Kostnad att åka bil eller kollektivt del 2

Föregående post handlade om att ta bilen eller åka kollektivt mellan Frölunda Torg och Nordstan. Det är optimala förutsättningar för kollektivtrafiken – mellan två stora hubbar och inom en zon.

Gör det bara lite svårare – låt resan starta i Rävekärr i Mölndal. Det är fortfarande centralt, runt 9 kilometer till Brunnsparken. Låt oss använda samma bilar för exemplet.

Volvo XC90 Diesel FWD stadskörning0,58 l/mil
kr per liter diesel15,73 kr/l
Nissan Leaf1,7 kWh/mil
kr per kWh1,2 kr/kWh
Sträcka bil9,2 km
Bränslekostnad enkel resa XC908,40 kr
Bränslekostnad enkel resa Leaf1,90 kr
Restid bil t/r (tillkommer till/från bilen)38 min
Restid kollektivt t/r (tillkommer till/från bussen)1 h 14 min

Låt oss titta på samma tre fall som i föregående post:

1) 1 vuxen, kort ärende lunchtid. Tull är 9 kronor per passage, men eftersom återresan är inom en timme så blir det bara en kostnad. Ärendet är så kort att det går att stå på en tiominutersparkering.
2) 2 vuxna, vardagskväll kl 19, stannar 2 timmar. Ingen biltull och gratis parkering. Stannar så kort att det går att resa på samma biljett.
3) 2 vuxna, 3 barn, söndag, stannar 4 timmar. Ingen biltull och gratis parkering. Stannar så länge att två biljetter måste köpas till alla.

Vi får då följande kostnader (i fallet kollektivtrafik sker betalning med app, om kontoladdning används blir priset högre):

FallLeafXC90Kollektiv
112,825,840
23,816,880
33,816,8340

Något skaver med dessa siffror. Normalfallet borde väl ändå vara att det inte ska vara dyrare att åka kollektivt? I många fall blir det tvärtom billigare att ta bilen.

Till och med en ensam person kan ofta göra en ekonomisk vinst att ta SUV:en till stan i stället för att åka kollektivt.

David

Kostnad att åka bil eller kollektivt del 1

Höga priser på drivmedel är ett vanligt samtalsämne i medelklassen. ”Det har blivit orimligt dyrt att köra bil.”

I många fall är det emellertid dyrare att åka kollektivt. I Göteborg kan det lätt bli tio gånger så dyrt att ta bussen för en barnfamilj. Även medräknat vägtullar och parkeringsavgift.

Nedan följer några exempel på reskostnader. Exemplen är resor från Frölunda Torg till Brunnsparken (kollektivt) eller Nordstans garage (bil). Bilarna i exemplet är en framhjulsdriven diesel XC90, och Nissan Leaf.

Observera att inte kostnad för försäkring, värdeminskning, skatt och underhåll av bilarna är medtaget i dessa beräkningar. På ett sätt blir det missvisande – dessa kostnader ingår i bilägandet. Å andra sidan tror jag, som bilägare, att kostnaden för stunden är drivmedelskostnaden. Om jag väger mellan att ta bilen eller åka buss av kostnadsskäl, så jämför åtminstone jag biljettpris med pris per mil för drivmedel.

Kostnader för parkering är hämtade här, och kostnader för biltullar är hämtade här.

Volvo XC90 Diesel FWD stadskörning0,58 l/mil
kr per liter diesel15,73 kr/l
Nissan Leaf1,7 kWh/mil
kr per kWh1,2 kr/kWh
Sträcka bil11,7 km
Bränslekostnad enkel resa XC9010,70 kr
Bränslekostnad enkel resa Leaf2,40 kr
Restid bil t/r (tillkommer till/från bilen)30 min
Restid kollektivt t/r (tillkommer till/från bussen)42 – 54 min

Låt oss titta på tre fall:

1) 1 vuxen, kort ärende lunchtid. Tull är 9 kronor per passage, men eftersom återresan är inom en timme så blir det bara en kostnad. Ärendet är så kort att det går att stå på en tiominutersparkering.
2) 2 vuxna, vardagskväll kl 19, stannar 2 timmar. Ingen biltull och gratis parkering. Stannar så kort att det går att resa på samma biljett.
3) 2 vuxna, 3 barn, söndag, stannar 4 timmar. Ingen biltull och gratis parkering. Stannar så länge att två biljetter måste köpas till alla.

