Spoiler alert, denna recension innehåller bokens avslutningsmening.
Jag har inte läst många inte läst många biografier och jag har läst ännu färre sportbiografier.
”Det var tufft, pappa var jobbig mot mig, men jag kämpade och sedan vann jag.”
Är Open annorlunda? Inte ett smack, för den följer konceptet till punkt och pricka. Farsan drillar lille Andre med kadaverdisciplin, bla är målet att slå en miljon tennisslag om året. Men Andre är duktig, vinner en massa och blir bäst i världen och etc.
Men det finns ett lysande undantag som gör denna bok ytterst läsvärd. Andre Agassi hatar tennis.
Han hatade att spela tennis som barn, han hatade att bli bra på tennis, han hatade att spela tennis i världsklass, han hatar att spela tennis nu.
Han hatar alla som spelar tennis. Han hatar allt som har att göra med tennis.
Mest av allt hatar han den han är, blivit genom tennisen.
Det är förstås underhållande att läsa om en person som hatar något passionerat, särskilt om det är något personen både är bra på och ägnat mycket tid till.
Destruktivitet fångas förtjänstfullt av citat som ”A win doesn’t feel as good as a loss feels bad”
Ett och annat intressant eller fnissigt dyker upp, som pinan av alla skador och smärta, respektive hur Andre börjar spela i peruk för att han inte kan stå för sitt tidiga håravfall.
Och den stora knorren kommer snyggt med bokens avslutning:
”I can’t help it.
I wanna play, just a little while longer.”
Meeeen … Det är rätt också tröttsamt att läsa om white rich privilege: Någon som verkar intressant att prata med? Ja men då tar man Corvetten dit, knackar på och räknar med att alla vill prata med dig. För du är svinrik och har en corvette.
Eller hur otroooooligt god man är om man skänker lite, lite, lite grann av sin enorma förmögenhet till lite välgörande ändamål.
Utan det hade boken blivit ett serveäss längs mittlinjen.
Jag läste ”Ibland är det alltid samma sak” i våras, uppskattade den för sin ämnet, tonen, humorn men återkopplade tyvärr inte på Instagram. Läsande och skrivande förändras ständigt och mina instanärvaro har förändrats.
The Bell Jar läste jag för mycket länge sedan, nittiotalet gissar och jag kan inte påstå att jag minns mer av min läsupplevelse än ”gillade den”.
Men så slog jag igång den som ljudbok häromdagen.
Första reflektionen var att om namnet på huvudpersonen och författaren ändrats så hade någon kunnat lura mig att det var en nyutgiven roman som handlar om en sökande (och skrivande) ung kvinna så där som en stor andel av dagens bokutgivning ser ut.
Men så kom råsoparna när Esther Greenwood börjar behandlas med elchocker och läggs in, och det är då andra insikten slår mig:
Vad jag kan påminna mig är det bara från två författares pennor jag läst inifrånskildringar på psykiatrisk avdelning/mentalsjukhus och upplevelser av elchockterapi: Plath och Myhreld.
Det finns slående likheter mellan romanerna. Den skarpa blicken på (bristen på) vård. Avhumaniseringen. Humaniseringen. Den fenomenalt svart humorn. Att psykvård ser i stort sett likadan ut på nittonhundrasextiotalets USA som i tjugohundratjugotalets Sverige
Att befinna sig på randen av det funktionella samhället där resten är normduktiga och handlar på snabbköpet som de ska, skrattar åt chefens skämt och går på toaletten.
Underliggande i bägge romaner ställs aldrig fråga, men blir ändå min reflektion: Hur kan vi (som samhälle) misslyckas så kapitalt med så kallad psykvård.
Rekommendationen blir alltså:
Har du läst ena boken? – Läs den andra också?
Har du inte läst någon av böckerna? – Läs bägge två.
