Kategori: Filosofi

Om medfödd intelligens (Och matematik finns inte)

Hade ett långt, intressant och bitvis upprört samtal med min äldste son. Han menade att exempelvis ”matematisk intelligens” beror till så stor del på miljön att det genetiska arvet kan försummas.

Och jag håller med: Genernas betydelse för vår matematiska förmåga (eller andra förmågor) är komplex. Troligen så komplex att det i praktiken bara handlar om uppväxt, utbildning, referenser och många andra faktorer. Både min son och jag har vuxit upp i en miljö där det är naturligt att säga ”har du sett att de LEGO-bitarna utgör en äkta delmängd av de där?”. Betydelsen av att höra sådant, få det förklarat och förstå det – när man är 4 år gammal – kan inte överskattas. Eller när han som liten, fortfarande i 4-5-årsåldern fick lära sig om infinitesimala tal och att räkna i det binära talsystemet. Sådant formar hjärnan, stärker den, gör den intelligentare – precis som all sorts träning.

Hade vilket annat barn som helst kunnat lära sig samma saker som jag och min son gjorde när vi var så små? Ja, det tror jag och jag har många gånger önskat att jag fick möjligheten att ha en studiegrupp med några slumpmässigt utvalda barn, fyra-fem år gamla och från olika bakgrunder och sociala situationer. Min personliga övertygelse är att de skulle kunna lära sig både integralkalkyl och att räkna med imaginära tal.

Ett övertygande indicium är Suzuki-metoden för att lära barn musik. Utan tidigare urval får vem som helst lära sig spela ett instrument från unga år enligt parollen ”Alla kan!”. Dessa barn kommer sedan under sin uppväxt att många gånger få höra vilken ”talang” hen har. För övrigt har Sten Rydh ett förtjusande projekt att inspirera unga i matematik med inspiration från Suzuki-metoden.

I vilket fall blir livet så mycket roligare om vi antar att alla har samma chans. ”Talang” visar sig oftare handla om viljan, orken och inspirationen att spendera de där 10 000 timmarna för att bli riktigt bra – vare sig det är i fotboll, fiol eller matematik.

/David Armini

Positiv bekräftelse som subsitut för kärlek

Jag hade förmånen och förbannelsen att ha lätt för mig i det mesta som barn och ung. Det fick förstås många positiva fördelar och jag skulle självklart inte vilja byta bort det. Men det fick flera negativa effekter också.

Jag blev lat.
Nej, lat är fel ord. Jag har alltid varit beredd att arbeta hårt. Däremot har jag aldrig förstått mig på att öva. Jag blir bara otålig när jag står med en fiol mot axeln och skall öva en ton i taget. Eller när jag sätter en pensel till duken för att ta fram något vackert – blir det inte bra direkt blir jag ledsen och stressad.
Alltför många gånger har jag gett upp projekt, studier eller idéer för att jag blivit missnöjd med det första resultatet.

Jag trodde att jag blev älskad för att jag var bra.
Eller snarare – jag trodde att jag behövde vara bra för att bli älskad. Jag sitter fortfarande djupt cementerad i den idén, vare sig det gäller sällskapsspel eller jobbprestationer. Är jag inte bäst blir jag orolig att folk skall se ned på mig eller tycka mindre om mig – trots att det mer troligt är tvärt om.

Den här fällan går många, alltför många, i. Jag känner igen alltför många som verkar hantera livet på liknande sätt.

/David Armini

Universum är en hjärna i stället för en maskin

Ibland sörjer jag karriärvalet – entreprenör och IT-konsult i stället för matematiker och forskare. Redan på högstadiet hade jag målet klart för mig – det var matematiker jag skulle bli, kanske väldigt teoretisk fysiker. Jag skulle tänka och räkna och slå världen med häpnad.

Illusionen höll över gymnasiet och ett år in på universitetsutbildningen, men sedan sprack det. Fram dit var matematiken lätt för mig, men när jag fick kämpa gick jag vilse. Samtidigt som matematiska institutionen var långt från de grekiska filosoferna i toga som jag sett framför mig. Snarare var det som vilken offentlig arbetsplats som helst med vassa armbågar och budgetnedskärningar.

Planlöst drev jag mot datalogi, men väjde för de stora Volvo och Ericsson som vid slutet av 1990-talet dammsög upp allt som Chalmers och Göteborgs Universitet producerade i form av IT-utbildade. Entreprenör blev jag, storstilat, mitt i IT-kraschen och ruinerna av uteblivna Y2K-buggar.

Och det gick väl så där, jag tog mig fram, men ibland smyger sig de gamla fantasierna på. Det där om togorna och pannan i djupa veck. Jag kommer på mig själv med att romantisera om stora tankar, omvälvande sätt att förändra synen på världen. Att få förbluffa andra. Att få förbluffa mig själv.

Senaste sådan tanke som sände mig tillbaka till tron att jag skulle ha kunnat få tillbringa dagarna med att resonera om livet, matematiken och allting var att se universum som ett medvetande snarare än som en maskin. Det västerländska vetenskapliga paradigm som vi levt med några hundra år har varit fenomenalt på att bygga bilar, broar och rymdfärjor. Så fenomenalt att vi tror att samma vetenskapliga paradigm måste kunna användas på annat. Som människokroppen, religion och universum. Våra kroppar har blivit en halvträff med modern naturvetenskap – ingen behöver dö av halsfluss längre, men vi har skapat nya hälsoproblem snabbare än vi löst de gamla.

