Dags att kvotera in kvinnor till fågelskådareliten

De flesta personer som känner mig vet att jag tittar på fåglar – både ofta och gärna. Samma personer vet att jag – nästan lika ofta och gärna – berättar historier från fågelskådningen. Själva fåglarna och deras liv är i sig outtömliga ämnen – ekologi, flyttmönster, ovanliga fåglar, resor…

Väl så ofta pratar jag om fågelskådandet som företeelse, och om själva fågelskådarna. Hur det kan motivera att gå upp kl 3 en lördagsmorgon, eller sitta flera timmar i en bil, för bara chansen att få se något bokstavligt talat flyktigt. Eller varför utfärden går till ett reningsverk på Mallorca, när det kunde gått till en badstrand eller en vacker naturupplevelse.

Bland historierna som skapar störst förvåning är att det finns en rapportkommitté (rk): Om du anser dig sett en ovanlig fågel, så ska du fylla i en blankett där du bland annat ska berätta vilken kikare du använt, hur högt fågeln flög, om du var ensam och hur länge du tittat på fåglar.
Blanketten ska sedan behandlas av en regional rapportkommitté (rrk), för att sedan, om fågeln är väldigt ovanlig, behandlas även av den rikstäckande rapportkommittén. Tillspetsat avgör sedan rk eller rrk om du har sett fågeln eller inte. Formellt heter det att de avgör om dokumentationen är tillräcklig för att godkänna att observationen publiceras och räknas till officiell statistik, men innebörden är ändå att kommittén bestämmer om du sett pippin ifråga eller inte.

Nästa hakan i golvet är att svenska rk aldrig haft en kvinnlig medlem. Aldrig. Noll kvinnor. Andelen kvinnor är lägre än i Svenska Akademien. Lägre än i riksdag, regering och även de mest mansdominerade storbolagsstyrelserna. För till skillnad från dessa så är andelen kvinnor i rk – ja låt mig upprepa det – noll. Noll procent. Noll kvinnor. Inte en enda kvinna sitter i rk.
Eller har suttit där. 35 personer har varit ledamot i rk sedan starten, men inte en enda kvinna.
Inte en enda.

Och så kommer ytterligare ett fakta som får de flesta icke-skådare att tappa haka: I tider med #metoo, då det för de flesta är självklart att försöka få upp andelen kvinnor i bolagsstyrelser, regering, riksdag – så förs ingen diskussion om varför det aldrig suttit en kvinna i rk. Det förekommer diskussioner om hur fågelskådningen ska populariseras annat än bland medelålders män, men undertecknad har åtminstone aldrig hört någon diskutera varför det förhåller sig på detta sätt.

Kanske beror det på att det finns en till synes enkel förklaring som samtidigt är pinsam om den stämmer: Att kvinnor är mindre skickliga fågelskådare.
Fågelböcker skrivs nästan uteslutande av män. Artiklar om svårbestämda fågelarter likaså. De som syns i diskussionsgrupper på Facebook om fåglar som vållat bekymmer kring bestämning är så gott som bara män. Ovanliga arter hittas oftare av män än kvinnor. Och så vidare.
Så om män är skickligare fågelskådare än kvinnor, så faller det sig naturligt att där landets skickligaste fågelskådare behövs, i den nationella rapportkommittén, så är det bara män och kommer så att förbli under lång tid. Men vi talar inte gärna högt om det, för även om det nu måste vara på det viset så är det ju faktiskt lite pinsamt.

Eller?
Är det verkligen hela förklaringen?

Lite förenklat menar motståndare till kvotering till regering eller bolagsstyrelser, att det ska vara meritbaserat. Ingen vill väl få sitt uppdrag på andra grunder än att vara bäst lämpad för det? Jag gissar att rk resonerar så när man (sic!) endast väljer in män som nya ledamöter.

