1) Så länge jag kan minnas har jag kritiserat det jag läst. Utvärderat, tolkat, analyserat. Idag ser jag tre sätt att läsa och kritisera; både personligen och generellt.
Det lättsamma: Det är roligt att läsa, det är roligt att tycka, det är roligt att dela med sig av detta tyckande, det är roligt att läsa andras tyckande och diskutera varandras tyckande. Utan tvekan tillhör jag ”påbyggarna”, en text evolverar och blir större än sig själv då den möter läsare, och saknar i realiteten en bortre gräns för den rymd ett genomtänkt verk kan spänna upp i tolkning och återdikt och diskussion. Mer genomtänkt ger mer diskussion. Mer diskussion ger mer värde både för verk och textkonsument. Resonemanget snuddar vid Stefan Collinis tredje tankefigur om att värdera diktning, den där det litterär verkets betydelse kan mätas med dess förmåga att balansera och hålla samman en maximal komplexitet. Jag byter dock gärna ”mätas” mot ”upplevas” och tillfogar att denna komplexitet inte är statisk: tid och omständigheter kan utveckla ett verk vidare och vi kan aldrig avgöra när det är uttömt.
Det politiska: ”All art is political” har många konstnärer och konstkritiker sagt, exempelvis Lin-Manuel Miranda apropå att skapa i trumpismens tidevarv. Kanske går det att skapa apolitisk konst, men åtminstone u.t. skulle automatiskt tolka apolitisk konst som tydligt politisk konst (genom att denna hypotetiskt apolitiska konst levererat en intressant kommentar om att konst inte behöver vara politiskt – alltså i högsta grad en politisk kommentar). Med reservationen att jag menar ”politiskt” i en bred definition av begreppet: självklart är exempelvis religiösa, etiska, historiska, etc, etc tolkningar alla politiska.
Det omstörtande: Sant kan detta möjligen föras till det föregående, men för mig är det bortom politik, då det innebär att transcendera begreppsapparaten. Med politisk konst avser jag konst som kritiserar ett befintligt system; med omstörtande konst menar jag konst som löser upp begrepp. Exempel för mig på en omstörtande fråga är vad kunskap är.
2) Att kritisera kräver egentligen ett teoretiskt fundament att stötta sig mot för att värderande utsagor inte ska bli lösryckt tyckande. Därför är det enklare att leverera en innehållsrelevant recension om en limerick eller en deckare då dessa är striktare styrda enligt definierade formler jämfört exempelvis en fri dikt.
På ett undflyende och åtminstone upplevt vis är likväl recensioner och teoretiserande kring fria dikt ändå av intresse och värde. Men varför? Tilltalas vi i själva verket av det som icke låter sig definieras?
Antagligen är det avsaknad av konsensusstyrd teori (som inom matematik) som leder till att diskussioner om litteraturkritik och -analys böljar. Vi leker genom de litterära epokerna hela havet stormar och uppnår i bästa fall något decennium av någorlunda konsensus om att det exempelvis finns (ganska) objektiva värden – eller inte – för att några år sedan vara (nästan) överens om att det bara finns subjektiva värden – eller inte.
Litteraturteoretiker förefaller vara ett tåligt och luttrat släkte: Inom ingen annan disciplin behöver man dels stå ut med att alla är experter (krav för att bli recensent: läs en bok, tyck något), dels att sanningsbegrepp ständigt flyttar sig (nästan som att den enda sanningen som – tillfälligt – finns är den som plötsligt och skarpt motsätter sig rådande konsensus). Vilket leder till min sista lösryckta tanke, som är min favorittanke och återkopplar till ”den omstörtande läsningen/kritiken” ovan:
3) Som skolad naturvetare lockas jag inte av en striktare formalisering av litteraturvetandet, och ser i själva verket ett större värde att låta metodiken inspirera så att säga åt andra hållet; att matematik (och fysik, medicin, biologi och varför inte politik och ekonomi) skulle dra lärdom av den eviga och multidimensionella tennismatch som pågår bland professionella (och amatörer) inom litteraturtyckeriet.
Adorno skriver att ”sanningen är det hela visar sig vid närmare betraktande vara detsamma som motsatsen” och jag hävdar envist att kunskap inte är något absolut, men att vi ständigt behandlar den som sådan. Visserligen lurar grynnor som ”alternativa fakta” och ”relativismträsket”, men litteraturvetenskap, litteraturkritiker, författare förefaller navigera dessa åtminstone tidvis – går det att överföra även till andra discipliner?
Fotnot: Alla personer på bilderna ovan är känd inom litteraturkritik. Någon som kan namnge mer än en? Och ”det där är ju ett meme!” räknas inte som korrekt svar.
