När eftervärlden analyserar vår tid kommer man att prata om paradigmskiftet som skedde under slutet av 1900-talet och början av 2000-talet. Efterkrigsgenerationen var den sista svenska som kunde arbeta sig till en väsentligt bättre tillvaro – de som föddes på 1940- eller 1950-talen och arbetade hårt, kunde skörda en fantastiskt ökad levnadsstandard. TV, bil, tvättmaskin, charterresor, allmän sjukvård, allmän skola. En generation tog alla stegen framåt – generationerna innan fick fortfarande kämpa för sin överlevnad och generationerna efter har bara finputsat. Resan går till Borneo i stället för Mallorca. Bilen har blivit bilarna. TVn har blivit TV, Playstation, Wii och smartphone (helst senaste) till alla i familjen. Men i stort set har det inte hänt så mycket på 50 år.
…utom att du inte längre behöver arbeta hårt för att ha en riktigt bra levnadsstandard.
Till skillnad från mina föräldrars generation behöver jag inte ha särskilt bra lön för att ha råd med bil, TV, charterresa och tvättmaskin. I Sverige 2015 är det närmaste en rättighet.
Visst mår man bättre om man har det bättre ställt. Ingen mår bra av att behöva oroa sig för att gå i smutsiga kläder eller att inte kunna äta ett näringsriktigt mål mat tre gånger om dagen. Men mer pengar innebär inte automatiskt högre livskvalitet. Gränsen lär gå någonstans mellan 30 och 40 000 kr i dagens pengar räknat – runt en sådan inkomst är det högst sannolikhet att du är lycklig.
Jag ser att mina egna barn knappt önskar sig något materiellt längre. ”förstås” vill man ha, närmast räknar med, en uppdaterad smartphone och att hushållet skall ha Playstation, Wii, bil, tvättmaskin, diskmaskin. Visst lever undertecknad i en privilegierad medelklass i ett privilegierat hörn av världen, men det är en stor och växande medelklass och åtminstone min avkomma har svårt att komma på vad de önskar sig i julklapp eller födelsedagspresent.
I dåliga stunder tror jag vi är på väg mot en postindustriell kollaps av samhället och dess funktioner:
Ingen kommer att vilja arbeta för ett bättre liv åt sig och sina medmänniskor, ingen kommer att bry sig om något annat än den egna tillfredsställelsen för dagen.
I andra stunder tror jag i stället att vi står inför en av de viktigaste milstolparna i människans historia:
Idag, här och nu i Sverige, kan i stort sett hela befolkningen ha alla grundläggande behov och mer därtill uppfyllda. Materiellt sett kan en hel nation ha allt de behöver materiellt, i form av utbildning, tak över huvudet, vård och mat för dagen. Allt finns på plats för att ta nästa steg i utvecklingen.
En enda sak återstår att lösa för medelsvensson.
Hur blir jag lycklig?
/David Armini