i vissa kulturkrockar med dem: Kerala kan vara ett av de mest progressiva styren i världen, där det marxistiska Indian Communist Party oftast leder den lokala regeringen, men radikalitet vad gäller exempelvis socialism och jämställdhet samsas oblygt med arrangerade äktenskap, liksom pacifism lika paradoxalt umgås med en önskan om stark militär och kärnvapen.

Ännu mer borde jag dragit öronen åt mig när dessa indier även hyllade det svenska köket, trots att de knappast smakat eller ens hört talas om rotmos, bruna bönor, ärtsoppa, stekt sill, blodpudding, kroppkakor.

Men nu är väl svenska matvanor inte särskilt svenska?

För handen upp hen som idag, igår, senaste veckan, senaste månaden, ja åtminstone senaste året – ätit en enda av dessa husmansrätter från den svenska matkanonen.

Här är mer bekanta svenska rätter: Fredagstacos, mammasushi, hamburgertallrik, falafellrulle. Eller allt som samsas med postfixet pizza: nyårsdag, hämt, kebab, hawaii och även om det inte är ett postfix måste vi ju nämna vegetarisk med kebabsås! Vilken underbart – å så bra adverbet gjorde sitt moderingsarbete här – svensk uppfinning. Väl i klass med möbler i platta paket.

Kebabpizza förresten. Jag vet inte om det är mod eller hybris att appropriera två länders matkultur och hybridisera – eller om man vill säga det riktigt svenskt: fusea – dem. Det där hittar man på närmaste 7Eleven, där en svensk mattradition fortsätter att leva hälsosamt, men gärna i just fuseade varianter: Nu talar vi förstås om semlan![6] Här agerar det svenska åter postfix tillsammans med österriska wiener, mexikanska taco, hawaiianska poké, franska croiss – nämen vänta nu – det var ju precis detta programmerarna i Kerala talade om. Inte var det kalops, pölsa och pitepalt de tänkte som svensk mat, nej, när de jobbade i Sverige var det svenska att all världens mat samsades inom något kvarter från kontoret.

Identitetsflexibilitet som identitet?

Den längsta natten –

är vettets boning

Den korta versen –

är vaktens gryning

Men nationen –

är ej – 

svenskens läning

Jag ser mänskligheten som chanslös i tidsperspektivet några decennier till något sekel. För lite kommer att göras för sent – dessutom kommer det som görs i stor utsträckning vara fel åtgärder (se miljöbil[7] eller klimatvänligare politik[8]).

Ljuspunkter finns och en sådan är långsiktighet. I Predikaren 9:11 heter det ”Nej, alltsammans händer av en slump, genom att man råkar vara på rätt plats vid rätt tid.” Översättningen, tolkningen är som ofta med Bibeln böjbar, flexibel, (svenskt?) diskuterbar och med bara lite justering skulle utsagan kunna röra vid evolutionsekologi eller till och med fundamental kreationism – och då inte amerikanskt högerevangelikal fundamentalistisk kreationism som bygger nöjesparker där man kan besöka arken inklusive dinosaurier.[9]

Nej, fundamental – grundläggande – kreationism om livets uppkomst.

För vad behövs för livets uppkomst?

Tid och kaos.

Givet tid och kaos kommer liv att hända.

När och var går ej att spå, liksom vad ”liv” är, eller om vår uppfattning om liv är för smal.

Är liv samma som kaos?

Liv kommer fortsätta hända och här ser jag det som en självklarhet på axiomatisk nivå att liv (i bred bemärkelse) samexisterar med diversitet, pluralism, inklusion. Tidö-regeringar och kanonutredningar kan kortsiktigt flörta med definition och bevarande av svenskhet, eller med isolationism, individualism och nationalism, men långsiktigt kommer tiden att kaosifiera sådant trams.

”Life will find en annan way”[10] – se där ett lagomt(!) svengelskt uttryck för kanonister att grunna på.

                                                    Jag är svenskt.

                                                 Du är svenskarna.

                                                    Vi är svenskan.


[1] svt.se/nyheter/inrikes/allt-du-behover-veta-om-tidoavtalet

[2] Här finns mycket att läsa, som gp.se/deba026e-4525-471c-b843-20e91da7c0e2

[3] Se fotnot 4.

