Kategori: Fåglar

Dags att kvotera in kvinnor till fågelskådareliten

De flesta personer som känner mig vet att jag tittar på fåglar – både ofta och gärna. Samma personer vet att jag – nästan lika ofta och gärna – berättar historier från fågelskådningen. Själva fåglarna och deras liv är i sig outtömliga ämnen – ekologi, flyttmönster, ovanliga fåglar, resor…

Väl så ofta pratar jag om fågelskådandet som företeelse, och om själva fågelskådarna. Hur det kan motivera att gå upp kl 3 en lördagsmorgon, eller sitta flera timmar i en bil, för bara chansen att få se något bokstavligt talat flyktigt. Eller varför utfärden går till ett reningsverk på Mallorca, när det kunde gått till en badstrand eller en vacker naturupplevelse.

Bland historierna som skapar störst förvåning är att det finns en rapportkommitté (rk): Om du anser dig sett en ovanlig fågel, så ska du fylla i en blankett där du bland annat ska berätta vilken kikare du använt, hur högt fågeln flög, om du var ensam och hur länge du tittat på fåglar.
Blanketten ska sedan behandlas av en regional rapportkommitté (rrk), för att sedan, om fågeln är väldigt ovanlig, behandlas även av den rikstäckande rapportkommittén. Tillspetsat avgör sedan rk eller rrk om du har sett fågeln eller inte. Formellt heter det att de avgör om dokumentationen är tillräcklig för att godkänna att observationen publiceras och räknas till officiell statistik, men innebörden är ändå att kommittén bestämmer om du sett pippin ifråga eller inte.

Nästa hakan i golvet är att svenska rk aldrig haft en kvinnlig medlem. Aldrig. Noll kvinnor. Andelen kvinnor är lägre än i Svenska Akademien. Lägre än i riksdag, regering och även de mest mansdominerade storbolagsstyrelserna. För till skillnad från dessa så är andelen kvinnor i rk – ja låt mig upprepa det – noll. Noll procent. Noll kvinnor. Inte en enda kvinna sitter i rk.
Eller har suttit där. 35 personer har varit ledamot i rk sedan starten, men inte en enda kvinna.
Inte en enda.

Och så kommer ytterligare ett fakta som får de flesta icke-skådare att tappa haka: I tider med #metoo, då det för de flesta är självklart att försöka få upp andelen kvinnor i bolagsstyrelser, regering, riksdag – så förs ingen diskussion om varför det aldrig suttit en kvinna i rk. Det förekommer diskussioner om hur fågelskådningen ska populariseras annat än bland medelålders män, men undertecknad har åtminstone aldrig hört någon diskutera varför det förhåller sig på detta sätt.

Kanske beror det på att det finns en till synes enkel förklaring som samtidigt är pinsam om den stämmer: Att kvinnor är mindre skickliga fågelskådare.
Fågelböcker skrivs nästan uteslutande av män. Artiklar om svårbestämda fågelarter likaså. De som syns i diskussionsgrupper på Facebook om fåglar som vållat bekymmer kring bestämning är så gott som bara män. Ovanliga arter hittas oftare av män än kvinnor. Och så vidare.
Så om män är skickligare fågelskådare än kvinnor, så faller det sig naturligt att där landets skickligaste fågelskådare behövs, i den nationella rapportkommittén, så är det bara män och kommer så att förbli under lång tid. Men vi talar inte gärna högt om det, för även om det nu måste vara på det viset så är det ju faktiskt lite pinsamt.

Eller?
Är det verkligen hela förklaringen?

Lite förenklat menar motståndare till kvotering till regering eller bolagsstyrelser, att det ska vara meritbaserat. Ingen vill väl få sitt uppdrag på andra grunder än att vara bäst lämpad för det? Jag gissar att rk resonerar så när man (sic!) endast väljer in män som nya ledamöter.