Strax essän, men först några ord om bilden: Den är automatiskt genererad av ChatGPT efter att denna fått läsa essän som följer och det går ju inte att inte kommentera denna ljuvligt vidriga bild. Flaggstången genom huvudet, alla som håller upp händerna, ”svenkana”, korv i tacon, fallosen (?) upp till höger, den knepiga och lite läskiga figuren uppe till vänster, att en av flaggorna är på halv stång, cirka 80 % av personerna i förgrunden har manliga attribut, etc, etc.
Spaning: Visst har bildgenerering blivit sämre? Misstänker att det skett en medveten kvalitetsförsämring i gratisverktygen.
Försöka duger: ChatGPT vägrade generera en bild av en person som stod och eldade en viss helig bok på grillen framför ett rött hus med vita knutar. (Misstänker att även Instagram kan ha vissa synpunkter här, därav lite omskrivning …)
Löfte: Det kommer aldrig, eller åtminstone sällan, eller åtminstone inte utan metakommentar som ovanstående, att spammas med ai-bilder på detta konto.
Låt oss först konstatera att ”svensk” är ett väldigt osvenskt ord. För smaka på det:
”svensk”
”svenska”
Möjligen kan ”svenske” slinka ned som svenskt, och apropå det är ”svenskt” avsevärt mer svenskt än svensk, mer om det strax, men ”svensk” låter östligt? Åtminstone baltiskt om inte balkanskt; det skulle ligga perfekt i munnen som namnet på en bordurisk militärskurk i ett Tintin-äventyr: ”Överste Svensk”.
Men ”svenskt” då, kanske kan adverbet införlivas i Tidös[1] och Trägårdhs[2] arbete med en svensk kanon?
Adverb är något som jag som svensk – om jag nu med italienskt efternamn ska Tidö-inkluderas – känner igen mig i. Adverb är modererande till skillnad från den definitivt bestämmande kusinen adjektiv. Adjektiven sätter kompromisslöst substantiven på plats, medan adverben öppnar vägar – menhold your horses![3] – detta är väl min känsla och inte svenskhetens? Visserligen känns det bekant från svenska tidningars insändarspalter att detaljerat bry sig om andras svenska, men något säger mig att det är ett mänskligt, ej specifikt svenskt, fenomen.
Hur ska jag någonsin lyckas urskilja vad som är jag och vad som är svenskhet?
Från ett vänsterliberalt akademiskt och medelklassigt wokeperspektiv – där jag solitt befinner mig – är ”svenskhet” lika ointressant som enkel att slå sönder varje försök att definiera den, men eftersom jag är (svenskt?) generös är här ett förslag till kanonisterna om det nu ska definieras en svenskhetens kanon. För jag förstår att adverben inte förslår långt och att adjektiven passar bättre, där ”svenskare” skapar lämpligt godtyckliga definitionsinhägnader. Tidö förstår förstås att de gör sig löjliga om de kallar taco och pizza för svenska rätter, och då blir det ju en balansgång med all matlagning, annars skulle ju exempelvis en vänsterbliven som u.t. kunna trolla med högertrollen. Men si. Om kanonen komparerar aspirerande svenskar, mat, musik och solnedgångar löser vi det:
Kåldolmar (importerat från Turkiet 1709) är svenskare än matjesill (importerat från Nederländerna 1905) är svenskare än pizza (importerat från Italien 1947) är svenskare än taco (importerat från Mexico 1991).
Likadant är kronprinsessan svenskare än kungen, hon kan ju hänvisa till en längre svensk linje än sin pappa: Bägge har en anfader som importerades från Frankrike 1810, men för henne är detta 167 år före hon föddes, medan det bara är 136 år innan kungen föddes – men attans! – hennes morsa är ju importerad från Tyskland 1976.
”You always know the swede in a project”. Jag arbetade under några år med programmerare i Kerala. Dessa verkade över hela världen; med tyskar, japaner, ryssar, kineser, mexikanare, ukrainare, israeler. ”A swede is softspoken. Diplomatic. Tolerant. Moderates discussions.” Kanske sa min indiske kollega så om alla nationaliteter, medan jag onekligen chockerades i vissa kulturkrockar med dem: Kerala kan vara ett av de mest progressiva styren i världen, där det marxistiska Indian Communist Party oftast leder den lokala regeringen, men radikalitet vad gäller exempelvis socialism och jämställdhet samsas oblygt med arrangerade äktenskap, liksom pacifism lika paradoxalt umgås med en önskan om stark militär och kärnvapen.
Ännu mer borde jag dragit öronen åt mig när dessa indier även hyllade det svenska köket, trots att de knappast smakat eller ens hört talas om rotmos, bruna bönor, ärtsoppa, stekt sill, blodpudding, kroppkakor.
Men nu är väl svenska matvanor inte särskilt svenska?
