WTG SA

Svenska Akademin har gjort ett beundransvärt moderniseringsarbete de senaste månader, sedan skandalen kring kulturprofilen rullade upp i slutet av 2017. Det är omöjligt att inte bli hänförd över det eleganta sätt som Akademin nu sammanför finlitteratur och bred underhållning. I sanning Snille och smak!
Så lätt det varit att trilla i fällan att tro att ”modernisering” kan likställas med demokrati, jämlikhet och andra överspelade och rent tramsiga begrepp. Så genialt och lyhört att i stället ta ett större kliv rätt in i trumpismens tidsålder.
Ser fram emot kommande avsnitt:
Horace, snyftande: ”Jag gör slut med Sture! ’…med sitt enda ben’, men det hjälper ju inte. Om det är slakt!”
Pär stämmer Kerstin: Kerstins advokat har betalat 100 kr till Pär, för att han inte ska berätta om hur hon disrespektat honom. Nu känner sig Pär lurad och vill ändå berätta. Eller ha 100 kr till.
Kerstins advokat förnekar att Pär och Kerstin någonsin befunnit sig i Stockholm samtidigt.
Katarina: ”Kulturprofilen borde få alla medaljer som finns! Faktiskt! Han är ju jättefin ju.”
Jesper visar snoppen på nästa torsdagsmöte: ”Ingen vet fan vem jag är. Känd för ’minst känd i akademin’. Nu ska den fan bli ändring på det.”
Lotta gör comeback: ”Men bara om jag blir sekreterare.”
/David Armini

Jösses pojkar och alla andra, fortsätt debattera

Dagens Nyheters ledarskribent Erik Helmersson hör inte till mina favorittänkare. Slarvigt uttryckt står han för en nyliberalism som jag ofta har svårt för.

Däremot har jag stor respekt för hans resonemang – personer som Helmerson vid DN och Alice Teoderescu på GöteborgsPosten är debattörer som öppnar mina ögon för perspektiv som jag själv inte skulle kommit fram till, och som jag mår bra av att konfronteras med, även om det händer att jag mår illa av deras åsikter. Därför prenumererar jag hellre på deras artikelflöden, än etablerade vänster- eller miljödebattörer som Göran Greider, Åsa Romson, med flera. De senare slår in öppna dörrar hos mig, och bekräftar och stärker mig i det jag ofta redan är övertygad om.

Ofta är det bara personer med annorlunda värdegrund, som förmår öppna perspektiv som annars skulle legat ogripbara och idag vill jag tacka just Erik Helmersson för en insikt.

Dagens debattklimatet omtalas ibland som alltför känsligt. Med Helmerssons exempel är det idag inte möjligt att twittra ”Glass är gott!” utan att ängslas för att få mothugg som ”Så du hatar alltså smörgåstårta!!??”, eller ”Varför utnyttjar du din plattform till att förringa ätstörningar?”.

Med detta följer flera lager av problem, vilket väl illustreras i #metoo-debatten. Det ska sägas att problemen idag ser likartade ut i varje dagsaktuell debatt, men blir extra tydliga här, där det handlar om en problematik som nästan precis ställer halva befolkningen som potentiella offer och den andra halvan som potentiella förövare.

Män som höjer rösten i #metoo får oundvikligen mothugg, även om det är tänkt som helhjärtat stöd – parallellt till att det inte går att säga att ”Glass är gott!”. Helmersson har ett bra exempel även här. Staffan Dopping twittrade sitt stöd för #tystnadtagning, där kvinnliga skådespelare berättat om sexuella trakasserier inom drama, teater och opera. Bland annat inkluderade han frasen ”Jösses flickor!”, vilket var en vink till ett feministiskt verk från 1970-talet av Margareta Garpe och Suzanne Osten.

Det uppfattades – förstås – som nedsättande. Hallå! ”Flickor” – snacka om att uttrycka sig förringande när kvinnor kliver fram och berättar om problem!

Det här skapar ängsligt debattklimat, skrämmer bort debattörer och det väcker reaktioner om ”snöflingor”, ett av alternativhögerns favorituttryck.

Men ängsligheten, tystade debattörer och anklagelser om snöflingor, bygger alla på en önskan om debatt som slutar i konsensus, eller ännu hellre sker i konsensus längs hela vägen. Alla ska vara nöjda och glada, så justerar vi bara samman våra åsikter den sista lilla biten med några Twitter-inlägg och en debattartikel i DN.