Också förenklat menar anhängarna av kvotering, att vad som avses med meriter är påverkat av dem som redan sitter i respektive ledning eller kommitté. Med övre medelålders vita män, med likartade erfarenheter, utbildning, bakgrund och nätverk, så kommer dessa män att fortsätta göra likartade val och prioriteringar.
Om istället sammansättningen ändras, så kommer på sikt själva definitionen av vad som anses vara meriterande att utvecklas.
Kvoteringsförespråkare kan också anföra värdet av signalpolitik – vi visar att vi vill ha en balans vad gäller kön och genus och tror att det på lång sikt kommer att gynna verksamheten.

Vad skulle hända vid kvotering av platserna till rk? På lång och kort sikt.

Reflektera samtidigt över några av problemen som finns förknippat med fågelskådning idag, i synnerhet kopplat till rariteter:

Hur ska vi kunna bestämma dem?
På senare tid har flera taxa splittats upp i arter, som nästan inte är möjliga att skilja åt vid fältobservationer, som rödsångarna och gulnäbbade liror. Detta ses av många som ett problem: Det är en ovanlig fågel, men den går inte att räkna, eftersom vi inte kan veta säkert vilken av flera ovanliga fåglar det är.

En fjäder välter stora lass
Ett annat exempel är den upprördhet som spreds sig i breda skådarled när en azurmes på Öland hösten 2016 ansågs ha för mycket blåmes i sig, för att kunna räknas på krysslistorna – några fjädrar på den lilla mesen var för blåa.

Definitionen av art
Bägge ovanstående är kopplade till det mänskliga (?), maskulina (?) behovet att kategorisera, klassificera och etikettera. Fågel A är en azurmes. Fågel B är en blåmes. Enkelt. Binärt. Manligt?
Samtidigt är fåglar varken enkla eller binära. ”Art” är ett begrepp uppfunnet av människan som ganska ofta och ganska pricksäkert kan sätta en etikett på ganska många fågelindivider, med ganska hög säkerhet.

Prestige, prestige, prestige…
Ett annat, och utbrett problem är prestigen: Det finns en utbredd oro att få stämpeln ”stringare”, vilket är någon som omedvetet eller medvetet gör felaktiga artbestämningar. Det hackas på felaktiga bestämningar – både i fält och på forum. Skådare vågar inte ifrågasätta bestämningar gjorda av auktoriteter. Och skådare vågar inte larma eller ropa ut ovanliga fåglar – för att undvika att framstå som okunniga.

Med kvinnor i rk kommer förstås inte ovanstående att automatiskt förenklas, men jag menar att med en mer heterogent sammansatt rapportkommitté så ökar chansen att finna lösningar.
Heterogent sammansatta grupper av människor är bättre på att utveckla och hitta nyskapande lösningar, ”outside of the box”.
rk är har historiskt varit sammansatt av en extremt homogen grupp personer och sådana grupper tenderar att i högre grad fortsätta i samma hjulspår.

/David Armini

Hur flyger havsfåglar i förhållande till vinden?

Trots många timmars havsfågelspan, har jag inte på allvar försökt förstå hur liror, stormfåglar, sulor, mfl fysiskt flyger i hård vind, även om jag tex har förvånats över hur känsligt det är med perfekt vindriktning. På Hönö dyker det tex sällan upp liror om vinden är inte ligger mellan sydväst och västsydväst, enligt min erfarenhet.

Jag har haft någon vag idé om att de kryssar, likt segelbåtar, men också tar fart ner i vågdalar och sedan kommer upp o rättar kursen. Kanske att de utnyttjar tryckskillnader som borde uppstå mellan vågorna.