För handen upp hen som idag, igår, senaste veckan, senaste månaden, ja åtminstone senaste året – ätit en enda av dessa husmansrätter från den svenska matkanonen.
Här är mer bekanta svenska rätter: Fredagstacos, mammasushi, hamburgertallrik, falafellrulle. Eller allt som samsas med postfixet pizza: nyårsdag, hämt, kebab, hawaii och även om det inte är ett postfix måste vi ju nämna vegetarisk med kebabsås! Vilken underbart – å så bra adverbet gjorde sitt moderingsarbete här – svensk uppfinning. Väl i klass med möbler i platta paket.
Kebabpizza förresten. Jag vet inte om det är mod eller hybris att appropriera två länders matkultur och hybridisera – eller om man vill säga det riktigt svenskt: fusea – dem. Det där hittar man på närmaste 7Eleven, där en svensk mattradition fortsätter att leva hälsosamt, men gärna i just fuseade varianter: Nu talar vi förstås om semlan![6] Här agerar det svenska åter postfix tillsammans med österriska wiener, mexikanska taco, hawaiianska poké, franska croiss – nämen vänta nu – det var ju precis detta programmerarna i Kerala talade om. Inte var det kalops, pölsa och pitepalt de tänkte som svensk mat, nej, när de jobbade i Sverige var det svenska att all världens mat samsades inom något kvarter från kontoret.
Identitetsflexibilitet som identitet?
Den längsta natten –
är vettets boning
Den korta versen –
är vaktens gryning
Men nationen –
är ej –
svenskens läning
Jag ser mänskligheten som chanslös i tidsperspektivet några decennier till något sekel. För lite kommer att göras för sent – dessutom kommer det som görs i stor utsträckning vara fel åtgärder (se miljöbil[7] eller klimatvänligare politik[8]).
Ljuspunkter finns och en sådan är långsiktighet. I Predikaren 9:11 heter det ”Nej, alltsammans händer av en slump, genom att man råkar vara på rätt plats vid rätt tid.” Översättningen, tolkningen är som ofta med Bibeln böjbar, flexibel, (svenskt?) diskuterbar och med bara lite justering skulle utsagan kunna röra vid evolutionsekologi eller till och med fundamental kreationism – och då inte amerikanskt högerevangelikal fundamentalistisk kreationism som bygger nöjesparker där man kan besöka arken inklusive dinosaurier.[9]
Nej, fundamental – grundläggande – kreationism om livets uppkomst.
För vad behövs för livets uppkomst?
Tid och kaos.
Givet tid och kaos kommer liv att hända.
När och var går ej att spå, liksom vad ”liv” är, eller om vår uppfattning om liv är för smal.
Är liv samma som kaos?
Liv kommer fortsätta hända och här ser jag det som en självklarhet på axiomatisk nivå att liv (i bred bemärkelse) samexisterar med diversitet, pluralism, inklusion. Tidö-regeringar och kanonutredningar kan kortsiktigt flörta med definition och bevarande av svenskhet, eller med isolationism, individualism och nationalism, men långsiktigt kommer tiden att kaosifiera sådant trams.
”Life will find en annan way”[10] – se där ett lagomt(!) svengelskt uttryck för kanonister att grunna på.
[6] Semmelimporten till Sverige är ej belagd, men vi talar om 1500-tal och intåg från det kristna Europa med fastlagen. Etymologin är latinska ”simila” som betyder fint vetemjöl. … och aldrig får något vara sådär riktigt äkta supersvenskt att vi var först med det i stenåldersgrottorna *suckar nostalgiskt*
[7] Här är en bra definition av miljöbil: ”den produceras, används, underhålls samt end-of-life-hanteras utan någon påverkan på miljön”. Anmärkningsvärt, nästan sensationellt, är det inte denna definition som brukar användas.
I teorin är det ett briljant grepp: Placera romanens unga huvudkaraktär i en miljö där hen befinner sig i strukturellt underläge som av ras/religiös/etnisk minoritet, fattig nykomling i ett välbärgat hem, eller homosexuell man bland homofober. För extra autencitet ska gränsen mellan huvudkaraktär och författare vara oklar. Krydda slutligen med att fokalisatorn besitter överlägsna intellektuella och analytiska förmågor, så borde det borga för skarpa inifrånanalyser av förtryckande strukturer.
Eller?
Lucy av Jamaica Kincaid är således en autofiktiv bildungsroman skriven 1990. Romanen slår ned just när unga Lucy anländer från Västindien till USAs östkust för att arbeta som au-pair i en amerikansk förmögen men upplyst överklass av snittet ”think left, live right”. I Lucys bakgrund finns en komplex relation till hennes mor, en äldre far med flera tidigare barn och fruar, samtidigt som hon utvecklar en ny komplex relation till Mariah, mamma och maka i familjen. Inte oväntat uppkommer/avtäcks inför Lucys ögon snart sprickor i den perfekta familjefasaden.
