Spoiler alert, denna recension innehåller bokens avslutningsmening.
Jag har inte läst många inte läst många biografier och jag har läst ännu färre sportbiografier.
”Det var tufft, pappa var jobbig mot mig, men jag kämpade och sedan vann jag.”
Är Open annorlunda? Inte ett smack, för den följer konceptet till punkt och pricka. Farsan drillar lille Andre med kadaverdisciplin, bla är målet att slå en miljon tennisslag om året. Men Andre är duktig, vinner en massa och blir bäst i världen och etc.
Men det finns ett lysande undantag som gör denna bok ytterst läsvärd. Andre Agassi hatar tennis.
Han hatade att spela tennis som barn, han hatade att bli bra på tennis, han hatade att spela tennis i världsklass, han hatar att spela tennis nu.
Han hatar alla som spelar tennis. Han hatar allt som har att göra med tennis.
Mest av allt hatar han den han är, blivit genom tennisen.
Det är förstås underhållande att läsa om en person som hatar något passionerat, särskilt om det är något personen både är bra på och ägnat mycket tid till.
Destruktivitet fångas förtjänstfullt av citat som ”A win doesn’t feel as good as a loss feels bad”
Ett och annat intressant eller fnissigt dyker upp, som pinan av alla skador och smärta, respektive hur Andre börjar spela i peruk för att han inte kan stå för sitt tidiga håravfall.
Och den stora knorren kommer snyggt med bokens avslutning:
”I can’t help it.
I wanna play, just a little while longer.”
Meeeen … Det är rätt också tröttsamt att läsa om white rich privilege: Någon som verkar intressant att prata med? Ja men då tar man Corvetten dit, knackar på och räknar med att alla vill prata med dig. För du är svinrik och har en corvette.
Eller hur otroooooligt god man är om man skänker lite, lite, lite grann av sin enorma förmögenhet till lite välgörande ändamål.
Utan det hade boken blivit ett serveäss längs mittlinjen.
Jag läste ”Ibland är det alltid samma sak” i våras, uppskattade den för sin ämnet, tonen, humorn men återkopplade tyvärr inte på Instagram. Läsande och skrivande förändras ständigt och mina instanärvaro har förändrats.
The Bell Jar läste jag för mycket länge sedan, nittiotalet gissar och jag kan inte påstå att jag minns mer av min läsupplevelse än ”gillade den”.
Men så slog jag igång den som ljudbok häromdagen.
Första reflektionen var att om namnet på huvudpersonen och författaren ändrats så hade någon kunnat lura mig att det var en nyutgiven roman som handlar om en sökande (och skrivande) ung kvinna så där som en stor andel av dagens bokutgivning ser ut.
Men så kom råsoparna när Esther Greenwood börjar behandlas med elchocker och läggs in, och det är då andra insikten slår mig:
Vad jag kan påminna mig är det bara från två författares pennor jag läst inifrånskildringar på psykiatrisk avdelning/mentalsjukhus och upplevelser av elchockterapi: Plath och Myhreld.
Det finns slående likheter mellan romanerna. Den skarpa blicken på (bristen på) vård. Avhumaniseringen. Humaniseringen. Den fenomenalt svart humorn. Att psykvård ser i stort sett likadan ut på nittonhundrasextiotalets USA som i tjugohundratjugotalets Sverige
Att befinna sig på randen av det funktionella samhället där resten är normduktiga och handlar på snabbköpet som de ska, skrattar åt chefens skämt och går på toaletten.
Underliggande i bägge romaner ställs aldrig fråga, men blir ändå min reflektion: Hur kan vi (som samhälle) misslyckas så kapitalt med så kallad psykvård.
Rekommendationen blir alltså:
Har du läst ena boken? – Läs den andra också?
Har du inte läst någon av böckerna? – Läs bägge två.
Det började med en film på Netflix, Leave the World Behind, som ingår i en slags post-postapokalyptisk genre som åtminstone för undertecknad gjorde sin första antydan till form med serieromanerna (och senare tv-serien) The Walking Dead och sitt definitiva genombrott med boken (och senare tv-serie den med) Station Eleven av Hilary St. John Mandel. Apokalypsen i dessa verk är vag, åtminstone till ursprung, och särskilt i Station Eleven ligger fokus på det sociala och kulturella, som att människan omedelbart när hen har de mest grundläggande behoven tillgodosedda, ser inte till överlevnad utan till kultur. I Station Eleven kretsar därför serien kring ett vandrande Shakespeare-sällskap och i Leave the World Behind innebär det att unga Rose avslutar filmen med att se ett avsnitt av Vänner – som en manifestation av medborgerlig, civilisationsuppehållande plikt.
