Fortsatt modernisering – SA ska ha beröm!

Det är en förmån att få stå mitt i nyskapandet. Svenska Akademin tar nya kliv in i det 20:e århundrandet och visar hur utveckling ska ske.

Smaka bara på orden. Låt dem rulla över tunga. Som ett årgångsvin blandat med Coca Cola:

                   tillfällige ständige sekreteraren

Som en haiku-dikt sammanför Svenska Akademin motsatsorden och lyfter betydelsen till något större och samtidigt meningslöst. Snille och smak. I sanning.

Det är bara en tidsfrågan innan ”ohonba” och ”ohanba” finns med i SAOL. Vi ser fram emot det!

Och Horace! Börja twittra! Det är det logiska nästa steget!
Här är några färdiga tweetar att komma igång med:

”Kan någon berätta för @peterenglund att jag också har en Nukleär Penna och att min är större och kraftigare, och att min Penna fungerar!”

”Pär Wästberg kan bara hoppas att det inte finns några ’band’ från våra samtal innan han börjar läcka till pressen!”

/David Armini

Mänsklighetens viktigaste uppfinningar

Hjulet? Elden? Vaccinet? Internet?

Min fem-i-topp ser ut så här:

  1. Eld.
  2. Åkerbruk.
  3. Noll.
  4. De arabiska, symboliska siffrorna.
  5. Tamdjur.

Bubblare är hjulet (förstås!), båten, religion, verktyg, fiskeredskap, vapen, pengar, filosofi, konst, musik, makt, laga mat, motorer, Spinning Jenny, kliva ned från träden, krig…

Listan kan göras lång med framsteg som varit viktiga för mänsklighetens utveckling och som kan rymmas inom olika definitioner av ”uppfinning”. Ordningen kan diskuteras överlag, men jag är personligen och högst subjektivt övertygad om att detta är mänsklighetens viktigaste uppfinningar.

”Viktigaste” och ”uppfinningar” kan förstås också diskuteras. Ännu svårare är att avgöra vilka innovationer som haft störst betydelse, men jag väljer att inte strikt definiera vare sig ”viktigaste” eller ”uppfinningar”, men vädjar i stället till en intuitiv uppfattning:

  • Hur hade världen sett ut utan denna uppfinning?
  • Hade vi fortfarande levt i grottor?
  • Hade det varit ungefär som nu?
  • Hade vi varit bara något decennium eller sekel mindre utvecklade än nu?
  • För att förenkla tar vi i det här tankeexperimentet inte med de senste 2 – 300 åren heller.

Elden.
Värme, skydd, ljus, matlagning, rensa mark för åkerbruk. Utan eld hade vi fortfarande levt i grottor?

Åkerbruk
Med åkerbruket har följt möjligheten att bosätta sig, att för första gången vinna skalfördelar, och framför allt innebar det tid över. Samtidigt innebar det också första stegen mot allvarliga krig. Med tid nedlagd på bosättningar och odlingar, blev det värt att erövra andras mark och att försvara sin egen. Jägare/samlare kunde ju flytta till nästa skogsdunge.
Möjligen skulle tamdjur kunnat ha fyllt samma funktion, men jag håller det för otroligt att tamdjur för matkonsumtion skulle varit möjligt, utan att samtidigt plantera gröda för boskapen att äta.

Noll
Visserligen bevisades det om och om igen under forntiden att det var möjligt att bygga en civilisation utan en nolla. Grekerna, romarna, maya, inka – det är många civilisationer som kom, blomstrade och försvann. Kanske var avsaknaden av noll en viktig faktor varför dessa samhällen inte utvecklades längre än vad de gjorde?

Det arabiska, symboliska talsystemet
Detta sitter intimt samman med nollan på föregående plats. Bägge behövs och i kombination uppnår de sitt geniala syfte:
Ett enkelt talsystem.
Utan det arabiska talsystemet med nolla, så hade vi nog fortfarande kämpat med att bygga pyramider och akvedukter – vilket är nog så imponerande. Däremot hade det varit väldigt svårt att bygga en iPhone.

Tamdjur
Det är möjligt att tänka sig att samhället helt klarat sig utan djur. Visserligen är hundar bra vakter, kor bra dragdjur och lättåtkomliga proteinfabriker, och katter bra gosedjur. Men är det tänkbart att världen sett nästan likadan ut, fast utan tama djur? Ja, jag tror det.

Varför inte hjulet?
Visserligen är hjulet bra för att bygga en vagn att transportera saker. En ko orkar mer last om den drar lasten i en vagn, jämfört med att ta den på ryggen. Men det skulle gått att gå 2 eller 3 vändor i stället? Och ska det transporteras riktigt mycket så är båten långt bättre.

Varför inte båten?
Min personliga åsikt är att båten är en bättre kandidat att putta ned tamdjuren, än vad hjulet är. Kanske borde de byta plats?

Varför inte religion?
Religion har tidigt och tills nyligen varit en stor faktor för att bygga samhällen. Ytterligare en bubblare som har potential att slå ut tamdjuren?

