Räkna stora mängder fåglar

Såhär kan fältanteckningar också så ut.

Det var nämligen många ljungpipare i dag i områdena Eskilstorpsholmarna och Näsholmarna. Vid ett tillfällen drog en biffig pilgrimsfalk upp dem så att de (i princip) samlades i en flock.
”Oj va många! Tio, tjugo, trettio. Hundra, tvåhundra, trehundra. Eh… Tusen, tvåtusen…” Någonstans där kände jag att jag passerat alla bräddar vad gällde precision. 2 000? Eller 50 000? I huvudet drog jag till med 10 000.

Ta en bild och räkna prickar? Men flocken var långt borta, det hade bara blivit blurr.
Jag försökte följande i stället:
Jag stod på ytterst spetsen av Lilla Hammars Näs.
Jag hade ganska god uppfattning att flocken rörde sig hitom eller i höjd med Eskilstorpsholmarna, men närmare dessa än Näsholmarna. Flocken var alltså på ca 1 500 – 2 000 meters avstånd.
Jag kunde vid ett tillfälle nära nog exakt pricka in att flocken sträckte sig från Öresundsbrons sverigefäste till Turning Torso. (Enslinjer. Flocken var inte inne i Malmö)
Enligt kompassen på telefon låg brofästet på 339 grader och Turning Torso på 9 grader. Flocken sträckte alltså ut sig över rätt exakt 30 grader.
Lite högstadiematte ger att flocken då bör ha sträckt ut sig över 750 – 1 000 meter.

Så långt känns det rätt solitt, åtminstone jämfört med nästa steg, som är mycket svårare – hur många ljungpipare fanns det då per meter flock?

Tittat på lite bilder i AP och mätt upp en meter breda spalter (med hjälp av att ljungpiparen är ca 25 cm lång) och räknat. Uppåt 40 ljungpipare får jag i sådana vertikala, 1 meter breda spalter, i flockar som jag tycker liknar den jag såg. Men den siffran får nog betraktas som ett maximum. Jag skulle gissa på att snittet för flocken bör ha legat någonstans mellan 10 och 25 individer per meter flock.
Detta skulle ge att flocken innehöll mellan 750 * 10 = 7 500 ljungpipare och 25 * 1 000 = 25 000 ljungpipare.

Det är ju inte precis någon exakt skattning. Men styrker åtminstone att jag inte var ute o cyklade när jag drog till med 10 000?

/David Armini

Varför häckar inte fåglar i Afrika och Asien och flyttar till oss?

Varför finns det inga arter som har omvänd häcknings-/flytt-/övervintringscykel, det vill säga häckar söder om oss under vintern och flyttar norrut mot våra breddgrader för att översomra hos oss? Vad är det som gör att massiva mängder arter häckar hos oss och övervintrar i söder, medan (nästan) inga häckar i söder och översomrar i norr?

Eller finns det sådana arter?

Jag har även ställt frågan på Vår Skådarvärld på Facebook. Nedan följer några vidare tankar.

Egentligen finns inget hinder att en art skulle kunna häcka i Afrika under vår vinter, för att till sommaren flytta norrut och översomra hos. Det nu gällande beteende utvecklades i samband med den senaste istiden. Fåglar tvingades då söderut under vintern, men på sommaren kunde de återvända en bit norrut för att utnyttja tillgången på föda då. När sedan istiden upphörde, fortsatte samma beteende.
Att helt reversera beteendet är en stor förändring. En art ska då börja häcka på vintern i stället för på sommaren, och börja flytta norrut. Det är stor omställningar, för vilka det förmodligen krävs någon yttre faktor för att trigga omställningen.

Å andra sidan kan sägas att istiden var nyligen ur ett evolutionärt perspektiv, men att det verkar som att fåglar är mycket snabba på att anpassa sig, som pilgrimsfalk och svart rödstjärt som snabbt ändrat sig från att häcka bland berg till skyskrapor. Ett annat exempel är hur Paddyfield Pipit utvecklats från större piplärka – det börjar med att enstaka större piplärkor stannar kvar i söder på övervintringsplatsen i Indien, sedan blir de fler och fler, börjar häcka, blir stannfåglar, börja anpassa storlek och färg, etc, etc.
Det är en utveckling som kan gå fort. Om inte decennier så åtminstone sekler snarare än millennier.
Och då kan man tänka såhär: Fåglar är opportunister som griper varje tillfälle att skaffa sig reproduktiva fördelar. Fåglar är många. De har rätt korta livscykler (några års livslängd för små pippisar och med reproduktion varje år).
Och då verkar det märkligt att inte en endaste art testar en helt ny strategi och vänder flyttmönstret.
Men där kanske svaret ligger? Att det är en helt ny strategi?
Det kanske är större förändringar hos en fågel som behövs för att framgångsrikt häcka i söder och övervintra i norr, som att ändra när äggen läggs mm – vilket kanske är mycket svårare att få till stånd jämfört med att anpassa storlek och färg?