[4] Är svengelska svenskt? instagram.com/p/Cmn4OFfsWCL

[5] Uppbygglig läsning om kvantifiering av etnicitet: levandehistoria.se/fakta/forintelsen/forfoljelsen-av-judar-under-1930-talet

[6] Semmelimporten till Sverige är ej belagd, men vi talar om 1500-tal och intåg från det kristna Europa med fastlagen. Etymologin är latinska ”simila” som betyder fint vetemjöl. … och aldrig får något vara sådär riktigt äkta supersvenskt att vi var först med det i stenåldersgrottorna *suckar nostalgiskt*

[7] Här är en bra definition av miljöbil: ”den produceras, används, underhålls samt end-of-life-hanteras utan någon påverkan på miljön”. Anmärkningsvärt, nästan sensationellt, är det inte denna definition som brukar användas.

[8] liberalerna.se/miljo-och-klimat

[9] arkencounter.com/blog/2020/02/21/how-did-all-the-land-animal-kinds-fit-inside-the-ark/

[10] ”Life finds a way”, säger Jeff Goldblums rollfigur Dr Malcolm i nittiotalsklassikern Jurassic Park.

Fortsatt modernisering – SA ska ha beröm!

Det är en förmån att få stå mitt i nyskapandet. Svenska Akademin tar nya kliv in i det 20:e århundrandet och visar hur utveckling ska ske.

Smaka bara på orden. Låt dem rulla över tunga. Som ett årgångsvin blandat med Coca Cola:

                   tillfällige ständige sekreteraren

Som en haiku-dikt sammanför Svenska Akademin motsatsorden och lyfter betydelsen till något större och samtidigt meningslöst. Snille och smak. I sanning.

Det är bara en tidsfrågan innan ”ohonba” och ”ohanba” finns med i SAOL. Vi ser fram emot det!

Och Horace! Börja twittra! Det är det logiska nästa steget!
Här är några färdiga tweetar att komma igång med:

”Kan någon berätta för @peterenglund att jag också har en Nukleär Penna och att min är större och kraftigare, och att min Penna fungerar!”

”Pär Wästberg kan bara hoppas att det inte finns några ’band’ från våra samtal innan han börjar läcka till pressen!”

/David Armini

Mänsklighetens viktigaste uppfinningar

Hjulet? Elden? Vaccinet? Internet?

Min fem-i-topp ser ut så här:

  1. Eld.
  2. Åkerbruk.
  3. Noll.
  4. De arabiska, symboliska siffrorna.
  5. Tamdjur.

Bubblare är hjulet (förstås!), båten, religion, verktyg, fiskeredskap, vapen, pengar, filosofi, konst, musik, makt, laga mat, motorer, Spinning Jenny, kliva ned från träden, krig…

Listan kan göras lång med framsteg som varit viktiga för mänsklighetens utveckling och som kan rymmas inom olika definitioner av ”uppfinning”. Ordningen kan diskuteras överlag, men jag är personligen och högst subjektivt övertygad om att detta är mänsklighetens viktigaste uppfinningar.

”Viktigaste” och ”uppfinningar” kan förstås också diskuteras. Ännu svårare är att avgöra vilka innovationer som haft störst betydelse, men jag väljer att inte strikt definiera vare sig ”viktigaste” eller ”uppfinningar”, men vädjar i stället till en intuitiv uppfattning:

  • Hur hade världen sett ut utan denna uppfinning?
  • Hade vi fortfarande levt i grottor?
  • Hade det varit ungefär som nu?
  • Hade vi varit bara något decennium eller sekel mindre utvecklade än nu?
  • För att förenkla tar vi i det här tankeexperimentet inte med de senste 2 – 300 åren heller.

Elden.
Värme, skydd, ljus, matlagning, rensa mark för åkerbruk. Utan eld hade vi fortfarande levt i grottor?

