Inledningsmeningar

Till för tre år sedan förhöll jag mig reserverat till noveller.

”Jag gillar absolut noveller”, sa jag.

… fast det enda som gäller är ju romaner, tänkte jag.

Så läste jag Kärlek vänskap hat av Alice Munro och läsandet blev ett annat. Jag visste det förstås innan, men kanske var det första gången jag förstod det: Varje av novellerna var ett litterärt verk, med rika karaktärer, en glimt av en annan värld, insikter. Allt som finns i en god fullängdsroman – med den enda skillnaden att det var färre ord.

Jo, en skillnad till, för textens anatomi framträdde så tydligt. Titta exempelvis på Munros första mening:

För många år sen, innan så många av de lokala järnvägslinjerna drogs in, kom en kvinna med hög fräknig panna och burrigt rött hår in på järnvägsstationen och förhörde sig om transport av möbler.

Meningen innehåller tid, plats, miljö, person, rörelse, en problemformulering. Är det så här enkelt att skriva? Problemet som nämns är inte ens stort, ändå blir man nyfiken varför hon ska möbler med järnvägen.

Från detta sätter Munro ihop berättelsen som legobitar. När hon placerat en fråga i läsarens medvetande, utnyttjar hon det till att lägga till detaljer och brodera vidare. Huvudperson fortsätter med andra ärenden, som att handla en klänning och ett hägrande giftermål nämns. Läsaren lägger nu samman pusslet av möbler, klänning, giftermål.

Men när nu möblerna fått en förklaring får läsaren nästa konflikt: ”Hon kände hur det hettade i ansiktet, för det hade faktiskt aldrig varit tal om giftermål” Finns det här giftermålet bara i hennes fantasi?

På det här sättet arbetar Munro genom novellen. En konflikt presenteras, förstärks, löses och nästa problem presenteras.

Rena rama Netflix?

För vi älskar att hata AI-algoritmer som skriver berättelser eller formelbaserade intrigkurvor. Samtidigt visar Munros konstruktioner hur effektivt det är. Min tes är att även uppburna författare ofta följer raka och enkla modeller för sitt skrivande.

Nedan ett förslag på verktygslåda för att skriva första meningen.

Tid och rum och personer

Förstås. Därför undviker man gärna en inledande replik, som låter läsaren associerar för fritt. En placering i tid och rum hjälper läsaren in världen som författaren vill att hen ska vara i.

Sally Rooneys Vackra värld, var är du:

En kvinna satt i en hotellbar och höll uppsikt över dörren.

Elena Ferrantes Min fantastiska väninna:

I morse ringde Rino, och jag trodde att han vill ha pengar igen så jag tog sats för att säga nej.

Rörelse

Berättande åker gärna snålskjuts på rörelser. Många romaner och noveller är resor och rörelser i sig, detsamma kan gagna redan första meningen.

Emelienne Malfattos Översten sover inte:

Översten anländer en kylig morgon och samma dag börjar det regna.

In media res, i händelsernas mitt

Liksom livet själv börjar nästan alla berättelser mitt i ett skeende. Till och med Bibelns “I begynnelsen skapade Gud himmel och jord.” kan man undra vad som fanns innan. Vanligt är också att berättelsen kastar ett ankare framåt i tiden: ”En dag skulle jag ångra …”

Ibland talar man om att kliva in så sent som möjligt och kliva av så tidigt som möjligt i ett skeende, vare sig det är ett kapitel, en novell eller en hel roman.

I alla exempel hittills finns tydliga men underförstådda trådar både framåt och bakåt.

Stegring

Det är vanligt att det i första meningen finns en stegring med successivt ökande dramatik.

Förstameningen i The Secret History är en sådan flerstegsraket:

The snow in the mountains was melting and Bunny had been dead for several weeks before we came to understand the gravity of our situation.

Eller Cecilia Davidsson:

När farmor var fyrtiotvå och gick ut i skogen för att plocka kantareller snubblade hon över en rot och blir liggande i en skreva.

I bägge fallen börjar det med miljö och personer men blir allt allvarligare.

Problem/chock

De flesta texter har med en problemformulering eller chockverkan tidigt, ofta i första meningen.

I Strindbergs Hemsöborna finns chocken i det absurda:

Han kom som ett yrväder en aprilafton och hade ett höganäskrus i en svångrem om halsen.

Hos Sara Stridsberg finns både stegring och chock: 1. Vi träffades 2. Vladimir fotograferade 3. äldre kvinnor! 4. som åt lunch!!

När vi träffades fotograferade Vladimir äldre kvinnor som åt lunch.

Inger Edelfeldt börjar oskyldigt:

Den guldlockig dockan med de runda himmelsblå ögonen och den gula tyllklänningen böjde sig över den brunhåriga docka, som låg naken och sträckte upp händerna.

Big pen energy

Ibland anar man ett självförtroende hos författaren: Hen vet att det är en bra historia. Här behövs ingen miljöbeskrivning eller stressad introduktion. Lita på mig, säger författaren, nu kommer det något riktigt bra.

Sara Stridsbergs Hunter i Huskvarna:

De flög till Agadir.

Herman Melvilles Moby Dick:

Call me Ishmael.

Lägg märke till att det trots de korta meningarna finns ingredienser av det som nämnts. I Stridsbergs fall har vi både tid (vi befinner oss i flygets tidsålder), miljö (i luften på väg till Agadir), och personer (ett ”de”).

Melvilles mening är dock barskrapad: En replik (vilket som nämnts är ovanligt), ingen miljö, ingen tid. Men det finns två personer: Den som yttrar repliken och en mottagare. Och så finns ett frågetecken: Varför inte ”My name is Ishmael”, varför ”Call me Ishmael”?

Det behöver inte vara så komplicerat

Kanske motsatsen till föregående, eller nära besläktat?

Matilda Voss Gustavssons Klubben:

Jag är på väg genom Dagens Nyheters redaktionslandskap för att hämta kaffe i en av de svarta automaterna när min telefon skälver till av en flash från New York Times.

Den meningen kommer inte att gå till den litterära historien men den gör sitt jobb.

Berätta hela historien

Ibland sägs det att en bra bok ska kunna återberättas med en enda mening. Inte sällan är första meningen denna beskrivning.

Franz Kafkas Förvandlingen:

När Gregor Samsa vaknade en morgon ur sina oroliga drömmar fann han sig liggande i sängen förvandlad till en jättelik insekt.

Visst är det nästan mikrofiktion på egna ben?

Tänk också på Donna Tartts The Secret History igen, eller varför inte Första Moseboken:

I begynnelsen skapade Gud himmel och jord.

/David Armini

Ps En variant av denna text är tidigare publicerad på trakten.se https://trakten.nu/skrivarkurs/forsta-meningen-i-en-novell/

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *