Jag hade förmånen och förbannelsen att ha lätt för mig i det mesta som barn och ung. Det fick förstås många positiva fördelar och jag skulle självklart inte vilja byta bort det. Men det fick flera negativa effekter också.
Jag blev lat.
Nej, lat är fel ord. Jag har alltid varit beredd att arbeta hårt. Däremot har jag aldrig förstått mig på att öva. Jag blir bara otålig när jag står med en fiol mot axeln och skall öva en ton i taget. Eller när jag sätter en pensel till duken för att ta fram något vackert – blir det inte bra direkt blir jag ledsen och stressad.
Alltför många gånger har jag gett upp projekt, studier eller idéer för att jag blivit missnöjd med det första resultatet.
Jag trodde att jag blev älskad för att jag var bra.
Eller snarare – jag trodde att jag behövde vara bra för att bli älskad. Jag sitter fortfarande djupt cementerad i den idén, vare sig det gäller sällskapsspel eller jobbprestationer. Är jag inte bäst blir jag orolig att folk skall se ned på mig eller tycka mindre om mig – trots att det mer troligt är tvärt om.
Den här fällan går många, alltför många, i. Jag känner igen alltför många som verkar hantera livet på liknande sätt.
/David Armini