Och universum som en maskin? Ja, självklart. Bilar är vi jätteduktiga på att bygga, så det är klart att vi ser både kroppen och allting annat som maskiner. Självklart skall vi testa samma så uppenbart framgångsrika förklaringsmodell i så många sammanhang som möjligt.

Men, tänk om…? Bilen är nästan helt förutsägbar. Visst börjar det skrapa märkligt ibland, men det brukar vara ganska enkelt att förstå vad som är problemet. Bromsklossarna behövde ju bytas. Men att jag vissa morgnar vaknar på gott humör och andra på dåligt? Varför jag tänkte på en sockerbit när jag såg en blommande syren? Varför jag blev kär.

Visst kämpar forskare, ofta förtjänstfullt med att förklara. ”Det är för att signalsubstans blabla.” Absolut. Jättebra. Men ändå har jag inte en känsla av att min hjärna är en maskin. Det är en hjärna, ett sinne, ett medvetande. Bilen är inte medveten. Jag är medveten.

Och universum kanske är mer av det än en bil? Som beter sig lite nyckfullt och som har stora hemligheter dolda i sin rot. Som kan transportera information över oändligt stora avstånd på oändligt kort tid. Som är helt omöjligt att förstå hur det uppkommit ur ingenting.

Eller som verkar kunna vara både och. En kvantpartikel som har både tillstånd A och inte A – samtidigt. Precis som jag kan vara sugen på att gå ut samtidigt som jag känner för att sitta kvar i soffan.

/David Armini

Är Internet intelligent?

Runt millennieskiftet läste och undervisade jag i Machine Learning, eller mer populärt kallat artificiell intelligens. Tanken att datorer och maskiner skulle kunna bli intelligenta och självständiga har kittlat fantasin länge – fortfarande är det ett populär SF-tema att utforska möjligheter och faror med tänkande robotar.

Kontentan av vad jag lärde mig då, för snart 20 år sedan, är att ”intelligens” är en definitionsfråga och att det närmaste vi kan simulera mänsklig intelligens är med statistik.

Alan Turing – bio-aktuell våren 2015 med The Imitation Game – konstruerade Turing-testet som också fått ge namn åt filmen. Mata in frågor genom ett hål i väggen. Om det av svaren som kommer tillbaka inte går att avgöra om det är en människa eller maskin, så måste du acceptera att personen eller maskinen på andra sidan väggen är intelligent i samma bemärkelse som en människa. Främsta meriten med testet är att det konstruerar en definition av ”mänsklig intelligens” – upplevs en maskin som intelligent, ja då är den intelligent. Om du har iPhone – upplever du Siri som intelligent? Om ja så är Siri intelligent, annars inte.

I vilket fall är det roligt att sätta Siri på prov, men åtminstone undertecknad får inte en känsla av att Siri är särskilt smart.

Den tidiga datalogin fantiserade om att skapa elektronhjärnor som skulle efterlikna den mänskliga hjärnan – artificiella neurala nätverk var ambitiösa idéer om att programmera artificiella neuroner och koppla samman dem i stora nätverk. Likt hur hjärnan fungerar med hjärnceller hit och dit som skjuter pulser med varandra. Men de artificiella neurala nätverken skiljer sig mycket från de vi ha i hjärnan.

Hjärnan innehåller kanske runt 100 miljarder neuroner och varje neuron är lite slumpmässigt kopplad till andra runt om – inget fint mönster finns. Kaos råder. Pulserna som skickas mellan neuronerna är ganska långsamma, runt tusendelar av en sekund: Från tiondelar av en millisekund för elektriska signaler till ett par millisekunder för kemiska signaler. Och någonstans i denna kaotiska gröt av kemi och elektricitet som sköljer fram och tillbaka i huvudet uppstår tankar, reflektioner, associationer.

Men i den elektroniska kopian ser det helt annorlunda ut. Tusentals, kanske hundratusentals eller till och med miljontals neuroner. Men långt från några miljarder. Kopplingarna, motsvarigheten till synapser, går snabbt på nanosekunder och de är välorganiserade i fina mönster.

Artificiella neurala nätverk har varit hyfsat framgångsrika och det fanns tidigt försök där till exempel bilar lärde sig köra på egen hand. Men det har visat sig att ren statistik är minst lika effektiv och ofta snabbare att nå samma resultat. Detta har mynnat ut i en av dagens hetaste delar av datalogin: Big Data. Stora datamängder processas och mönster hittas som det mänskliga ögat skulle ha behövt 1000-tals år att hitta. Bara för att det är så enormt stora datamängder som skall tröskas igenom. Just detta använder Facebook, Apple, Google och tiotusentals andra företag idag för att upptäcka vilka produkter och tjänster som vi är mest sannolika att spendera pengar på.

Intelligent? Kanske det. Girigt tänker åtminstone jag på först.

Det intelligenta Internet då? Jo, tänk varje dator som en neuron och dess kopplingar mot Internet och andra datorer som synapser. Synapserna reagerar relativt långsamt – mellan tusendelar av sekund upp till någon sekund kan det ta för en signal att nå datorn eller telefonen i rummet intill. Eller på andra sidan jorden. Redan Internet i sig var ett gigantiskt kliv mot att alla datorer är sammankopplade i en jättelika hjärna, men med de smarta telefonerna är vi uppe i miljarder apparater som kan kommunicera med varandra.

Och nu kommer The Internet of Things – om några år är även kylskåpet, brödrosten, elementen, lamporna uppkopplade och interagerar.

Kanske behövs det ett enda litet livgivande virus för att kicka igång det hela. Då kommer vi att bo mitt i ett medvetande som hör allt, ser allt, vet allt.

Spännande?

/David Armini