De flesta personer som känner mig vet att jag tittar på fåglar – både ofta och gärna. Samma personer vet att jag – nästan lika ofta och gärna – berättar historier från fågelskådningen. Själva fåglarna och deras liv är i sig outtömliga ämnen – ekologi, flyttmönster, ovanliga fåglar, resor…
Väl så ofta pratar jag om fågelskådandet som företeelse, och om själva fågelskådarna. Hur det kan motivera att gå upp kl 3 en lördagsmorgon, eller sitta flera timmar i en bil, för bara chansen att få se något bokstavligt talat flyktigt. Eller varför utfärden går till ett reningsverk på Mallorca, när det kunde gått till en badstrand eller en vacker naturupplevelse.
Bland historierna som skapar störst förvåning är att det finns en rapportkommitté (rk): Om du anser dig sett en ovanlig fågel, så ska du fylla i en blankett där du bland annat ska berätta vilken kikare du använt, hur högt fågeln flög, om du var ensam och hur länge du tittat på fåglar.
Blanketten ska sedan behandlas av en regional rapportkommitté (rrk), för att sedan, om fågeln är väldigt ovanlig, behandlas även av den rikstäckande rapportkommittén. Tillspetsat avgör sedan rk eller rrk om du har sett fågeln eller inte. Formellt heter det att de avgör om dokumentationen är tillräcklig för att godkänna att observationen publiceras och räknas till officiell statistik, men innebörden är ändå att kommittén bestämmer om du sett pippin ifråga eller inte.
Nästa hakan i golvet är att svenska rk aldrig haft en kvinnlig medlem. Aldrig. Noll kvinnor. Andelen kvinnor är lägre än i Svenska Akademien. Lägre än i riksdag, regering och även de mest mansdominerade storbolagsstyrelserna. För till skillnad från dessa så är andelen kvinnor i rk – ja låt mig upprepa det – noll. Noll procent. Noll kvinnor. Inte en enda kvinna sitter i rk.
Eller har suttit där. 35 personer har varit ledamot i rk sedan starten, men inte en enda kvinna.
Inte en enda.
Och så kommer ytterligare ett fakta som får de flesta icke-skådare att tappa haka: I tider med #metoo, då det för de flesta är självklart att försöka få upp andelen kvinnor i bolagsstyrelser, regering, riksdag – så förs ingen diskussion om varför det aldrig suttit en kvinna i rk. Det förekommer diskussioner om hur fågelskådningen ska populariseras annat än bland medelålders män, men undertecknad har åtminstone aldrig hört någon diskutera varför det förhåller sig på detta sätt.
Kanske beror det på att det finns en till synes enkel förklaring som samtidigt är pinsam om den stämmer: Att kvinnor är mindre skickliga fågelskådare.
Fågelböcker skrivs nästan uteslutande av män. Artiklar om svårbestämda fågelarter likaså. De som syns i diskussionsgrupper på Facebook om fåglar som vållat bekymmer kring bestämning är så gott som bara män. Ovanliga arter hittas oftare av män än kvinnor. Och så vidare.
Så om män är skickligare fågelskådare än kvinnor, så faller det sig naturligt att där landets skickligaste fågelskådare behövs, i den nationella rapportkommittén, så är det bara män och kommer så att förbli under lång tid. Men vi talar inte gärna högt om det, för även om det nu måste vara på det viset så är det ju faktiskt lite pinsamt.
Eller?
Är det verkligen hela förklaringen?
Lite förenklat menar motståndare till kvotering till regering eller bolagsstyrelser, att det ska vara meritbaserat. Ingen vill väl få sitt uppdrag på andra grunder än att vara bäst lämpad för det? Jag gissar att rk resonerar så när man (sic!) endast väljer in män som nya ledamöter.
Också förenklat menar anhängarna av kvotering, att vad som avses med meriter är påverkat av dem som redan sitter i respektive ledning eller kommitté. Med övre medelålders vita män, med likartade erfarenheter, utbildning, bakgrund och nätverk, så kommer dessa män att fortsätta göra likartade val och prioriteringar.
Om istället sammansättningen ändras, så kommer på sikt själva definitionen av vad som anses vara meriterande att utvecklas.
Kvoteringsförespråkare kan också anföra värdet av signalpolitik – vi visar att vi vill ha en balans vad gäller kön och genus och tror att det på lång sikt kommer att gynna verksamheten.
Vad skulle hända vid kvotering av platserna till rk? På lång och kort sikt.
Reflektera samtidigt över några av problemen som finns förknippat med fågelskådning idag, i synnerhet kopplat till rariteter:
Hur ska vi kunna bestämma dem?
På senare tid har flera taxa splittats upp i arter, som nästan inte är möjliga att skilja åt vid fältobservationer, som rödsångarna och gulnäbbade liror. Detta ses av många som ett problem: Det är en ovanlig fågel, men den går inte att räkna, eftersom vi inte kan veta säkert vilken av flera ovanliga fåglar det är.
En fjäder välter stora lass
Ett annat exempel är den upprördhet som spreds sig i breda skådarled när en azurmes på Öland hösten 2016 ansågs ha för mycket blåmes i sig, för att kunna räknas på krysslistorna – några fjädrar på den lilla mesen var för blåa.
Definitionen av art
Bägge ovanstående är kopplade till det mänskliga (?), maskulina (?) behovet att kategorisera, klassificera och etikettera. Fågel A är en azurmes. Fågel B är en blåmes. Enkelt. Binärt. Manligt?
Samtidigt är fåglar varken enkla eller binära. ”Art” är ett begrepp uppfunnet av människan som ganska ofta och ganska pricksäkert kan sätta en etikett på ganska många fågelindivider, med ganska hög säkerhet.
Prestige, prestige, prestige…
Ett annat, och utbrett problem är prestigen: Det finns en utbredd oro att få stämpeln ”stringare”, vilket är någon som omedvetet eller medvetet gör felaktiga artbestämningar. Det hackas på felaktiga bestämningar – både i fält och på forum. Skådare vågar inte ifrågasätta bestämningar gjorda av auktoriteter. Och skådare vågar inte larma eller ropa ut ovanliga fåglar – för att undvika att framstå som okunniga.
Med kvinnor i rk kommer förstås inte ovanstående att automatiskt förenklas, men jag menar att med en mer heterogent sammansatt rapportkommitté så ökar chansen att finna lösningar.
Heterogent sammansatta grupper av människor är bättre på att utveckla och hitta nyskapande lösningar, ”outside of the box”.
rk är har historiskt varit sammansatt av en extremt homogen grupp personer och sådana grupper tenderar att i högre grad fortsätta i samma hjulspår.
/David Armini