Annorlunda uttryckt:
Med eld, åkerbruk och arabiskt talsystem med nolla, kan vi bygga dagens civilisation fram till 1800-talet. Båtar, religion och tamdjur underlättar. Och hjul – men det är först med tåg som hjul blir en avgörande skillnad.

/David Armini

WTG SA

Svenska Akademin har gjort ett beundransvärt moderniseringsarbete de senaste månader, sedan skandalen kring kulturprofilen rullade upp i slutet av 2017. Det är omöjligt att inte bli hänförd över det eleganta sätt som Akademin nu sammanför finlitteratur och bred underhållning. I sanning Snille och smak!
Så lätt det varit att trilla i fällan att tro att ”modernisering” kan likställas med demokrati, jämlikhet och andra överspelade och rent tramsiga begrepp. Så genialt och lyhört att i stället ta ett större kliv rätt in i trumpismens tidsålder.
Ser fram emot kommande avsnitt:
Horace, snyftande: ”Jag gör slut med Sture! ’…med sitt enda ben’, men det hjälper ju inte. Om det är slakt!”
Pär stämmer Kerstin: Kerstins advokat har betalat 100 kr till Pär, för att han inte ska berätta om hur hon disrespektat honom. Nu känner sig Pär lurad och vill ändå berätta. Eller ha 100 kr till.
Kerstins advokat förnekar att Pär och Kerstin någonsin befunnit sig i Stockholm samtidigt.
Katarina: ”Kulturprofilen borde få alla medaljer som finns! Faktiskt! Han är ju jättefin ju.”
Jesper visar snoppen på nästa torsdagsmöte: ”Ingen vet fan vem jag är. Känd för ’minst känd i akademin’. Nu ska den fan bli ändring på det.”
Lotta gör comeback: ”Men bara om jag blir sekreterare.”
/David Armini

Dystopier och katastroffilmer

Det finns många förklaringar till fascinationen för dystopiska skildringar och katastroffilmer:
Spänningen förstås.
Igenkänning – vi har nog alla varit lite småskraja ombord på ett flygplan.
Samhällskritik mot företag eller det offentliga som inte tar det ansvar de borde.

På senare tid har jag upptäckt en dimension till som förklarar (min) fascination för katastroffilmer och dystopiska scenarier. Insikten kom från de populära The Walking Dead och Fear the Walking Dead. Zombie-filmer har inte lockat mig tidigare och jag var en sen att upptäcka TWD, men blev snabbt förförd. Dittills hade jag sett zombie-genren som splatter och skräck, och det stämmer delvis, men min fascination ligger i det post-apokalyptiska. Öde hus, förfallna stadslandskap, motorväg med ändlösa rader övergivna bilvrak. Jag skulle sitta klistrad framför en film som bara visade miljöbilder från en kraschad civilisation.

Utöver dystopiska scenerier har jag särskilt fastnat för rollfigurerna Carol Peletier och Daryl Dixon: Före apokalypsen levde Carol med en man som regelbunden misshandlade henne, och Daryl växt upp med en alkoholiserad pappa och förtryckande storebror. Det intressanta är att både Carol och Daryl fungerar bättre i den kaotiska värld som uppstått med civilisationens fall. Daryl uttrycker vid ett tillfälle detta explicit: Det är som att världen och han kommit takt, tidigare hade han ett helvete till liv, medan resten av världen hade det överlag bra. I och med apokalypsen så ser hans liv ungefär likadant ut som innan, enda skillnaden är att alla andra är med och delar det med honom.

Utan att göra någon sak av jämföra zombie-apokalypsen med diverse privata utmaningar, finns en igenkänning i detta. Under tuffa perioder uppstår en frustration och det kan upplevas som att det vore en befrielse om den fysiska världen fick komma ikapp känslorna. Att i stället för att bara vara upprörd på insida, även få kämpa för sin och andras fysiska överlevnad.

/David Armini

Makode Linde och Lars Vilks: Att flytta en diskussion från orsak till symptom

Det är för enkelt att säga att ”nästa steg är väl att göra konst av en Hitler-hälsning”.

Ändå kan jag inte sätta fingret på vad i Makode Lindes och Lars Vilks konstnärskap som ger mig avsmak. Fortfarande är jag beredd att försvara dem, och deras konst. Fortfarande tycker jag att de kommer med intressanta infall och reflektioner. Inte minst är jag beredd att skriva under på att just känslan av avsmak kan vara ett tecken på god eller viktig konst. Åtminstone konst som hittat ett berättigande. Om en skall våga sig på att hävda att en del konst saknar berättigande.

Ändå gnager en känsla av att jag hade föredragit att slippa rondellhunden och Painful Cake. Både Linde och Vilks rör sig förstås kring frågor som är angelägna: Vad är konst? Vad är politik? Vad får en säga? Vad får en säga i yttrandefrihetens namn? Vad är rasism? Vad är fördomar? Hur mycket skall en världsreligion tåla? Och uppenbart lyckas de få mycket uppmärksamhet till dessa viktiga frågor.