Men läste Abstract till en färsk artikel om albatrosser och hur de flyger, Optimal dynamic soaring. Om jag förstår det rätt, så fungerar havsfågeln mycket riktigt som en segelbåt, men – här kommer det lustiga – den är ömsom segel och ömsom köl. Om man tänker sig en segelbåt som seglar söder ut i sydvästvind förbi Hönö (för Hönö är ju bäst stället att titta på havsfågel som alla vet), såg skulle den segla dikt bidevind (vinden kommer snett förifrån) för styrbords halsar (vind kommer in från höger i båtens färdriktning). Kombinationen kraft som verkar på seglen och att man med roder och köl tvingar båten i en annan riktning, pressar båten framåt – snett mot vinden.

Liran eller albatrossen gör ungefär samma sak, men den har ju inte segel och köl utan bara vingar, så vingarna får omväxlande agera segel och köl. Nu är jag inte påläst om fysiken kring segling, och jag har inte grottat ned mig i ovanstående artikel, men jag vill minnas att segelbåtar vanligen seglar som bäst runt 25°-30° mot vinden.

Ovan nämnda artikel handlar framför allt om optimering, med applikation på hur man skulle kunna bygga drönaralbatrosser med oändlig flygtid (så när som på slitage på material), men mer intressant för en västkustskådare kanske är vad det här får för applikation på hur havsfåglarna uppträder på västkusten. Om nu en fågel måste växla mellan att vara köl och segel, så måste den tappa en hel del när den växlar och när den är köl. Jag gissar att den kan hålla en snittkurs om 45°-60° mot vinden. Kusten från södra Bohuslän till norra Halland, löper väldigt grovt i SSO-NNV riktning, något i still 22°-24° från NS-linjen.

Om 45° stämmer, så är alltså extremvinden SSV som en havsfågel skulle kunna glida längs västkusten utan att behöva kryssa. Men seglare vet att det är dåligt att ligga nära vindögat – man tappar fart och en liten vindkantring kan snabbt driva en i oönskad riktning.

45° och så en avdrifts-/säkerhets-/kastvindsmarginal på 20° så är vi på SV vind.
Eller kan det vara så att liror, mfl helst vill ha vind nästan rakt från sidan? Man kan vända på det hela: Om det stämmer att de mest dyker upp i SV till VSV, så betyder det att de helst flyger med vinden in mellan 65°-90°.

Många antaganden och frågetecken – om någon kan sprida mer ljus över detta är det förstås välkommet!

Det finns en diskussion om detta på Vår Skådarvärlds grupp på Facebook också.

/David Armini

Räkna stora mängder fåglar

Såhär kan fältanteckningar också så ut.

Det var nämligen många ljungpipare i dag i områdena Eskilstorpsholmarna och Näsholmarna. Vid ett tillfällen drog en biffig pilgrimsfalk upp dem så att de (i princip) samlades i en flock.
”Oj va många! Tio, tjugo, trettio. Hundra, tvåhundra, trehundra. Eh… Tusen, tvåtusen…” Någonstans där kände jag att jag passerat alla bräddar vad gällde precision. 2 000? Eller 50 000? I huvudet drog jag till med 10 000.

Ta en bild och räkna prickar? Men flocken var långt borta, det hade bara blivit blurr.
Jag försökte följande i stället:
Jag stod på ytterst spetsen av Lilla Hammars Näs.
Jag hade ganska god uppfattning att flocken rörde sig hitom eller i höjd med Eskilstorpsholmarna, men närmare dessa än Näsholmarna. Flocken var alltså på ca 1 500 – 2 000 meters avstånd.
Jag kunde vid ett tillfälle nära nog exakt pricka in att flocken sträckte sig från Öresundsbrons sverigefäste till Turning Torso. (Enslinjer. Flocken var inte inne i Malmö)
Enligt kompassen på telefon låg brofästet på 339 grader och Turning Torso på 9 grader. Flocken sträckte alltså ut sig över rätt exakt 30 grader.
Lite högstadiematte ger att flocken då bör ha sträckt ut sig över 750 – 1 000 meter.

