1) Så länge jag kan minnas har jag kritiserat det jag läst. Utvärderat, tolkat, analyserat. Idag ser jag tre sätt att läsa och kritisera; både personligen och generellt.
Det lättsamma: Det är roligt att läsa, det är roligt att tycka, det är roligt att dela med sig av detta tyckande, det är roligt att läsa andras tyckande och diskutera varandras tyckande. Utan tvekan tillhör jag ”påbyggarna”, en text evolverar och blir större än sig själv då den möter läsare, och saknar i realiteten en bortre gräns för den rymd ett genomtänkt verk kan spänna upp i tolkning och återdikt och diskussion. Mer genomtänkt ger mer diskussion. Mer diskussion ger mer värde både för verk och textkonsument. Resonemanget snuddar vid Stefan Collinis tredje tankefigur om att värdera diktning, den där det litterär verkets betydelse kan mätas med dess förmåga att balansera och hålla samman en maximal komplexitet. Jag byter dock gärna ”mätas” mot ”upplevas” och tillfogar att denna komplexitet inte är statisk: tid och omständigheter kan utveckla ett verk vidare och vi kan aldrig avgöra när det är uttömt.
Det politiska: ”All art is political” har många konstnärer och konstkritiker sagt, exempelvis Lin-Manuel Miranda apropå att skapa i trumpismens tidevarv. Kanske går det att skapa apolitisk konst, men åtminstone u.t. skulle automatiskt tolka apolitisk konst som tydligt politisk konst (genom att denna hypotetiskt apolitiska konst levererat en intressant kommentar om att konst inte behöver vara politiskt – alltså i högsta grad en politisk kommentar). Med reservationen att jag menar ”politiskt” i en bred definition av begreppet: självklart är exempelvis religiösa, etiska, historiska, etc, etc tolkningar alla politiska.
Det omstörtande: Sant kan detta möjligen föras till det föregående, men för mig är det bortom politik, då det innebär att transcendera begreppsapparaten. Med politisk konst avser jag konst som kritiserar ett befintligt system; med omstörtande konst menar jag konst som löser upp begrepp. Exempel för mig på en omstörtande fråga är vad kunskap är.
2) Att kritisera kräver egentligen ett teoretiskt fundament att stötta sig mot för att värderande utsagor inte ska bli lösryckt tyckande. Därför är det enklare att leverera en innehållsrelevant recension om en limerick eller en deckare då dessa är striktare styrda enligt definierade formler jämfört exempelvis en fri dikt.
På ett undflyende och åtminstone upplevt vis är likväl recensioner och teoretiserande kring fria dikt ändå av intresse och värde. Men varför? Tilltalas vi i själva verket av det som icke låter sig definieras?
Antagligen är det avsaknad av konsensusstyrd teori (som inom matematik) som leder till att diskussioner om litteraturkritik och -analys böljar. Vi leker genom de litterära epokerna hela havet stormar och uppnår i bästa fall något decennium av någorlunda konsensus om att det exempelvis finns (ganska) objektiva värden – eller inte – för att några år sedan vara (nästan) överens om att det bara finns subjektiva värden – eller inte.
Litteraturteoretiker förefaller vara ett tåligt och luttrat släkte: Inom ingen annan disciplin behöver man dels stå ut med att alla är experter (krav för att bli recensent: läs en bok, tyck något), dels att sanningsbegrepp ständigt flyttar sig (nästan som att den enda sanningen som – tillfälligt – finns är den som plötsligt och skarpt motsätter sig rådande konsensus). Vilket leder till min sista lösryckta tanke, som är min favorittanke och återkopplar till ”den omstörtande läsningen/kritiken” ovan:
3) Som skolad naturvetare lockas jag inte av en striktare formalisering av litteraturvetandet, och ser i själva verket ett större värde att låta metodiken inspirera så att säga åt andra hållet; att matematik (och fysik, medicin, biologi och varför inte politik och ekonomi) skulle dra lärdom av den eviga och multidimensionella tennismatch som pågår bland professionella (och amatörer) inom litteraturtyckeriet.
Adorno skriver att ”sanningen är det hela visar sig vid närmare betraktande vara detsamma som motsatsen” och jag hävdar envist att kunskap inte är något absolut, men att vi ständigt behandlar den som sådan. Visserligen lurar grynnor som ”alternativa fakta” och ”relativismträsket”, men litteraturvetenskap, litteraturkritiker, författare förefaller navigera dessa åtminstone tidvis – går det att överföra även till andra discipliner?