Eller lyckas de verkligen med det? Lyckas de öppna en debatt som för diskussionen framåt, eller handlar debatten mest om dem som personer, om Vilks är islamofob och om Linde är rasist? Jag vill med bestämdhet hävda att varkendera är fallet, att bägge har en sympatisk människosyn och patos, även om de ibland verkar göra sitt bästa för att framstå som motsatsen.

Och lika lätt som det är att anklaga Vilks och Linde för effektsökeri och ett unket behov av uppmärksamhet, lika lätt är det att förutsäga den torftiga debatt som följer varje gång någon av dem når dagstidningarnas förstasidor eller Aktuellt. Ofrånkomligen kommer samma argument att tuggas om: Yttrandefrihet och kränkning av en religion respektive färgade. Det är som att tvingas se om en tv-serie för femte gången – till det en tv-serie som man inte ens gillade vid första visningen.

Dessa bägge konstnärer är bra på att skapa debatt och reaktioner, men jag hävdar att de misslyckas med att bidra till en intressant debatt. I stället för att skapa en arena för en intressant och konstruktiv diskussion, skapar de en situation med pajkastning och ordkrig. Dessutom kastas pajer och ord på och kring symptom, snarare än orsaker.

Kanske behövs de som en nagel i ögat på de politiskt korrekta kulturrelativisterna, men jag menar att vi snabbare och lättare når ett samhälle med mer tolerans, öppenhet och ömsesidigt värnande om varandra utan Painful Cake och rondellhundar.

Jag kommer att försvara att de får kasta sina pajer om de nu tycker det är viktigt, men jag tycker att det är onödigt och omoget. Bara för att Linde och Vilks lyckas göra att tredje part känner sig kränkt, ledsen, arg så betyder det inte att de har skapat betydelsefull konst.

/David Armini

Tolkning av Lejonkungen

Jag älskar alternativa och överraskande tolkningar av texter och filmer, särskilt när det framstår som nästan uppenbart att upphovspersonerna bakom verket hade tänkt sig något annat.

Läs till exempel Andrev Waldens underhållande och tänkvärda tolkning av Lejonkungen som fascistisk. Själv har jag tagit upp liknande tankar om Bamse.

Tyvärr är fenomenet vanligt bland litteratur och underhållning riktad till barn och unga, där ont mot gott är ett populärt teman, ofta med en onyanserad framställning där de goda bara är goda och de onda bara är onda. En sådan värld förutsätter emellertid att vi befinner i ett fascistiskt system. Jag ogillar att spela demokratikortet, men i demokratiska samhällen finns det sällan renodlad godhet eller renodlad ondska – de flesta av oss befinner sig i ett smetigt mischmasch av egoism, storhet, generositet, oginhet, likgiltighet, passion och alla andra konstiga känslor som vi är förmögna att känna och ge uttryck för.

Om du däremot ser omkring dig och bara ser goda människor, medan ”de andra” är dåliga, så är det en varningsklocka: Förmodligen lever du i en fascistisk stat. Eller i en tecknad film.

/David Armini

The Downton Spirit

Downton Abbey är en trevlig TV-serie med många kvaliteter – man kan glädja sig åt en omsorg i varje detalj. Skådespeleri, dialog, långsiktigt uppbyggda intriger. Till och med jag kan njuta av de långa kameraåkningarna mellan olika personer och dialoger.

Men kan också reta sig. På att det människor kan acceptera en godtycklig uppdelning i herrefolk och betjänter – och att vi kan göra det fortfarande. Eller någon slags självgodhet att alltid ha rätt – att ha rätt oavsett hur man gör, att vara definitionen på rätt.

Det jag personligen tar med mig från Downton Abbey, och som fyller med mig en nästan barnsligt sprittande glädje är andan av problemlösning. En oavbruten räcka problem dyker upp i serien, och samtliga karaktärer kastar sig över problemen för att lösa dem.

Lady Rose fattar blixtsnabbt att kvinnan och det lilla barnet som kliver in genom dörren är hennes svärfars utomäktenskapliga äventyr och räddar situationen genom att låtsas att kvinnan är hennes vännina.

Mr Bates alibi är inte verifierat. Jamen då ägnar Molesley och Baxter all sin lediga tid till att visa upp hans foto på pubar i York för att visa att han var där inte i London för att mörda Mr Green.

Farmor sväljer den nya kammarjungfruns vedervärdiga buljong – för att betjänten Spratt är så snorkig mot henne.

Lady Edith föder ett utomäktenskapligt barn och i hundra turer löser olika släktingar turer runt barnet så att det föds i Frankrike, hamnar hos fosterfamilj i Schweiz, hos fosterfamilj på granngården och till slut på själva Downton. Hundra personer är involverade – alla lika lösningsorienterade.

Några grisar är törstiga. Ingen är för fin och Lady Mary går till verket att bära vatten. I stort sett i balklänning.

Det är något uppfriskande och positivt med denna inställning. En önskan om att alltid göra det rätta och det bästa. I serien händer det ofta att jag inte håller med om de inblandades definition av ”det rätta och det bästa”, men jag beundrar varje persons önskan göra det, och deras kreativitet och självklara, glada attityd till att ta sig an varje utmaning.

/David Armini