Men i Amerika finns några exempel som åtminstone tangerar detta.

Ladusvala har tidigare uteslutande häckat på norra halvklotet och flyttat till södra halvklotet, men under 1980-talet etablerades det en population på ett fåtal par i nordöstra Argentina. Sedan dess har denna sydliga population växt till tusentals par. Det är okänt hur den sydliga populationens flyttvanor ser ut, men en så utpräglad transkontinental långflyttare har klarat av att justera sin inre klocka med 6 månader för att häcka under den sydliga sommaren. Om de sydliga fåglarna skulle flytta tillbaka och översomra i norr skulle ju det dock vara extremt svårt att veta utan ringmärkningsåterfynd eller sändardata, eftersom de ju bara skulle se ut som vilka icke-häckande ladusvalor som helst.
http://www.eeb.cornell.edu/winkler/Publication%20Copies/Billerman-2011-Auk-Population%20Genetics.pdf
Enligt isotopanalyser verkar det som att den Argentinska populationen av ladusvalor flyttar till nordöstra Sydamerika under den sydliga vintern.
http://journals.plos.org/plosone/article?id=10.1371%2Fjournal.pone.0055654
(Redigerad text skriven på FB av Victor Nilsson-Örtman.)

I Sydamerika förekommer det också en del andra landsfågelarter som flyttar norrut, vissa t.o.m. tusentals kilometer. T.ex. den sydligaste underarten av gaffelstjärtstyrann (Fork-tailed Tyrant), som häckar bl.a. i Argentina, övervintrar i norra Sydamerika och Västindien. Den långdistansflyttande underarten påträffas årligen även i USA, och det finns t.o.m. ett fynd från Spanien.
(Redigerad text skriven på FB av Andreas Uppstu.)

/David Armini

Den relativa felaktigheten av kunskap

Jorden är platt.
Det finns drakar.
Solen snurrar runt jorden.
Atomer är odelbara.
Man blir frisk av att åderlåtning.

Universum är 13,7 miljarder år gammalt.
Kvarkar, bosoner, elektroner, m.fl. är de minsta och odelbara partiklarna.
Vi kan bota en massa sjukdomar med olika piller.

Vetenskapen och kunnandet verkar – i ett långt perspektiv – oftare ha fel än den har rätt. Vi kan nästan räkna med att mycket av det vi tar för givet idag, kommer att ses som vidskepelse och absurditeter i framtiden. Åtminstone har det varit på det sättet genom hela mänsklighetens historia. Varje ny generation har gjort framsteg och insikter som fått tidigare kunnande och vetenskap att framstå som nästan naiva fantasier.

Är då hela kunskapsbygget med vetenskap, undervisning och utbildning meningslöst? Varför skall vi forska fram resultat och sedan lära ut dem, när vi nästan med säkerhet kommer att kunna motbevisa dem en dag i framtiden?

Samtidigt har vi haft nytta av många av kunskaperna – fast de visat sig felaktiga. Det gick att navigera för tusentals år sedan. Vi kan flyga idag, ända till månen om vi så vill. Vi kan bygga datorer och verkar kunna bota ganska många sjukdomar. Skall vi förkasta den kunskapen för att det finns en risk att framtiden kommer att skratta åt vår naivitet och vidskepelse?

Kanske ligger missuppfattningen i att tänka på kunskap som absolut, det vill säga att det skulle finnas kunskap som håller – oavsett sammanhang. Begrepp som kunskap, sant, falskt, vetenskap – de kanske bara kan existera i ett sammanhang.