Så långt känns det rätt solitt, åtminstone jämfört med nästa steg, som är mycket svårare – hur många ljungpipare fanns det då per meter flock?

Tittat på lite bilder i AP och mätt upp en meter breda spalter (med hjälp av att ljungpiparen är ca 25 cm lång) och räknat. Uppåt 40 ljungpipare får jag i sådana vertikala, 1 meter breda spalter, i flockar som jag tycker liknar den jag såg. Men den siffran får nog betraktas som ett maximum. Jag skulle gissa på att snittet för flocken bör ha legat någonstans mellan 10 och 25 individer per meter flock.
Detta skulle ge att flocken innehöll mellan 750 * 10 = 7 500 ljungpipare och 25 * 1 000 = 25 000 ljungpipare.

Det är ju inte precis någon exakt skattning. Men styrker åtminstone att jag inte var ute o cyklade när jag drog till med 10 000?

/David Armini

Varför häckar inte fåglar i Afrika och Asien och flyttar till oss?

Varför finns det inga arter som har omvänd häcknings-/flytt-/övervintringscykel, det vill säga häckar söder om oss under vintern och flyttar norrut mot våra breddgrader för att översomra hos oss? Vad är det som gör att massiva mängder arter häckar hos oss och övervintrar i söder, medan (nästan) inga häckar i söder och översomrar i norr?

Eller finns det sådana arter?

Jag har även ställt frågan på Vår Skådarvärld på Facebook. Nedan följer några vidare tankar.

Egentligen finns inget hinder att en art skulle kunna häcka i Afrika under vår vinter, för att till sommaren flytta norrut och översomra hos. Det nu gällande beteende utvecklades i samband med den senaste istiden. Fåglar tvingades då söderut under vintern, men på sommaren kunde de återvända en bit norrut för att utnyttja tillgången på föda då. När sedan istiden upphörde, fortsatte samma beteende.
Att helt reversera beteendet är en stor förändring. En art ska då börja häcka på vintern i stället för på sommaren, och börja flytta norrut. Det är stor omställningar, för vilka det förmodligen krävs någon yttre faktor för att trigga omställningen.

Å andra sidan kan sägas att istiden var nyligen ur ett evolutionärt perspektiv, men att det verkar som att fåglar är mycket snabba på att anpassa sig, som pilgrimsfalk och svart rödstjärt som snabbt ändrat sig från att häcka bland berg till skyskrapor. Ett annat exempel är hur Paddyfield Pipit utvecklats från större piplärka – det börjar med att enstaka större piplärkor stannar kvar i söder på övervintringsplatsen i Indien, sedan blir de fler och fler, börjar häcka, blir stannfåglar, börja anpassa storlek och färg, etc, etc.
Det är en utveckling som kan gå fort. Om inte decennier så åtminstone sekler snarare än millennier.
Och då kan man tänka såhär: Fåglar är opportunister som griper varje tillfälle att skaffa sig reproduktiva fördelar. Fåglar är många. De har rätt korta livscykler (några års livslängd för små pippisar och med reproduktion varje år).
Och då verkar det märkligt att inte en endaste art testar en helt ny strategi och vänder flyttmönstret.
Men där kanske svaret ligger? Att det är en helt ny strategi?
Det kanske är större förändringar hos en fågel som behövs för att framgångsrikt häcka i söder och övervintra i norr, som att ändra när äggen läggs mm – vilket kanske är mycket svårare att få till stånd jämfört med att anpassa storlek och färg?

Men i Amerika finns några exempel som åtminstone tangerar detta.