Det började med en film på Netflix, Leave the World Behind, som ingår i en slags post-postapokalyptisk genre som åtminstone för undertecknad gjorde sin första antydan till form med serieromanerna (och senare tv-serien) The Walking Dead och sitt definitiva genombrott med boken (och senare tv-serie den med) Station Eleven av Hilary St. John Mandel. Apokalypsen i dessa verk är vag, åtminstone till ursprung, och särskilt i Station Eleven ligger fokus på det sociala och kulturella, som att människan omedelbart när hen har de mest grundläggande behoven tillgodosedda, ser inte till överlevnad utan till kultur. I Station Eleven kretsar därför serien kring ett vandrande Shakespeare-sällskap och i Leave the World Behind innebär det att unga Rose avslutar filmen med att se ett avsnitt av Vänner – som en manifestation av medborgerlig, civilisationsuppehållande plikt.
Först månader senare upptäckte jag att boken Leave the World Behind fanns på min ljudbokstjänst, vilket passade fint då jag under mellandagarna la om golv i min lägenhet och behövde något lättlyssnat att distrahera mig med. Boken gjorde mig inte besviken. Jag blev även nyfiken då författaren hette Rumaan Alman, vilket i min läserfarenhet klingade ovanligt för en dystopiker, då det i mitt läsflöde är generande ovanligt med postapokalyptiker med annat än vit, västerländsk bakgrund. Jag reflekterade även över den för en samtida bok rätt ogenerade manliga blicken, funderade ett ögonblick på om ”Rumaan” kunde vara ett kvinnonamn, som utan genans valt att gestalta nämnda manlig blick.
Nyfiket letade jag vidare efter andra romaner av Alman, och slog igång hens debut Rich and Pretty. Denna visade sig vara något helt annat än den dystopiska Leave the World Behind; här följer vi Sarah och Lauren från tonåren och tjugo år framåt till yngre medelålder, genom livsval, relationer och förhållande. Sarah är mycket förmögen. Lauren är snyggare och smartare. Sarah gör efterhand allt mer traditionella val. För Lauren kommer det traditionella inte lika självklart. Upplägget är alltså näppeligen raffinerat, snarare som en pitch för en bok som pytsas ut på lastpallar på Ica Maxi, men boken är habil, jag blir engagerad i karaktärerna, det är inte frågan om framtida Nobelpris-material, men soppan är inte tunn och det finns tillräckligt med lager i relationer, klasstillhörighet, identitet för att jag ska hålla intresset uppe under golvläggningen.
Samtidigt bryr jag mig mer och mer om författarnamnet ”Rumaan”. Jag saknar referenser om kodning av namnet vare sig vad gäller etnicitet eller kön, även om jag tycker det ringer vagt av Mellanöstern eller Sydasien, och mer definitivt en man. Ju längre in i läsningen jag kommer, desto mer grubblar jag på vem författaren är. Liksom i Leave the World Behind är det skildringar av sex och den sexuella blicken både på män och kvinnor som i synnerhet får mig att fundera.
Under läsningen är jag övertygad om att jag inte alls reagerat på detta vis om författaren hetat Lucy eller Jane eller något annat lagom anonymt men västerländskt kodat förnamn. Jag hade sett den som i en av en lång rad samtidsromaner som pillar navelludd om det som både bred och smal litteratur, författare, läsare – och till inte så liten del undertecknad – just nu verkar tycka är det viktigaste att borra i, nämligen subjektet och nära (för att inte säga väldigt nära) relationer och i de flesta fall satt i en urban medelklass- till övre medelklassmiljö.
Till slut googlar jag Rumaan Alam och det är en man som närmar sig 50, född i USA, men med emigrerade föräldrar från Bangladesh och Internet är väntat polariserat. En del hyllar honom, att han skriver inkännande och insiktsfullt i det kvinnliga perspektivet; att varje ansats att ärligt sätta sig in i andras perspektiv är just ett av de viktigaste uppdragen för en författare. Flertalet kommentarer jag läst befinner sig dock på skalan ”ogilla-hata” att en medelålders man skriver ett nära ung-kvinna-perspektiv.