Också förenklat menar anhängarna av kvotering, att vad som avses med meriter är påverkat av dem som redan sitter i respektive ledning eller kommitté. Med övre medelålders vita män, med likartade erfarenheter, utbildning, bakgrund och nätverk, så kommer dessa män att fortsätta göra likartade val och prioriteringar.
Om istället sammansättningen ändras, så kommer på sikt själva definitionen av vad som anses vara meriterande att utvecklas.
Kvoteringsförespråkare kan också anföra värdet av signalpolitik – vi visar att vi vill ha en balans vad gäller kön och genus och tror att det på lång sikt kommer att gynna verksamheten.

Vad skulle hända vid kvotering av platserna till rk? På lång och kort sikt.

Reflektera samtidigt över några av problemen som finns förknippat med fågelskådning idag, i synnerhet kopplat till rariteter:

Hur ska vi kunna bestämma dem?
På senare tid har flera taxa splittats upp i arter, som nästan inte är möjliga att skilja åt vid fältobservationer, som rödsångarna och gulnäbbade liror. Detta ses av många som ett problem: Det är en ovanlig fågel, men den går inte att räkna, eftersom vi inte kan veta säkert vilken av flera ovanliga fåglar det är.

En fjäder välter stora lass
Ett annat exempel är den upprördhet som spreds sig i breda skådarled när en azurmes på Öland hösten 2016 ansågs ha för mycket blåmes i sig, för att kunna räknas på krysslistorna – några fjädrar på den lilla mesen var för blåa.

Definitionen av art
Bägge ovanstående är kopplade till det mänskliga (?), maskulina (?) behovet att kategorisera, klassificera och etikettera. Fågel A är en azurmes. Fågel B är en blåmes. Enkelt. Binärt. Manligt?
Samtidigt är fåglar varken enkla eller binära. ”Art” är ett begrepp uppfunnet av människan som ganska ofta och ganska pricksäkert kan sätta en etikett på ganska många fågelindivider, med ganska hög säkerhet.

Prestige, prestige, prestige…
Ett annat, och utbrett problem är prestigen: Det finns en utbredd oro att få stämpeln ”stringare”, vilket är någon som omedvetet eller medvetet gör felaktiga artbestämningar. Det hackas på felaktiga bestämningar – både i fält och på forum. Skådare vågar inte ifrågasätta bestämningar gjorda av auktoriteter. Och skådare vågar inte larma eller ropa ut ovanliga fåglar – för att undvika att framstå som okunniga.

Med kvinnor i rk kommer förstås inte ovanstående att automatiskt förenklas, men jag menar att med en mer heterogent sammansatt rapportkommitté så ökar chansen att finna lösningar.
Heterogent sammansatta grupper av människor är bättre på att utveckla och hitta nyskapande lösningar, ”outside of the box”.
rk är har historiskt varit sammansatt av en extremt homogen grupp personer och sådana grupper tenderar att i högre grad fortsätta i samma hjulspår.

/David Armini

Den moderne mannen: Del 2

I efterhand kände jag att det föregående inlägget om den moderne mannen, var alltför negativt, ensidigt och dystert:

Självklart finns det många och positiva undantag.

Och tyvärr är nog samhället på väg åt fel håll även vad gäller den moderna kvinnan. Mycket som jag tar upp i texten gäller i väl så hög grad många kvinnor och ökar möjligen ännu snabbare bland dessa.

Visst finns signaler om hopp och rörelser i samhället som går i en mer positiv riktning. Utan omsvep ja.

Så jag tillbringade eftermiddagen med visst påslag av ångest över den deprimerande bild som jag har, och som jag nu satt i skrift.

Men sonen var försenad till eftermiddagens träning, så jag skjutsade honom, och på väg hem körde jag in vid ett av medelklassens tempel, köpcentrat 421 i Högsbo, för att posta ett brev.

Och då ser jag honom.
Mannen.
Mannen från gårdagens text.

Mötet är över på mindre än en sekund. Fast det är aldrig ett möte – jag ser honom, men han ser inte mig, annat än som en av alla människor som varje dag passerar i hans periferi. Bilen ser jag flera sekunder längre.