De tre fallen ger följande kostnader (i fallet kollektivtrafik sker betalning med app, om kontoladdning används blir priset högre):

FallLeafXC90Kollektiv
113,830,328
24,821,356
34,821,3238

Det finns tillfällen när det blir billigare att ställa SUV:en och ta bussen till stan.

Men att åka kollektivt en hel familj till stan är riktigt dyrt!

/David Armini

Masskjutningar i Sverige

Det saknas en strikt definition av masskjutning, men en vanlig och intuitiv definition är att minst fyra personer skjuts vid ett tillfälle, ej räknat gärningsmannen/-männen. Det räknas som masskjutning vare sig personer dör eller överlever.

Så vitt jag vet har det efter andra världskriget förekommit två masskjutningar i Sverige:

  • Mattias Flink som i juni 1994 sköt ihjäl 7 personer och skadade 3.
  • Tommy Zethraeus som i december 1994 sköt ihjäl 4 personer och skadade 20.

Hur hade det sett ut om det skedde lika många masskjutningar i Sverige som i USA, räknat per capita? Låt oss titta på 2018 och vi gör en enkel jämförelse i direkt proportionalitet till befolkningen.

Befolkning
Miljoner
ÅrFaktor
USA328,2320181
Sverige10,18201832
Storstockholm2,362019139
Storgöteborg1,042019316
Stormalmö0,735 2019448

2018 skedde 426 masskjutningar i USA enligt Mass Shooting Tracker. Om vi använder strikt proportionalitet får vi följande tabell vid översättning till svenska förhållanden.

USASverige
Antal42613
Offer2 07764
Skadade1 54948
Dödade52816

Om vi går vidare och tittar på de tre storstadsregionerna i Sverige så får vi siffrorna i följande tabell.

StockholmGöteborgMalmö
Antal311
Offer1575
Skadade1153
Dödade421

/David Armini

Skjutningar i Sverige 2018 – jämförelse med USA

I Sverige skedde 306 skjutning under 2018. I USA skedde samma år 57 406 skjutningar.

USASverige
Antal57 406306
Offer43 010180
Skadade28 232135
Dödade14 77845

Hur ser det ut om de amerikanska siffrorna per capita översätts till Sverige? Om vi använder strikt proportionalitet, så får vi räkna om enligt följande tabell.

Befolkning
Miljoner
ÅrFaktor
USA328,2320181
Sverige10,18201832
Storstockholm2,362019139
Storgöteborg1,042019316
Stormalmö0,735 2019448

Om skjutningar skedde i samma omfattning i Sverige som i USA skulle förhållandena vara enligt följande tabell.

SverigeStockholmGöteborgMalmö
Antal1 781413182128
Offer1 33431013696
Skadade8762038963
Dödade4581064733

Nästan fem skjutningar om dagen skulle ske och mer än en person per dag skull skjutas till döds. I Göteborg skulle en skjutning ske prick varannan dag och knappt en person per vecka skulle skjutas till döds.

/David Armini

Trianglar vs kvadrater, del 2

Vilka är de enklaste geometriska objekten?

Det är lockande att säga cirkel och sfär i två respektive tre dimensioner och det går kanske att argumentera för dem. Men exempelvis finns inget endimensionellt som korresponderar någorlunda naturligt.

Ett förslag är i stället följande att utgå från en punkt. I geometriskt hänseende borde det vara enklast möjliga. (Vilket alltid kan ifrågasättas – vad är ”enkelt”, vad är ”geometriskt hänseende”, etc, etc, men släpp det än så länge.)

Gör sedan enligt följande:

  • Starten är noll dimensioner och en punkt.
  • Sedan lägger vi till en punkt i taget.
  • Samtidigt som vi lägger till en punkt ökar vi antalet dimensioner med ett steg.
  • Punkten vi lägger till ska ha samma avstånd till alla tidigare punkter. (Igen… vad är avstånd, etc, men om vi antar att det är väldefinierat, etc, etc.)