Åkerbruk
Med åkerbruket har följt möjligheten att bosätta sig, att för första gången vinna skalfördelar, och framför allt innebar det tid över. Samtidigt innebar det också första stegen mot allvarliga krig. Med tid nedlagd på bosättningar och odlingar, blev det värt att erövra andras mark och att försvara sin egen. Jägare/samlare kunde ju flytta till nästa skogsdunge.
Möjligen skulle tamdjur kunnat ha fyllt samma funktion, men jag håller det för otroligt att tamdjur för matkonsumtion skulle varit möjligt, utan att samtidigt plantera gröda för boskapen att äta.

Noll
Visserligen bevisades det om och om igen under forntiden att det var möjligt att bygga en civilisation utan en nolla. Grekerna, romarna, maya, inka – det är många civilisationer som kom, blomstrade och försvann. Kanske var avsaknaden av noll en viktig faktor varför dessa samhällen inte utvecklades längre än vad de gjorde?

Det arabiska, symboliska talsystemet
Detta sitter intimt samman med nollan på föregående plats. Bägge behövs och i kombination uppnår de sitt geniala syfte:
Ett enkelt talsystem.
Utan det arabiska talsystemet med nolla, så hade vi nog fortfarande kämpat med att bygga pyramider och akvedukter – vilket är nog så imponerande. Däremot hade det varit väldigt svårt att bygga en iPhone.

Tamdjur
Det är möjligt att tänka sig att samhället helt klarat sig utan djur. Visserligen är hundar bra vakter, kor bra dragdjur och lättåtkomliga proteinfabriker, och katter bra gosedjur. Men är det tänkbart att världen sett nästan likadan ut, fast utan tama djur? Ja, jag tror det.

Varför inte hjulet?
Visserligen är hjulet bra för att bygga en vagn att transportera saker. En ko orkar mer last om den drar lasten i en vagn, jämfört med att ta den på ryggen. Men det skulle gått att gå 2 eller 3 vändor i stället? Och ska det transporteras riktigt mycket så är båten långt bättre.

Varför inte båten?
Min personliga åsikt är att båten är en bättre kandidat att putta ned tamdjuren, än vad hjulet är. Kanske borde de byta plats?

Varför inte religion?
Religion har tidigt och tills nyligen varit en stor faktor för att bygga samhällen. Ytterligare en bubblare som har potential att slå ut tamdjuren?

Annorlunda uttryckt:
Med eld, åkerbruk och arabiskt talsystem med nolla, kan vi bygga dagens civilisation fram till 1800-talet. Båtar, religion och tamdjur underlättar. Och hjul – men det är först med tåg som hjul blir en avgörande skillnad.

/David Armini

WTG SA

Svenska Akademin har gjort ett beundransvärt moderniseringsarbete de senaste månader, sedan skandalen kring kulturprofilen rullade upp i slutet av 2017. Det är omöjligt att inte bli hänförd över det eleganta sätt som Akademin nu sammanför finlitteratur och bred underhållning. I sanning Snille och smak!
Så lätt det varit att trilla i fällan att tro att ”modernisering” kan likställas med demokrati, jämlikhet och andra överspelade och rent tramsiga begrepp. Så genialt och lyhört att i stället ta ett större kliv rätt in i trumpismens tidsålder.
Ser fram emot kommande avsnitt:
Horace, snyftande: ”Jag gör slut med Sture! ’…med sitt enda ben’, men det hjälper ju inte. Om det är slakt!”
Pär stämmer Kerstin: Kerstins advokat har betalat 100 kr till Pär, för att han inte ska berätta om hur hon disrespektat honom. Nu känner sig Pär lurad och vill ändå berätta. Eller ha 100 kr till.
Kerstins advokat förnekar att Pär och Kerstin någonsin befunnit sig i Stockholm samtidigt.
Katarina: ”Kulturprofilen borde få alla medaljer som finns! Faktiskt! Han är ju jättefin ju.”
Jesper visar snoppen på nästa torsdagsmöte: ”Ingen vet fan vem jag är. Känd för ’minst känd i akademin’. Nu ska den fan bli ändring på det.”
Lotta gör comeback: ”Men bara om jag blir sekreterare.”
/David Armini

Dystopier och katastroffilmer

Det finns många förklaringar till fascinationen för dystopiska skildringar och katastroffilmer:
Spänningen förstås.
Igenkänning – vi har nog alla varit lite småskraja ombord på ett flygplan.
Samhällskritik mot företag eller det offentliga som inte tar det ansvar de borde.

