Det började med en film på Netflix, Leave the World Behind, som ingår i en slags post-postapokalyptisk genre som åtminstone för undertecknad gjorde sin första antydan till form med serieromanerna (och senare tv-serien) The Walking Dead och sitt definitiva genombrott med boken (och senare tv-serie den med) Station Eleven av Hilary St. John Mandel. Apokalypsen i dessa verk är vag, åtminstone till ursprung, och särskilt i Station Eleven ligger fokus på det sociala och kulturella, som att människan omedelbart när hen har de mest grundläggande behoven tillgodosedda, ser inte till överlevnad utan till kultur. I Station Eleven kretsar därför serien kring ett vandrande Shakespeare-sällskap och i Leave the World Behind innebär det att unga Rose avslutar filmen med att se ett avsnitt av Vänner – som en manifestation av medborgerlig, civilisationsuppehållande plikt.
Först månader senare upptäckte jag att boken Leave the World Behind fanns på min ljudbokstjänst, vilket passade fint då jag under mellandagarna la om golv i min lägenhet och behövde något lättlyssnat att distrahera mig med. Boken gjorde mig inte besviken. Jag blev även nyfiken då författaren hette Rumaan Alman, vilket i min läserfarenhet klingade ovanligt för en dystopiker, då det i mitt läsflöde är generande ovanligt med postapokalyptiker med annat än vit, västerländsk bakgrund. Jag reflekterade även över den för en samtida bok rätt ogenerade manliga blicken, funderade ett ögonblick på om ”Rumaan” kunde vara ett kvinnonamn, som utan genans valt att gestalta nämnda manlig blick.
Nyfiket letade jag vidare efter andra romaner av Alman, och slog igång hens debut Rich and Pretty. Denna visade sig vara något helt annat än den dystopiska Leave the World Behind; här följer vi Sarah och Lauren från tonåren och tjugo år framåt till yngre medelålder, genom livsval, relationer och förhållande. Sarah är mycket förmögen. Lauren är snyggare och smartare. Sarah gör efterhand allt mer traditionella val. För Lauren kommer det traditionella inte lika självklart. Upplägget är alltså näppeligen raffinerat, snarare som en pitch för en bok som pytsas ut på lastpallar på Ica Maxi, men boken är habil, jag blir engagerad i karaktärerna, det är inte frågan om framtida Nobelpris-material, men soppan är inte tunn och det finns tillräckligt med lager i relationer, klasstillhörighet, identitet för att jag ska hålla intresset uppe under golvläggningen.
Samtidigt bryr jag mig mer och mer om författarnamnet ”Rumaan”. Jag saknar referenser om kodning av namnet vare sig vad gäller etnicitet eller kön, även om jag tycker det ringer vagt av Mellanöstern eller Sydasien, och mer definitivt en man. Ju längre in i läsningen jag kommer, desto mer grubblar jag på vem författaren är. Liksom i Leave the World Behind är det skildringar av sex och den sexuella blicken både på män och kvinnor som i synnerhet får mig att fundera.
Under läsningen är jag övertygad om att jag inte alls reagerat på detta vis om författaren hetat Lucy eller Jane eller något annat lagom anonymt men västerländskt kodat förnamn. Jag hade sett den som i en av en lång rad samtidsromaner som pillar navelludd om det som både bred och smal litteratur, författare, läsare – och till inte så liten del undertecknad – just nu verkar tycka är det viktigaste att borra i, nämligen subjektet och nära (för att inte säga väldigt nära) relationer och i de flesta fall satt i en urban medelklass- till övre medelklassmiljö.
Till slut googlar jag Rumaan Alam och det är en man som närmar sig 50, född i USA, men med emigrerade föräldrar från Bangladesh och Internet är väntat polariserat. En del hyllar honom, att han skriver inkännande och insiktsfullt i det kvinnliga perspektivet; att varje ansats att ärligt sätta sig in i andras perspektiv är just ett av de viktigaste uppdragen för en författare. Flertalet kommentarer jag läst befinner sig dock på skalan ”ogilla-hata” att en medelålders man skriver ett nära ung-kvinna-perspektiv.
Jag läser vidare med min nyvunna kunskap om upphovspersonen.
Och visst studsar jag, rejält, när en man exempelvis ingående skildrar en kvinnas upplevelse att ge en man oralsex. Jag förstår att vissa av dessa skildringar väcker uppmärksamhet eller till och med anstöt.
Jag googlar vidare om Rumaan och läser att han lever i ett partnerskap med en man och det är ohjälpligt men boken spänner för mig då upp minst tre dimensioner av potentiell läsupplevelse. Om jag trott att den skrivits av en kvinna, av en heterosexuell man, eller som nu, av en homosexuell man. Boken skulle gett mig tre fundamentalt olika läsupplevelser.
Som det ibland händer är det jag tar med mig från läsningen inte boken i sig, utan metareflektionerna. Jag kommer inte att minnas den för karaktärerna, relationerna, miljö, handlingen; som sagt upplever jag allt detta som habilt, jag ångrar inte läsningen, jag kan rekommendera den men utan passion, jag kommer inte att hänga på låset inför kommande böcker av Alam.
Däremot fick jag ännu mer bränsle till evighetsbrasan ”vad har författaren – personen – för betydelse för min läsupplevelse”.
Svaret är åtminstone för mig och åtminstone i det här fallet ”stor”.
Slutnot: Med post-postapokalyptiska syftar jag alltså på att genren är en reaktion eller efterföljare på den postapokalyptiska genren. Sedan skulle man kunna hävda att just Leave the World Behind inte alls handlar om post-apoklypsen, utan att både bok och film till största delen befinner sig i apokalypsen och inte efter den. I vilket fall vill jag hävda att Leave the WorldBehind mindre handlar om överlevnad, utan mer om den postmoderna människans reaktion att vilja agera civilisationsuppehållande snarare än att regrediera till jägar-samlare. Just detta kan man också argumentera om i The Walking Dead, där karaktären Daryl faktiskt är en jägar-samlare genom sin trasig hillbilly-uppväxt vilket kulturkrockar med de mer po