H&M’s feministiska kampanj

Låt mig först säga hur mycket jag tycker om videon och dess budskap. Den kan sägas vara en del av feminismens fjärde våg, som är mer inkluderande och mångfacetterad än feminism varit tidigare. Lika lön och stopp mot våld mot kvinnor är givetvis fortsatt grundbultar, men nya problem online behöver hanteras och kvinnors rättigheter i utvecklingsländer har kommit högre upp på dagordningen. Med sociala medier har både nya problem uppkommit med online-mobbing och drev i liten och stor skala, men samtidigt har det blivit lättare att nå ut med problem, att starta samtal och finna gemenskap bland andra utsatta. Idag finns också en stark rörelse för positiv inställning till den egna kroppen – inte bara en kritik mot snäva kroppsideal, utan också en positiv strävan om ett mer inkluderande visuellt språk i medier.

Lena Dunham, Emma Watson, Ruby Rose, Beyoncé – en lista med kvinnor som på olika sätt arbetar för, och för fram dessa budskap kan idag göras glädjande lång.

Då gör H&M entré med en video för sin höstkollektion 2016.

Och jag kan som sagt inte annat än att tycka att videon är underbar, positiv, hoppingivande och alldeles jättebra att H&M gör en sådan reklamvideo. Till en cover av Tom Jones She’s a Lady flimrar en räcka kvinnor förbi som utmanar stereotypa tankar om vad “Like a Lady” innebär. 72-åriga modellen Lauren Hutton, långt från trådsmala modellerna Paloma Elsesser och Katy Syme. Musikern Jillian Hervey petar tänderna med en gaffel i en restaurang, Muay Thai-boxaren Fatima Pinto beundrar sina muskler i en svart liten klänning och modellerna Arvida Bystrom och Iselin Steiro visar att man som kvinna kan ha orakade armhålor respektive sitta bredbent i tunnelbanan.

Är det bra att H&M har gjort denna reklamvideo? Absolut och utan tvekan ja. Men hur bra det ändå är att multinationella företag kommer med mer positiva budskap och till och med är med och driver utvecklingen mot en mer positiv kvinnosyn, måste man påminna sig om motivet.

H&M värnar inte om kvinnor.
H&M värnar om sina aktieägare.

Det enda, absolut enda motivet som H&M har med att göra denna video är för att man hoppas att man kommer att sälja mer kläder. För det är enda skälet för att H&M finns: Att sälja så mycket kläder som möjligt, till ett så högt pris som möjligt och producerade till en så låg kostnad som möjligt.

I Kambodja och Indien rapporteras om hur gravida kvinnor avskedas och att sexuella trakasserier är vanliga. Syriska flyktingbarn arbetar i H&M’s fabriker i Turkiet och enligt Human Rights Watch får inte arbetare vid fabriker i Kambodja vägra övertid och får ändå inte betalt för övertiden. Sorgligt nog är det kanske än mer chockerande att H&M’s butiker i New York tidigare i september tog bort hela sitt plus-size-sortiment för att det inte fick plats (!).

Nej, H&M och reklamfirman Forsman&Bodenfors är inte engagerade i kvinnors rättigheter. De vill sälja kläder och just nu hoppas de att feminism och en positiv kroppsinställning skall stärka H&M’s varumärke, så att man kan sälja ännu mer kläder.

Om trenden imorgon är heroin chic och anorexia – ja, då kommer de inte att tveka ens en sekund att göra en video på det temat.

/David Armini

2000 spänn för en leksakssnurra

I samband med presidentvalet i USA kikar jag emellanåt in på amerikanska medier. Efter den senaste presidentvalsdebatt landade jag på USA Today, men kom aldrig så långt som att läsa om själva debatten.

I stället fastnade jag på en annons.
För leksakssnurror.

