Öland oktober 2019

Det blev mer än en kvarts miljon steg på öländska strandängar och dungar.

Och diken. Och holmar. Och gärdsgårdar. Och åkerkanter.

Jag har klättrat över staket flera hundra gånger, och jag har gått sträckan motsvarande Göteborg till Ängelholm och någon mil till.

Mellan uddarna har det alltid varit ensamt – det gäller att trivas i sitt eget sällskap. På uddar har jag träffat en och annan fågelskådare. En del dagar har jag inte sett en enda människa under dygnets ljusa timmar.

Artmässigt toppades dessa oktoberdagar av en brunsångare på Ölands norra udde och en praktejder på Stora Rör.

Sedan har det varit många fina fågelobservationer. Lappsparv, rödhalsad gås, svartbukig prutgås, bredstjärtad labb, tajgasångare, kungsfiskare, blåhake, dvärgbeckasin och massor, massor, massor av trastar, vitkindade gäss, prutgäss, änder, måsar, trutar, kungsfåglar, gransångare, järnsparvar.

En skulkande vattenrall i målla ute på en holme var riktigt kul. Andra skulkande fåglar som gav pulspåslag var en järnsparv, och pilfink som satte pilfinksvärldsrekordet i skulkning.

Hela tiden finns i bakhuvudet att vid nästa steg kan en mongolpiplärka flyga upp eller så kan det sitta en östlig kronsångare i busken därborta!

Men framför allt kommer hjärtat att vara varmt länge av friheten, ljuset, lugnet.

Och alla fåglar.

När jag traskar på strandängen och det enda som hörs är kacklande gäss, sitt-ande ängspiplärkor och vågskvalp – då känns det som om att det ska nog bli bra det här.

Bilden kan innehålla: hav, himmel, moln, skymning, utomhus, vatten och natur
Soluppgång Melösa
Bilden kan innehålla: växt, himmel, träd, fågel, utomhus och natur
Tajgasångare. Går inte att bli mätt på.
Bilden kan innehålla: himmel, träd, utomhus och natur
Regenten över strandängen. Havsörn Melösa.
Bilden kan innehålla: växt, fågel, träd och utomhus
Rödhake Ventlinge.
Bilden kan innehålla: himmel, fågel och utomhus
Blåhök vid Segerstads fyr
Bilden kan innehålla: växt, fågel, himmel, träd, utomhus och natur
Varfågel på kungsfågeljakt.
Bilden kan innehålla: himmel, hav, moln, utomhus, natur och vatten
Soluppgång och vitkindade gäss. Näsby.

Fågelskådning som problemlösning

En av många roliga saker med fågelskådning är problemlösning.

I morse trampade jag omkring i mållorna öster om norra Lunden på Öland. Det var inte supermycket fågel längs stranden, men det kändes ändå spännande. Det har ju varit rara sångare och törnskator här och där, och under morgonen kom det en och annan kungsfågel och gransångare in från havet som damp ned precis vid mina fötter.

Så flög en fågel upp bara decimeter framför mig, flög tre, fyra meter och var borta. Av den första glimten kunde det ha varit vad som helst – jag närmast förväntade mig en pilfink, men trots att jag sett exakt var den landade hittade jag den inte igen.

Men jag tog ett varv till, och ett till och först på tredje försöket flög den upp igen – från stället där den landade första gången. Den här gången flög den fem, sex meter och var borta igen. Glimten var så kort att jag bara fick en känsla av något som var helbrunt, och tankarna gick till rörsångare.

Precis samma scenario upprepades under följande kanske 30 minuter tre eller fyra gånger: Kort flygtur, dyker ned i målla, borta i tio minuter, flyger plötsligt upp från stället där den försvann. Vid det här laget började det kännas spännande. Det var uppenbart något som skulkade hårt, men de kort glimtar jag fått var i princip bara av en liten och helbrun varelse. Den dök så fort, att jag aldrig hann se den i kikaren. Allt försvårades också av att den var så svår att stöta och inte heller gick att locka fram.

Jag är lite kluven till att släpa med mig kamera. Det är en pryl till att kånka på, den (min) är alltid felinställd och bilderna (igen mina, andra tar ju sjuk snygga foton) blir alltid kassa.

Samtidigt är det himla käckt ibland. Som med en fågel som är uppe under några sekunder åt gången – kameran är faktiskt snabbare än ögat.

Vid det här laget hade jag lite känsla för hur den flög så jag ställde in manuell fokus på cirka tre meter och trampade på.

Nästa gång den flög upp sköt jag bokstavligt från höften.

Och lyckades få den på den på tre bilder!

Nu blev det riktigt spännande!

För på en av bilderna gick det att ana en övergump som drog åt en rosttonad nyans och kanske med fläckar. Stämde min känsla att det var en sångare så verkade det högintressant.

Nytt försök. Tid till nästa bild blev åtta minuter, så det var så lång tid det tog innan den flög upp igen. Jag fick iväg nya höftskott, men nu gjorde den något nytt. Dels flög den nästan tio meter, dessutom i en kringgående rörelse, hade jag valt kikaren så hade jag hunnit bestämma den. Dels landade den i en liten och låg målla på stranden.

Vilket var toppen – den busken kunde den omöjligt smita från.

Men då kom nästa bryderi. Skulle jag vänta ut den där. Eller skulle jag lägga mig i sanden och försöka spana in i mållan. Eller skulle jag titta på bilderna i kameran.

Plan 2 och 3 hade nackdelen att jag skulle tappa delar av busken ur sikte.

Efter lite hjärnbråkning höll jag upp kameradisplayen framför mig, så att jag samtidigt såg buskens alla kanter.

Redan andra bilden jag bläddrade fram såg jag att nu skulle jag lösa det. Hela fågeln i fokus, skapligt skarpt … olidlig spänning … zooma in … dramatiska trummor … hålla andan …

Och en järnsparv. Utan tvekan.

Ett litet sting av besvikelse. Det hade varit så kul om …

Men framför allt en varm våg av tillfredställelse att ha ställts inför ett klurigt problem och systematiskt arbetat fram en lösning.

Made my day!

/David Armini