Tid, avstånd och hastighet går inte att isolera från varandra – man måste ta hänsyn till vilken hastighet du rör dig med, för att det skall vara relevant att prata om tid. Så kanske det är även med kunskap. Det är bara om du tar hänsyn till vilken omgivning du befinner dig i som det är relevant att tala om ett påstående som sant eller falskt. Utan hänsyn taget till kontexten är det meningslöst att tala om sanningshalten i kunskap.

Därför kan det kontradiktoriska påståenden vara sanna – beroende på vilket sammanhang du befinner dig i. Under medeltiden var åderlåtning ett bra sätt att bota sjukdomar, drakar fanns, jorden var platt och solen snurrade runt jorden. Det paradigm som människor befann sig i då, gjorde den kunskapen bra och relevant. Eller åtminstone innebar harmlöst felaktiga uppfattningar.
Visst kan man hävda att exempelvis åderlåtningen var så farligt att folk faktiskt dog till följd den, men kanske var det tillräckligt många som blev friska med placebo.

För missta dig inte. Placebo är förmodligen den sammantaget starkaste medicin vi fortfarande har och åtminstone undertecknad hyser inget tvivel om att vi i framtiden kommer att fnysa åt den medicinska vetenskapen runt millennieskiftet. Samtidigt som det i dag, här och nu, är fantastiskt vilka framsteg som gjorts vad gäller att bota infektioner och många andra sjukdomar.

Medicinsk vetenskap anno 2016 är bra och hjälper många. Men den är inte sann – mycket handlar om chansningar och tro. Bara det att en färgad tablett kan väntas ha starkare läkande kraft på en patient, jämfört med en vit tablett – säger inte det allt om hur primitiv vår inställning till medicin och annan vetenskap och kunskap är?

/David Armini

 

Svarta svanar och Big Data

Det har rapporterats om kontroversiella och fantastiska resultat med Big Data-analyser. Som att kvinnor som byter från parfymerad till oparfymerad hudkräm några månader senare får blöjreklam. Praktiskt eller kränkande – som sagt, välj själv. De etiska ställningstagandena till hur mycket information vi egentligen vill lämna ifrån om oss är en diskussion för sig men Big Data lider även av andra problem.

Big Data är stora kvantiteter information som sparas och processas maskinellt.  Facebook, Twitter, Google, Apple och många andra av de företag som exploderat i storlek på bara några år arbetar just med Big Data och konsumenter. De exploaterar maskinellt upptäckta samband och tjänar ofattbara summor pengar på att rikta reklam och erbjudanden anpassade till just dig.

Man kan förstå det med exempelvis Ica-kortet:
All information om vad du handlar och frivilligt väljer att registrera genom att dra Ica-kortet sparas. Inte bara artiklarna, utan även datum och klockslag, hur länge du var inne i butiken, vädret utanför, när du är född och tusentals andra variabler. Använder du dessutom en scanner inne i butiken kommer den även att registrera i vilken ordning du köper varorna, hur länge du pausar vid en hylla (som för att välja mellan olika varor), om du ångrar dig och avscannar någonting.
Mängden data som samlas in om dig är alldeles för stor för att en människa skulle klara att processa information. Förmodligen skulle en hel vetenskap kunna byggas upp kring bara en enda persons köpbeteende. I stället får automatiserade algoritmer leta mönster. Datorn behöver inte förstå mönstren, den skall bara hitta dem. Allt förstås för att jag som konsument skall ”få en bättre köpupplevelse”, det vill säga handla mer och ”hitta till varor som intresserar mig”, det vill säga handla mer.

Utöver etiken – vad är då problemet? Ta självkörande bilar som exempel. Google-bilen, Volvos och Teslas självkörande bilar – samtliga bygger de enkelt uttryckt på principen att de får köra väldigt många mil och samla in väldigt stora datamängder. Tanken är att algoritmerna varit med om varje möjlig situation och lärt sig hur de skall hanteras.
Men det är ju inte sant. Bilarna kommer att utsättas för svarta svanar, det vill säga situationer som inte kunnat förutsägas. Som att ett flygplan störtar på vägen. Eller att en igelkott och en katt springer ut samtidigt på vägbanan. Eller något av tiotusentals miljoners miljarder andra möjligheter som kanske bara inträffar en endaste gång i världshistorien.
En människa är fenomenal på att improvisera, att hitta en lösning på ett problem som hen inte varit med om tidigare, medan datorer är usla på det.
Nu är jag den förste som är anhängare av självkörande bilar: Datorer är långt bättre bilförare än människor. Däremot måste vi förstå begränsningarna. Datorer är (nästan) ofelbara om vi ger dem rätt instruktioner, men det kommer vi inte att göra, så därför kommer det att ske olyckor även med självkörande bilar. De kommer att bli färre, men vi skall vara medvetna om att de kommer att ske.

