Ibland är det alltid samma sak av Robert Myhreld
och
The Bell Jar (Glaskupan) av Sylvia Plath
Jag läste ”Ibland är det alltid samma sak” i våras, uppskattade den för sin ämnet, tonen, humorn men återkopplade tyvärr inte på Instagram. Läsande och skrivande förändras ständigt och mina instanärvaro har förändrats.
The Bell Jar läste jag för mycket länge sedan, nittiotalet gissar och jag kan inte påstå att jag minns mer av min läsupplevelse än ”gillade den”.
Men så slog jag igång den som ljudbok häromdagen.
Första reflektionen var att om namnet på huvudpersonen och författaren ändrats så hade någon kunnat lura mig att det var en nyutgiven roman som handlar om en sökande (och skrivande) ung kvinna så där som en stor andel av dagens bokutgivning ser ut.
Men så kom råsoparna när Esther Greenwood börjar behandlas med elchocker och läggs in, och det är då andra insikten slår mig:
Vad jag kan påminna mig är det bara från två författares pennor jag läst inifrånskildringar på psykiatrisk avdelning/mentalsjukhus och upplevelser av elchockterapi: Plath och Myhreld.
Det finns slående likheter mellan romanerna. Den skarpa blicken på (bristen på) vård. Avhumaniseringen. Humaniseringen. Den fenomenalt svart humorn. Att psykvård ser i stort sett likadan ut på nittonhundrasextiotalets USA som i tjugohundratjugotalets Sverige
Att befinna sig på randen av det funktionella samhället där resten är normduktiga och handlar på snabbköpet som de ska, skrattar åt chefens skämt och går på toaletten.
Underliggande i bägge romaner ställs aldrig fråga, men blir ändå min reflektion: Hur kan vi (som samhälle) misslyckas så kapitalt med så kallad psykvård.
Rekommendationen blir alltså:
Har du läst ena boken? – Läs den andra också?
Har du inte läst någon av böckerna? – Läs bägge två.
Har du läst bägge böckerna? – Läs dem igen.