Mannen kommer i hög fart in på parkeringen. Han sitter i en mycket stor SUV, ren, om inte riktigt skinande, och med speciella navkapslar. På vilket sätt de är speciella vet jag inte, men jag har inte sett några sådana tidigare. Bilen är exakt samma, inom en snäv variation, som hans grannar i villakvarteret och kollegor på jobbet – men navkapslarna är unika. Ingen som han känner har likadana navkapslar. Navkapslarna är hans starkaste identitetsskapare.

Han kör inte vårdslöst – det går fort, men exakt, utan risk för någon annan, men väsentligen snabbare än någon annan på parkeringen. Undantaget, förstås, de andra medelålders manliga mellancheferna i exakt likadana bilar, inom en snäv variation, och alla med lika unika navkapslar.

Han är snygg. Välvårdad. Trots att jag ser honom mindre än en sekund, hinner jag se den vältrimmade skäggstubben, Sail Racing-västen, solglasögon, skjorta – allt märkeskläder, allt dyrt, allt snyggt. Jag ser självförtroendet. Han är snabb, han är säker. Han har mycket pengar, han har en snygg fru. Han har 3 barn – för 10 eller 20 år sedan hade han bara haft 2 barn, men 2018 ska en man som han ha 3 barn. Barnen har aktiviteter varje dag utom på fredag. Barnen är duktiga i skolan, men dåligt uppfostrade.

Både han och frun har varit otrogna någon eller ett par gånger var – på affärsresor eller konferenser, men har inte älskare eller älskarinna. Han vill ha analsex, men det vill inte hon. Han har fantasier om sex med andra män och har tittat på bögporr, men förnekar att han skulle vara bisexuell och ingen i omgivningen har ens en tanke om att han skulle vara det. Bägge tränar 3 eller 4 gånger i vecka. Bägge är med i flera olika lopp och tävlingar varje år. Bägge är mellanchefer på stora företag.

De har bytt hus och bil och renoverat oavbrutet. Det får inte finnas en enda dag utan ett stort projekt. Han är händig och skruvar och bygger själv, stort och smått, men det jättestora anlitar de polacker till. Men betalar vitt. Det mest i alla fall.

Inom 5 år har de skiljt sig. Det blir några hårda ord, men inte så mycket värre än så. Kanske blev någon av deras affärer upptäckt. Barnen blir lite ledsna, men alla kompisarna har ju skilda föräldrar och de får nya rum och nästan dubbelt så många resor. Inte för att de bryr sig.

Hon kommer att gråta med kompisar och få hjälp att lägga upp en Tinder-profil.

Han kommer att bli… ensam…
Visst. Det blir singelklubb med ”polarna”, och Tinder-profil också. Och flera ligg blir det. Men sedan är han ensam. Jävligt ensam.

Tills han gifter sig igen.

/David Armini

 

Den moderne mannen

Den moderna, västerländske mannen finns i tre upplagor.

Den ogifte – pojken
Mannen, och snart sagt kvinnan, innan äktenskap (eller partnerskap), barn, villa, bil och Netflix-abonnemang, är lika mogen som pojkarna som kastar sand i sandlådan. Varken eller mindre.
Han har inte uppfostrats, redan där går det illa; vare sig av sina föräldrar, i skolan eller i militärtjänstgöring. Det enda han ägnat sig åt under sin 35 första levnadsår är att leka.
Han har heller inte utvecklats eller mognat emotionellt; han har uppfostrats att leka maskinella lekar och de enda personer han sett i sin närhet har varit kvinnor på förskola och skola. Eller i den mån det varit män, så har dessa inte passat in i normen om vad en ”man” ska vara, så dessa män har förkastats som icke-män.
Media har ytterligare stärkt den omöjliga identiteten – under hela sin uppväxt har han bara sett dysfunktionella män på film, dataspel och TV-serier. Män som skapat en mental anorexia hos honom – idealet han söker är omöjligt att uppnå, och inte ens eftertraktat utanför film och TV. Det finns gott om intressanta och spännande karaktärer, men det är figurer som inte fungerar i verkligheten, och inte ens är önskvärda.