Ladusvala har tidigare uteslutande häckat på norra halvklotet och flyttat till södra halvklotet, men under 1980-talet etablerades det en population på ett fåtal par i nordöstra Argentina. Sedan dess har denna sydliga population växt till tusentals par. Det är okänt hur den sydliga populationens flyttvanor ser ut, men en så utpräglad transkontinental långflyttare har klarat av att justera sin inre klocka med 6 månader för att häcka under den sydliga sommaren. Om de sydliga fåglarna skulle flytta tillbaka och översomra i norr skulle ju det dock vara extremt svårt att veta utan ringmärkningsåterfynd eller sändardata, eftersom de ju bara skulle se ut som vilka icke-häckande ladusvalor som helst.
http://www.eeb.cornell.edu/winkler/Publication%20Copies/Billerman-2011-Auk-Population%20Genetics.pdf
Enligt isotopanalyser verkar det som att den Argentinska populationen av ladusvalor flyttar till nordöstra Sydamerika under den sydliga vintern.
http://journals.plos.org/plosone/article?id=10.1371%2Fjournal.pone.0055654
(Redigerad text skriven på FB av Victor Nilsson-Örtman.)

I Sydamerika förekommer det också en del andra landsfågelarter som flyttar norrut, vissa t.o.m. tusentals kilometer. T.ex. den sydligaste underarten av gaffelstjärtstyrann (Fork-tailed Tyrant), som häckar bl.a. i Argentina, övervintrar i norra Sydamerika och Västindien. Den långdistansflyttande underarten påträffas årligen även i USA, och det finns t.o.m. ett fynd från Spanien.
(Redigerad text skriven på FB av Andreas Uppstu.)

/David Armini

Svarta svanar, i fågelskådning och filosofi

…rara avis in terris nigroque simillima cygno

Poeten Juvenals dikt är det tidigast kända onämnadet av svarta svanar som fritt översatt blir ”…en svart svan en sällsynt fågel i världen”. Juvenal levde i Rom omkring 100 år efter Kristi födelse och frasen syftade på hur känsligt ett system av slutsatser kan vara. Vid tidpunkten kände man inte till att svarta svanar existerade – slutsatsen var att alla svanar är vita, men att observation av en enda svart svan skulle falsifiera det.

Under 1500-talet i London skall uttrycket ha varit vanligt för att uttrycka att något är omöjligt – alla noteringar i den då kända världen var ju av vita svanar. Om inte en svart svan var omöjlig, så existerade åtminstone inga sådana. Men 1697 blev holländska upptäcksresande i västra Australien de första européer som såg svarta svanar. Uttrycket ”svarta svanar” kom att i stället för att beteckna något otänkbart, att symbolisera att något som uppfattas som omöjligt, senare kan visa sig vara möjligt.

File:Black Swan at Martin Mere.JPG

Foto: © Francis C. Franklin

Libanesisk-amerikanska debattören, statistikern, tradern och riskanalytikern Nassim Nicholas Taleb utkom 2007 med boken The Black Swan: The impact of the Highly Improbable. Enkelt uttryckt menar Taleb att vi inte kan förutsäga allt, men att vi tror oss kunna göra det. Exempel är kärnkraftskatastrofen i Fukushima eller orkanen Katrina. Och enligt Taleb själv uppkomsten av PCn, första världskriget, 11 september-attacken, Internet och snart sagt varje större historisk händelse, konstnärlig milstolpe och vetenskaplig upptäckt. Eller varför inte elden och hjulet.

Ta Fukushima och Katrina som exempel: Ingenjörer, politiker och samhällsbyggare planerar minutiöst. Man är väl medveten om riskerna för jordbävning, orkaner och tsunamis och bygger säkerhetsåtgärder som skall göra både städer och kärnkraftverk säkra. Men så kommer en jordbävning eller orkan som är lite större än man räknade med, eller som beter sig på ett lite annat sätt och katastrofen är ett faktum. I efterhand talas det dessutom ofelbart om att katastrofen hade gått att förutsäga – det handlade bara om individuella misstag. Hade alla gjort sitt jobb korrekt så hade inte New Orleans dränkts eller Fukushima smält.