Fotnot: Alla personer på bilderna ovan är känd inom litteraturkritik. Någon som kan namnge mer än en? Och ”det där är ju ett meme!” räknas inte som korrekt svar.
Strax essän, men först några ord om bilden: Den är automatiskt genererad av ChatGPT efter att denna fått läsa essän som följer och det går ju inte att inte kommentera denna ljuvligt vidriga bild. Flaggstången genom huvudet, alla som håller upp händerna, ”svenkana”, korv i tacon, fallosen (?) upp till höger, den knepiga och lite läskiga figuren uppe till vänster, att en av flaggorna är på halv stång, cirka 80 % av personerna i förgrunden har manliga attribut, etc, etc.
Spaning: Visst har bildgenerering blivit sämre? Misstänker att det skett en medveten kvalitetsförsämring i gratisverktygen.
Försöka duger: ChatGPT vägrade generera en bild av en person som stod och eldade en viss helig bok på grillen framför ett rött hus med vita knutar. (Misstänker att även Instagram kan ha vissa synpunkter här, därav lite omskrivning …)
Löfte: Det kommer aldrig, eller åtminstone sällan, eller åtminstone inte utan metakommentar som ovanstående, att spammas med ai-bilder på detta konto.
Låt oss först konstatera att ”svensk” är ett väldigt osvenskt ord. För smaka på det:
”svensk”
”svenska”
Möjligen kan ”svenske” slinka ned som svenskt, och apropå det är ”svenskt” avsevärt mer svenskt än svensk, mer om det strax, men ”svensk” låter östligt? Åtminstone baltiskt om inte balkanskt; det skulle ligga perfekt i munnen som namnet på en bordurisk militärskurk i ett Tintin-äventyr: ”Överste Svensk”.
Men ”svenskt” då, kanske kan adverbet införlivas i Tidös[1] och Trägårdhs[2] arbete med en svensk kanon?
Adverb är något som jag som svensk – om jag nu med italienskt efternamn ska Tidö-inkluderas – känner igen mig i. Adverb är modererande till skillnad från den definitivt bestämmande kusinen adjektiv. Adjektiven sätter kompromisslöst substantiven på plats, medan adverben öppnar vägar – menhold your horses![3] – detta är väl min känsla och inte svenskhetens? Visserligen känns det bekant från svenska tidningars insändarspalter att detaljerat bry sig om andras svenska, men något säger mig att det är ett mänskligt, ej specifikt svenskt, fenomen.
Hur ska jag någonsin lyckas urskilja vad som är jag och vad som är svenskhet?
Från ett vänsterliberalt akademiskt och medelklassigt wokeperspektiv – där jag solitt befinner mig – är ”svenskhet” lika ointressant som enkel att slå sönder varje försök att definiera den, men eftersom jag är (svenskt?) generös är här ett förslag till kanonisterna om det nu ska definieras en svenskhetens kanon. För jag förstår att adverben inte förslår långt och att adjektiven passar bättre, där ”svenskare” skapar lämpligt godtyckliga definitionsinhägnader. Tidö förstår förstås att de gör sig löjliga om de kallar taco och pizza för svenska rätter, och då blir det ju en balansgång med all matlagning, annars skulle ju exempelvis en vänsterbliven som u.t. kunna trolla med högertrollen. Men si. Om kanonen komparerar aspirerande svenskar, mat, musik och solnedgångar löser vi det:
Kåldolmar (importerat från Turkiet 1709) är svenskare än matjesill (importerat från Nederländerna 1905) är svenskare än pizza (importerat från Italien 1947) är svenskare än taco (importerat från Mexico 1991).
Likadant är kronprinsessan svenskare än kungen, hon kan ju hänvisa till en längre svensk linje än sin pappa: Bägge har en anfader som importerades från Frankrike 1810, men för henne är detta 167 år före hon föddes, medan det bara är 136 år innan kungen föddes – men attans! – hennes morsa är ju importerad från Tyskland 1976.
”You always know the swede in a project”. Jag arbetade under några år med programmerare i Kerala. Dessa verkade över hela världen; med tyskar, japaner, ryssar, kineser, mexikanare, ukrainare, israeler. ”A swede is softspoken. Diplomatic. Tolerant. Moderates discussions.” Kanske sa min indiske kollega så om alla nationaliteter, medan jag onekligen chockerades i vissa kulturkrockar med dem: Kerala kan vara ett av de mest progressiva styren i världen, där det marxistiska Indian Communist Party oftast leder den lokala regeringen, men radikalitet vad gäller exempelvis socialism och jämställdhet samsas oblygt med arrangerade äktenskap, liksom pacifism lika paradoxalt umgås med en önskan om stark militär och kärnvapen.
