Inledningsmeningar

Till för tre år sedan förhöll jag mig reserverat till noveller.

”Jag gillar absolut noveller”, sa jag.

… fast det enda som gäller är ju romaner, tänkte jag.

Så läste jag Kärlek vänskap hat av Alice Munro och läsandet blev ett annat. Jag visste det förstås innan, men kanske var det första gången jag förstod det: Varje av novellerna var ett litterärt verk, med rika karaktärer, en glimt av en annan värld, insikter. Allt som finns i en god fullängdsroman – med den enda skillnaden att det var färre ord.

Jo, en skillnad till, för textens anatomi framträdde så tydligt. Titta exempelvis på Munros första mening:

För många år sen, innan så många av de lokala järnvägslinjerna drogs in, kom en kvinna med hög fräknig panna och burrigt rött hår in på järnvägsstationen och förhörde sig om transport av möbler.

Meningen innehåller tid, plats, miljö, person, rörelse, en problemformulering. Är det så här enkelt att skriva? Problemet som nämns är inte ens stort, ändå blir man nyfiken varför hon ska möbler med järnvägen.

Från detta sätter Munro ihop berättelsen som legobitar. När hon placerat en fråga i läsarens medvetande, utnyttjar hon det till att lägga till detaljer och brodera vidare. Huvudperson fortsätter med andra ärenden, som att handla en klänning och ett hägrande giftermål nämns. Läsaren lägger nu samman pusslet av möbler, klänning, giftermål.

Men när nu möblerna fått en förklaring får läsaren nästa konflikt: ”Hon kände hur det hettade i ansiktet, för det hade faktiskt aldrig varit tal om giftermål” Finns det här giftermålet bara i hennes fantasi?

På det här sättet arbetar Munro genom novellen. En konflikt presenteras, förstärks, löses och nästa problem presenteras.

Rena rama Netflix?

För vi älskar att hata AI-algoritmer som skriver berättelser eller formelbaserade intrigkurvor. Samtidigt visar Munros konstruktioner hur effektivt det är. Min tes är att även uppburna författare ofta följer raka och enkla modeller för sitt skrivande.

Nedan ett förslag på verktygslåda för att skriva första meningen.

Tid och rum och personer

Förstås. Därför undviker man gärna en inledande replik, som låter läsaren associerar för fritt. En placering i tid och rum hjälper läsaren in världen som författaren vill att hen ska vara i.

Sally Rooneys Vackra värld, var är du:

En kvinna satt i en hotellbar och höll uppsikt över dörren.

Elena Ferrantes Min fantastiska väninna:

I morse ringde Rino, och jag trodde att han vill ha pengar igen så jag tog sats för att säga nej.

Rörelse

Berättande åker gärna snålskjuts på rörelser. Många romaner och noveller är resor och rörelser i sig, detsamma kan gagna redan första meningen.

Emelienne Malfattos Översten sover inte:

Översten anländer en kylig morgon och samma dag börjar det regna.

In media res, i händelsernas mitt

Liksom livet själv börjar nästan alla berättelser mitt i ett skeende. Till och med Bibelns “I begynnelsen skapade Gud himmel och jord.” kan man undra vad som fanns innan. Vanligt är också att berättelsen kastar ett ankare framåt i tiden: ”En dag skulle jag ångra …”

Ibland talar man om att kliva in så sent som möjligt och kliva av så tidigt som möjligt i ett skeende, vare sig det är ett kapitel, en novell eller en hel roman.

I alla exempel hittills finns tydliga men underförstådda trådar både framåt och bakåt.

Stegring

Det är vanligt att det i första meningen finns en stegring med successivt ökande dramatik.

Förstameningen i The Secret History är en sådan flerstegsraket:

The snow in the mountains was melting and Bunny had been dead for several weeks before we came to understand the gravity of our situation.

Eller Cecilia Davidsson:

När farmor var fyrtiotvå och gick ut i skogen för att plocka kantareller snubblade hon över en rot och blir liggande i en skreva.

I bägge fallen börjar det med miljö och personer men blir allt allvarligare.

Problem/chock

De flesta texter har med en problemformulering eller chockverkan tidigt, ofta i första meningen.