Taleb listar tre faktorer för en svart svan:

  1. Händelsen är en överraskning (för observatören – notera att slakten är en svart svan för kalkonen, men inte för slaktaren)
  2. Händelsen har en stor påverkan
  3. Efter att en viss svart svan inträffat rationaliserar samhället, vetenskapen, individen eller marknaden händelsen och menar att händelsen borde ha förutsetts

Vi vet helt enkelt inte hur stora jordbävningar, orkaner eller tsunamis som kan inträffa. Eller om utomjordingar dyker upp i ett maskhål och anfaller oss. Eller om en jättelik meteor slår ned. Eller om Jimmie Åkesson blir vår nästa stadsminister. Liksom vi inte kan veta vad nästa riktigt stora teknologiska eller filosofiska landvinning kommer att bli.
Vi kan inte veta det. Vi kommer aldrig att veta det. Ändå kommer vi i efterhand att mena att det var logiskt – vi borde ha förutsett att Portugal vann EM, att Trump skulle bli Republikanernas presidentkandidat och att sommarvädret skulle bli soligt och varmt, och kallt och regnigt.
Allra tydligast är det inom ekonomin. Gång på gång inträffar oväntade svängningar som ekonomer i efterhand berättar varför det var logiskt att det hände.

Taleb menar att målsättningen inte skall vara att förutsäga svarta svanar utan i stället bygga strukturer som är robusta mot negativa svarta svanar och som är flexibla att utnyttja positiva.
Dessutom skall vi utveckla strategier för att ”avoid being the turkey … to turn the Black Swans white” med Talebs egna ord.

/David Armini

 

Att förlora flygförmågan

Att kunna flyga har bland många människor funnits som en dröm under lång tid. Bland de äldsta kända berättartraditionerna finns många exempel på det: Ikaros och Daidalos som hade vingar av vax. Freja som hade en falkhamn som hon och de andra gudarna kunde använda.

Det finns också många vittnesbörd om galningar, uppfinnare och visionärer som med mer eller mindre fantasirika uppfinningar kastat sig ut från berg eller hög torn. Abbas ibn Firnas skall på 800-talet med viss framgång tagit sig fram i luften i nuvarande Spanien. Omkring 200 år senare lyckades enligt vittnesmål Eilmer of Malmesbury ta sig 200 meter från ett högt torn. Många fler har försökt och många av dessa har dött.

För människor som drömt – och drömmer – om att flyga, måste det framstå som ofattbart att en del fåglar har kunnat flyga, men förlorat förmågan. Flyga som verkar så fantastiskt och ouppnåeligt, om man nu kan det, varför skulle man någonsin vilja lära sig av med det?

Anledningen är att det är genetiskt dyrt. Liksom syn kostar det mycket genkapital. För att kunna flyga behövs till exempel ett ihåligt skelett och en komplicerad fjäderdräkt som både skall ge lyftförmåga och vara vattenavvisande. Befinner du och dina efterkommande släktingar tillräckligt länge i en miljö där du har liten användning för dessa egenskaper så kommer de att tillbakabildas. Därför blir djur som vistas i grottor blinda och därför kommer flygkunniga fåglar i vissa miljöer att tappa flygförmågan.

Om du kan flyga så har du flera fördelar: De största är att du kan flytta till områden med bättre tillgång på mat och att du kan fly från rovdjur. Men befinner du dig i en miljö där det ständigt finns gott om mat och där predationstrycket är lågt, så minskar överlevnadsfördelen med att kunna flyga. I stället kan genkapital frigöras till andra förmågor.

Men fåglar som förlorat flygförmågan är sårbara. Dronten, garfågeln och moafågeln – exemplen är många på fåglar som förlorat flygförmåga och dött ut. Ofta när människor kommit eller utvecklat effektivare jaktmetoder.

Märkligast av alla är kanske jättesothönan som lever i Anderna. Som ung kan den fortfarande flyga, medan de vuxna jättesothönorna inte kan det.