Alltså sådana som barnen kommer hem med från slöjden. Eller bygger i Lego. En rund platta med en pinne i och så sätter man fart på den mellan tummen och pekfingret.Någon billig liten snurra finns ofta i leksaksaffären. Det är roligt att snurra saker, se hur länge man kan få den att snurra och kanske tävla mot varandra.
För några år sedan var Beyblades moderna – snurror som man fick slutmontera själv och som man kunde få extra fart på med någon slags draganordning. Japansk förstås.

Precis sådana leksakssnurror var den första och största annonsen på usatoday.com morgonen efter den andra presidentsvalsdebatten. Ja, inte Beyblades eller träsnurror, utan exklusiva snurror i olika metaller, den billigaste, gjord i rostfritt stål, kostar 38$ eller ungefär 350 kronor. Den dyraste i volfram för nästan 2 000 kronor.

mirror_large

Foreverspin heter företaget och deras hemsida är pornografi, även om jag är osäker på vad för slags pornografi. Toys for Boys. Grafiker. Esteter. Metallälskare. Folk som har allt.
Jag vet inte, men porr är det lämpligast ordet jag kan hitta.

Man kan exempelvis välja “den starkaste” och “mest älskade” snurran i titan för 48 $.

ska%cc%88rmavbild-2016-10-11-kl-09-08-44

Eller kanske hellre “den klassiska” i koppar, som “blir bättre med tiden”. Den är lite billigare med 44 $.

 

ska%cc%88rmavbild-2016-10-11-kl-09-09-41

Så fortsätter det. “Den lekfulla” i aluminium för 34 $, “den medeltida” i gjutjärn för 45 $, “den mogna” i mässing för 39 $, samt “den uråldriga” i brons för 46 $.

ska%cc%88rmavbild-2016-10-11-kl-09-10-10

ska%cc%88rmavbild-2016-10-11-kl-09-11-04

ska%cc%88rmavbild-2016-10-11-kl-09-11-23

ska%cc%88rmavbild-2016-10-11-kl-09-12-02

En riktig favorit är “den romantiska” i rödguldplätering, “perfekt till din partner” för 68 $.

ska%cc%88rmavbild-2016-10-11-kl-09-10-47

Och den mest magnifika i volfram, “den tunga”, “ett snurrande mästerverk” för 195 $.

ska%cc%88rmavbild-2016-10-11-kl-09-11-37

Självklart finns även praktiska och smakfulla tillbehör, som en bas att snurra dina snurror på. Basen är mikropolerad för maximal prestation. 39 $ kostar den. Och det vore ju synd att låta snurrorna bara ligga hur som helst, så därför finns förstås olika dockor att placera snurrorna i för mellan 56 $ och 78 $.

ska%cc%88rmavbild-2016-10-11-kl-10-28-57

Vill man inte plocka ihop en samling själv, kan man förstås köpa färdiga paket, eller “museér”.

ska%cc%88rmavbild-2016-10-11-kl-10-57-15

“Minimuseét” kostar rimliga 225$, man får de fem leksakssnurror och en docka. “Mellanmuséet” går på 475 $ och innehåller hela 10 snurror och två dockor.

Det “Kompletta metallmuseét” innehåller alla 15 leksakssnurror, alla tre olika dockor och “måste-ha” basen att snurra sina snurror på.

Allt till priset av 885 $, eller lite mer än 8 000 kronor i dagens växelkurs.
För några leksakssnurror.

Förfining och ett fantastiskt samhälle där leksaker värderas så högt?
Eller dekadens och tecken på att samhället är på väg att kollapsa?

Mitt tips är både och.

/David Armini

Svarta svanar och Big Data

Det har rapporterats om kontroversiella och fantastiska resultat med Big Data-analyser. Som att kvinnor som byter från parfymerad till oparfymerad hudkräm några månader senare får blöjreklam. Praktiskt eller kränkande – som sagt, välj själv. De etiska ställningstagandena till hur mycket information vi egentligen vill lämna ifrån om oss är en diskussion för sig men Big Data lider även av andra problem.