Nej. Så är det inte. Inte ens i en familj, arbetsplats eller aldrig så litet samhälle kan vi hoppas på ständig konsensus. Med flera miljarder aktiva Facebook-användare och hundratals miljoner på Twitter blir det i stället alltid motsatsen till konsensus: Det kommer alltid att finnas många – och högljudda – som tycker annorlunda.

Det är inte dåligt. Tvärtom. Det är bra. Jättebra. Så länge det inte tystar välformulerade och lugnare debattörer. Så länge de arga och högljudda inte lyckas lägga monopol på debatten – det scenariot är det enda farliga.

Så fortsätt prata om #metoo – även män. Försök lägg ängslan åt sidan att du säger något som kommer att uppröra någon. Försök också lägga irritationen över lättstötta personer åt sidan. Nej, det är inte kul att få höra att jag förringar, att jag bidrar till det-eller-det dåliga. Stå på dig – det är viktigare att prata, än att göra alla nöjda.

Så fungerar debatt. Ge dig in i det. Förbered dig på att en högljudd minoritet kommer att gasta dumheter, men tänk på den tysta majoriteten som imponeras av ditt mod och som kanske inspireras till att höja sina röster också.

/David Armini

Collateral damage och #metoo

I krig måste vi acceptera att civila dör och att soldater kommer att dö av ”Friendly Fire”, det vill säga när den egna sidan av misstag skjuter mot allierade.

Jag är ingen anhängare av att bruka våld, varken i det lilla eller i storpolitiken. Jag tror fortfarande, 44 år fyllda, att varje konflikt kan lösas utan våld och vapen. Kanske inte här och idag, men på lång sikt ska det gå att uppnå ett samhälle helt utan vapen.

Det till trots menar jag att det finns något värdefullt att ta fasta på vid jämförelse med krig och väpnade konflikter. Om vi de facto befinner oss i en större väpnad konflikt, så är det omöjligt att undvika att civila dör och att vi skjuter på våra egna soldater. Varje militärmakt vill minska bägge dessa siffror, men tänker vi försöka vinna över någon annan med våld, så måste vi acceptera detta faktum.

Och då menar jag att det är värt att ett antal män riskerar att bli felaktigt uthängda i sociala medier. Vi, samhället, måste ändras: Allt från att ropa ”Hora” på skolgården och lyfta på tjejernas kjolar, till att stå för nära på bussen eller klämma på en okänd under konserten, till våldtäkt inom äktenskapet, daterape, trafficking, porrindustrin, överfallsvåldtäkter. Allt detta måste bort och ändras.

Mycket har gjorts, vissa framsteg har skett. Samtidigt som det ibland känns som två steg fram och ett bakåt. Eller ett fram och två bakåt.

Jag hoppas och tror att #metoo kan göra större skillnad än något som hänt tidigare. Att några mäns gatlopp och offentliga kastraktion, ska leda till något gott. Inte den direkta tanken att ”uj, jag får passa mig för att tafsa, annars kanske jag blir uthängd på Fejjan”, men snarare att en kollektiv norm har bubblat upp. Facebook, Twitter, media, bloggar, hela samhället är skitargt på tafsarna – det är faktiskt inte ok att göra det.

Jag ser det som att vi befinner oss i en krigszon. Det pågår ett krig mot dåliga normer och ojämlikhet, mot tafsande, våldtäkter, och olika lön för samma arbete. Och då kommer det att ske dåliga saker. Män kommer att bli felaktigt uthängda. Kanske kommer det att drabba mig, eller någon som jag känner som verkligen inte förtjänar det.

Men vill vi verkligen åstadkomma en reell förändring av ojämlikhet och sjuka normer, så måste vi nog vara beredd att acceptera att en del personer, i det här fallet oskyldiga män, kommer att drabbas.

Tyvärr måste jag också lägga till att jag inte har belägg för att resonemanget är korrekt. Kanske har det omvänd effekt, alltså att offentlig stigmatisering och uthängning, tvärtom skulle kunna leda till förvärrade problem.

Men jag hoppas att jag har rätt.

/David Armini

 

Hur flyger havsfåglar i förhållande till vinden?