Jag läser vidare med min nyvunna kunskap om upphovspersonen.
Och visst studsar jag, rejält, när en man exempelvis ingående skildrar en kvinnas upplevelse att ge en man oralsex. Jag förstår att vissa av dessa skildringar väcker uppmärksamhet eller till och med anstöt.
Jag googlar vidare om Rumaan och läser att han lever i ett partnerskap med en man och det är ohjälpligt men boken spänner för mig då upp minst tre dimensioner av potentiell läsupplevelse. Om jag trott att den skrivits av en kvinna, av en heterosexuell man, eller som nu, av en homosexuell man. Boken skulle gett mig tre fundamentalt olika läsupplevelser.
Som det ibland händer är det jag tar med mig från läsningen inte boken i sig, utan metareflektionerna. Jag kommer inte att minnas den för karaktärerna, relationerna, miljö, handlingen; som sagt upplever jag allt detta som habilt, jag ångrar inte läsningen, jag kan rekommendera den men utan passion, jag kommer inte att hänga på låset inför kommande böcker av Alam.
Däremot fick jag ännu mer bränsle till evighetsbrasan ”vad har författaren – personen – för betydelse för min läsupplevelse”.
Svaret är åtminstone för mig och åtminstone i det här fallet ”stor”.
Slutnot: Med post-postapokalyptiska syftar jag alltså på att genren är en reaktion eller efterföljare på den postapokalyptiska genren. Sedan skulle man kunna hävda att just Leave the World Behind inte alls handlar om post-apoklypsen, utan att både bok och film till största delen befinner sig i apokalypsen och inte efter den. I vilket fall vill jag hävda att Leave the WorldBehind mindre handlar om överlevnad, utan mer om den postmoderna människans reaktion att vilja agera civilisationsuppehållande snarare än att regrediera till jägar-samlare. Just detta kan man också argumentera om i The Walking Dead, där karaktären Daryl faktiskt är en jägar-samlare genom sin trasig hillbilly-uppväxt vilket kulturkrockar med de mer po
I teorin är det ett briljant grepp: Placera romanens unga huvudkaraktär i en miljö där hen befinner sig i strukturellt underläge som av ras/religiös/etnisk minoritet, fattig nykomling i ett välbärgat hem, eller homosexuell man bland homofober. För extra autencitet ska gränsen mellan huvudkaraktär och författare vara oklar. Krydda slutligen med att fokalisatorn besitter överlägsna intellektuella och analytiska förmågor, så borde det borga för skarpa inifrånanalyser av förtryckande strukturer.
Eller?
Lucy av Jamaica Kincaid är således en autofiktiv bildungsroman skriven 1990. Romanen slår ned just när unga Lucy anländer från Västindien till USAs östkust för att arbeta som au-pair i en amerikansk förmögen men upplyst överklass av snittet ”think left, live right”. I Lucys bakgrund finns en komplex relation till hennes mor, en äldre far med flera tidigare barn och fruar, samtidigt som hon utvecklar en ny komplex relation till Mariah, mamma och maka i familjen. Inte oväntat uppkommer/avtäcks inför Lucys ögon snart sprickor i den perfekta familjefasaden.
Romanen blandar många aspekter av Lucys upplevelse och utnyttjar nykomlingens fräscha perspektiv att både förundras och förfasas, tidigt blir det stora kontraster mellan hennes ibland nästa naiva iaktagelser å ena sidan och rakbladsvassa analyser av annat.
Läsaren får därför följa Lucy nära när hon mångdimensionellt kulturkrockar från perspektiv som ras, minoritet, kvinna, postkolonial person – och inte minst i sig själv och de egna och andras relationer. Kincaid öser sålunda ur ett rikt register av teman när hon komponerar denna öppet arga text, där Lucy i romanens realtid förtjänstfullt både behandlar och dekonstruerar stora teman kring strukturella ojämlikheter i hem och samhälle, postkolonialism, och att äga sitt liv i konkreta exempel som sexualitet och karriärval.