Big Data är stora kvantiteter information som sparas och processas maskinellt.  Facebook, Twitter, Google, Apple och många andra av de företag som exploderat i storlek på bara några år arbetar just med Big Data och konsumenter. De exploaterar maskinellt upptäckta samband och tjänar ofattbara summor pengar på att rikta reklam och erbjudanden anpassade till just dig.

Man kan förstå det med exempelvis Ica-kortet:
All information om vad du handlar och frivilligt väljer att registrera genom att dra Ica-kortet sparas. Inte bara artiklarna, utan även datum och klockslag, hur länge du var inne i butiken, vädret utanför, när du är född och tusentals andra variabler. Använder du dessutom en scanner inne i butiken kommer den även att registrera i vilken ordning du köper varorna, hur länge du pausar vid en hylla (som för att välja mellan olika varor), om du ångrar dig och avscannar någonting.
Mängden data som samlas in om dig är alldeles för stor för att en människa skulle klara att processa information. Förmodligen skulle en hel vetenskap kunna byggas upp kring bara en enda persons köpbeteende. I stället får automatiserade algoritmer leta mönster. Datorn behöver inte förstå mönstren, den skall bara hitta dem. Allt förstås för att jag som konsument skall “få en bättre köpupplevelse”, det vill säga handla mer och “hitta till varor som intresserar mig”, det vill säga handla mer.

Utöver etiken – vad är då problemet? Ta självkörande bilar som exempel. Google-bilen, Volvos och Teslas självkörande bilar – samtliga bygger de enkelt uttryckt på principen att de får köra väldigt många mil och samla in väldigt stora datamängder. Tanken är att algoritmerna varit med om varje möjlig situation och lärt sig hur de skall hanteras.
Men det är ju inte sant. Bilarna kommer att utsättas för svarta svanar, det vill säga situationer som inte kunnat förutsägas. Som att ett flygplan störtar på vägen. Eller att en igelkott och en katt springer ut samtidigt på vägbanan. Eller något av tiotusentals miljoners miljarder andra möjligheter som kanske bara inträffar en endaste gång i världshistorien.
En människa är fenomenal på att improvisera, att hitta en lösning på ett problem som hen inte varit med om tidigare, medan datorer är usla på det.
Nu är jag den förste som är anhängare av självkörande bilar: Datorer är långt bättre bilförare än människor. Däremot måste vi förstå begränsningarna. Datorer är (nästan) ofelbara om vi ger dem rätt instruktioner, men det kommer vi inte att göra, så därför kommer det att ske olyckor även med självkörande bilar. De kommer att bli färre, men vi skall vara medvetna om att de kommer att ske.

Ett annat exempel är när du söker på Google eller en annan sökmotor. De flesta söksträngar genererar alltför många träffar för sökaren skall titta igenom alla. I de flesta fall stannar hen på den första sidan av sökresultat (åtminstone gör undertecknad det). Sökmotorn arbetar med statistik och mest sannolikt letar du ju efter det som de flesta andra som sökt med liknande sökfras letat efter.
Men därmed blir sökmotorn en förstärkare av redan starka varumärken – desto fler någon söker på “gympaskor”, får upp Nike och klickar på Nike, desto mer övertygade blir algoritmerna om att det är just Nike du vill ha om du söker på den frasen.

Big Data förmår inte heller att hantera svarta svanar. Det är bra att lära sig av sina misstag och att använda historisk statistik för att förutsäga extremt väder, jordbävning, för att köra bilar, larma om personer som är på väg in i spelmissbruk och med lite större tvekan att upptäcka och kartlägga köpbeteenden hos konsumenter eller avgöra försäkringspremier och återbetalningsförmåga av banklån.