Ett annat exempel är när du söker på Google eller en annan sökmotor. De flesta söksträngar genererar alltför många träffar för sökaren skall titta igenom alla. I de flesta fall stannar hen på den första sidan av sökresultat (åtminstone gör undertecknad det). Sökmotorn arbetar med statistik och mest sannolikt letar du ju efter det som de flesta andra som sökt med liknande sökfras letat efter.
Men därmed blir sökmotorn en förstärkare av redan starka varumärken – desto fler någon söker på ”gympaskor”, får upp Nike och klickar på Nike, desto mer övertygade blir algoritmerna om att det är just Nike du vill ha om du söker på den frasen.

Big Data förmår inte heller att hantera svarta svanar. Det är bra att lära sig av sina misstag och att använda historisk statistik för att förutsäga extremt väder, jordbävning, för att köra bilar, larma om personer som är på väg in i spelmissbruk och med lite större tvekan att upptäcka och kartlägga köpbeteenden hos konsumenter eller avgöra försäkringspremier och återbetalningsförmåga av banklån.

Däremot är det ett misstag att tro att Big Data kommer att klara allt. Algoritmerna kommer inte att kunna förutsäga allt som kan hända under en bilfärd – människor kommer att dö för att den sjävkörande bilar kommer att hamna i situationer som inte gick att förutsäga. Likadant kommer Big Data-baserade beslut att dra felaktiga slutsater om vem som kan att betala av ett lån, vem som hamnar i spelmissbruk, vem som är intresserad av blöjreklam eller vem som är intresserad att läsa den här notisen..

/David Armini

Svarta svanar, i fågelskådning och filosofi

…rara avis in terris nigroque simillima cygno

Poeten Juvenals dikt är det tidigast kända onämnadet av svarta svanar som fritt översatt blir ”…en svart svan en sällsynt fågel i världen”. Juvenal levde i Rom omkring 100 år efter Kristi födelse och frasen syftade på hur känsligt ett system av slutsatser kan vara. Vid tidpunkten kände man inte till att svarta svanar existerade – slutsatsen var att alla svanar är vita, men att observation av en enda svart svan skulle falsifiera det.

Under 1500-talet i London skall uttrycket ha varit vanligt för att uttrycka att något är omöjligt – alla noteringar i den då kända världen var ju av vita svanar. Om inte en svart svan var omöjlig, så existerade åtminstone inga sådana. Men 1697 blev holländska upptäcksresande i västra Australien de första européer som såg svarta svanar. Uttrycket ”svarta svanar” kom att i stället för att beteckna något otänkbart, att symbolisera att något som uppfattas som omöjligt, senare kan visa sig vara möjligt.

File:Black Swan at Martin Mere.JPG

Foto: © Francis C. Franklin

Libanesisk-amerikanska debattören, statistikern, tradern och riskanalytikern Nassim Nicholas Taleb utkom 2007 med boken The Black Swan: The impact of the Highly Improbable. Enkelt uttryckt menar Taleb att vi inte kan förutsäga allt, men att vi tror oss kunna göra det. Exempel är kärnkraftskatastrofen i Fukushima eller orkanen Katrina. Och enligt Taleb själv uppkomsten av PCn, första världskriget, 11 september-attacken, Internet och snart sagt varje större historisk händelse, konstnärlig milstolpe och vetenskaplig upptäckt. Eller varför inte elden och hjulet.

Ta Fukushima och Katrina som exempel: Ingenjörer, politiker och samhällsbyggare planerar minutiöst. Man är väl medveten om riskerna för jordbävning, orkaner och tsunamis och bygger säkerhetsåtgärder som skall göra både städer och kärnkraftverk säkra. Men så kommer en jordbävning eller orkan som är lite större än man räknade med, eller som beter sig på ett lite annat sätt och katastrofen är ett faktum. I efterhand talas det dessutom ofelbart om att katastrofen hade gått att förutsäga – det handlade bara om individuella misstag. Hade alla gjort sitt jobb korrekt så hade inte New Orleans dränkts eller Fukushima smält.

