Privat kommunikation i offentliga medier

Det här är viktigt.
Eftersom det är jag som skriver så riskerar det att bli långt, därför kommer först en kortversion:
Var försiktig med vad du gillar, delar och kommenterar online

För den som orkar en utförligare version:

Att det står på FB eller finns online, betyder inte att det är sant.
De flesta har nog blivit försiktiga med att dela och kommentera fantastiska bilder och artiklar. Även om de delats några hundratusen gånger och bilderna ser proffsiga ut, tänker nog många en extra gång.
Men vad som fortfarande är lurigt är när det kommer från en person vi litar på och känner som vettig. Vi måste komma ihåg att även våra normalt vettiga vänner hamnar i affekt, säger något obalanserat eller helt enkelt gör ett misstag.
För det gör alla.
Även på Internet.
I synnerhet på Internet.

Rätt eller fel avgörs inte av antalet likes.
Den kommer nog som en överraskning för många. Men det är faktiskt sant. Man kan både ha fel och få många likes. Jag sticker ut hakan och tar SD och herr ”muslimer-skall-inte-få-resa-in-i-usa” som exempel. Och det omvända gäller förstås också – att man kan ha rätt och inte få en enda like. Och allt där emellan. Ovetenskapligt vill jag påstå att likes inte ens korrelerar med sanningsinnehåll.

Det du skriver på FB eller online finns för alltid kvar.
Det finns ingen ångervecka eller ångerknapp. Skulle du komma på andra tankar, upptäcka att ditt inlägg skadade någon, eller inse att det fanns en annan sida av saken än du först trodde? Tyvärr, det går inte att ångra sig.
Inte ens att radera inlägget eller kommentaren hjälper. Av dina 500 närmaste vänner och deras vardera 500 närmaste vänner är det nästan osannolikt att inte någon tar en skärmbild och skickar den till make/maka/barn/kollegor/vänner som i sin tur delar den med sina 500 närmaste vänner.

Och så till det verkliga kruxet: Du och jag och alla andra är i praktiken offentliga personer.
Ja, sådan är kraften i FB och andra sociala medier, att vi måste vakta vad vi skriver som om vi vore kändisar.
Det är åh så bedrägligt enkelt att känna att vi för en liten intim konversation i en inläggstråd, jag och 10 av mina och Pelles vänner. Pelle skrev något, jag svarade, liksom några till av Pelles vänner. Det kan tom bli ett litet minidrev. Det händer nog oss alla: Sent på kvällen, när man pratat länge. Kanske tagit ett glas vin eller två. Det kan vara så gött att få vräka tillsammans, en liten stund sluta vara så himla pk. Få se en enkel fiende bara ett litet tag.
Och det kan förstås vara helt ok när man sitter där, ett tätt kompisgäng.
Men det täta kompisgänget på sociala medier når betydligt fler.
Med bara 10-talet vänner i tråden kan räckvidden lätt räknas i tusental och med några delningar är räckvidden snabbt uppe i en tiotusentals personer.
Framför allt kan Pelles barn, släktingar, vänner, Pelles barns klasskompisar, se allt vi skriver.
Till formen var samtalet som om vi satt i ett litet rum och pratade öppet och ofiltrerat – sjöng vår hjärtans mening. Men i själva verket sändes konversationen till alla Pelles kollegor, vänner, barn, Pelles barns vänner, liksom några tusen- eller tiotusentals personer till.
I praktiken kan det få större genomslag än om det varit en artikel i en dagstidning.
Hade jag uttryckt mig på samma sätt om det skulle bli ett inslag i Aktuellt eller en artikel i DN?
Liksom offentliga personer måste väga ord och formuleringar, måste vi lära oss att tänka till och innan vi uttrycker oss kategoriskt måste vi kontrollera fakta.

Effekten kan bli förödande.
Du sa ju bara ditt hjärtas mening till en person du tycker om och som du litar på och som uttryckte frustration.
Men du visste inte hela historien.
Du tänkte inte på hur många som skulle se inlägget.
Och du tänkte inte på närstående, till och med minderåriga, kom att drabbas.

/David Armini