Däremot är det ett misstag att tro att Big Data kommer att klara allt. Algoritmerna kommer inte att kunna förutsäga allt som kan hända under en bilfärd – människor kommer att dö för att den sjävkörande bilar kommer att hamna i situationer som inte gick att förutsäga. Likadant kommer Big Data-baserade beslut att dra felaktiga slutsater om vem som kan att betala av ett lån, vem som hamnar i spelmissbruk, vem som är intresserad av blöjreklam eller vem som är intresserad att läsa den här notisen..

/David Armini

Energisingulariteten: Människa vs maskin

Det talas om singulariteter – ett fascinerande begrepp som börjat används något pseudovetenskapligt. Matematiskt avser man lite förenklat att något ballar ur. Som en funktion som inte är definierad i en viss punkt eller där den hastigt sticker iväg mot oändligheten. Funktionen 1 / x är exempelvis singulär i punkten x. Samtidigt har det ifrågasatts om det verkligen kan finnas singulariteter i verkligheten – en singularitet är ju på något sätt en omöjligt och allt i naturen är ju uppenbarligen möjligt.

Den största av alla singulariteter är förstås universums tillblivelse. För det finns omöjligen något sätt att greppa att allting uppstod ur ingenting. Eller tanken att svaret på vad som fanns före Big Bang kan vara “Ingenting”. För eftersom hela universum var samlat i en punkt så hade den punkten oändlig massa, vilket i praktiken innebar att tiden stod stilla. Åtminstone jag får svår huvudvärk så fort jag ens försöker tänka på det.

I medierna har det senaste tiden rapporterats mycket om att artificiell intelligens har tagit ett stort steg på väg mot den teknologiska singulariteten när maskiner kan sägas vara smartare än människor. Google-ägda Deepmind AlphaGo har nämligen som första maskin besegrat världens bästa Go-spelare. Go sägs vara en googol (10 ­000 000 ­000 ­000 ­000 ­000 ­000 ­000 ­000 ­000 ­000 ­000 ­000 ­000 ­000 ­000 ­000 ­000 ­000 ­000 ­000 ­000 ­000 ­000 ­000 ­000 ­000 ­000 ­000 ­000 ­000 ­000 000) gånger mer komplext än schack och det finns fler möjliga positioner i Go än det finns atomer i universum. Det intressant är att Go är så komplext att det inte går att räkna ut “det bästa draget”, hur avancerad dator man än bygger. Man måste uppnå kvaliteter som liknar intuition och kreativitet.

För att hänga på tåget introducerar jag en (pseudovetenskaplig) singularitet till: Den när det kostar mindre energi att låta en maskin utföra arbetet, jämfört med att utföra det manuellt.

Gräsklipparsäsongen närmar sig och det är då jag brukar tänka på det. Självgott traskar jag runt med handjagaren och tänker på hur bra jag är jämfört med med grannarna som låter bensintörstande, bullrande och stinkande monster köra omkring. Men dagens gräsklippare utnyttjar förmodligen energin betydligt bättre än de som fanns för exempelvis 20 år sedan. Samtidigt är det förstås inte gratis energi att jag klipper gräset med en manuell klippare: Jag kommer att behöva äta och dricka mer, och kommer att producera mer avfall i form av fisar och bajs. Maten skall transporteras och förvaras kyld under långa perioder, tallriken och glaset som jag använde skall diskas, och biprodukter som skal eller matrester skall tas om hand.

Jag känner en projektledare i vindkraftsindustrin och han säger att man inte får inbilla sig att det finns någon energi som är miljömässigt gratis: Vattenkraft, vindkraft, kärnkraft, kolkraft – alla former att utvinna energi kommer med ett pris i form av negativ påverkan på miljön. Självklart innebär även “människokraft” det.

Frågan är bara om, och i så fall när, det faktiskt kostar mer av jordens resurser att klippa gräset manuellt, i stället för att låta en maskin göra det. Eller när det miljömässigt bästa transportmedlet inte längre är att promenera.