Den gifte och därmed definierade
Mannen som ingått äktenskap definieras helt av det. Likt kvinnor i 1700-talets adelskap som ”blev” mannen de gifte sig med, eller kanske ännu hellre 1950-talets amerikanska hemmafruar. ”Mrs David Armini”, skulle en kvinna som gifte sig med mig kunnat titulera sig.
Men i dag är det omvända mer relevant, ty så ser dagens moderna, gifta man ut. Till 100 % definierad av sin fru. Hur mycket han än kämpar med att skapa sig en egen identitet med fräcka navkapslar på SUV:en, golfspel, karriär som mellanchef, surdeg, hippa aktiviteter med barnen, eller resor med grabbarna. Kanske i synnerhet mannen som strävar efter en självständig definition av sig själv, är den som är allra mest beroende, då han endast kan skapa en identitet som är en kontrast mot kvinnan han lever med (eller mannen, eller vad det nu är han lever med).

Den skilde och bittre
Att kalla honom bitter är en förenkling. Visserligen är han bitter mot livet som kunde ha gett mer, men framför allt bitter mot sig själv, för att han i djupet vet att han bara har sig själv att skylla, att han inte följde de val han egentligen vet att han borde ha gjort.
Det är också lockande att kalla honom frustrerad – för visst är han det, men inte heller är det frustrationen som definierar den skilde mannen, då hela mannens liv dittills handlat om frustration eller att förtrycka frustrationen.
Då mannen är skild står han utan verkligt socialt nätverk. Den enda människa han – möjligen – har kunnat prata och utrycka känslor med, var hans före detta fru.

/David Armini

Fortsatt modernisering – SA ska ha beröm!

Det är en förmån att få stå mitt i nyskapandet. Svenska Akademin tar nya kliv in i det 20:e århundrandet och visar hur utveckling ska ske.

Smaka bara på orden. Låt dem rulla över tunga. Som ett årgångsvin blandat med Coca Cola:

                   tillfällige ständige sekreteraren

Som en haiku-dikt sammanför Svenska Akademin motsatsorden och lyfter betydelsen till något större och samtidigt meningslöst. Snille och smak. I sanning.

Det är bara en tidsfrågan innan ”ohonba” och ”ohanba” finns med i SAOL. Vi ser fram emot det!

Och Horace! Börja twittra! Det är det logiska nästa steget!
Här är några färdiga tweetar att komma igång med:

”Kan någon berätta för @peterenglund att jag också har en Nukleär Penna och att min är större och kraftigare, och att min Penna fungerar!”

”Pär Wästberg kan bara hoppas att det inte finns några ‘band’ från våra samtal innan han börjar läcka till pressen!”

/David Armini

Mänsklighetens viktigaste uppfinningar

Hjulet? Elden? Vaccinet? Internet?

Min fem-i-topp ser ut så här:

  1. Eld.
  2. Åkerbruk.
  3. Noll.
  4. De arabiska, symboliska siffrorna.
  5. Tamdjur.

Bubblare är hjulet (förstås!), båten, religion, verktyg, fiskeredskap, vapen, pengar, filosofi, konst, musik, makt, laga mat, motorer, Spinning Jenny, kliva ned från träden, krig…

Listan kan göras lång med framsteg som varit viktiga för mänsklighetens utveckling och som kan rymmas inom olika definitioner av ”uppfinning”. Ordningen kan diskuteras överlag, men jag är personligen och högst subjektivt övertygad om att detta är mänsklighetens viktigaste uppfinningar.

”Viktigaste” och ”uppfinningar” kan förstås också diskuteras. Ännu svårare är att avgöra vilka innovationer som haft störst betydelse, men jag väljer att inte strikt definiera vare sig ”viktigaste” eller ”uppfinningar”, men vädjar i stället till en intuitiv uppfattning:

  • Hur hade världen sett ut utan denna uppfinning?
  • Hade vi fortfarande levt i grottor?
  • Hade det varit ungefär som nu?
  • Hade vi varit bara något decennium eller sekel mindre utvecklade än nu?
  • För att förenkla tar vi i det här tankeexperimentet inte med de senste 2 – 300 åren heller.