Trots många timmars havsfågelspan, har jag inte på allvar försökt förstå hur liror, stormfåglar, sulor, mfl fysiskt flyger i hård vind, även om jag tex har förvånats över hur känsligt det är med perfekt vindriktning. På Hönö dyker det tex sällan upp liror om vinden är inte ligger mellan sydväst och västsydväst, enligt min erfarenhet.

Jag har haft någon vag idé om att de kryssar, likt segelbåtar, men också tar fart ner i vågdalar och sedan kommer upp o rättar kursen. Kanske att de utnyttjar tryckskillnader som borde uppstå mellan vågorna.

Men läste Abstract till en färsk artikel om albatrosser och hur de flyger, Optimal dynamic soaring. Om jag förstår det rätt, så fungerar havsfågeln mycket riktigt som en segelbåt, men – här kommer det lustiga – den är ömsom segel och ömsom köl. Om man tänker sig en segelbåt som seglar söder ut i sydvästvind förbi Hönö (för Hönö är ju bäst stället att titta på havsfågel som alla vet), såg skulle den segla dikt bidevind (vinden kommer snett förifrån) för styrbords halsar (vind kommer in från höger i båtens färdriktning). Kombinationen kraft som verkar på seglen och att man med roder och köl tvingar båten i en annan riktning, pressar båten framåt – snett mot vinden.

Liran eller albatrossen gör ungefär samma sak, men den har ju inte segel och köl utan bara vingar, så vingarna får omväxlande agera segel och köl. Nu är jag inte påläst om fysiken kring segling, och jag har inte grottat ned mig i ovanstående artikel, men jag vill minnas att segelbåtar vanligen seglar som bäst runt 25°-30° mot vinden.

Ovan nämnda artikel handlar framför allt om optimering, med applikation på hur man skulle kunna bygga drönaralbatrosser med oändlig flygtid (så när som på slitage på material), men mer intressant för en västkustskådare kanske är vad det här får för applikation på hur havsfåglarna uppträder på västkusten. Om nu en fågel måste växla mellan att vara köl och segel, så måste den tappa en hel del när den växlar och när den är köl. Jag gissar att den kan hålla en snittkurs om 45°-60° mot vinden. Kusten från södra Bohuslän till norra Halland, löper väldigt grovt i SSO-NNV riktning, något i still 22°-24° från NS-linjen.

Om 45° stämmer, så är alltså extremvinden SSV som en havsfågel skulle kunna glida längs västkusten utan att behöva kryssa. Men seglare vet att det är dåligt att ligga nära vindögat – man tappar fart och en liten vindkantring kan snabbt driva en i oönskad riktning.

45° och så en avdrifts-/säkerhets-/kastvindsmarginal på 20° så är vi på SV vind.
Eller kan det vara så att liror, mfl helst vill ha vind nästan rakt från sidan? Man kan vända på det hela: Om det stämmer att de mest dyker upp i SV till VSV, så betyder det att de helst flyger med vinden in mellan 65°-90°.

Många antaganden och frågetecken – om någon kan sprida mer ljus över detta är det förstås välkommet!

Det finns en diskussion om detta på Vår Skådarvärlds grupp på Facebook också.

/David Armini

Enkelt, och okontroversiellt sätt att minska masskjutningarna

Det här inlägget skulle kunna vara en nära nog exakt kopia på Enkelt sätt att minska terrordåd med ”terrordåd” bytt mot ”masskjutning”, vilket förstås beror på att mekanismerna runt både terrordåd och masskjutningar till mycket liknar varandra. Inte bara gäller likheterna själva dådet, gärningsmännen, ibland tillvägagångssätt, behovet av att det ska få uppmärksamhet, utan även den följande rapporteringen i media följer liknande upplägg. Den inledande live-rapporteringen. Den första reservationen om att ”vi vet inte om det är terrordåd/masskjutning ännu”. Försiktiga första uppgifter om antal döda, som nästan alltid stiger. En kollektiv önskan om dramatik. Uttalanden från statsministern och terror-/säkerhetsforskare/-experter. Fördömanden. Interaktiva kartor och grafik. Noggranna beskrivningar av vapen. Statistik och jämförelser.