Om det en dag är bättre för miljön att ta bilen än att gå. Jag tycker den tanken svindlar.

Jag vill kalla den händelsen för en singularitet: När det är mer negativt för miljön att människan utföra något manuellt kommer det att innebär ett stort identitetsskifte för mänskligheten. Vi kommer att behöva omdefiniera vår roll som varelse på planeten. Kanske leder det till mindervärdeskomplex och avundsjuka mot maskiner som är på väg att bli bättre på allt. Kanske tvingas vi bli mer ödmjuka inför effekten vi har på vår omgivning och miljö.

Eller så blir det som i Wall-E: Vi får vi nöja oss med ett liv som överviktiga skumbananer på svävarbäddar.

/David Armini

Tolkning av Lejonkungen

Jag älskar alternativa och överraskande tolkningar av texter och filmer, särskilt när det framstår som nästan uppenbart att upphovspersonerna bakom verket hade tänkt sig något annat.

Läs till exempel Andrev Waldens underhållande och tänkvärda tolkning av Lejonkungen som fascistisk. Själv har jag tagit upp liknande tankar om Bamse.

Tyvärr är fenomenet vanligt bland litteratur och underhållning riktad till barn och unga, där ont mot gott är ett populärt teman, ofta med en onyanserad framställning där de goda bara är goda och de onda bara är onda. En sådan värld förutsätter emellertid att vi befinner i ett fascistiskt system. Jag ogillar att spela demokratikortet, men i demokratiska samhällen finns det sällan renodlad godhet eller renodlad ondska – de flesta av oss befinner sig i ett smetigt mischmasch av egoism, storhet, generositet, oginhet, likgiltighet, passion och alla andra konstiga känslor som vi är förmögna att känna och ge uttryck för.

Om du däremot ser omkring dig och bara ser goda människor, medan “de andra” är dåliga, så är det en varningsklocka: Förmodligen lever du i en fascistisk stat. Eller i en tecknad film.

/David Armini

Framtidens innovatörer sitter på golvet och leker

Med förtjusning ser jag två av mina barn samarbeta för första gången på flera år. De drar sällan jämnt – av princip kan de välja en film som den andre inte vill se. Men under några minuter sitter de och diskuterar hur de skall få familjens LEGO Mindstorms att ge ifrån sig ett jamande och stanna om den krockar med en vägg.

I början på 1900-talet kom Meccano och förmodligen fick leksaken en enorm påverkan på seklets tekniska utveckling. Mängder av pojkar satt från unga år och konstruerade lyftkranar, motorer, bilar, grävskopor. I världen utanför pågick den största tekniska utveckling som världen hittills sett. I USA exploderade städer på höjden, bilen, flyget, radio, TV. Två världskrig rasade mellan födelsen av Meccano och höjden av dess popularitet – med ytterligare teknisk utveckling som tanks, hangarfartyg, raketer och jetflygplan.

Den mekaniskt inriktade ingenjörens tidsålder startade någon gång under 1800-talet, med telegraf, järnvägar, båtar av metall, motorer och telefoner. Tidsåldern blomstrade under efterkrigstiden och fortfarande har vi inte lämnat den, förmodligen kommer vi i framtiden att kunna se att det sena 1900-talet och tidiga 2000-talet var en övergångsperiod mellan det mekaniska och det digitala.

Förmodligen hänger utvecklingen samman med Meccano och liknande leksaker. En armé av barn testade och utforskade mekaniska principer när deras hjärnor var som mest mottagliga, kreativa och benägna att utvecklas. Det dessa barn lärde sig själva tog de med till fabriker och ritbord några decennier senare. Redan innan de kom till universitet för att utbilda sig till ingenjörer, hade de avverkat sina 10 000 timmar för att bli skickliga konstruktörer.

