Spoiler alert, denna recension innehåller bokens avslutningsmening.
Jag har inte läst många inte läst många biografier och jag har läst ännu färre sportbiografier.
”Det var tufft, pappa var jobbig mot mig, men jag kämpade och sedan vann jag.”
Är Open annorlunda? Inte ett smack, för den följer konceptet till punkt och pricka. Farsan drillar lille Andre med kadaverdisciplin, bla är målet att slå en miljon tennisslag om året. Men Andre är duktig, vinner en massa och blir bäst i världen och etc.
Men det finns ett lysande undantag som gör denna bok ytterst läsvärd.
Andre Agassi hatar tennis.
Han hatade att spela tennis som barn, han hatade att bli bra på tennis, han hatade att spela tennis i världsklass, han hatar att spela tennis nu.
Han hatar alla som spelar tennis. Han hatar allt som har att göra med tennis.
Mest av allt hatar han den han är, blivit genom tennisen.
Det är förstås underhållande att läsa om en person som hatar något passionerat, särskilt om det är något personen både är bra på och ägnat mycket tid till.
Destruktivitet fångas förtjänstfullt av citat som ”A win doesn’t feel as good as a loss feels bad”
Ett och annat intressant eller fnissigt dyker upp, som pinan av alla skador och smärta, respektive hur Andre börjar spela i peruk för att han inte kan stå för sitt tidiga håravfall.
Och den stora knorren kommer snyggt med bokens avslutning:
”I can’t help it.
I wanna play, just a little while longer.”
Meeeen … Det är rätt också tröttsamt att läsa om white rich privilege: Någon som verkar intressant att prata med? Ja men då tar man Corvetten dit, knackar på och räknar med att alla vill prata med dig. För du är svinrik och har en corvette.
Eller hur otroooooligt god man är om man skänker lite, lite, lite grann av sin enorma förmögenhet till lite välgörande ändamål.
Utan det hade boken blivit ett serveäss längs mittlinjen.