Dagens Nyheters ledarskribent Erik Helmersson hör inte till mina favorittänkare. Slarvigt uttryckt står han för en nyliberalism som jag ofta har svårt för.
Däremot har jag stor respekt för hans resonemang – personer som Helmerson vid DN och Alice Teoderescu på GöteborgsPosten är debattörer som öppnar mina ögon för perspektiv som jag själv inte skulle kommit fram till, och som jag mår bra av att konfronteras med, även om det händer att jag mår illa av deras åsikter. Därför prenumererar jag hellre på deras artikelflöden, än etablerade vänster- eller miljödebattörer som Göran Greider, Åsa Romson, med flera. De senare slår in öppna dörrar hos mig, och bekräftar och stärker mig i det jag ofta redan är övertygad om.
Ofta är det bara personer med annorlunda värdegrund, som förmår öppna perspektiv som annars skulle legat ogripbara och idag vill jag tacka just Erik Helmersson för en insikt.
Dagens debattklimatet omtalas ibland som alltför känsligt. Med Helmerssons exempel är det idag inte möjligt att twittra ”Glass är gott!” utan att ängslas för att få mothugg som ”Så du hatar alltså smörgåstårta!!??”, eller ”Varför utnyttjar du din plattform till att förringa ätstörningar?”.
Med detta följer flera lager av problem, vilket väl illustreras i #metoo-debatten. Det ska sägas att problemen idag ser likartade ut i varje dagsaktuell debatt, men blir extra tydliga här, där det handlar om en problematik som nästan precis ställer halva befolkningen som potentiella offer och den andra halvan som potentiella förövare.
Män som höjer rösten i #metoo får oundvikligen mothugg, även om det är tänkt som helhjärtat stöd – parallellt till att det inte går att säga att ”Glass är gott!”. Helmersson har ett bra exempel även här. Staffan Dopping twittrade sitt stöd för #tystnadtagning, där kvinnliga skådespelare berättat om sexuella trakasserier inom drama, teater och opera. Bland annat inkluderade han frasen ”Jösses flickor!”, vilket var en vink till ett feministiskt verk från 1970-talet av Margareta Garpe och Suzanne Osten.
Det uppfattades – förstås – som nedsättande. Hallå! ”Flickor” – snacka om att uttrycka sig förringande när kvinnor kliver fram och berättar om problem!
Det här skapar ängsligt debattklimat, skrämmer bort debattörer och det väcker reaktioner om ”snöflingor”, ett av alternativhögerns favorituttryck.
Men ängsligheten, tystade debattörer och anklagelser om snöflingor, bygger alla på en önskan om debatt som slutar i konsensus, eller ännu hellre sker i konsensus längs hela vägen. Alla ska vara nöjda och glada, så justerar vi bara samman våra åsikter den sista lilla biten med några Twitter-inlägg och en debattartikel i DN.
Nej. Så är det inte. Inte ens i en familj, arbetsplats eller aldrig så litet samhälle kan vi hoppas på ständig konsensus. Med flera miljarder aktiva Facebook-användare och hundratals miljoner på Twitter blir det i stället alltid motsatsen till konsensus: Det kommer alltid att finnas många – och högljudda – som tycker annorlunda.
Det är inte dåligt. Tvärtom. Det är bra. Jättebra. Så länge det inte tystar välformulerade och lugnare debattörer. Så länge de arga och högljudda inte lyckas lägga monopol på debatten – det scenariot är det enda farliga.
Så fortsätt prata om #metoo – även män. Försök lägg ängslan åt sidan att du säger något som kommer att uppröra någon. Försök också lägga irritationen över lättstötta personer åt sidan. Nej, det är inte kul att få höra att jag förringar, att jag bidrar till det-eller-det dåliga. Stå på dig – det är viktigare att prata, än att göra alla nöjda.
Så fungerar debatt. Ge dig in i det. Förbered dig på att en högljudd minoritet kommer att gasta dumheter, men tänk på den tysta majoriteten som imponeras av ditt mod och som kanske inspireras till att höja sina röster också.
/David Armini