Vad händer då?
I en dimension så har vi förstås två punkter och en linje mellan dem.
I 2 dimensioner händer lite mer – följ ovanstående så blir det en liksidig triangel: Tre lika långa sidor mellan tre punkter. Och om man vill ett plan (ytan som omsluts av linjerna).
I 3 dimensioner så ska vi enligt ovan lägga till en punkt till och placera den på samma avstånd från de tre punkterna vi hade i två dimensioner. Vi får förstås en liksidig pyramid som består av fyra punkter, 6 lika långa linjer och 4 likadana, liksidiga trianglar.

Det blir ganska snajsigt:

Dimensioner0123
Punkter1234
Linjer136
Trianglar14

Efter lite grunnande går det att generalisera:

Dimensioner01234567
Punkter12345678
Linjer13610152128
Trianglar1410203556
Pyramider15153570
”4dkropp”162156
”5dkropp”1728
”6dkropp”18
”7dkropp”1

Den ”enklaste” kroppen i 4d begränsas alltså av 5 punkter, 10 linjer, 10 trianglar och 5 pyramider.

Det här är ju klurigt i sig att fundera på. Men det är ingeting vad som händer om man försöker ge sig på ett liknande resonemang med där 2d-objektet är en kvadrat och 3d-objektet en kub.

Det finns ingen tes eller slutsats i detta. Eller möjligen om det finns aspekter i matematik, matematikforskning och matematikundervisning som skulle bli enklare om vi utgick från trianglar istf kvadrater…?
Vi pratar bokstavligen om att tänka ”fyrkantigt”. Kanske skulle det finnas pedagogiska vinster med att släppa kvadraterna…?

….och så kan det läggas till att det här givetvis inte några som helst nyheter. Trianglarna och pyramiderna kallas euklidiska simplex. Punkt är en 0-simplex, linje en 1-simplex, triangel en 2-simplex, samt pyramid är en 3-simplex.

/David Armini

Varför mäts area i kvadratenheter?

Matematik anklagas för att vara fyrkantig i bildlig bemärkelse, särskilt av personer med negativa erfarenheter från skolans matematikundervisning. Vid reflektion över definitionen av area, kan man också fråga sig om det finns ett bokstavligt fyrkantigt tänkande inom matematik och matematikundervisning.

För varför mäts area i kvadratenheter?
För att det är ”naturligt”?
För att det är enkelt?
Av hävd? Tradition?

Jag tror att det är godtyckligt, rätta mig om jag har fel, och att man axiomatiskt definierar att en areaenhet (ae) är en kvadrat med sidan en längdenhet (le).
Men vi hade lika gärna kunnat definiera exempelvis att en ae är en liksidig triangel med sidan en le.
Eller?

Resonemanget springer ur en reflektion varför kvadrater känns så enkla och om de verkligen är det, eller om det är en inövad uppfattning. Ungefär som 5 och 10 känns enkla att räkna med, men det i själva verket bara handlar om en vana att räkna med dem och att själva talsystemet godtyckligt utgår från 10. Om vi hade haft en 12-talssystem så hade 6 och 12 varit de enkla talen att räkna med, medan 5 och 10 hade varit besvärliga tal.

Det är lockande att säga för att en kvadrat är enklare att konstruera. Men är den det? Jo, att rita. Eller tänk att dela upp ett papper i trianglar i stället för rektanglar. Onekligen verkar det enklare att klippa sönder papperet i rektanglar.
Väl?
Eller är det bara en vanesak? Och dessutom att papperet är rektangulärt från början.

Tänk följande:
Konstruera en (någorlunda) perfekt liksidig triangel och en dito kvadrat med såg och pinnar.
Liksidig triangel: Ta en pinne och måtta så att du sågar till två som är (någorlunda) identiskt långa. Lägg dem i en triangel och du har en (någorlunda) perfekt liksidig triangel.
För att få samma precision att skapa en kvadrat med fyra pinnar, är långt svårare. Vi som har tränat på kvadrater i decennier kan nog få till en skaplig, men en treåring skulle få ihop en liksidig triangel som slår de flesta vuxnas kvadrater.

Och detsamma gäller för pyramider jämfört med kuber. I ännu högre grad. Att skapa en kub med tolv pinnar är kort och gott skitsvårt. Och att skapa en pyramid med sex pinnar är kort och gott skitenkelt.

Kan triangeln vara en enklare form än kvadraten? En form som skulle vara intuitivt enklare att utgå från? Spontant känns det som att mycket i livet är fyrkantigt – datorskärmen, åkerlappar, A4-sidor, fönster, dörrar.

Men tänk om en del människors hjärnor skulle ha enklare att ta till sig vissa koncept som area om det utgick från en triangel. Min egen erfarenhet av att undervisa omkring 1 000 elever på Chalmers Tekniska Högskola i matematik var att nästan varje person jag mötte, hade sitt eget sätt att förstå matematik. I en majoritet av fallen är det individuella angreppssätt väsentligen annorlunda än det som presenteras i läromedlen – samtidigt som det ofta är svårt att argumentera för att det ena eller andra sättet varken är bättre eller sämre.

Jag vill inte driva tesen att trianglar skulle vara pedagogiskt enklare för att förstå areabegreppet. Däremot vill jag bestämt hävda att matematiken är alldeles för fyrkantigt tänkande i att det ska finnas ett enda och rätt sätt att förstå matematik. Min absoluta och orubbliga uppfattning är att matematik är allt annat än fyrkantigt. Däremot är ofta undervisningen i matematik fyrkantig.

/David Armini

Samhällsgrupper och brottsstatistik

Statistik och fakta och kunskap är bra – det kan belysa problem och sedan kan vi förebygga och lösa problemen.

Uppdrag Granskning uppmärksammade häromdagen att bland personer dömda för sexualbrott så är utlandsfödda överrepresenterade.
Det är fakta som är bra att uppmärksamma, om det används på ett konstruktiv sätt förstås.

Här är lite annan fakta, gällande överrepresentation av olika samhällsgrupper i statistiken.
Gånger större sannolikhet att förekomma i brottsstatistiken:
Utrikesfödda jämfört inrikesfödda: 1,8
Män jämfört kvinnor: 4,3
Låginkomsttagare jämfört höginkomsttagare: 11,0

Så… Enkelt (naivt?) recept för att minska brottsligheten i samhället:
Minska fattigdomen och uppfostra män (såväl inrikes som utrikes födda) att följa lagen.

Som parentes: Av de 843 personer som dömdes för våldtäkt i UGs granskning, hur många var män?
Jag gissar på 843!
Om min gissning inte är helt fel så kan vi verkligen tala om att en samhällsgrupp är överrepresenterad!

/David Armini

Källa, bakgrund och metod:

https://www.dn.se/nyheter/sverige/fakta-i-fragan-ar-utrikesfodda-overrepresenterade-i-brottsstatistiken/

Derivat

Vad är derivat…?

Jag är skapligt intelligent och bildad, och jag skulle påstå att jag ligger över genomsnittet vad gäller att vara insatt i hur ekonomi, marknader, finansiella instrument, etc fungerar.

Jag har idag ägnat flera timmar åt att förstå derivatinstrument och jag har fortfarande bara en dimmig bild av vad det är. Och det är väl inte i sig ett så stort problem, men det som oroar mig är att om jag inte kan få en ordentlig koll på vad det är, innebär det samma sak för stora delar av befolkningen?

Samtidigt omsätter derivat pengar på en ogripbar skala.
Och med så mycket pengar i omlopp så borde det påverka på våra liv, klimatet, skolan, välfärden…
En oroande tanke är om dessa derivatinstrument har större betydelse för sam- och framtid än hur vi röstar i valet, eller vad riksdag, regering, kommunfullmäktige och andra demokratiska institutioner beslutar?

