Någon gång på tidigt 1990-tal fantiserade jag om självkörande bilar: Jag tänkte mig bland annat att man skulle använda något slags spårämne eller magnetiska spår i färgen till väglinjerna. På så sätt skulle bilen enkelt hålla sig på vägen och med förprogrammerade kartor skulle den också kunna navigera autonomt. En radar eller kamera med bildanalys skulle hålla avstånd till bilar framför, trafikljus och vägskyltar skulle ha radiosändare som skulle berätta för bilen om regler och var bilen befann sig. I längden skulle bilar kunna kommunicera med varandra över radio. På motorvägar tänkte jag mig att bilarna bildade tåg, där de trådlöst låstes i varandra på optimalt avstånd för både säkerhet, miljö, vindmotstånd och hastighet.
Ungdomligt naivt kanske, men nu kommer tekniken. Det har nog inte undgått någon att exempelvis Google har kommit långt med bilar som kör på egen hand. Men även Volvo har självkörande bilar som bland annat rullar här i Göteborg. En person sitter alltid med – mest för att inte skrämma medtrafikanter.
Fördelarna är enorma: Plötsligt är visionen om noll döda i trafiken realistisk. Resan kan optimeras för maximalt utnyttjande av bränsle. Bilen kan parkera sig själv efter att ha släppt av dig vid köpcentret och kommer sedan och hämtar upp dig när du är klar. Resan kan utnyttjas till jobb eller en tupplur. Samåkning kan ordnas helt automatiskt – om du vill – inklusive betalning. Man kan till och med låta bilar köra snabbare när omständigheterna tillåter och på sikt kan vägarna göras smalare och mer utrymme lämnas till cyklister och fotgängare.
Säkerheten förbättras drastiskt: En dator blir aldrig trött eller somnar över ratten. Den låter sig inte distraheras av bråkig ungar i baksätet, eller att mobilen plingar till. Datorn kan ha perfekt koll på allt som händer i trafiken, inklusive att en bil framför varnar för en katt som verkar vara på väg ut på vägen, fast den är skymd från ditt fordon fortfarande.
Givetvis kommer det att komma bakslag. Första plåtskadan för en Google-bil blev en världsnyhet. Dödsolyckor kommer förstås att inträffa – frågan är bara när och hur stort bakslag det kommer att innebära. Samtidigt dör det runt 100 personer om dagen i trafiken i USA i olyckor med mänskliga förare. Största frågan vad gäller säkerhet är snarare hur länge vi kommer att tillåtas köra bil. Så mycket säkrare är en dator som bilförare.
Det finns utmaningar. Givetvis återstår en del tekniskt, men svårare frågor gäller ansvar, hackade bilar, vissa beslut om liv och död, och en total omstöpning av kulturen kring att köra bil.
Ansvaret vid olyckor bör landa på tillverkaren av bilen eller mjukvaran – detta verkar också ske.
Att bilar hackas är redan en säkerhetsrisk och ju mer datoriserad världen, desto större blir den risken. Oundvikligt kommer det att bli en större och otäckare exponering för hackade robotar, drönare, bilar, kylskåp och robotdammsugare.
Men vad sker om bilen måste välja? En tvärbroms så räddas katten, men det blir en plåtskada för att bilen bakom inte hinner bromsa. Plåtskadorna kommer att kosta 40 000 kronor att reparera plus utebliven arbetstid för dig och passagerarna i bilen bakom. Är en katts liv värt det? Det riktigt otäcka är att datorn hinner räkna på detta.
Eller för att spetsa till det ännu mer: Två pulkaåkande barn susar ut på vägen. Valet står mellan att köra över dem eller att plöja in i närmaste lyktstolpe. Två barn eller du. Datorn får ta det beslutet.
Och så kommer hela kulturen kring bilkörande att ändras. Så mycket av bilåkandet handlar om identitet och image – i västvärlden är bilen en av de viktigaste markörerna att definiera vem du är. Kanske är självkörande bilar slutet för bilen. Motorstyrka kommer inte längre att spela någon roll, alla bilar kommer ändå att hålla exakt samma hastighet. Kanske tappar bilen sin lyster av social och kulturell status, och reduceras till att bara vara ett praktiskt transportmedel från punkt A till punkt B.
Men då blir det ännu mer praktiskt, bekvämt och billigt om det kan ske med ett allmänt transportmedel.
/David Armini