Dystopier och katastroffilmer

Det finns många förklaringar till fascinationen för dystopiska skildringar och katastroffilmer:
Spänningen förstås.
Igenkänning – vi har nog alla varit lite småskraja ombord på ett flygplan.
Samhällskritik mot företag eller det offentliga som inte tar det ansvar de borde.

På senare tid har jag upptäckt en dimension till som förklarar (min) fascination för katastroffilmer och dystopiska scenarier. Insikten kom från de populära The Walking Dead och Fear the Walking Dead. Zombie-filmer har inte lockat mig tidigare och jag var en sen att upptäcka TWD, men blev snabbt förförd. Dittills hade jag sett zombie-genren som splatter och skräck, och det stämmer delvis, men min fascination ligger i det post-apokalyptiska. Öde hus, förfallna stadslandskap, motorväg med ändlösa rader övergivna bilvrak. Jag skulle sitta klistrad framför en film som bara visade miljöbilder från en kraschad civilisation.

Utöver dystopiska scenerier har jag särskilt fastnat för rollfigurerna Carol Peletier och Daryl Dixon: Före apokalypsen levde Carol med en man som regelbunden misshandlade henne, och Daryl växt upp med en alkoholiserad pappa och förtryckande storebror. Det intressanta är att både Carol och Daryl fungerar bättre i den kaotiska värld som uppstått med civilisationens fall. Daryl uttrycker vid ett tillfälle detta explicit: Det är som att världen och han kommit takt, tidigare hade han ett helvete till liv, medan resten av världen hade det överlag bra. I och med apokalypsen så ser hans liv ungefär likadant ut som innan, enda skillnaden är att alla andra är med och delar det med honom.

Utan att göra någon sak av jämföra zombie-apokalypsen med diverse privata utmaningar, finns en igenkänning i detta. Under tuffa perioder uppstår en frustration och det kan upplevas som att det vore en befrielse om den fysiska världen fick komma ikapp känslorna. Att i stället för att bara vara upprörd på insida, även få kämpa för sin och andras fysiska överlevnad.

/David Armini

The Downton Spirit

Downton Abbey är en trevlig TV-serie med många kvaliteter – man kan glädja sig åt en omsorg i varje detalj. Skådespeleri, dialog, långsiktigt uppbyggda intriger. Till och med jag kan njuta av de långa kameraåkningarna mellan olika personer och dialoger.

Men kan också reta sig. På att det människor kan acceptera en godtycklig uppdelning i herrefolk och betjänter – och att vi kan göra det fortfarande. Eller någon slags självgodhet att alltid ha rätt – att ha rätt oavsett hur man gör, att vara definitionen på rätt.

Det jag personligen tar med mig från Downton Abbey, och som fyller med mig en nästan barnsligt sprittande glädje är andan av problemlösning. En oavbruten räcka problem dyker upp i serien, och samtliga karaktärer kastar sig över problemen för att lösa dem.

Lady Rose fattar blixtsnabbt att kvinnan och det lilla barnet som kliver in genom dörren är hennes svärfars utomäktenskapliga äventyr och räddar situationen genom att låtsas att kvinnan är hennes vännina.

Mr Bates alibi är inte verifierat. Jamen då ägnar Molesley och Baxter all sin lediga tid till att visa upp hans foto på pubar i York för att visa att han var där inte i London för att mörda Mr Green.

Farmor sväljer den nya kammarjungfruns vedervärdiga buljong – för att betjänten Spratt är så snorkig mot henne.

Lady Edith föder ett utomäktenskapligt barn och i hundra turer löser olika släktingar turer runt barnet så att det föds i Frankrike, hamnar hos fosterfamilj i Schweiz, hos fosterfamilj på granngården och till slut på själva Downton. Hundra personer är involverade – alla lika lösningsorienterade.

Några grisar är törstiga. Ingen är för fin och Lady Mary går till verket att bära vatten. I stort sett i balklänning.

Det är något uppfriskande och positivt med denna inställning. En önskan om att alltid göra det rätta och det bästa. I serien händer det ofta att jag inte håller med om de inblandades definition av “det rätta och det bästa”, men jag beundrar varje persons önskan göra det, och deras kreativitet och självklara, glada attityd till att ta sig an varje utmaning.

/David Armini