Först månader senare upptäckte jag att boken Leave the World Behind fanns på min ljudbokstjänst, vilket passade fint då jag under mellandagarna la om golv i min lägenhet och behövde något lättlyssnat att distrahera mig med. Boken gjorde mig inte besviken. Jag blev även nyfiken då författaren hette Rumaan Alman, vilket i min läserfarenhet klingade ovanligt för en dystopiker, då det i mitt läsflöde är generande ovanligt med postapokalyptiker med annat än vit, västerländsk bakgrund. Jag reflekterade även över den för en samtida bok rätt ogenerade manliga blicken, funderade ett ögonblick på om ”Rumaan” kunde vara ett kvinnonamn, som utan genans valt att gestalta nämnda manlig blick.
Nyfiket letade jag vidare efter andra romaner av Alman, och slog igång hens debut Rich and Pretty. Denna visade sig vara något helt annat än den dystopiska Leave the World Behind; här följer vi Sarah och Lauren från tonåren och tjugo år framåt till yngre medelålder, genom livsval, relationer och förhållande. Sarah är mycket förmögen. Lauren är snyggare och smartare. Sarah gör efterhand allt mer traditionella val. För Lauren kommer det traditionella inte lika självklart. Upplägget är alltså näppeligen raffinerat, snarare som en pitch för en bok som pytsas ut på lastpallar på Ica Maxi, men boken är habil, jag blir engagerad i karaktärerna, det är inte frågan om framtida Nobelpris-material, men soppan är inte tunn och det finns tillräckligt med lager i relationer, klasstillhörighet, identitet för att jag ska hålla intresset uppe under golvläggningen.
Samtidigt bryr jag mig mer och mer om författarnamnet ”Rumaan”. Jag saknar referenser om kodning av namnet vare sig vad gäller etnicitet eller kön, även om jag tycker det ringer vagt av Mellanöstern eller Sydasien, och mer definitivt en man. Ju längre in i läsningen jag kommer, desto mer grubblar jag på vem författaren är. Liksom i Leave the World Behind är det skildringar av sex och den sexuella blicken både på män och kvinnor som i synnerhet får mig att fundera.
Under läsningen är jag övertygad om att jag inte alls reagerat på detta vis om författaren hetat Lucy eller Jane eller något annat lagom anonymt men västerländskt kodat förnamn. Jag hade sett den som i en av en lång rad samtidsromaner som pillar navelludd om det som både bred och smal litteratur, författare, läsare – och till inte så liten del undertecknad – just nu verkar tycka är det viktigaste att borra i, nämligen subjektet och nära (för att inte säga väldigt nära) relationer och i de flesta fall satt i en urban medelklass- till övre medelklassmiljö.
Till slut googlar jag Rumaan Alam och det är en man som närmar sig 50, född i USA, men med emigrerade föräldrar från Bangladesh och Internet är väntat polariserat. En del hyllar honom, att han skriver inkännande och insiktsfullt i det kvinnliga perspektivet; att varje ansats att ärligt sätta sig in i andras perspektiv är just ett av de viktigaste uppdragen för en författare. Flertalet kommentarer jag läst befinner sig dock på skalan ”ogilla-hata” att en medelålders man skriver ett nära ung-kvinna-perspektiv.
Jag läser vidare med min nyvunna kunskap om upphovspersonen.
Och visst studsar jag, rejält, när en man exempelvis ingående skildrar en kvinnas upplevelse att ge en man oralsex. Jag förstår att vissa av dessa skildringar väcker uppmärksamhet eller till och med anstöt.
Jag googlar vidare om Rumaan och läser att han lever i ett partnerskap med en man och det är ohjälpligt men boken spänner för mig då upp minst tre dimensioner av potentiell läsupplevelse. Om jag trott att den skrivits av en kvinna, av en heterosexuell man, eller som nu, av en homosexuell man. Boken skulle gett mig tre fundamentalt olika läsupplevelser.
Som det ibland händer är det jag tar med mig från läsningen inte boken i sig, utan metareflektionerna. Jag kommer inte att minnas den för karaktärerna, relationerna, miljö, handlingen; som sagt upplever jag allt detta som habilt, jag ångrar inte läsningen, jag kan rekommendera den men utan passion, jag kommer inte att hänga på låset inför kommande böcker av Alam.
Däremot fick jag ännu mer bränsle till evighetsbrasan ”vad har författaren – personen – för betydelse för min läsupplevelse”.
Svaret är åtminstone för mig och åtminstone i det här fallet ”stor”.
Slutnot: Med post-postapokalyptiska syftar jag alltså på att genren är en reaktion eller efterföljare på den postapokalyptiska genren. Sedan skulle man kunna hävda att just Leave the World Behind inte alls handlar om post-apoklypsen, utan att både bok och film till största delen befinner sig i apokalypsen och inte efter den. I vilket fall vill jag hävda att Leave the WorldBehind mindre handlar om överlevnad, utan mer om den postmoderna människans reaktion att vilja agera civilisationsuppehållande snarare än att regrediera till jägar-samlare. Just detta kan man också argumentera om i The Walking Dead, där karaktären Daryl faktiskt är en jägar-samlare genom sin trasig hillbilly-uppväxt vilket kulturkrockar med de mer po