Summan av hela världens BNP ett år (75 400 miljarder USD), alla världens fysiska pengar, pengar på bankkonton, etc (90 400 miljarder USD), hela världens börsvärde (73 000 miljarder USD), alla världens fastigheter (217 000 miljarder USD) når inte värderingen av derivatinstrumenten (544 000 miljarder USD).
Eller att värdering av världens derivatinstrument motsvarar BNP för hela världen under mer än 7 år: Världens BNP summerat 2010 tom 2016 uppgick till 520 000 miljarder, fortfarande 24 000 miljarder mindre än vad derivaten är värderade till.

Några siffror, som alla är i miljarder USD, alla avrundade, de flesta avser 2016, alla hämtade från (vad jag skulle kalla) pålitliga källor:

BNP
Norge 370
Sverige 510
Kalifornien 2 900
Kina 11 200
EU 16 400
USA 18 600
Världen 75 400

Privata förmögenheter
Musk 21
Ma 39
Zuckerberg 73
Buffet 81
Bezos 84
Gates 89
50 största 1 900

Noterade företag
Facebook 500
Microsoft 600
Alphabet 700
Apple 800

Sedlar och mynt
Kina 1 000
USA 1 600
Euro 1 700
Världen 7 600

Bitcoin 100

”Lättåtkomliga” pengar (fysiska pengar plus checkkonton mm)
36 800
Alla pengar (alla bankkonton etc)
90 400

Börser
Nasdaq Nordic (inkl Stockholmsbörsen) 1 500
USA 27 700
Världen 73 000

Skulder
Sverige 1 200
USA 17 600
Världen 215 000
(Det kan noteras att världens skuld har ökat med 50 % på ett decennium.)

Fastigheter
Kommersiella 29 000
Jordbruk 26 000
Privat 162 000

Derivatinstrument (uppskattning)
544 000

/David Armini

Dags att kvotera in kvinnor till fågelskådareliten

De flesta personer som känner mig vet att jag tittar på fåglar – både ofta och gärna. Samma personer vet att jag – nästan lika ofta och gärna – berättar historier från fågelskådningen. Själva fåglarna och deras liv är i sig outtömliga ämnen – ekologi, flyttmönster, ovanliga fåglar, resor…

Väl så ofta pratar jag om fågelskådandet som företeelse, och om själva fågelskådarna. Hur det kan motivera att gå upp kl 3 en lördagsmorgon, eller sitta flera timmar i en bil, för bara chansen att få se något bokstavligt talat flyktigt. Eller varför utfärden går till ett reningsverk på Mallorca, när det kunde gått till en badstrand eller en vacker naturupplevelse.

Bland historierna som skapar störst förvåning är att det finns en rapportkommitté (rk): Om du anser dig sett en ovanlig fågel, så ska du fylla i en blankett där du bland annat ska berätta vilken kikare du använt, hur högt fågeln flög, om du var ensam och hur länge du tittat på fåglar.
Blanketten ska sedan behandlas av en regional rapportkommitté (rrk), för att sedan, om fågeln är väldigt ovanlig, behandlas även av den rikstäckande rapportkommittén. Tillspetsat avgör sedan rk eller rrk om du har sett fågeln eller inte. Formellt heter det att de avgör om dokumentationen är tillräcklig för att godkänna att observationen publiceras och räknas till officiell statistik, men innebörden är ändå att kommittén bestämmer om du sett pippin ifråga eller inte.

Nästa hakan i golvet är att svenska rk aldrig haft en kvinnlig medlem. Aldrig. Noll kvinnor. Andelen kvinnor är lägre än i Svenska Akademien. Lägre än i riksdag, regering och även de mest mansdominerade storbolagsstyrelserna. För till skillnad från dessa så är andelen kvinnor i rk – ja låt mig upprepa det – noll. Noll procent. Noll kvinnor. Inte en enda kvinna sitter i rk.
Eller har suttit där. 35 personer har varit ledamot i rk sedan starten, men inte en enda kvinna.
Inte en enda.

Och så kommer ytterligare ett fakta som får de flesta icke-skådare att tappa haka: I tider med #metoo, då det för de flesta är självklart att försöka få upp andelen kvinnor i bolagsstyrelser, regering, riksdag – så förs ingen diskussion om varför det aldrig suttit en kvinna i rk. Det förekommer diskussioner om hur fågelskådningen ska populariseras annat än bland medelålders män, men undertecknad har åtminstone aldrig hört någon diskutera varför det förhåller sig på detta sätt.