Taleb listar tre faktorer för en svart svan:

  1. Händelsen är en överraskning (för observatören – notera att slakten är en svart svan för kalkonen, men inte för slaktaren)
  2. Händelsen har en stor påverkan
  3. Efter att en viss svart svan inträffat rationaliserar samhället, vetenskapen, individen eller marknaden händelsen och menar att händelsen borde ha förutsetts

Vi vet helt enkelt inte hur stora jordbävningar, orkaner eller tsunamis som kan inträffa. Eller om utomjordingar dyker upp i ett maskhål och anfaller oss. Eller om en jättelik meteor slår ned. Eller om Jimmie Åkesson blir vår nästa stadsminister. Liksom vi inte kan veta vad nästa riktigt stora teknologiska eller filosofiska landvinning kommer att bli.
Vi kan inte veta det. Vi kommer aldrig att veta det. Ändå kommer vi i efterhand att mena att det var logiskt – vi borde ha förutsett att Portugal vann EM, att Trump skulle bli Republikanernas presidentkandidat och att sommarvädret skulle bli soligt och varmt, och kallt och regnigt.
Allra tydligast är det inom ekonomin. Gång på gång inträffar oväntade svängningar som ekonomer i efterhand berättar varför det var logiskt att det hände.

Taleb menar att målsättningen inte skall vara att förutsäga svarta svanar utan i stället bygga strukturer som är robusta mot negativa svarta svanar och som är flexibla att utnyttja positiva.
Dessutom skall vi utveckla strategier för att ”avoid being the turkey … to turn the Black Swans white” med Talebs egna ord.

/David Armini

 

Rätt svar

Den här gåtan eller matteproblemet har snurrat några varv på Facebook och andra ställen. Senaste tråden som svischade förbi hade 2 miljoner kommentarer.

aMGYYoA_700b

Plustecknet kan uppenbarligen inte uppfattas så som vi brukar tolka det och frågan är då hur fritt man skall tolka problemet. Mitt svar blev 96 – jag tänkte på siffrorna i till vänster om likamedtecknet som indata till en funktion som producerade resultatet till höger om likamedtecknet. De tre inledande raderna är därför:
( 1, 4) = 5
( 2, 5) = 12              (System A)
( 3, 6) = 21

Den snabba ökningen av resultatet när indata ökar, gör en gissning att indata skall multipliceras rimlig. 1 * 4 är 1 mindre än 5, 2 * 5 är 2 mindre än 12. Ja, någonstans där är det väl rimligt att tänka sig att formeln är:
f (x, y) = x (y + 1) = x * y + x

Den fjärde raden är därför ( 8, 11) = 96.

Det roliga är nu att det finns många som svarar 40 och många som svarar 96. (Algoritmen för att få svaret 40 är: x + y + svaret på föregående rad.)

Det väcker förstås många frågor! Är 40 eller 96 rätt svar? Finns fler kandidater till rätt svar? Om det finns flera kandidater till rätt svar, finns det någon urvalsmetod som formalisera kan välja det enklaste eller till och med bästa svaret?

Problemet är förstås att systemet är underbestämt: Systemet A har många lösningar. Bara för att ta en ur högen:
g (x, y) = x (x + 3) + y – 3

Sista raden blir då… Håll i dig… 96.
Ändå är inte funktionen f  lika med funktionen g. Anledningen att detta inträffar är att i formuleringen av talet så finns ett enkelt samband med x och y:
y = x + 3

Sätt in det i både f och g så blir de likadana:
f (x, y) = f (x, x + 3) = x * (x + 3) + x =
       = x * x + 3 x
g (x, y) = g (x, x + 3) = x (x + 3) + x + 3 – 3 =
       = x * x + 3 x

Systemet A kan alltså enklare formuleras som:
( 1 ) = 5
( 2 ) = 12              (System B)
( 3 ) = 21

Men då är det väl än mer uppenbart att med så lite information kan man välja lite vilken lösning vad vill? Ansätt till exempel med en tredjegradsekvation och vi har direkt ett oändligt antal lösningar, till exempel:
h ( x ) = – x * x * x / 6 + 2 x * x + 13 x / 6 + 1

h ( 8 ) blir i det här fallet 61.

Drar man relativismen till sin extrem är det lockande att säga ”Svaret blir ‘gul’ – för det tycker jag är det bästa svaret”.