Romanen blandar många aspekter av Lucys upplevelse och utnyttjar nykomlingens fräscha perspektiv att både förundras och förfasas, tidigt blir det stora kontraster mellan hennes ibland nästa naiva iaktagelser å ena sidan och rakbladsvassa analyser av annat.
Läsaren får därför följa Lucy nära när hon mångdimensionellt kulturkrockar från perspektiv som ras, minoritet, kvinna, postkolonial person – och inte minst i sig själv och de egna och andras relationer. Kincaid öser sålunda ur ett rikt register av teman när hon komponerar denna öppet arga text, där Lucy i romanens realtid förtjänstfullt både behandlar och dekonstruerar stora teman kring strukturella ojämlikheter i hem och samhälle, postkolonialism, och att äga sitt liv i konkreta exempel som sexualitet och karriärval.
Kincaid behandlar detta med stor intellektuell skärpa genom sitt språkrör Lucy; emellanåt är det som att leva inne i en essä, vilket för tillbaka till det inledande påståendet att upplägget borgar för skarpa analyser av förtryckande strukturer. För så är tveklöst fallet, liksom i en rad andra romaner med liknande formel. Min första bekantskap med en brådmoget intellektuell tillika autofiktiv romankaraktär var Romanen omOlof av Johnsson, och på senare år har jag haft liknande upplevelser med Eddy Bellegueule av Louis, Shuggie Bain av Stuart samt Hvis der skulle komme et menneske forbi av Korsgaard. Även Min kamp av Knausgård ligger nära formeln som i teorin är smart: att analysera en problematisk miljö i ett inifrånperspektiv men med tillgång till den högutbildades verktyg.
Men i Lucy liksom de andra verken blir det en barriär mellan mig och romanernas respektive huvudkaraktärer då de godtyckligt antingen är blåögt naiva, eller talar med en vitter persons röst och iakttagande språk. Känslan i läsningen är att skildringen skrivits i ett analyserande efterhandsperspektiv och därmed går den omslutande romanupplevelsen förlorad. Skildringen är intressant, men det är svårt att knyta an till romanernas huvudkaraktärer då de känns smart konstruerade för att ikläda författarens agenda, snarare än att vara levande personer. I sig gestaltar detta författarens problem att fiktion behöver vara mer trovärdig än verkligheten, för jag betvivlar inte i sak någon av nämnda autofiktiva karaktärer, men upplägget leder till en distans mellan läsare och text.
Kincaids Lucy besitter förlåtande fördelar jämfört med de ovan nämnda, inte minst genom att samtliga skildrar en vit man när det rent kvantitativt är sällsyntare med en kvinna som framhåller sina företräden. Intressant samspelar även Lucy intertextuellt med Austens och än mer Brontë-systrarnas verk. Jag tycker mig känna igen den irriterat analyserande blicken från exempelvis Stolthet och fördom – vilket lyfter Lucy jämfört med nämnda killskildringar. Sedan vet jag inte vilka växlar det finns att dra på de stora men ytliga likheter som finns mellan Kincaids Lucy och hennes namne och tillika au-pair i en av Charlotte Brontës romaner, men visst roar sådant alltid en läsare som är (eller snarare vill framstå som) beläst.
Översättningen av Lena Fagerlund bidrar till att jag inte får fäste i boken som immersiv upplevelse: Har man i sin läsning väl börjat störa sig på detaljer i språk, ordval och språk är det ofta svårt att häva sig ur detta. I den svenska upplagan upplever jag en avsikt hos Fagerlund att skriva lättsamt slängig dialog, exempelvis ”You have never seen spring, have you?” blir i svenska upplagan ”Du har väl egentligen aldrig upplevt våren, va?” Å andra sidan är det ofta ett lätt byråkratiskt språk med ord som ”dylikt” och ”dylika” och ibland innehåller svenska meningar dubbelt så många ord som originalet. Emellanåt blir det småordsplottrigt, med en överanvändning av ord som ”ganska”, ”börjar”, ”väldigt”, ”enormt”, ”egentligen”, ”särskilt”. Somliga översättningsval har jag rent ut svårt att förstå, som varför romanens första ord, första kapitlets titel ”Poor Visitor”, har blivit ”Stackars Lilla gästen”. Var i fagerlund (sorry …) kommer denna diminiuering från?
Till slut är jag snobbig nog att läsa om boken på engelska.
För att sammanfatta: Läsvärda och trovärdiga analyser av en mängd teman, men tänk gestaltad essä och så är rekommendationen att läsa den på originalspråk.