I Strindbergs Hemsöborna finns chocken i det absurda:

Han kom som ett yrväder en aprilafton och hade ett höganäskrus i en svångrem om halsen.

Hos Sara Stridsberg finns både stegring och chock: 1. Vi träffades 2. Vladimir fotograferade 3. äldre kvinnor! 4. som åt lunch!!

När vi träffades fotograferade Vladimir äldre kvinnor som åt lunch.

Inger Edelfeldt börjar oskyldigt:

Den guldlockig dockan med de runda himmelsblå ögonen och den gula tyllklänningen böjde sig över den brunhåriga docka, som låg naken och sträckte upp händerna.

Big pen energy

Ibland anar man ett självförtroende hos författaren: Hen vet att det är en bra historia. Här behövs ingen miljöbeskrivning eller stressad introduktion. Lita på mig, säger författaren, nu kommer det något riktigt bra.

Sara Stridsbergs Hunter i Huskvarna:

De flög till Agadir.

Herman Melvilles Moby Dick:

Call me Ishmael.

Lägg märke till att det trots de korta meningarna finns ingredienser av det som nämnts. I Stridsbergs fall har vi både tid (vi befinner oss i flygets tidsålder), miljö (i luften på väg till Agadir), och personer (ett ”de”).

Melvilles mening är dock barskrapad: En replik (vilket som nämnts är ovanligt), ingen miljö, ingen tid. Men det finns två personer: Den som yttrar repliken och en mottagare. Och så finns ett frågetecken: Varför inte ”My name is Ishmael”, varför ”Call me Ishmael”?

Det behöver inte vara så komplicerat

Kanske motsatsen till föregående, eller nära besläktat?

Matilda Voss Gustavssons Klubben:

Jag är på väg genom Dagens Nyheters redaktionslandskap för att hämta kaffe i en av de svarta automaterna när min telefon skälver till av en flash från New York Times.

Den meningen kommer inte att gå till den litterära historien men den gör sitt jobb.

Berätta hela historien

Ibland sägs det att en bra bok ska kunna återberättas med en enda mening. Inte sällan är första meningen denna beskrivning.

Franz Kafkas Förvandlingen:

När Gregor Samsa vaknade en morgon ur sina oroliga drömmar fann han sig liggande i sängen förvandlad till en jättelik insekt.

Visst är det nästan mikrofiktion på egna ben?

Tänk också på Donna Tartts The Secret History igen, eller varför inte Första Moseboken:

I begynnelsen skapade Gud himmel och jord.

/David Armini

Ps En variant av denna text är tidigare publicerad på trakten.se https://trakten.nu/skrivarkurs/forsta-meningen-i-en-novell/

Röda siffror som ljudbok

Saga Egmont plockar upp Röda siffror som ljudbok med nytt grafiskt material och text:

”Det är nu eller aldrig för Puddy. Kapitalet har sinat i stadig takt och nu måste han ta till alla medel för att rädda familjeföretaget.

Det är där Leif Ström, alias Jack, kommer in i bilden. Hans exklusiva fond, Stream Capital Invest, är ett säkert kort. En framgångssaga. Får Puddy in foten där är framtiden säkrad, för både sig själv och för dottern Amanda.

Utåt sett har Leif och Inga-Lill Ström allt. Han är den framgångsrike affärsmannen och hon den perfekta hemmafrun. Det enda hotet mot deras fläckfria image är familjens svarta får. Eric är yngsta barnet och faderns stora besvikelse. Kommer han någonsin lyckas leva upp till sin strikta pappas höga förväntningar? Och är hans medkännande mamma verkligen lycklig i sitt ensidiga äktenskap?