Det blir som i Liftarens guide till galaxen av Douglas Adams:
Svaret på frågan om Livet, universum och allting?
42.
Ja, men vad är frågan då?

Om frågan är ofullständigt formulerad, så kan svaret bli vad som helst. Matematik ger exakta svar, men bara på exakta frågor.

/David Armini

Jag tror inte på den fria viljan

…men jag måste leva som om jag trodde på den.

Citatet är inte mitt eget, det var min salig farfar som sa det till mig någon gång på 1990-talet. Nu skall en komma ihåg att min farfar var en rackare till att säga saker för att få igång en diskussion. Det hände ofta att han tog på sig åsikter som var i direkt motsägelse till vad han sagt i andra diskussioner, eller som verkade motsägelsefulla till hans personlighet.

Nu tror jag på den fria viljan – jag behöver bara gå till närmaste Ica och förvirrat bli stående 10 minuter i gången med 200 pastasorter för att få en stark känsla av att jag har en fri vilja. Alldeles för mycket fri vilja. Nu är det förstås inte ett bevis: Jag skulle kunna vara förutbestämd att uppleva det som att jag har ett val och att stå där och vela mellan bronsvalsad tagliatelle för 39:90 kr/kg, ekologiska penne för 44:90 kr/kg, Kungsörnens fiberberikade spaghetti för 29:90 kr/kg och 197 andra sorter. Men bevis eller inte bevis, så räcker det för att ge en upplevelse av att ha ett fritt val.

Trots dessa invändningar finner jag fortfarande tanken intressant: Även om vi vore predestinerade av signalsubstanser, gravitationsvågor, kvarkar och allt annat som vi vet, och ännu inte vet, bestämmer i universum, så måste vi ändå tänka på oss själva som om vi hade en fri vilja.
Även om vi saknar fri vilja, behöver vi ge oss själva erkännandet att vi har det. Om inte annat skulle vi inte klara att leva om vi trodde oss om att vara förprogrammerade köttrobotar.

Det finns situationer som påminner om ovanstående tanke om den fria viljan.

Demokrati: Det är långt ifrån ett perfekt system, men vi måste förlita oss på att det är det bästa statsskicket hittills i historien. (Däremot får man inte glömma ”hittills”. Och nej, sms-röstning kommer sannolikt inte att väsentligen utveckla demokratin.)

Våld löser ingent: Det finns nog situationer där våld måste användas. Skulle jag med våld försöka försvara mitt barn om det hotades? Självklart.
Men jag tror på att ställa in sig på att våld aldrig skall behöva användas. Rätten att bruka nödvärn innebär inte fler poliser, mer övervakning eller att bära vapen.

Obegränsad yttrandefrihet: Självklart skall man få säga precis vad som helst. Och självklart skall man tillämpa hänsyn och respekt när man säger något.
Men varför kan man inte lagstifta om ”tillämpa hänsyn och respekt”?
Jo, det kan man. Men då missar vi målet. Vi kan reglera och styra och bestämma och till del är det bra: Det blir ett budskap – ungefär som jag säger till mig själv att ”jag har en fri vilja”, även om jag inte är 100 % säker så lever jag som om jag har en fri vilja. Liknande sänder samhället ett budskap med ”det är förbjudet att kränka andra”.
Men skillnaden ligger långsiktigt i om vi lever som om vi har en fri vilja, och om vi lever som om alla har ömsesidig hänsyn och respekt för varandra.

/David Armini

Energisingulariteten: Människa vs maskin

Det talas om singulariteter – ett fascinerande begrepp som börjat används något pseudovetenskapligt. Matematiskt avser man lite förenklat att något ballar ur. Som en funktion som inte är definierad i en viss punkt eller där den hastigt sticker iväg mot oändligheten. Funktionen 1 / x är exempelvis singulär i punkten x. Samtidigt har det ifrågasatts om det verkligen kan finnas singulariteter i verkligheten – en singularitet är ju på något sätt en omöjligt och allt i naturen är ju uppenbarligen möjligt.

Den största av alla singulariteter är förstås universums tillblivelse. För det finns omöjligen något sätt att greppa att allting uppstod ur ingenting. Eller tanken att svaret på vad som fanns före Big Bang kan vara ”Ingenting”. För eftersom hela universum var samlat i en punkt så hade den punkten oändlig massa, vilket i praktiken innebar att tiden stod stilla. Åtminstone jag får svår huvudvärk så fort jag ens försöker tänka på det.

