Att för första gången springa ett maraton

Att födas. Första andetaget. Första smakportionen. Första steget. Första kyssen. Första sexet.
Första maratonet.

Det finns många metafysiskt omvälvande upplevelser och erfarenheter. I stort och i smått. Fallskärmshopp. En ny stad, ett nytt land. En ny maträtt. Att få barn. Att få barnbarn.

Händelser som tänjer gränserna, som utforskar förmågan. Som låter kroppen och sinnena upptäcka tidigare outforskat territorium. Och som aldrig kan göras ogjorda. Det går inte att ångra smakbiten eller uthoppet eller kyssen. Den kommer för alltid att finnas där.

De starkaste sådana känslorna som jag upplevt åtminstone de senaste 15-20 åren är att springa ett maraton och att skicka in manus till förlag.

Med start 2000 började jag springa längre och längre sträckor. I oktober 2008, för precis 7 år sedan, sprang jag mitt första maraton. Upplevelsen var omvälvande och av långt större betydelse än vad jag innan hade kunnat föreställa mig.

Jag var väl tränad och förberedd att springa drygt 42 kilometer och presterade redan på mitt första lopp en acceptabel tid om ungefär 3 timmar och 20 minuter. Loppet var litet och före mig var bara en handfull personer.

Men det handlade inte om tider eller andra personer. Inte heller om tröttheten eller smärtan. Jag har varit både tröttare och haft mer ont – både innan och efter.

Men något hände och jag vet nästan exakt var det var. Loppet gick från Slottskogsvallen i södra Göteborg, till Stora Amundön, tillbaka till Slottskogsvallen, tillbaka till Amundön och så till Slottsskogen igen. Att ge sig ut på andra varvet var en upplevelse i sig: Att se hur alla runt mig klev av banan, personerna jag sprungit i en klunga med skulle bara springa ett halvmaraton och plötsligt var jag ensam. Med ett helt halvmaraton framför mig och ett helt bakom mig.

Det var en mäktig känsla, men inte världsomvälvande. Känslan av att passera noll, att födas, att lämna en människa bakom sig och att kliva in i en annan, före Kristi födelse och efter Kristi födelse, att åka in i ett svart hål och komma ut på andra sidan, att för ett oändligt kort ögonblick bli en singularitet och sedan föds universum.

Ja, så stort är det. Universum föds. Det universum som finns runt mig.

Det är en oändligt lång raksträcka. Cykelbanan längs Högsbo är rak, platt, utan slut och utan början. 35, 36, 37, 38, 39, 40 kilometer. Ganska precis vid 39 kilometer hände de. 40 kilometer gör inte mer ont än 38 kilometer. Tröttheten är den samma. Varje muskel skriker efter vila. Man försöker ändra steglängden bara lite, lite grand – kanske kan någon led få känna av någon sekund av mindre smärta.

Man bryter igenom en vall. Där någonstans måste kroppen och hjärnan koppla in en resurs som du inte visste fanns. Du lär känna en del till av dig som du inte visste fanns och du kommer för alltid att vara en annan person. Där föds det nya jaget som har en del gemensamt med det gamla, men som ändå är någon helt annat.

Det är inte positivt och det är inte negativt.
Det bara är.

/David Armini

Lösningen

Det är enkelt. Faktiskt och fantastiskt enkelt.

Flyktingfrågan är större än den enskilda kommunen eller ens det enskilda landet. Självklart är det en fråga på EU-nivå.

Och visst talas det om flyktingkrisen inom EU: Kvoter och att alla länder behöver ta sitt ansvar. Bra, men det är svårt att tvinga någon att ta ansvar.

Låt i stället alla länder inom EU bidra ekonomiskt och betala sedan de länder som tar emot flyktingarna.

/David Armini

Matematik finns inte

Förra noteringen, om medfödd intelligens, pratade om en konflikt mellan mig och min son och trumpetade till och med i rubriken att matematik inte finns. Men ingendera stod det sedan en rad om.

Kanske är det svårsmält att säga att matematiken inte finns, och givetvis finns den, men inte så som vi i dagligt tal refererar till den. Den finns, men bara som en mänsklig uppfinning.

