Något har hänt i direktörsrummen. För något decennium sedan möttes VD:ar och beslutfattare på golfbanan och krogen. Kråset smörjdes. Klubbor jämfördes. Fina golfklubbars företräden framhölls. Beslut och kontakter och ryggdunkar utväxlades. Det var dyrt och exklusivt. Magarna var runda och gav fysisk pondus och någonstans efter 50 diskuterades inte bara viner och golfklubbor – även kranskärlsoperationer och ballongsprängningar kom upp som diskussionsämnen.
Dagens generation beslutsfattare håller inte så mycket till på golfbanan eller krogen, i stället hittar man dem på i löparspåret eller gymmet. Eller allra helst med en grupp resultatorienterade från samma samhällsklass med ungefär samma bokslutssiffror. Vad hände? En del är den allmänna hälsomedvetenheten – ingen vill väl i dag ha samma portersteksfyllda och rödvinsmarinerade kagge som en VD på 1980-talet, men viktigare är att skilja sig från massan.
När de flesta av oss behövde gå på åkern och plöja eller så eller rensa ogräs var det fint att ha råd att vara inomhus och att signalera detta med blek hud. När i stället den stora massan satt på kontor blev det fina att ha råd med semester i tropikerna och vara solbränd mitt under bleka vintern. Och så svängde det igen – idag har massan råd att semestra två veckor i Thailand och de med ännu mer pengar behöver leta vidare efter en annan markör.
På samma sätt duger inte golfen längre för en VD eller högra beslutsfattare att markera sin framgång med. Majoriteten i svenska samhället kan skaffa ett grönt kort och ett set golfklubbor och då måste den mest priviligierade eliten hitta ett annat uttrycksmedel för att differentiera sig från massorna. Därför hittar man idag den resultatorienterade och målmedvetna näringslivseliten bland de tusen första i mål på Göteborgsvarvet och Vasaloppet.
Visst är det smått hysteriskt. Det skall vara senaste pulsklockan, rätt barfotaskor, vadstrumpor och en jakt på sekunder. Men nog är det lite mer sympatiskt och en inte minst en bättre förebild med en vältränad VD än en VD på operationsbordet.
Själv var jag en liten, liten del av detta som VD för ett mindre bolag (färre än tio anställda) under tidigt 2000-tal.
/David Armini