På senare tid har jag upptäckt en dimension till som förklarar (min) fascination för katastroffilmer och dystopiska scenarier. Insikten kom från de populära The Walking Dead och Fear the Walking Dead. Zombie-filmer har inte lockat mig tidigare och jag var en sen att upptäcka TWD, men blev snabbt förförd. Dittills hade jag sett zombie-genren som splatter och skräck, och det stämmer delvis, men min fascination ligger i det post-apokalyptiska. Öde hus, förfallna stadslandskap, motorväg med ändlösa rader övergivna bilvrak. Jag skulle sitta klistrad framför en film som bara visade miljöbilder från en kraschad civilisation.

Utöver dystopiska scenerier har jag särskilt fastnat för rollfigurerna Carol Peletier och Daryl Dixon: Före apokalypsen levde Carol med en man som regelbunden misshandlade henne, och Daryl växt upp med en alkoholiserad pappa och förtryckande storebror. Det intressanta är att både Carol och Daryl fungerar bättre i den kaotiska värld som uppstått med civilisationens fall. Daryl uttrycker vid ett tillfälle detta explicit: Det är som att världen och han kommit takt, tidigare hade han ett helvete till liv, medan resten av världen hade det överlag bra. I och med apokalypsen så ser hans liv ungefär likadant ut som innan, enda skillnaden är att alla andra är med och delar det med honom.

Utan att göra någon sak av jämföra zombie-apokalypsen med diverse privata utmaningar, finns en igenkänning i detta. Under tuffa perioder uppstår en frustration och det kan upplevas som att det vore en befrielse om den fysiska världen fick komma ikapp känslorna. Att i stället för att bara vara upprörd på insida, även få kämpa för sin och andras fysiska överlevnad.

/David Armini

Makode Linde och Lars Vilks: Att flytta en diskussion från orsak till symptom

Det är för enkelt att säga att ”nästa steg är väl att göra konst av en Hitler-hälsning”.

Ändå kan jag inte sätta fingret på vad i Makode Lindes och Lars Vilks konstnärskap som ger mig avsmak. Fortfarande är jag beredd att försvara dem, och deras konst. Fortfarande tycker jag att de kommer med intressanta infall och reflektioner. Inte minst är jag beredd att skriva under på att just känslan av avsmak kan vara ett tecken på god eller viktig konst. Åtminstone konst som hittat ett berättigande. Om en skall våga sig på att hävda att en del konst saknar berättigande.

Ändå gnager en känsla av att jag hade föredragit att slippa rondellhunden och Painful Cake. Både Linde och Vilks rör sig förstås kring frågor som är angelägna: Vad är konst? Vad är politik? Vad får en säga? Vad får en säga i yttrandefrihetens namn? Vad är rasism? Vad är fördomar? Hur mycket skall en världsreligion tåla? Och uppenbart lyckas de få mycket uppmärksamhet till dessa viktiga frågor.

Eller lyckas de verkligen med det? Lyckas de öppna en debatt som för diskussionen framåt, eller handlar debatten mest om dem som personer, om Vilks är islamofob och om Linde är rasist? Jag vill med bestämdhet hävda att varkendera är fallet, att bägge har en sympatisk människosyn och patos, även om de ibland verkar göra sitt bästa för att framstå som motsatsen.

Och lika lätt som det är att anklaga Vilks och Linde för effektsökeri och ett unket behov av uppmärksamhet, lika lätt är det att förutsäga den torftiga debatt som följer varje gång någon av dem når dagstidningarnas förstasidor eller Aktuellt. Ofrånkomligen kommer samma argument att tuggas om: Yttrandefrihet och kränkning av en religion respektive färgade. Det är som att tvingas se om en tv-serie för femte gången – till det en tv-serie som man inte ens gillade vid första visningen.

Dessa bägge konstnärer är bra på att skapa debatt och reaktioner, men jag hävdar att de misslyckas med att bidra till en intressant debatt. I stället för att skapa en arena för en intressant och konstruktiv diskussion, skapar de en situation med pajkastning och ordkrig. Dessutom kastas pajer och ord på och kring symptom, snarare än orsaker.