Kanske beror det på att det finns en till synes enkel förklaring som samtidigt är pinsam om den stämmer: Att kvinnor är mindre skickliga fågelskådare.
Fågelböcker skrivs nästan uteslutande av män. Artiklar om svårbestämda fågelarter likaså. De som syns i diskussionsgrupper på Facebook om fåglar som vållat bekymmer kring bestämning är så gott som bara män. Ovanliga arter hittas oftare av män än kvinnor. Och så vidare.
Så om män är skickligare fågelskådare än kvinnor, så faller det sig naturligt att där landets skickligaste fågelskådare behövs, i den nationella rapportkommittén, så är det bara män och kommer så att förbli under lång tid. Men vi talar inte gärna högt om det, för även om det nu måste vara på det viset så är det ju faktiskt lite pinsamt.

Eller?
Är det verkligen hela förklaringen?

Lite förenklat menar motståndare till kvotering till regering eller bolagsstyrelser, att det ska vara meritbaserat. Ingen vill väl få sitt uppdrag på andra grunder än att vara bäst lämpad för det? Jag gissar att rk resonerar så när man (sic!) endast väljer in män som nya ledamöter.

Också förenklat menar anhängarna av kvotering, att vad som avses med meriter är påverkat av dem som redan sitter i respektive ledning eller kommitté. Med övre medelålders vita män, med likartade erfarenheter, utbildning, bakgrund och nätverk, så kommer dessa män att fortsätta göra likartade val och prioriteringar.
Om istället sammansättningen ändras, så kommer på sikt själva definitionen av vad som anses vara meriterande att utvecklas.
Kvoteringsförespråkare kan också anföra värdet av signalpolitik – vi visar att vi vill ha en balans vad gäller kön och genus och tror att det på lång sikt kommer att gynna verksamheten.

Vad skulle hända vid kvotering av platserna till rk? På lång och kort sikt.

Reflektera samtidigt över några av problemen som finns förknippat med fågelskådning idag, i synnerhet kopplat till rariteter:

Hur ska vi kunna bestämma dem?
På senare tid har flera taxa splittats upp i arter, som nästan inte är möjliga att skilja åt vid fältobservationer, som rödsångarna och gulnäbbade liror. Detta ses av många som ett problem: Det är en ovanlig fågel, men den går inte att räkna, eftersom vi inte kan veta säkert vilken av flera ovanliga fåglar det är.

En fjäder välter stora lass
Ett annat exempel är den upprördhet som spreds sig i breda skådarled när en azurmes på Öland hösten 2016 ansågs ha för mycket blåmes i sig, för att kunna räknas på krysslistorna – några fjädrar på den lilla mesen var för blåa.

Definitionen av art
Bägge ovanstående är kopplade till det mänskliga (?), maskulina (?) behovet att kategorisera, klassificera och etikettera. Fågel A är en azurmes. Fågel B är en blåmes. Enkelt. Binärt. Manligt?
Samtidigt är fåglar varken enkla eller binära. ”Art” är ett begrepp uppfunnet av människan som ganska ofta och ganska pricksäkert kan sätta en etikett på ganska många fågelindivider, med ganska hög säkerhet.

Prestige, prestige, prestige…
Ett annat, och utbrett problem är prestigen: Det finns en utbredd oro att få stämpeln ”stringare”, vilket är någon som omedvetet eller medvetet gör felaktiga artbestämningar. Det hackas på felaktiga bestämningar – både i fält och på forum. Skådare vågar inte ifrågasätta bestämningar gjorda av auktoriteter. Och skådare vågar inte larma eller ropa ut ovanliga fåglar – för att undvika att framstå som okunniga.

Med kvinnor i rk kommer förstås inte ovanstående att automatiskt förenklas, men jag menar att med en mer heterogent sammansatt rapportkommitté så ökar chansen att finna lösningar.
Heterogent sammansatta grupper av människor är bättre på att utveckla och hitta nyskapande lösningar, ”outside of the box”.
rk är har historiskt varit sammansatt av en extremt homogen grupp personer och sådana grupper tenderar att i högre grad fortsätta i samma hjulspår.

