Det blev mer än en kvarts miljon steg på öländska strandängar och dungar.
Och diken. Och holmar. Och gärdsgårdar. Och åkerkanter.
Jag har klättrat över staket flera hundra gånger, och jag har gått sträckan motsvarande Göteborg till Ängelholm och någon mil till.
Mellan uddarna har det alltid varit ensamt – det gäller att trivas i sitt eget sällskap. På uddar har jag träffat en och annan fågelskådare. En del dagar har jag inte sett en enda människa under dygnets ljusa timmar.
Artmässigt toppades dessa oktoberdagar av en brunsångare på Ölands norra udde och en praktejder på Stora Rör.
Sedan har det varit många fina fågelobservationer. Lappsparv, rödhalsad gås, svartbukig prutgås, bredstjärtad labb, tajgasångare, kungsfiskare, blåhake, dvärgbeckasin och massor, massor, massor av trastar, vitkindade gäss, prutgäss, änder, måsar, trutar, kungsfåglar, gransångare, järnsparvar.
En skulkande vattenrall i målla ute på en holme var riktigt kul. Andra skulkande fåglar som gav pulspåslag var en järnsparv, och pilfink som satte pilfinksvärldsrekordet i skulkning.
Hela tiden finns i bakhuvudet att vid nästa steg kan en mongolpiplärka flyga upp eller så kan det sitta en östlig kronsångare i busken därborta!
Men framför allt kommer hjärtat att vara varmt länge av friheten, ljuset, lugnet.
Och alla fåglar.
När jag traskar på strandängen och det enda som hörs är kacklande gäss, sitt-ande ängspiplärkor och vågskvalp – då känns det som om att det ska nog bli bra det här.