Det är en väl inövad dramaturgi, där vi med några månaders mellanrum kan följa nästa avsnitt i thrillerserierna ”Masskjutningar i USA” och ”Terrordåd”. Känslan är nästan exakt den samma som att slå på ett avsnitt Homeland – vi vet precis hur spännande det kommer att bli, hur överraskande några vändningar kommer att te sig. På samma sätt regissörer och manusförfattare vet hur ett TV-serieavsnitt ska läggas upp för att intressera och behålla tittare, vet journalister och publicister hur artiklar, grafik och foton ska publiceras för maximalt antal klick, läsningar och delningar.

Jo självklart är jag motståndare till den liberala vapenlagstiftningen i USA, och tror att en mer restriktiv vapenpolitik skulle leda till färre masskjutningar, men mycket har redan sagts om det, och jag har inget att tillföra. I stället slår jag ett aldrig så litet slag för mer modest rapportering.

Precis som i fallet med terrordåden, så är jag först i kön att kasta mig över interaktiv grafik, kartor, beskrivningar av vapnen och hur de modifierats. Och jag kommer att fortsätta göra det så länge medier tillhandahåller informationen. Det är för bra underhållning att avstå och tyvärr tror jag mig inte om att kunna påverka medierna genom att inte läsa artiklarna, titta på bilderna och klicka i grafiken.

Som nämndes i det ovan refererade artikeln, finns det väl dokumenterade samband mellan frekvensen av självmord och mediers bevakning och rapportering av självmord. Om medier rapporterar om självmord går självmordsfrekvensen upp. Om medier rapporterar mer ingående om hur självmordet gått till, så går frekvensen upp.

Jag har inte fakta att belägga det med, men min personliga övertygelse är att det bara är en tidsfråga innan vi har vår första masskjutning i Sverige som följd av rapporteringen om amerikanska masskjutningar. Vår räddning kan vara hur svårt det är att få tag i vapen i Sverige.

Självklart ska inte rapporteringen om masskjutningar upphöra, lika lite som den ska upphöra kring rapportering av terrordåd. Men en mer modest rapportering, utan dramatiska bilder, utan interaktiv grafik och kartor, skulle förhoppningsvis minska antalet masskjutningar i USA och rädda oss i Sverige från att alls drabbas av dem.

/David Armini

 

Räkna stora mängder fåglar

Såhär kan fältanteckningar också så ut.

Det var nämligen många ljungpipare i dag i områdena Eskilstorpsholmarna och Näsholmarna. Vid ett tillfällen drog en biffig pilgrimsfalk upp dem så att de (i princip) samlades i en flock.
”Oj va många! Tio, tjugo, trettio. Hundra, tvåhundra, trehundra. Eh… Tusen, tvåtusen…” Någonstans där kände jag att jag passerat alla bräddar vad gällde precision. 2 000? Eller 50 000? I huvudet drog jag till med 10 000.

Ta en bild och räkna prickar? Men flocken var långt borta, det hade bara blivit blurr.
Jag försökte följande i stället:
Jag stod på ytterst spetsen av Lilla Hammars Näs.
Jag hade ganska god uppfattning att flocken rörde sig hitom eller i höjd med Eskilstorpsholmarna, men närmare dessa än Näsholmarna. Flocken var alltså på ca 1 500 – 2 000 meters avstånd.
Jag kunde vid ett tillfälle nära nog exakt pricka in att flocken sträckte sig från Öresundsbrons sverigefäste till Turning Torso. (Enslinjer. Flocken var inte inne i Malmö)
Enligt kompassen på telefon låg brofästet på 339 grader och Turning Torso på 9 grader. Flocken sträckte alltså ut sig över rätt exakt 30 grader.
Lite högstadiematte ger att flocken då bör ha sträckt ut sig över 750 – 1 000 meter.

Så långt känns det rätt solitt, åtminstone jämfört med nästa steg, som är mycket svårare – hur många ljungpipare fanns det då per meter flock?

Tittat på lite bilder i AP och mätt upp en meter breda spalter (med hjälp av att ljungpiparen är ca 25 cm lång) och räknat. Uppåt 40 ljungpipare får jag i sådana vertikala, 1 meter breda spalter, i flockar som jag tycker liknar den jag såg. Men den siffran får nog betraktas som ett maximum. Jag skulle gissa på att snittet för flocken bör ha legat någonstans mellan 10 och 25 individer per meter flock.
Detta skulle ge att flocken innehöll mellan 750 * 10 = 7 500 ljungpipare och 25 * 1 000 = 25 000 ljungpipare.