Ännu mer borde jag dragit öronen åt mig när dessa indier även hyllade det svenska köket, trots att de knappast smakat eller ens hört talas om rotmos, bruna bönor, ärtsoppa, stekt sill, blodpudding, kroppkakor.
Men nu är väl svenska matvanor inte särskilt svenska?
För handen upp hen som idag, igår, senaste veckan, senaste månaden, ja åtminstone senaste året – ätit en enda av dessa husmansrätter från den svenska matkanonen.
Här är mer bekanta svenska rätter: Fredagstacos, mammasushi, hamburgertallrik, falafellrulle. Eller allt som samsas med postfixet pizza: nyårsdag, hämt, kebab, hawaii och även om det inte är ett postfix måste vi ju nämna vegetarisk med kebabsås! Vilken underbart – å så bra adverbet gjorde sitt moderingsarbete här – svensk uppfinning. Väl i klass med möbler i platta paket.
Kebabpizza förresten. Jag vet inte om det är mod eller hybris att appropriera två länders matkultur och hybridisera – eller om man vill säga det riktigt svenskt: fusea – dem. Det där hittar man på närmaste 7Eleven, där en svensk mattradition fortsätter att leva hälsosamt, men gärna i just fuseade varianter: Nu talar vi förstås om semlan![6] Här agerar det svenska åter postfix tillsammans med österriska wiener, mexikanska taco, hawaiianska poké, franska croiss – nämen vänta nu – det var ju precis detta programmerarna i Kerala talade om. Inte var det kalops, pölsa och pitepalt de tänkte som svensk mat, nej, när de jobbade i Sverige var det svenska att all världens mat samsades inom något kvarter från kontoret.
Identitetsflexibilitet som identitet?
Den längsta natten –
är vettets boning
Den korta versen –
är vaktens gryning
Men nationen –
är ej –
svenskens läning
Jag ser mänskligheten som chanslös i tidsperspektivet några decennier till något sekel. För lite kommer att göras för sent – dessutom kommer det som görs i stor utsträckning vara fel åtgärder (se miljöbil[7] eller klimatvänligare politik[8]).
Ljuspunkter finns och en sådan är långsiktighet. I Predikaren 9:11 heter det ”Nej, alltsammans händer av en slump, genom att man råkar vara på rätt plats vid rätt tid.” Översättningen, tolkningen är som ofta med Bibeln böjbar, flexibel, (svenskt?) diskuterbar och med bara lite justering skulle utsagan kunna röra vid evolutionsekologi eller till och med fundamental kreationism – och då inte amerikanskt högerevangelikal fundamentalistisk kreationism som bygger nöjesparker där man kan besöka arken inklusive dinosaurier.[9]
Nej, fundamental – grundläggande – kreationism om livets uppkomst.
För vad behövs för livets uppkomst?
Tid och kaos.
Givet tid och kaos kommer liv att hända.
När och var går ej att spå, liksom vad ”liv” är, eller om vår uppfattning om liv är för smal.
Är liv samma som kaos?
Liv kommer fortsätta hända och här ser jag det som en självklarhet på axiomatisk nivå att liv (i bred bemärkelse) samexisterar med diversitet, pluralism, inklusion. Tidö-regeringar och kanonutredningar kan kortsiktigt flörta med definition och bevarande av svenskhet, eller med isolationism, individualism och nationalism, men långsiktigt kommer tiden att kaosifiera sådant trams.
”Life will find en annan way”[10] – se där ett lagomt(!) svengelskt uttryck för kanonister att grunna på.
[6] Semmelimporten till Sverige är ej belagd, men vi talar om 1500-tal och intåg från det kristna Europa med fastlagen. Etymologin är latinska ”simila” som betyder fint vetemjöl. … och aldrig får något vara sådär riktigt äkta supersvenskt att vi var först med det i stenåldersgrottorna *suckar nostalgiskt*
[7] Här är en bra definition av miljöbil: ”den produceras, används, underhålls samt end-of-life-hanteras utan någon påverkan på miljön”. Anmärkningsvärt, nästan sensationellt, är det inte denna definition som brukar användas.