När ett mord sker ställs de två familjernas rykte och deras eviga strävan efter ekonomisk framgång på spel. Men för att nå dit man vill är inga metoder tabu … ”

Röda siffror i butiker

Röda siffror finns i följande butiker mellan Kungälv, Vårgårda och Halmstad:

Akademibokhandeln Kongahälla i Kungälv

Bokhandeln i Vårgårda

Akademibokhandeln i Alingsås

Akademibokhandeln Solkatten Lerum

Akademibokhandeln Partille Allum

Mölnlycke Bok & Pappershandel

Akademibokhandeln i Olskroken

Chalmers Store

Mariaplans Bokhandel

Bokskåpet

Akademibokhandeln på Järntorget

Ica Maxi 421

Ica Kvantum Hovås

Akademibokhandeln Kungsmässan Kungsbacka

Ica Maxi Hede

Bokhandeln i Falkenberg

Bokis Flygstaden Halmstad

Akademibokhandeln i Halmstad City

Fågelskådning som problemlösning

En av många roliga saker med fågelskådning är problemlösning.

I morse trampade jag omkring i mållorna öster om norra Lunden på Öland. Det var inte supermycket fågel längs stranden, men det kändes ändå spännande. Det har ju varit rara sångare och törnskator här och där, och under morgonen kom det en och annan kungsfågel och gransångare in från havet som damp ned precis vid mina fötter.

Så flög en fågel upp bara decimeter framför mig, flög tre, fyra meter och var borta. Av den första glimten kunde det ha varit vad som helst – jag närmast förväntade mig en pilfink, men trots att jag sett exakt var den landade hittade jag den inte igen.

Men jag tog ett varv till, och ett till och först på tredje försöket flög den upp igen – från stället där den landade första gången. Den här gången flög den fem, sex meter och var borta igen. Glimten var så kort att jag bara fick en känsla av något som var helbrunt, och tankarna gick till rörsångare.

Precis samma scenario upprepades under följande kanske 30 minuter tre eller fyra gånger: Kort flygtur, dyker ned i målla, borta i tio minuter, flyger plötsligt upp från stället där den försvann. Vid det här laget började det kännas spännande. Det var uppenbart något som skulkade hårt, men de kort glimtar jag fått var i princip bara av en liten och helbrun varelse. Den dök så fort, att jag aldrig hann se den i kikaren. Allt försvårades också av att den var så svår att stöta och inte heller gick att locka fram.

Jag är lite kluven till att släpa med mig kamera. Det är en pryl till att kånka på, den (min) är alltid felinställd och bilderna (igen mina, andra tar ju sjuk snygga foton) blir alltid kassa.

Samtidigt är det himla käckt ibland. Som med en fågel som är uppe under några sekunder åt gången – kameran är faktiskt snabbare än ögat.

Vid det här laget hade jag lite känsla för hur den flög så jag ställde in manuell fokus på cirka tre meter och trampade på.

Nästa gång den flög upp sköt jag bokstavligt från höften.

Och lyckades få den på den på tre bilder!

Nu blev det riktigt spännande!

För på en av bilderna gick det att ana en övergump som drog åt en rosttonad nyans och kanske med fläckar. Stämde min känsla att det var en sångare så verkade det högintressant.

Nytt försök. Tid till nästa bild blev åtta minuter, så det var så lång tid det tog innan den flög upp igen. Jag fick iväg nya höftskott, men nu gjorde den något nytt. Dels flög den nästan tio meter, dessutom i en kringgående rörelse, hade jag valt kikaren så hade jag hunnit bestämma den. Dels landade den i en liten och låg målla på stranden.

Vilket var toppen – den busken kunde den omöjligt smita från.

Men då kom nästa bryderi. Skulle jag vänta ut den där. Eller skulle jag lägga mig i sanden och försöka spana in i mållan. Eller skulle jag titta på bilderna i kameran.

Plan 2 och 3 hade nackdelen att jag skulle tappa delar av busken ur sikte.

Efter lite hjärnbråkning höll jag upp kameradisplayen framför mig, så att jag samtidigt såg buskens alla kanter.

Redan andra bilden jag bläddrade fram såg jag att nu skulle jag lösa det. Hela fågeln i fokus, skapligt skarpt … olidlig spänning … zooma in … dramatiska trummor … hålla andan …

Och en järnsparv. Utan tvekan.

Ett litet sting av besvikelse. Det hade varit så kul om …

Men framför allt en varm våg av tillfredställelse att ha ställts inför ett klurigt problem och systematiskt arbetat fram en lösning.

Made my day!

/David Armini