Det är ju inte precis någon exakt skattning. Men styrker åtminstone att jag inte var ute o cyklade när jag drog till med 10 000?

/David Armini

Tillåt endast kvinnor att rösta

Tjohej.

Eller bara kvinnor, homosexuella, transpersoner. Kanske minoriteter också. Hur ska vi göra med personer som fötts som män, men identifierar sig som kvinnor? Och tvärtom?

Alla som föds som kvinna, får automatiskt rösträtt. Resten av befolkningen får ansöka om rösträtt?

Kanske ska bara kvinnor få rösträtt, men att män får sitta i riksdag och regering och kommunfullmäktige? Eller tvärtom – att alla får rösta, men det är bara kvinnor som får ha maktpositioner.

Bara tillåta kvinnor som företagsledare och kvotera in minst 80 % kvinnor (och kanske minoriteter, transpersoner, homosexuella) i företagsstyrelser?

Tidsbestämma att det bara gäller i 100 år? 50 år?

Det är att lägga upp bollen på straffpunkten och ta bort målvakten. Utöver att det aldrig kommer att hända, så finns förstås jobbiga praktiska komplikationer.

Men varför inte? Ge mig ett konkret argument varför vi inte skulle få en bättre och säkrare värld.

”Orättvist” är det enda jag kan komma på. Men så j-a orättvist det varit så j-a länge mot kvinnor så kanske vi kan leva med att det får vara lite orättvist åt andra hållet ett tag?

Åtminstone undertecknad är 100 % säker på en sak. Med kvinnor i alla ledande positioner i alla världens riksdagar, regeringar, militärer, kommuner så skulle alla krig vara slut. Samma dag.

/David Armini

Enkelt sätt att minska terrordåd

Jag är nog exakt lika intresserad av information om terrordåd som jag är frustrerad över att det rapporteras så detaljerat om dem. Lika förtjust kastar jag mig över artiklar om terrordåd, som jag samtidigt frustreras över den osmakliga bevakningen.

Självklart ska media rapportera ingående om terrordåden. Självklart är allmänintresset stort och bevakningen viktig.

Lika självklart är det för många, inklusive undertecknad, intressant att läsa detaljerade redogörelser om vapen, tillvägagångssätt, planeringen. Eller jag ska snarare säga att jag frossar i artklar, interaktiv grafik, kartor och statistik.

Men är det givet att kombinationen allmänintresse och massans nyfikenhet av vilka vapen som använts, motiverar denna ingående rapportering?

Det är ett väl etablerat faktum att rapporter om självmord leder till fler självmord. Om en kändis begår självmord, eller om en vän eller släkting begår självmord så ökar sannolikheten för självmord. Även detaljerade beskrivningar av självmordet i media, med information om tillvägagångssätt, avskedsbrev, etc, ökar självmordsfrekvensen. Många studier har gjorts om detta och evidensen är samstämmig. Bland många ställen kan man läsa om det här:  THE CONTAGION OF SUICIDAL BEHAVIOR

Till följd av detta är medier sparsamma med rapportering om självmord, både vad gäller att alls rapportera om självmord och att rapportera hur de utfördes. Även myndigheter undviker att föra statistik som hur många som hoppat från den-eller-den bron. Idag vet vi att all rapportering leder till ökad risk för fler självmord, och därför är medier försiktiga att ens berätta om ett dödsfall var till följd av självmord och man är likaledes försiktiga med detaljerade uppgifter tillvägagångssätt.

Ett teoretiskt totalt stopp av rapportering om terrordåd, skulle inte vara möjligt och skulle ändå inte sätt helt stopp för dem. Dels är rapporteringen via sociala medier omfattande idag, dels finns förstås andra mekanismer bakom.

Men tillämpa samma försiktighetsprincip som vid rapportering av självmord. Tona ner, använd få och i så fall anonyma bilder. Strunta i interaktiv grafik och kartor. Redogör inte för vapenmodeller, vilken sorts bil eller sprängmedel som använts. Undvik dramatiserande bilder och beskrivningar.

Det finns inga studier om detta, men det förefaller rimligt att en del i planering och utförande av terrordåd, föds av medias uppmärksamhet på samma sätt som självmord.

/David Armini