/David Armini

Den moderne mannen: Del 2

I efterhand kände jag att det föregående inlägget om den moderne mannen, var alltför negativt, ensidigt och dystert:

Självklart finns det många och positiva undantag.

Och tyvärr är nog samhället på väg åt fel håll även vad gäller den moderna kvinnan. Mycket som jag tar upp i texten gäller i väl så hög grad många kvinnor och ökar möjligen ännu snabbare bland dessa.

Visst finns signaler om hopp och rörelser i samhället som går i en mer positiv riktning. Utan omsvep ja.

Så jag tillbringade eftermiddagen med visst påslag av ångest över den deprimerande bild som jag har, och som jag nu satt i skrift.

Men sonen var försenad till eftermiddagens träning, så jag skjutsade honom, och på väg hem körde jag in vid ett av medelklassens tempel, köpcentrat 421 i Högsbo, för att posta ett brev.

Och då ser jag honom.
Mannen.
Mannen från gårdagens text.

Mötet är över på mindre än en sekund. Fast det är aldrig ett möte – jag ser honom, men han ser inte mig, annat än som en av alla människor som varje dag passerar i hans periferi. Bilen ser jag flera sekunder längre.

Mannen kommer i hög fart in på parkeringen. Han sitter i en mycket stor SUV, ren, om inte riktigt skinande, och med speciella navkapslar. På vilket sätt de är speciella vet jag inte, men jag har inte sett några sådana tidigare. Bilen är exakt samma, inom en snäv variation, som hans grannar i villakvarteret och kollegor på jobbet – men navkapslarna är unika. Ingen som han känner har likadana navkapslar. Navkapslarna är hans starkaste identitetsskapare.

Han kör inte vårdslöst – det går fort, men exakt, utan risk för någon annan, men väsentligen snabbare än någon annan på parkeringen. Undantaget, förstås, de andra medelålders manliga mellancheferna i exakt likadana bilar, inom en snäv variation, och alla med lika unika navkapslar.

Han är snygg. Välvårdad. Trots att jag ser honom mindre än en sekund, hinner jag se den vältrimmade skäggstubben, Sail Racing-västen, solglasögon, skjorta – allt märkeskläder, allt dyrt, allt snyggt. Jag ser självförtroendet. Han är snabb, han är säker. Han har mycket pengar, han har en snygg fru. Han har 3 barn – för 10 eller 20 år sedan hade han bara haft 2 barn, men 2018 ska en man som han ha 3 barn. Barnen har aktiviteter varje dag utom på fredag. Barnen är duktiga i skolan, men dåligt uppfostrade.

Både han och frun har varit otrogna någon eller ett par gånger var – på affärsresor eller konferenser, men har inte älskare eller älskarinna. Han vill ha analsex, men det vill inte hon. Han har fantasier om sex med andra män och har tittat på bögporr, men förnekar att han skulle vara bisexuell och ingen i omgivningen har ens en tanke om att han skulle vara det. Bägge tränar 3 eller 4 gånger i vecka. Bägge är med i flera olika lopp och tävlingar varje år. Bägge är mellanchefer på stora företag.

De har bytt hus och bil och renoverat oavbrutet. Det får inte finnas en enda dag utan ett stort projekt. Han är händig och skruvar och bygger själv, stort och smått, men det jättestora anlitar de polacker till. Men betalar vitt. Det mest i alla fall.

Inom 5 år har de skiljt sig. Det blir några hårda ord, men inte så mycket värre än så. Kanske blev någon av deras affärer upptäckt. Barnen blir lite ledsna, men alla kompisarna har ju skilda föräldrar och de får nya rum och nästan dubbelt så många resor. Inte för att de bryr sig.

Hon kommer att gråta med kompisar och få hjälp att lägga upp en Tinder-profil.

Han kommer att bli… ensam…
Visst. Det blir singelklubb med ”polarna”, och Tinder-profil också. Och flera ligg blir det. Men sedan är han ensam. Jävligt ensam.

Tills han gifter sig igen.

/David Armini