Elden.
Värme, skydd, ljus, matlagning, rensa mark för åkerbruk. Utan eld hade vi fortfarande levt i grottor?

Åkerbruk
Med åkerbruket har följt möjligheten att bosätta sig, att för första gången vinna skalfördelar, och framför allt innebar det tid över. Samtidigt innebar det också första stegen mot allvarliga krig. Med tid nedlagd på bosättningar och odlingar, blev det värt att erövra andras mark och att försvara sin egen. Jägare/samlare kunde ju flytta till nästa skogsdunge.
Möjligen skulle tamdjur kunnat ha fyllt samma funktion, men jag håller det för otroligt att tamdjur för matkonsumtion skulle varit möjligt, utan att samtidigt plantera gröda för boskapen att äta.

Noll
Visserligen bevisades det om och om igen under forntiden att det var möjligt att bygga en civilisation utan en nolla. Grekerna, romarna, maya, inka – det är många civilisationer som kom, blomstrade och försvann. Kanske var avsaknaden av noll en viktig faktor varför dessa samhällen inte utvecklades längre än vad de gjorde?

Det arabiska, symboliska talsystemet
Detta sitter intimt samman med nollan på föregående plats. Bägge behövs och i kombination uppnår de sitt geniala syfte:
Ett enkelt talsystem.
Utan det arabiska talsystemet med nolla, så hade vi nog fortfarande kämpat med att bygga pyramider och akvedukter – vilket är nog så imponerande. Däremot hade det varit väldigt svårt att bygga en iPhone.

Tamdjur
Det är möjligt att tänka sig att samhället helt klarat sig utan djur. Visserligen är hundar bra vakter, kor bra dragdjur och lättåtkomliga proteinfabriker, och katter bra gosedjur. Men är det tänkbart att världen sett nästan likadan ut, fast utan tama djur? Ja, jag tror det.

Varför inte hjulet?
Visserligen är hjulet bra för att bygga en vagn att transportera saker. En ko orkar mer last om den drar lasten i en vagn, jämfört med att ta den på ryggen. Men det skulle gått att gå 2 eller 3 vändor i stället? Och ska det transporteras riktigt mycket så är båten långt bättre.

Varför inte båten?
Min personliga åsikt är att båten är en bättre kandidat att putta ned tamdjuren, än vad hjulet är. Kanske borde de byta plats?

Varför inte religion?
Religion har tidigt och tills nyligen varit en stor faktor för att bygga samhällen. Ytterligare en bubblare som har potential att slå ut tamdjuren?

Annorlunda uttryckt:
Med eld, åkerbruk och arabiskt talsystem med nolla, kan vi bygga dagens civilisation fram till 1800-talet. Båtar, religion och tamdjur underlättar. Och hjul – men det är först med tåg som hjul blir en avgörande skillnad.

/David Armini

WTG SA

Svenska Akademin har gjort ett beundransvärt moderniseringsarbete de senaste månader, sedan skandalen kring kulturprofilen rullade upp i slutet av 2017. Det är omöjligt att inte bli hänförd över det eleganta sätt som Akademin nu sammanför finlitteratur och bred underhållning. I sanning Snille och smak!
Så lätt det varit att trilla i fällan att tro att ”modernisering” kan likställas med demokrati, jämlikhet och andra överspelade och rent tramsiga begrepp. Så genialt och lyhört att i stället ta ett större kliv rätt in i trumpismens tidsålder.
Ser fram emot kommande avsnitt:
Horace, snyftande: ”Jag gör slut med Sture! ’…med sitt enda ben’, men det hjälper ju inte. Om det är slakt!”
Pär stämmer Kerstin: Kerstins advokat har betalat 100 kr till Pär, för att han inte ska berätta om hur hon disrespektat honom. Nu känner sig Pär lurad och vill ändå berätta. Eller ha 100 kr till.
Kerstins advokat förnekar att Pär och Kerstin någonsin befunnit sig i Stockholm samtidigt.
Katarina: ”Kulturprofilen borde få alla medaljer som finns! Faktiskt! Han är ju jättefin ju.”
Jesper visar snoppen på nästa torsdagsmöte: ”Ingen vet fan vem jag är. Känd för ’minst känd i akademin’. Nu ska den fan bli ändring på det.”
Lotta gör comeback: ”Men bara om jag blir sekreterare.”
/David Armini

Jösses pojkar och alla andra, fortsätt debattera

Dagens Nyheters ledarskribent Erik Helmersson hör inte till mina favorittänkare. Slarvigt uttryckt står han för en nyliberalism som jag ofta har svårt för.