I medierna har det senaste tiden rapporterats mycket om att artificiell intelligens har tagit ett stort steg på väg mot den teknologiska singulariteten när maskiner kan sägas vara smartare än människor. Google-ägda Deepmind AlphaGo har nämligen som första maskin besegrat världens bästa Go-spelare. Go sägs vara en googol (10 ­000 000 ­000 ­000 ­000 ­000 ­000 ­000 ­000 ­000 ­000 ­000 ­000 ­000 ­000 ­000 ­000 ­000 ­000 ­000 ­000 ­000 ­000 ­000 ­000 ­000 ­000 ­000 ­000 ­000 ­000 ­000 000) gånger mer komplext än schack och det finns fler möjliga positioner i Go än det finns atomer i universum. Det intressant är att Go är så komplext att det inte går att räkna ut ”det bästa draget”, hur avancerad dator man än bygger. Man måste uppnå kvaliteter som liknar intuition och kreativitet.

För att hänga på tåget introducerar jag en (pseudovetenskaplig) singularitet till: Den när det kostar mindre energi att låta en maskin utföra arbetet, jämfört med att utföra det manuellt.

Gräsklipparsäsongen närmar sig och det är då jag brukar tänka på det. Självgott traskar jag runt med handjagaren och tänker på hur bra jag är jämfört med med grannarna som låter bensintörstande, bullrande och stinkande monster köra omkring. Men dagens gräsklippare utnyttjar förmodligen energin betydligt bättre än de som fanns för exempelvis 20 år sedan. Samtidigt är det förstås inte gratis energi att jag klipper gräset med en manuell klippare: Jag kommer att behöva äta och dricka mer, och kommer att producera mer avfall i form av fisar och bajs. Maten skall transporteras och förvaras kyld under långa perioder, tallriken och glaset som jag använde skall diskas, och biprodukter som skal eller matrester skall tas om hand.

Jag känner en projektledare i vindkraftsindustrin och han säger att man inte får inbilla sig att det finns någon energi som är miljömässigt gratis: Vattenkraft, vindkraft, kärnkraft, kolkraft – alla former att utvinna energi kommer med ett pris i form av negativ påverkan på miljön. Självklart innebär även ”människokraft” det.

Frågan är bara om, och i så fall när, det faktiskt kostar mer av jordens resurser att klippa gräset manuellt, i stället för att låta en maskin göra det. Eller när det miljömässigt bästa transportmedlet inte längre är att promenera.

Om det en dag är bättre för miljön att ta bilen än att gå. Jag tycker den tanken svindlar.

Jag vill kalla den händelsen för en singularitet: När det är mer negativt för miljön att människan utföra något manuellt kommer det att innebär ett stort identitetsskifte för mänskligheten. Vi kommer att behöva omdefiniera vår roll som varelse på planeten. Kanske leder det till mindervärdeskomplex och avundsjuka mot maskiner som är på väg att bli bättre på allt. Kanske tvingas vi bli mer ödmjuka inför effekten vi har på vår omgivning och miljö.

Eller så blir det som i Wall-E: Vi får vi nöja oss med ett liv som överviktiga skumbananer på svävarbäddar.

/David Armini

Halva jorden

Pulitzer-vinnare Edward O. Wilson har kommit med en ny bok Half-Earth, Our Planet’s Fight for Life.

Varje år utrotas ett okänt antal arter från jorden, framför allt till följd av människan förstör de naturliga habitaten, flyttar invasiva arter, jakt, befolkningstillväxt och miljöförstörelse. Av många hot mot människan är minskad biologisk mångfald förmodligen ett av de allvarligaste. Desto större monokulturer, desto större blir sårbarheten mot exempelvis ett elakt virus. Varje art sitter dessutom med en skatt av information som potentiellt kan bota sjukdomar, flyga oss ut i rymden eller göra oss lyckligare. Att utrota en art, är som att slå sönder servrar som lagrar några tusen år av forskningsresultat.

Edward O. Wilsons radikala lösning är att reservera halva jordens landyta till naturreservat. Där skall arter få frodas ostörda av mänsklig påverkan. Jordens sårbarhet minskar och vi sparar informationen som kan förbättra våra liv eller till och med rädda oss.

