Fågelskådning som problemlösning

En av många roliga saker med fågelskådning är problemlösning.

I morse trampade jag omkring i mållorna öster om norra Lunden på Öland. Det var inte supermycket fågel längs stranden, men det kändes ändå spännande. Det har ju varit rara sångare och törnskator här och där, och under morgonen kom det en och annan kungsfågel och gransångare in från havet som damp ned precis vid mina fötter.

Så flög en fågel upp bara decimeter framför mig, flög tre, fyra meter och var borta. Av den första glimten kunde det ha varit vad som helst – jag närmast förväntade mig en pilfink, men trots att jag sett exakt var den landade hittade jag den inte igen.

Men jag tog ett varv till, och ett till och först på tredje försöket flög den upp igen – från stället där den landade första gången. Den här gången flög den fem, sex meter och var borta igen. Glimten var så kort att jag bara fick en känsla av något som var helbrunt, och tankarna gick till rörsångare.

Precis samma scenario upprepades under följande kanske 30 minuter tre eller fyra gånger: Kort flygtur, dyker ned i målla, borta i tio minuter, flyger plötsligt upp från stället där den försvann. Vid det här laget började det kännas spännande. Det var uppenbart något som skulkade hårt, men de kort glimtar jag fått var i princip bara av en liten och helbrun varelse. Den dök så fort, att jag aldrig hann se den i kikaren. Allt försvårades också av att den var så svår att stöta och inte heller gick att locka fram.

Jag är lite kluven till att släpa med mig kamera. Det är en pryl till att kånka på, den (min) är alltid felinställd och bilderna (igen mina, andra tar ju sjuk snygga foton) blir alltid kassa.

Samtidigt är det himla käckt ibland. Som med en fågel som är uppe under några sekunder åt gången – kameran är faktiskt snabbare än ögat.

Vid det här laget hade jag lite känsla för hur den flög så jag ställde in manuell fokus på cirka tre meter och trampade på.

Nästa gång den flög upp sköt jag bokstavligt från höften.

Och lyckades få den på den på tre bilder!

Nu blev det riktigt spännande!

För på en av bilderna gick det att ana en övergump som drog åt en rosttonad nyans och kanske med fläckar. Stämde min känsla att det var en sångare så verkade det högintressant.

Nytt försök. Tid till nästa bild blev åtta minuter, så det var så lång tid det tog innan den flög upp igen. Jag fick iväg nya höftskott, men nu gjorde den något nytt. Dels flög den nästan tio meter, dessutom i en kringgående rörelse, hade jag valt kikaren så hade jag hunnit bestämma den. Dels landade den i en liten och låg målla på stranden.

Vilket var toppen – den busken kunde den omöjligt smita från.

Men då kom nästa bryderi. Skulle jag vänta ut den där. Eller skulle jag lägga mig i sanden och försöka spana in i mållan. Eller skulle jag titta på bilderna i kameran.

Plan 2 och 3 hade nackdelen att jag skulle tappa delar av busken ur sikte.

Efter lite hjärnbråkning höll jag upp kameradisplayen framför mig, så att jag samtidigt såg buskens alla kanter.

Redan andra bilden jag bläddrade fram såg jag att nu skulle jag lösa det. Hela fågeln i fokus, skapligt skarpt … olidlig spänning … zooma in … dramatiska trummor … hålla andan …

Och en järnsparv. Utan tvekan.

Ett litet sting av besvikelse. Det hade varit så kul om …

Men framför allt en varm våg av tillfredställelse att ha ställts inför ett klurigt problem och systematiskt arbetat fram en lösning.

Made my day!

/David Armini

Artikel: Fågelskådarelit och könsroller

Vår Fågelvärld nr 4 2018 publicerade följande debattinlägg om könsroller bland fågelskådare.

Det går att bli prenumerant, digital eller fysisk tidning, här.

/David Armini