Däremot har jag stor respekt för hans resonemang – personer som Helmerson vid DN och Alice Teoderescu på GöteborgsPosten är debattörer som öppnar mina ögon för perspektiv som jag själv inte skulle kommit fram till, och som jag mår bra av att konfronteras med, även om det händer att jag mår illa av deras åsikter. Därför prenumererar jag hellre på deras artikelflöden, än etablerade vänster- eller miljödebattörer som Göran Greider, Åsa Romson, med flera. De senare slår in öppna dörrar hos mig, och bekräftar och stärker mig i det jag ofta redan är övertygad om.

Ofta är det bara personer med annorlunda värdegrund, som förmår öppna perspektiv som annars skulle legat ogripbara och idag vill jag tacka just Erik Helmersson för en insikt.

Dagens debattklimatet omtalas ibland som alltför känsligt. Med Helmerssons exempel är det idag inte möjligt att twittra ”Glass är gott!” utan att ängslas för att få mothugg som ”Så du hatar alltså smörgåstårta!!??”, eller ”Varför utnyttjar du din plattform till att förringa ätstörningar?”.

Med detta följer flera lager av problem, vilket väl illustreras i #metoo-debatten. Det ska sägas att problemen idag ser likartade ut i varje dagsaktuell debatt, men blir extra tydliga här, där det handlar om en problematik som nästan precis ställer halva befolkningen som potentiella offer och den andra halvan som potentiella förövare.

Män som höjer rösten i #metoo får oundvikligen mothugg, även om det är tänkt som helhjärtat stöd – parallellt till att det inte går att säga att ”Glass är gott!”. Helmersson har ett bra exempel även här. Staffan Dopping twittrade sitt stöd för #tystnadtagning, där kvinnliga skådespelare berättat om sexuella trakasserier inom drama, teater och opera. Bland annat inkluderade han frasen ”Jösses flickor!”, vilket var en vink till ett feministiskt verk från 1970-talet av Margareta Garpe och Suzanne Osten.

Det uppfattades – förstås – som nedsättande. Hallå! ”Flickor” – snacka om att uttrycka sig förringande när kvinnor kliver fram och berättar om problem!

Det här skapar ängsligt debattklimat, skrämmer bort debattörer och det väcker reaktioner om ”snöflingor”, ett av alternativhögerns favorituttryck.

Men ängsligheten, tystade debattörer och anklagelser om snöflingor, bygger alla på en önskan om debatt som slutar i konsensus, eller ännu hellre sker i konsensus längs hela vägen. Alla ska vara nöjda och glada, så justerar vi bara samman våra åsikter den sista lilla biten med några Twitter-inlägg och en debattartikel i DN.

Nej. Så är det inte. Inte ens i en familj, arbetsplats eller aldrig så litet samhälle kan vi hoppas på ständig konsensus. Med flera miljarder aktiva Facebook-användare och hundratals miljoner på Twitter blir det i stället alltid motsatsen till konsensus: Det kommer alltid att finnas många – och högljudda – som tycker annorlunda.

Det är inte dåligt. Tvärtom. Det är bra. Jättebra. Så länge det inte tystar välformulerade och lugnare debattörer. Så länge de arga och högljudda inte lyckas lägga monopol på debatten – det scenariot är det enda farliga.

Så fortsätt prata om #metoo – även män. Försök lägg ängslan åt sidan att du säger något som kommer att uppröra någon. Försök också lägga irritationen över lättstötta personer åt sidan. Nej, det är inte kul att få höra att jag förringar, att jag bidrar till det-eller-det dåliga. Stå på dig – det är viktigare att prata, än att göra alla nöjda.