Mekaniken stagnerar nu – vi kan bygga lite högre, flyga lite fortare. Vi kan göra lite snabbare datorer och lite energisnålare bilar. Men de stora mekaniska framstegen är gjorda – det kommer inte att komma någon ny uppfinning som matchar bilen eller radion. Däremot väntar andra, stora tekniska språng, men de ligger fortfarande några decennier fram i tiden.

Dagens barn har tillgång till 2000-talets Meccano – programmering och datorer. Och inte bara det – de har leksaker som kan programmeras och styras. Första generationerna med dator på 1980-talet skaffade sig mest erfarenhet att konstruera och spela spel. Först under det senaste decenniet har det kommit gränssnitt mellan leksaker och datorer.

Om en armé av barn sätter sig med datorer och ägnar 10 000 timmar av sin barndom att programmera leksaker och annat i hemmet runt dem – då kommer vi att få se språng i den digitala utvecklingen någon gång på 2020- eller 2030-talet.

Det skall bli spännande att få se om mina barn, eller andra barn av idag, kan utveckla teknik som jag inte ens kan fantisera om.

/David Armini

Den Stora Utmaningen: Kvalificerat men tråkigt arbete

Eller en av de stora utmaningarna. Klimatet, global nedsmutsning, eventuell omställning till nytt ekonomiskt system, omställning till global välfärd. Hur långt räcker resurserna på jorden – måste vi övergå till ett mer cirkulärt konsumtionsmönster? Det finns många problem som med rätta tävlar om titeln Den Stora Utmaningen.

Utmaningen att ställa om majoriteten av världens arbetskraft från okvalificerat, tråkigt arbete till kvalificerat, men minst lika tråkigt arbete, kanske inte ens kan konkurrera ut klimatet eller ekonomin som mänsklighetens viktigaste fråga, men likväl är det ett gigantiskt problem som vi redan hamnat i och som bara kommer att bli värre. Riktigt oroande är hur lite frågan tas upp och att få, om ens några initiativ finns för att hantera den.

Situationen vi är på väg mot, är att vi behöver enorma och högkvalificerade arbetsstyrkor som utvecklar mediciner, appar och automatiserande robotar. För jobb inom läkemedelsindustrin kan det krävas en doktorsutbildning – bara för att bli en liten, liten del av en enorm apparat att ta fram en ny medicin. När denne person satt i skolbänken hade hen kanske en dröm om att bli en Louis Pasteur, men blev i själva verket en kugge av 10 000 människor inblandade i att en vanlig huvudvärkstablett skall tas upp några minuter snabbare. Eller en programmerare som valde banan för att bli en ny Mark Zuckerberg, men i stället får sitta och designa knappar till ett ekonomisystem.

Det finns flera sätt att tackla problemet.

Utbilda fler och utbilda tidigare
Detta är förmodligen den enklaste vägen framåt, trots att den är så svår och komplicerad. Samhället behöver “bara” ställa om utbildningssystemet så att större andel av befolkningen får kvalificerad utbildning. Detta sker och har redan i hög grad skett, men det leder till följdproblem:

Motivera från tidig ålder
Ett av problemen är att med utbildning kommer förväntan om roligt arbete.
Ta en titt på arbetsstyrkan som fysisk byggde flygplanen, bilarna, tågen, skyskraporna under en stor del av 1900-talet. Miljoner människor som utförde tunga, tråkiga och ibland farliga arbeten. Många av dessa personer hade förmodligen med glädje bytt mot ett högre avlönat skrivbordsarbete – även om det inneburit lika liten rätt att bestämma.
Men ge nu dessa personers barn en solid utbildning. Kommer de barnen att vara lika nöjda med tråkiga arbeten? Nej, ambitionen kommer att vara högre.
Det som behöver ske är alltså att ge hög utbildning, men samtidigt motivation att utföra tråkiga arbetsuppgifter.