Gravitation finns. Fåglar finns. Hunger finns. Mikrober finns. Planeter och solsystem finns. Alla dessa ting och företeelser existerar vare sig människan vill det eller inte.

Bilar, cyklar, iPhone och stolar däremot finns bara för att vi uppfunnit dem. Dessa saker hade inte existerat om vi inte uppfunnit dem. Och på samma sätt är det med matematiken – den är uppfunnen.

“Matematiken” upplevs ofta som en naturlag och lärs ut som en statisk sanning. I själva verket är den ett godtycklig verktyg som visat sig praktisk.

Jämför det med en spade. Under lång tid har människan haft nytta av grävredskap och med åren har spadar utvecklats. På liknande sätt har vi nytta av att kunna räkna – det hjälper oss att räkna fåren och att bygga broar och hus och telefoner, men varken spaden eller matematiken är självklar. Både spaden och matematiken kan utformas på många olika sätt och olika utformningar har olika fördelar. Genom århundranden har det funnits många räknesystem och spadar. Och i framtiden kommer de att se annorlunda ut. Det är till och med så att olika spadar och olika matematiska system är olika bra för olika personer och olika ändamål.

Det sorgliga är att vi tenderar att behandla matematiken som något av naturen givet – personer som har svårt att ta till sig den matematik som vi använder, betraktas ofta av sig själva och omgivningen som ointelligenta. Egentligen är det inte konstigare än att en högerhänt tycker att en sax för vänsterhänta känns avig och svåranvänd.

Konflikten med sonen då? Vi pratade förbi varandra. Sympatiskt är det ett rött skynke för honom att betrakta människor som med olika intelligens. Tanken att en del skulle vara födda intelligentare är närmast en kränkning av mänskligheten för honom.

Men jag vill ta det ett steg längre. “Intelligens” är inte relevant att tala om. Det enda vi kan tala om är uttryck som “intelligent i det matematiska system som vi använder i dag”. Och det är jag personligen övertygad att man kan vara född med bättre eller sämre förutsättningar att förstå – ungefär som en del är födda att enklare kunna använda saxar för vänsterhänta.

/David Armini

Om medfödd intelligens (Och matematik finns inte)

Hade ett långt, intressant och bitvis upprört samtal med min äldste son. Han menade att exempelvis “matematisk intelligens” beror till så stor del på miljön att det genetiska arvet kan försummas.

Och jag håller med: Genernas betydelse för vår matematiska förmåga (eller andra förmågor) är komplex. Troligen så komplex att det i praktiken bara handlar om uppväxt, utbildning, referenser och många andra faktorer. Både min son och jag har vuxit upp i en miljö där det är naturligt att säga “har du sett att de LEGO-bitarna utgör en äkta delmängd av de där?”. Betydelsen av att höra sådant, få det förklarat och förstå det – när man är 4 år gammal – kan inte överskattas. Eller när han som liten, fortfarande i 4-5-årsåldern fick lära sig om infinitesimala tal och att räkna i det binära talsystemet. Sådant formar hjärnan, stärker den, gör den intelligentare – precis som all sorts träning.

Hade vilket annat barn som helst kunnat lära sig samma saker som jag och min son gjorde när vi var så små? Ja, det tror jag och jag har många gånger önskat att jag fick möjligheten att ha en studiegrupp med några slumpmässigt utvalda barn, fyra-fem år gamla och från olika bakgrunder och sociala situationer. Min personliga övertygelse är att de skulle kunna lära sig både integralkalkyl och att räkna med imaginära tal.

Ett övertygande indicium är Suzuki-metoden för att lära barn musik. Utan tidigare urval får vem som helst lära sig spela ett instrument från unga år enligt parollen “Alla kan!”. Dessa barn kommer sedan under sin uppväxt att många gånger få höra vilken “talang” hen har. För övrigt har Sten Rydh ett förtjusande projekt att inspirera unga i matematik med inspiration från Suzuki-metoden.

I vilket fall blir livet så mycket roligare om vi antar att alla har samma chans. “Talang” visar sig oftare handla om viljan, orken och inspirationen att spendera de där 10 000 timmarna för att bli riktigt bra – vare sig det är i fotboll, fiol eller matematik.

/David Armini