/David Armini

Björktrastar bajsar ihjäl inkräktare

Djurvärlden har många sätt att försvara sig själva och sina barn och i många fall handlar det om att bajsa med precision – björktrasten är så bra på det att inkräktaren kan dö.

Med en fjäderdräkt mer i grått och brunt i stället för glänsande svart, är björktrasten mindre bekant än nära släktingen koltrast. Dess kraxande sång är också långt från koltrastens vackert flöjtande toner. Samtidigt är den väl så vanlig i villaträdgårdar och tittar man närmare på den är den vackert om än diskret tecknad i beigea, gråa och bruna nyanser.

Liksom andra arter som finns nära oss har den en uppsjö namn – snöskata förekommer fortfarande brett, men även björkskata, skvakatrast, björkdrossel och berkedrösla. Det engelska namnet Fieldfare kommer härstammar redan från 1000-talet och kommer förmodligen från det anglosaxiska ”feldefare” som betyder ”resande över fälten”. Fieldfare har fått ge namnet åt en hemlig operation i Norge under andra världskriget: Fieldfarehytta där brittiska och norska soldater gömde sig i Norge 1944-45 medan man utförde sabotage mot den tyska ockupationsmakten.

Björktrastar häckar gärna i en mindre koloni och 20-30 bon och familjer – troligen för att hjälpas åt med upptäckt och attack mot inkräktare. När en fiende upptäckas skräna trastarna mot inkräktaren och börjar flygattacker mot den. Rovfåglar eller kråkfåglar – taktiken är den samma: Skrän och sedan störtdykningar för att skrämma inkräktaren eller tvinga den mot marken. Dessutom släpper trastarna bajs i flygattackerna. Den attackerande fågeln kan tillslut bli så kletig av bajset att den inte kan flyga längre utan kommer att dö på marken.

På Youtube finns ett klipp med David Attenborough, där han på ett omisskännligt sätt (över)dramatiserar hur en ung korp försöker norpa sig björktrastägg, men i stället jagas iväg med en bajsattack.

/David Armini

Härfågel – budbärare om krig och olycka

Härfågeln är uppseendeväckande med sin granna fjäderdräkt, resta plym och distinkta läte. På flera språk har den ett onomatopoetiskt namn – på latin Upupa eopos eller engelskan Hoopooe.

Den finns i nästan hela gamla världen från Sydafrika och Sydostasien och norrut – det är bara i nordligaste delarna av Euroasien som den saknas. I Sverige ses den sällsynt men årligen i de södra delarna av landet och häckar oregelbundet, i första hand på Öland.

”Upp! Upp! Upp! Ut! Ut! Ut!” Det är lätt att tolka det trestaviga hoandet som ett alarm och en källa till oro, och den är rikt förekommande i sagor och mytologi. I svensk folktro ansågs den förebåda krig, svält och missväxt – lätet var en budbärare om dessa olyckor. Även den långa vassa näbben tolkades som ett vapen och fjäderkammen liknar romerska härförares hjälmprydnader.
Det är lätt att tänka att det svenska namnet därför syftar på ”här” som i en krigshär, men mer troligt är att det från början syftade på ”oäringsfågel”; äring är årets skörd och oäring är alltså missväxt.

Härfågeln lever ofta nära människan där den äter insekter på åkrar eller ängar – dieten inkluderar skadeinsekter och ses i sydligare länder ofta med mer välvilliga ögon än den gjorde hos oss. I vissa många länder är den till och med skyddad under lagen och i Israel är den sedan 2008 nationalfågeln. Redan under antiken finns många referenser till härfågeln: Aristoteles nämnde den, i det antika Egypten och Kreta ansågs den helig och i Persien var den en ledare för fåglarna och en symbol för dygd.

Härfågeln har jämfört med andra fåglar en förstärkt muskulatur i huvudet – på så sätt kan den föra ned den långa näbben i marken och öppna den när den letar insekter.

/David Armini