Gör jobben mer stimulerande
Kan labbråttan få mer intressanta arbetsuppgifter – involveras mer i det övergripande arbetet? Eller kan dussinprogrammeraren som har till uppgift att ägna en årsarbetstid åt rätt blänk på en fotboll i FIFA 2020 bli mer delaktig i hela spelets utveckling?
Så arbetar många företag redan idag, men åtminstone jag är rädd att det är konstgjord andning. Det kan nog förbättra situationen här och där, men täcker inte för att motverka en brist på miljontals programmerare.

Gör jobben enklare
Kan det gå att göra kvalificerat arbetet så enkelt att det inte krävs lång utbildning och hög kvalifikation? Spontant verkar det osannolikt, nästan självmotsägande.

Omställning till tjänsteekonomi
Enkelt uttryckt delar vi upp samhället i en högkvalificerad del som tjänar så pass bra att de kan anställa den okvalificerade andra delen att sköta matlagning och städning och andra tjänster.

Behöver vi arbeta så mycket?
Nu blir det intressant. Men med så stora implikationer på ekonomin och samhället i stort att vi trillar ur omfånget av denna artikel. Om vi omdefinierar syftet och motivationen med arbetet, gör vi så genomgripande förändringar att problemet att motivera personer till lång utbildning och kvalificerat arbete verkligen blir sekundär.

/David Armini

Vad händer när vi inte önskar oss något materiellt längre?

Julen närmar sig.

Vad önskar du dig? frågar barnen. Vad önskar du dig? frågar min fru. Vad önskar du dig? frågar jag barnen. Och min fru. Och mina föräldrar.

Fred på jorden? Att ni är friska. Att ni är lyckliga. Jo, och så önskar jag mig en ny kikare. För sådär 30 000 kronor. Fast det kan jag ju inte önska mig. Och min iPhone är inte ens sex månader gammal. Fast det kan jag ju inte heller önska mig av barnen. Eller någon annan.

En ful vas får det väl bli då. Som kan stå på en hylla i källaren och samla damm.

Jag försöker prata med barnen om att de kan ge mig vad som helst, En teckning. En chokladask. En ful vas. Har de tänkt på mig och slagit in en present så betyder det allt. Men de vill ge något som är speciellt, något som jag blir så där jätteglad över att få. Och det vill jag ge dem också.

Men vi har alla vad vi behöver. En tröja till blir man förstås glad för. Eller ett par strumpor går alltid åt. Eller några biocheckar.

Men magin är borta. Att önska sig något så hett att man inte kan tänka på något annat. Några gånger om året försöker vi återskapa känsla. Wohooo nu köper vi ett Playstation! Playstation 4. Att byta ut det gamla skruttiga Playstation 3 med. PS4 är så himla mycket bättre för man kan faktiskt… vad var det nu som var bättre med PS4? Jo, den har större hårddisk. Och är nog lite snabbare.
Eller behöver jag uppgradera till iPhone 6S? Den har faktiskt dubbelt så stort ramminne som den gamla 6:an. Och nu kan man ju lösa in den gamla telefonen. Så blir det billigare och så får någon fattig person i Indien en iPhone 6. Och Apple tjänar mer pengar.

Det fungerade länge. Jobba hårt så tjänar du ihop till en cykel. Då kan du ta med dig mer till marknaden att sälj, eller komma till grannbyn och få bättre betalt. Fortsätt så och om några år så kan du köpa en moped och få med ännu mer till staden ännu lite längre bort och få ännu lite mer betalat. Och sedan kan du köpa en bil. Ett hus. Två bilar. Ett större hus. iPhone. iPhone till alla i familjen.

När det gick så bra för våra föräldrar eller far- och morföräldrar att bli lyckliga genom att jobba hårt för att få det gott ställt, går vi i fällan att det samma gäller oss. Problemet är att vi inte längre kan få det bättre med mer eller bättre -modellen slutar att fungera någonstans mellan “att kunna köpa en cykel” och “att uppgradera till den senaste iPhone”.