Så fungerar debatt. Ge dig in i det. Förbered dig på att en högljudd minoritet kommer att gasta dumheter, men tänk på den tysta majoriteten som imponeras av ditt mod och som kanske inspireras till att höja sina röster också.

/David Armini

Collateral damage och #metoo

I krig måste vi acceptera att civila dör och att soldater kommer att dö av ”Friendly Fire”, det vill säga när den egna sidan av misstag skjuter mot allierade.

Jag är ingen anhängare av att bruka våld, varken i det lilla eller i storpolitiken. Jag tror fortfarande, 44 år fyllda, att varje konflikt kan lösas utan våld och vapen. Kanske inte här och idag, men på lång sikt ska det gå att uppnå ett samhälle helt utan vapen.

Det till trots menar jag att det finns något värdefullt att ta fasta på vid jämförelse med krig och väpnade konflikter. Om vi de facto befinner oss i en större väpnad konflikt, så är det omöjligt att undvika att civila dör och att vi skjuter på våra egna soldater. Varje militärmakt vill minska bägge dessa siffror, men tänker vi försöka vinna över någon annan med våld, så måste vi acceptera detta faktum.

Och då menar jag att det är värt att ett antal män riskerar att bli felaktigt uthängda i sociala medier. Vi, samhället, måste ändras: Allt från att ropa ”Hora” på skolgården och lyfta på tjejernas kjolar, till att stå för nära på bussen eller klämma på en okänd under konserten, till våldtäkt inom äktenskapet, daterape, trafficking, porrindustrin, överfallsvåldtäkter. Allt detta måste bort och ändras.

Mycket har gjorts, vissa framsteg har skett. Samtidigt som det ibland känns som två steg fram och ett bakåt. Eller ett fram och två bakåt.

Jag hoppas och tror att #metoo kan göra större skillnad än något som hänt tidigare. Att några mäns gatlopp och offentliga kastraktion, ska leda till något gott. Inte den direkta tanken att ”uj, jag får passa mig för att tafsa, annars kanske jag blir uthängd på Fejjan”, men snarare att en kollektiv norm har bubblat upp. Facebook, Twitter, media, bloggar, hela samhället är skitargt på tafsarna – det är faktiskt inte ok att göra det.

Jag ser det som att vi befinner oss i en krigszon. Det pågår ett krig mot dåliga normer och ojämlikhet, mot tafsande, våldtäkter, och olika lön för samma arbete. Och då kommer det att ske dåliga saker. Män kommer att bli felaktigt uthängda. Kanske kommer det att drabba mig, eller någon som jag känner som verkligen inte förtjänar det.

Men vill vi verkligen åstadkomma en reell förändring av ojämlikhet och sjuka normer, så måste vi nog vara beredd att acceptera att en del personer, i det här fallet oskyldiga män, kommer att drabbas.

Tyvärr måste jag också lägga till att jag inte har belägg för att resonemanget är korrekt. Kanske har det omvänd effekt, alltså att offentlig stigmatisering och uthängning, tvärtom skulle kunna leda till förvärrade problem.

Men jag hoppas att jag har rätt.

/David Armini

 

Enkelt, och okontroversiellt sätt att minska masskjutningarna

Det här inlägget skulle kunna vara en nära nog exakt kopia på Enkelt sätt att minska terrordåd med ”terrordåd” bytt mot ”masskjutning”, vilket förstås beror på att mekanismerna runt både terrordåd och masskjutningar till mycket liknar varandra. Inte bara gäller likheterna själva dådet, gärningsmännen, ibland tillvägagångssätt, behovet av att det ska få uppmärksamhet, utan även den följande rapporteringen i media följer liknande upplägg. Den inledande live-rapporteringen. Den första reservationen om att ”vi vet inte om det är terrordåd/masskjutning ännu”. Försiktiga första uppgifter om antal döda, som nästan alltid stiger. En kollektiv önskan om dramatik. Uttalanden från statsministern och terror-/säkerhetsforskare/-experter. Fördömanden. Interaktiva kartor och grafik. Noggranna beskrivningar av vapen. Statistik och jämförelser.