Kincaid behandlar detta med stor intellektuell skärpa genom sitt språkrör Lucy; emellanåt är det som att leva inne i en essä, vilket för tillbaka till det inledande påståendet att upplägget borgar för skarpa analyser av förtryckande strukturer. För så är tveklöst fallet, liksom i en rad andra romaner med liknande formel. Min första bekantskap med en brådmoget intellektuell tillika autofiktiv romankaraktär var Romanen omOlof av Johnsson, och på senare år har jag haft liknande upplevelser med Eddy Bellegueule av Louis, Shuggie Bain av Stuart samt Hvis der skulle komme et menneske forbi av Korsgaard. Även Min kamp av Knausgård ligger nära formeln som i teorin är smart: att analysera en problematisk miljö i ett inifrånperspektiv men med tillgång till den högutbildades verktyg.
Men i Lucy liksom de andra verken blir det en barriär mellan mig och romanernas respektive huvudkaraktärer då de godtyckligt antingen är blåögt naiva, eller talar med en vitter persons röst och iakttagande språk. Känslan i läsningen är att skildringen skrivits i ett analyserande efterhandsperspektiv och därmed går den omslutande romanupplevelsen förlorad. Skildringen är intressant, men det är svårt att knyta an till romanernas huvudkaraktärer då de känns smart konstruerade för att ikläda författarens agenda, snarare än att vara levande personer. I sig gestaltar detta författarens problem att fiktion behöver vara mer trovärdig än verkligheten, för jag betvivlar inte i sak någon av nämnda autofiktiva karaktärer, men upplägget leder till en distans mellan läsare och text.
Kincaids Lucy besitter förlåtande fördelar jämfört med de ovan nämnda, inte minst genom att samtliga skildrar en vit man när det rent kvantitativt är sällsyntare med en kvinna som framhåller sina företräden. Intressant samspelar även Lucy intertextuellt med Austens och än mer Brontë-systrarnas verk. Jag tycker mig känna igen den irriterat analyserande blicken från exempelvis Stolthet och fördom – vilket lyfter Lucy jämfört med nämnda killskildringar. Sedan vet jag inte vilka växlar det finns att dra på de stora men ytliga likheter som finns mellan Kincaids Lucy och hennes namne och tillika au-pair i en av Charlotte Brontës romaner, men visst roar sådant alltid en läsare som är (eller snarare vill framstå som) beläst.
Översättningen av Lena Fagerlund bidrar till att jag inte får fäste i boken som immersiv upplevelse: Har man i sin läsning väl börjat störa sig på detaljer i språk, ordval och språk är det ofta svårt att häva sig ur detta. I den svenska upplagan upplever jag en avsikt hos Fagerlund att skriva lättsamt slängig dialog, exempelvis ”You have never seen spring, have you?” blir i svenska upplagan ”Du har väl egentligen aldrig upplevt våren, va?” Å andra sidan är det ofta ett lätt byråkratiskt språk med ord som ”dylikt” och ”dylika” och ibland innehåller svenska meningar dubbelt så många ord som originalet. Emellanåt blir det småordsplottrigt, med en överanvändning av ord som ”ganska”, ”börjar”, ”väldigt”, ”enormt”, ”egentligen”, ”särskilt”. Somliga översättningsval har jag rent ut svårt att förstå, som varför romanens första ord, första kapitlets titel ”Poor Visitor”, har blivit ”Stackars Lilla gästen”. Var i fagerlund (sorry …) kommer denna diminiuering från?
Till slut är jag snobbig nog att läsa om boken på engelska.
För att sammanfatta: Läsvärda och trovärdiga analyser av en mängd teman, men tänk gestaltad essä och så är rekommendationen att läsa den på originalspråk.