/David Armini

Självkörande bilar

Någon gång på tidigt 1990-tal fantiserade jag om självkörande bilar: Jag tänkte mig bland annat att man skulle använda något slags spårämne eller magnetiska spår i färgen till väglinjerna. På så sätt skulle bilen enkelt hålla sig på vägen och med förprogrammerade kartor skulle den också kunna navigera autonomt. En radar eller kamera med bildanalys skulle hålla avstånd till bilar framför, trafikljus och vägskyltar skulle ha radiosändare som skulle berätta för bilen om regler och var bilen befann sig. I längden skulle bilar kunna kommunicera med varandra över radio. På motorvägar tänkte jag mig att bilarna bildade tåg, där de trådlöst låstes i varandra på optimalt avstånd för både säkerhet, miljö, vindmotstånd och hastighet.

Ungdomligt naivt kanske, men nu kommer tekniken. Det har nog inte undgått någon att exempelvis Google har kommit långt med bilar som kör på egen hand. Men även Volvo har självkörande bilar som bland annat rullar här i Göteborg. En person sitter alltid med – mest för att inte skrämma medtrafikanter.

Fördelarna är enorma: Plötsligt är visionen om noll döda i trafiken realistisk. Resan kan optimeras för maximalt utnyttjande av bränsle. Bilen kan parkera sig själv efter att ha släppt av dig vid köpcentret och kommer sedan och hämtar upp dig när du är klar. Resan kan utnyttjas till jobb eller en tupplur. Samåkning kan ordnas helt automatiskt – om du vill – inklusive betalning. Man kan till och med låta bilar köra snabbare när omständigheterna tillåter och på sikt kan vägarna göras smalare och mer utrymme lämnas till cyklister och fotgängare.

Säkerheten förbättras drastiskt: En dator blir aldrig trött eller somnar över ratten. Den låter sig inte distraheras av bråkig ungar i baksätet, eller att mobilen plingar till. Datorn kan ha perfekt koll på allt som händer i trafiken, inklusive att en bil framför varnar för en katt som verkar vara på väg ut på vägen, fast den är skymd från ditt fordon fortfarande.

Givetvis kommer det att komma bakslag. Första plåtskadan för en Google-bil blev en världsnyhet. Dödsolyckor kommer förstås att inträffa – frågan är bara när och hur stort bakslag det kommer att innebära. Samtidigt dör det runt 100 personer om dagen i trafiken i USA i olyckor med mänskliga förare. Största frågan vad gäller säkerhet är snarare hur länge vi kommer att tillåtas köra bil. Så mycket säkrare är en dator som bilförare.

Det finns utmaningar. Givetvis återstår en del tekniskt, men svårare frågor gäller ansvar, hackade bilar, vissa beslut om liv och död, och en total omstöpning av kulturen kring att köra bil.

Ansvaret vid olyckor bör landa på tillverkaren av bilen eller mjukvaran – detta verkar också ske.

Att bilar hackas är redan en säkerhetsrisk och ju mer datoriserad världen, desto större blir den risken. Oundvikligt kommer det att bli en större och otäckare exponering för hackade robotar, drönare, bilar, kylskåp och robotdammsugare.

Men vad sker om bilen måste välja? En tvärbroms så räddas katten, men det blir en plåtskada för att bilen bakom inte hinner bromsa. Plåtskadorna kommer att kosta 40 000 kronor att reparera plus utebliven arbetstid för dig och passagerarna i bilen bakom. Är en katts liv värt det? Det riktigt otäcka är att datorn hinner räkna på detta.

Eller för att spetsa till det ännu mer: Två pulkaåkande barn susar ut på vägen. Valet står mellan att köra över dem eller att plöja in i närmaste lyktstolpe. Två barn eller du. Datorn får ta det beslutet.

Och så kommer hela kulturen kring bilkörande att ändras. Så mycket av bilåkandet handlar om identitet och image – i västvärlden är bilen en av de viktigaste markörerna att definiera vem du är. Kanske är självkörande bilar slutet för bilen. Motorstyrka kommer inte längre att spela någon roll, alla bilar kommer ändå att hålla exakt samma hastighet. Kanske tappar bilen sin lyster av social och kulturell status, och reduceras till att bara vara ett praktiskt transportmedel från punkt A till punkt B.

Men då blir det ännu mer praktiskt, bekvämt och billigt om det kan ske med ett allmänt transportmedel.

/David Armini