Collateral damage och #metoo

I krig måste vi acceptera att civila dör och att soldater kommer att dö av “Friendly Fire”, det vill säga när den egna sidan av misstag skjuter mot allierade.

Jag är ingen anhängare av att bruka våld, varken i det lilla eller i storpolitiken. Jag tror fortfarande, 44 år fyllda, att varje konflikt kan lösas utan våld och vapen. Kanske inte här och idag, men på lång sikt ska det gå att uppnå ett samhälle helt utan vapen.

Det till trots menar jag att det finns något värdefullt att ta fasta på vid jämförelse med krig och väpnade konflikter. Om vi de facto befinner oss i en större väpnad konflikt, så är det omöjligt att undvika att civila dör och att vi skjuter på våra egna soldater. Varje militärmakt vill minska bägge dessa siffror, men tänker vi försöka vinna över någon annan med våld, så måste vi acceptera detta faktum.

Och då menar jag att det är värt att ett antal män riskerar att bli felaktigt uthängda i sociala medier. Vi, samhället, måste ändras: Allt från att ropa “Hora” på skolgården och lyfta på tjejernas kjolar, till att stå för nära på bussen eller klämma på en okänd under konserten, till våldtäkt inom äktenskapet, daterape, trafficking, porrindustrin, överfallsvåldtäkter. Allt detta måste bort och ändras.

Mycket har gjorts, vissa framsteg har skett. Samtidigt som det ibland känns som två steg fram och ett bakåt. Eller ett fram och två bakåt.

Jag hoppas och tror att #metoo kan göra större skillnad än något som hänt tidigare. Att några mäns gatlopp och offentliga kastraktion, ska leda till något gott. Inte den direkta tanken att “uj, jag får passa mig för att tafsa, annars kanske jag blir uthängd på Fejjan”, men snarare att en kollektiv norm har bubblat upp. Facebook, Twitter, media, bloggar, hela samhället är skitargt på tafsarna – det är faktiskt inte ok att göra det.

Jag ser det som att vi befinner oss i en krigszon. Det pågår ett krig mot dåliga normer och ojämlikhet, mot tafsande, våldtäkter, och olika lön för samma arbete. Och då kommer det att ske dåliga saker. Män kommer att bli felaktigt uthängda. Kanske kommer det att drabba mig, eller någon som jag känner som verkligen inte förtjänar det.

Men vill vi verkligen åstadkomma en reell förändring av ojämlikhet och sjuka normer, så måste vi nog vara beredd att acceptera att en del personer, i det här fallet oskyldiga män, kommer att drabbas.

Tyvärr måste jag också lägga till att jag inte har belägg för att resonemanget är korrekt. Kanske har det omvänd effekt, alltså att offentlig stigmatisering och uthängning, tvärtom skulle kunna leda till förvärrade problem.

Men jag hoppas att jag har rätt.

/David Armini

 

Tillåt endast kvinnor att rösta

Tjohej.

Eller bara kvinnor, homosexuella, transpersoner. Kanske minoriteter också. Hur ska vi göra med personer som fötts som män, men identifierar sig som kvinnor? Och tvärtom?

Alla som föds som kvinna, får automatiskt rösträtt. Resten av befolkningen får ansöka om rösträtt?

Kanske ska bara kvinnor få rösträtt, men att män får sitta i riksdag och regering och kommunfullmäktige? Eller tvärtom – att alla får rösta, men det är bara kvinnor som får ha maktpositioner.

Bara tillåta kvinnor som företagsledare och kvotera in minst 80 % kvinnor (och kanske minoriteter, transpersoner, homosexuella) i företagsstyrelser?

Tidsbestämma att det bara gäller i 100 år? 50 år?

Det är att lägga upp bollen på straffpunkten och ta bort målvakten. Utöver att det aldrig kommer att hända, så finns förstås jobbiga praktiska komplikationer.

Men varför inte? Ge mig ett konkret argument varför vi inte skulle få en bättre och säkrare värld.

“Orättvist” är det enda jag kan komma på. Men så j-a orättvist det varit så j-a länge mot kvinnor så kanske vi kan leva med att det får vara lite orättvist åt andra hållet ett tag?

Åtminstone undertecknad är 100 % säker på en sak. Med kvinnor i alla ledande positioner i alla världens riksdagar, regeringar, militärer, kommuner så skulle alla krig vara slut. Samma dag.

/David Armini

Ojämställdhet: Även i de lugnaste vatten…

Internationella kvinnodagen och jag funderar på situationer när jag är medveten om att jag agerat ojämställt.

En riktig ögonöppnare hände under tidigt 2000-tal då jag regelbundet intervjuade folk för att eventuellt anställa. Dittills hade jag självgott antagit att jag var i stort sett perfekt jämställd och fördomsfri – det var absurt att tänka sig att jag hyste några nedsättande fördomar om någon som var annorlunda jämfört med mig. Därför blev det en chock när jag rannsakade vilka kandidater jag föredrog, för i de allra flesta fall anställde jag 25-30-åriga killar från vit medelklass, med akademisk examen men utan invandrarpåbrå. Trots jämförbara meriter hände det flera gånger att jag valde bort kvinnor, äldre, yngre, personer med lite annorlunda utbildningsväg och första eller andra generationens invandrare.

Förklaringen i var enkel och har sedan dess övertygat mig om att kvotering är mer bra än dåligt – kanske till och med nödvändigt för att snabbare nå ett mer jämställt samhälle: För det var så enkelt som att ju mer erfarenhet och bakgrund jag delade med personen framför mig, desto snabbare hade kunder jag relatera till hen. Vi kom snabbare överens och hade lättare att förstå varandra. Det är inte märkligt och gäller nog de flesta av oss, utan att man egentlig mening kan prata om att det är personer som hyser fördomar.

En annan ögonöppnare var när jag första gången hörde uttrycket “mansplaining”, det vill säga när en man på ett lätt mästrande sätt förklarar något för en kvinna som egentligen kan det bättre. Bara jag hörde ordet förstod jag direkt att det är något jag gjort mig skyldig till i hela mitt liv.

Till mitt enda försvar är att är jämställd i mitt mansplainande, jag mainsplainar lika glatt för min pappa, min fru, min barn, mina anställda, chefer, invandrare, Sverigedemokrater, trotskiljster och vem som helst som orkar lyssna på mig.