Kanske behövs de som en nagel i ögat på de politiskt korrekta kulturrelativisterna, men jag menar att vi snabbare och lättare når ett samhälle med mer tolerans, öppenhet och ömsesidigt värnande om varandra utan Painful Cake och rondellhundar.

Jag kommer att försvara att de får kasta sina pajer om de nu tycker det är viktigt, men jag tycker att det är onödigt och omoget. Bara för att Linde och Vilks lyckas göra att tredje part känner sig kränkt, ledsen, arg så betyder det inte att de har skapat betydelsefull konst.

/David Armini

Tolkning av Lejonkungen

Jag älskar alternativa och överraskande tolkningar av texter och filmer, särskilt när det framstår som nästan uppenbart att upphovspersonerna bakom verket hade tänkt sig något annat.

Läs till exempel Andrev Waldens underhållande och tänkvärda tolkning av Lejonkungen som fascistisk. Själv har jag tagit upp liknande tankar om Bamse.

Tyvärr är fenomenet vanligt bland litteratur och underhållning riktad till barn och unga, där ont mot gott är ett populärt teman, ofta med en onyanserad framställning där de goda bara är goda och de onda bara är onda. En sådan värld förutsätter emellertid att vi befinner i ett fascistiskt system. Jag ogillar att spela demokratikortet, men i demokratiska samhällen finns det sällan renodlad godhet eller renodlad ondska – de flesta av oss befinner sig i ett smetigt mischmasch av egoism, storhet, generositet, oginhet, likgiltighet, passion och alla andra konstiga känslor som vi är förmögna att känna och ge uttryck för.

Om du däremot ser omkring dig och bara ser goda människor, medan ”de andra” är dåliga, så är det en varningsklocka: Förmodligen lever du i en fascistisk stat. Eller i en tecknad film.

/David Armini

The Downton Spirit

Downton Abbey är en trevlig TV-serie med många kvaliteter – man kan glädja sig åt en omsorg i varje detalj. Skådespeleri, dialog, långsiktigt uppbyggda intriger. Till och med jag kan njuta av de långa kameraåkningarna mellan olika personer och dialoger.

Men kan också reta sig. På att det människor kan acceptera en godtycklig uppdelning i herrefolk och betjänter – och att vi kan göra det fortfarande. Eller någon slags självgodhet att alltid ha rätt – att ha rätt oavsett hur man gör, att vara definitionen på rätt.

Det jag personligen tar med mig från Downton Abbey, och som fyller med mig en nästan barnsligt sprittande glädje är andan av problemlösning. En oavbruten räcka problem dyker upp i serien, och samtliga karaktärer kastar sig över problemen för att lösa dem.

Lady Rose fattar blixtsnabbt att kvinnan och det lilla barnet som kliver in genom dörren är hennes svärfars utomäktenskapliga äventyr och räddar situationen genom att låtsas att kvinnan är hennes vännina.

Mr Bates alibi är inte verifierat. Jamen då ägnar Molesley och Baxter all sin lediga tid till att visa upp hans foto på pubar i York för att visa att han var där inte i London för att mörda Mr Green.

Farmor sväljer den nya kammarjungfruns vedervärdiga buljong – för att betjänten Spratt är så snorkig mot henne.

Lady Edith föder ett utomäktenskapligt barn och i hundra turer löser olika släktingar turer runt barnet så att det föds i Frankrike, hamnar hos fosterfamilj i Schweiz, hos fosterfamilj på granngården och till slut på själva Downton. Hundra personer är involverade – alla lika lösningsorienterade.

Några grisar är törstiga. Ingen är för fin och Lady Mary går till verket att bära vatten. I stort sett i balklänning.

Det är något uppfriskande och positivt med denna inställning. En önskan om att alltid göra det rätta och det bästa. I serien händer det ofta att jag inte håller med om de inblandades definition av ”det rätta och det bästa”, men jag beundrar varje persons önskan göra det, och deras kreativitet och självklara, glada attityd till att ta sig an varje utmaning.

/David Armini