Kanske är det positivt: Nästa steg i utvecklingen av människan – det materiella upphör att betyda något för oss, vi har det vi behöver och skaffar inget som vi inte verkligen behöver. Energin går inte åt till att kämpa efter statusprylar och vi kan sluta konsumera. Vi behöver bara ställa om siktet – från att bli lyckliga av en ny sak, till att bli lyckliga oavsett vilka saker vi har eller inte har.

Än en gång försöker jag säga till barnen att jag önskar mig bara att de blir lyckliga och så kanske en tröja vore något bra att köpa till pappa? Det blir jag jätteglad för, försöker jag säga med spelat äkta inlevelse, men barnen ser bara förvirrade ut.
Själv funderar jag på att köpa PS Vita till alla barnen. Då kan man sitta på toaletten och spela på PS4:t. Det vore väl cool? I åtminstone någon timme. Eller bara köpa skämtjulklappar till alla på Coolstuff. Eller bara presentkort på iTunes till alla.
Eller jag kanske borde rita teckningar till barnen?

/David Armini

Lösningen

Det är enkelt. Faktiskt och fantastiskt enkelt.

Flyktingfrågan är större än den enskilda kommunen eller ens det enskilda landet. Självklart är det en fråga på EU-nivå.

Och visst talas det om flyktingkrisen inom EU: Kvoter och att alla länder behöver ta sitt ansvar. Bra, men det är svårt att tvinga någon att ta ansvar.

Låt i stället alla länder inom EU bidra ekonomiskt och betala sedan de länder som tar emot flyktingarna.

/David Armini

Lycrashorts i stället för golfbyxor

Något har hänt i direktörsrummen. För något decennium sedan möttes VD:ar och beslutfattare på golfbanan och krogen. Kråset smörjdes. Klubbor jämfördes. Fina golfklubbars företräden framhölls. Beslut och kontakter och ryggdunkar utväxlades. Det var dyrt och exklusivt. Magarna var runda och gav fysisk pondus och någonstans efter 50 diskuterades inte bara viner och golfklubbor – även kranskärlsoperationer och ballongsprängningar kom upp som diskussionsämnen.

Dagens generation beslutsfattare håller inte så mycket till på golfbanan eller krogen, i stället hittar man dem på i löparspåret eller gymmet. Eller allra helst med en grupp resultatorienterade från samma samhällsklass med ungefär samma bokslutssiffror. Vad hände? En del är den allmänna hälsomedvetenheten – ingen vill väl i dag ha samma portersteksfyllda och rödvinsmarinerade kagge som en VD på 1980-talet, men viktigare är att skilja sig från massan.

När de flesta av oss behövde gå på åkern och plöja eller så eller rensa ogräs var det fint att ha råd att vara inomhus och att signalera detta med blek hud. När i stället den stora massan satt på kontor blev det fina att ha råd med semester i tropikerna och vara solbränd mitt under bleka vintern. Och så svängde det igen – idag har massan råd att semestra två veckor i Thailand och de med ännu mer pengar behöver leta vidare efter en annan markör.

På samma sätt duger inte golfen längre för en VD eller högra beslutsfattare att markera sin framgång med. Majoriteten i svenska samhället kan skaffa ett grönt kort och ett set golfklubbor och då måste den mest priviligierade eliten hitta ett annat uttrycksmedel för att differentiera sig från massorna. Därför hittar man idag den resultatorienterade och målmedvetna näringslivseliten bland de tusen första i mål på Göteborgsvarvet och Vasaloppet.

Visst är det smått hysteriskt. Det skall vara senaste pulsklockan, rätt barfotaskor, vadstrumpor och en jakt på sekunder. Men nog är det lite mer sympatiskt och en inte minst en bättre förebild med en vältränad VD än en VD på operationsbordet.

Själv var jag en liten, liten del av detta som VD för ett mindre bolag (färre än tio anställda) under tidigt 2000-tal.

/David Armini