Det är en väl inövad dramaturgi, där vi med några månaders mellanrum kan följa nästa avsnitt i thrillerserierna ”Masskjutningar i USA” och ”Terrordåd”. Känslan är nästan exakt den samma som att slå på ett avsnitt Homeland – vi vet precis hur spännande det kommer att bli, hur överraskande några vändningar kommer att te sig. På samma sätt regissörer och manusförfattare vet hur ett TV-serieavsnitt ska läggas upp för att intressera och behålla tittare, vet journalister och publicister hur artiklar, grafik och foton ska publiceras för maximalt antal klick, läsningar och delningar.

Jo självklart är jag motståndare till den liberala vapenlagstiftningen i USA, och tror att en mer restriktiv vapenpolitik skulle leda till färre masskjutningar, men mycket har redan sagts om det, och jag har inget att tillföra. I stället slår jag ett aldrig så litet slag för mer modest rapportering.

Precis som i fallet med terrordåden, så är jag först i kön att kasta mig över interaktiv grafik, kartor, beskrivningar av vapnen och hur de modifierats. Och jag kommer att fortsätta göra det så länge medier tillhandahåller informationen. Det är för bra underhållning att avstå och tyvärr tror jag mig inte om att kunna påverka medierna genom att inte läsa artiklarna, titta på bilderna och klicka i grafiken.

Som nämndes i det ovan refererade artikeln, finns det väl dokumenterade samband mellan frekvensen av självmord och mediers bevakning och rapportering av självmord. Om medier rapporterar om självmord går självmordsfrekvensen upp. Om medier rapporterar mer ingående om hur självmordet gått till, så går frekvensen upp.

Jag har inte fakta att belägga det med, men min personliga övertygelse är att det bara är en tidsfråga innan vi har vår första masskjutning i Sverige som följd av rapporteringen om amerikanska masskjutningar. Vår räddning kan vara hur svårt det är att få tag i vapen i Sverige.

Självklart ska inte rapporteringen om masskjutningar upphöra, lika lite som den ska upphöra kring rapportering av terrordåd. Men en mer modest rapportering, utan dramatiska bilder, utan interaktiv grafik och kartor, skulle förhoppningsvis minska antalet masskjutningar i USA och rädda oss i Sverige från att alls drabbas av dem.

/David Armini

 

Tillåt endast kvinnor att rösta

Tjohej.

Eller bara kvinnor, homosexuella, transpersoner. Kanske minoriteter också. Hur ska vi göra med personer som fötts som män, men identifierar sig som kvinnor? Och tvärtom?

Alla som föds som kvinna, får automatiskt rösträtt. Resten av befolkningen får ansöka om rösträtt?

Kanske ska bara kvinnor få rösträtt, men att män får sitta i riksdag och regering och kommunfullmäktige? Eller tvärtom – att alla får rösta, men det är bara kvinnor som får ha maktpositioner.

Bara tillåta kvinnor som företagsledare och kvotera in minst 80 % kvinnor (och kanske minoriteter, transpersoner, homosexuella) i företagsstyrelser?

Tidsbestämma att det bara gäller i 100 år? 50 år?

Det är att lägga upp bollen på straffpunkten och ta bort målvakten. Utöver att det aldrig kommer att hända, så finns förstås jobbiga praktiska komplikationer.

Men varför inte? Ge mig ett konkret argument varför vi inte skulle få en bättre och säkrare värld.

”Orättvist” är det enda jag kan komma på. Men så j-a orättvist det varit så j-a länge mot kvinnor så kanske vi kan leva med att det får vara lite orättvist åt andra hållet ett tag?

Åtminstone undertecknad är 100 % säker på en sak. Med kvinnor i alla ledande positioner i alla världens riksdagar, regeringar, militärer, kommuner så skulle alla krig vara slut. Samma dag.

/David Armini