I teorin är det ett briljant grepp: Placera romanens unga huvudkaraktär i en miljö där hen befinner sig i strukturellt underläge som av ras/religiös/etnisk minoritet, fattig nykomling i ett välbärgat hem, eller homosexuell man bland homofober. För extra autencitet ska gränsen mellan huvudkaraktär och författare vara oklar. Krydda slutligen med att fokalisatorn besitter överlägsna intellektuella och analytiska förmågor, så borde det borga för skarpa inifrånanalyser av förtryckande strukturer.
Eller?
Lucy av Jamaica Kincaid är således en autofiktiv bildungsroman skriven 1990. Romanen slår ned just när unga Lucy anländer från Västindien till USAs östkust för att arbeta som au-pair i en amerikansk förmögen men upplyst överklass av snittet ”think left, live right”. I Lucys bakgrund finns en komplex relation till hennes mor, en äldre far med flera tidigare barn och fruar, samtidigt som hon utvecklar en ny komplex relation till Mariah, mamma och maka i familjen. Inte oväntat uppkommer/avtäcks inför Lucys ögon snart sprickor i den perfekta familjefasaden.
Romanen blandar många aspekter av Lucys upplevelse och utnyttjar nykomlingens fräscha perspektiv att både förundras och förfasas, tidigt blir det stora kontraster mellan hennes ibland nästa naiva iaktagelser å ena sidan och rakbladsvassa analyser av annat.
Läsaren får därför följa Lucy nära när hon mångdimensionellt kulturkrockar från perspektiv som ras, minoritet, kvinna, postkolonial person – och inte minst i sig själv och de egna och andras relationer. Kincaid öser sålunda ur ett rikt register av teman när hon komponerar denna öppet arga text, där Lucy i romanens realtid förtjänstfullt både behandlar och dekonstruerar stora teman kring strukturella ojämlikheter i hem och samhälle, postkolonialism, och att äga sitt liv i konkreta exempel som sexualitet och karriärval.
Kincaid behandlar detta med stor intellektuell skärpa genom sitt språkrör Lucy; emellanåt är det som att leva inne i en essä, vilket för tillbaka till det inledande påståendet att upplägget borgar för skarpa analyser av förtryckande strukturer. För så är tveklöst fallet, liksom i en rad andra romaner med liknande formel. Min första bekantskap med en brådmoget intellektuell tillika autofiktiv romankaraktär var Romanen omOlof av Johnsson, och på senare år har jag haft liknande upplevelser med Eddy Bellegueule av Louis, Shuggie Bain av Stuart samt Hvis der skulle komme et menneske forbi av Korsgaard. Även Min kamp av Knausgård ligger nära formeln som i teorin är smart: att analysera en problematisk miljö i ett inifrånperspektiv men med tillgång till den högutbildades verktyg.
Men i Lucy liksom de andra verken blir det en barriär mellan mig och romanernas respektive huvudkaraktärer då de godtyckligt antingen är blåögt naiva, eller talar med en vitter persons röst och iakttagande språk. Känslan i läsningen är att skildringen skrivits i ett analyserande efterhandsperspektiv och därmed går den omslutande romanupplevelsen förlorad. Skildringen är intressant, men det är svårt att knyta an till romanernas huvudkaraktärer då de känns smart konstruerade för att ikläda författarens agenda, snarare än att vara levande personer. I sig gestaltar detta författarens problem att fiktion behöver vara mer trovärdig än verkligheten, för jag betvivlar inte i sak någon av nämnda autofiktiva karaktärer, men upplägget leder till en distans mellan läsare och text.
Kincaids Lucy besitter förlåtande fördelar jämfört med de ovan nämnda, inte minst genom att samtliga skildrar en vit man när det rent kvantitativt är sällsyntare med en kvinna som framhåller sina företräden. Intressant samspelar även Lucy intertextuellt med Austens och än mer Brontë-systrarnas verk. Jag tycker mig känna igen den irriterat analyserande blicken från exempelvis Stolthet och fördom – vilket lyfter Lucy jämfört med nämnda killskildringar. Sedan vet jag inte vilka växlar det finns att dra på de stora men ytliga likheter som finns mellan Kincaids Lucy och hennes namne och tillika au-pair i en av Charlotte Brontës romaner, men visst roar sådant alltid en läsare som är (eller snarare vill framstå som) beläst.
Översättningen av Lena Fagerlund bidrar till att jag inte får fäste i boken som immersiv upplevelse: Har man i sin läsning väl börjat störa sig på detaljer i språk, ordval och språk är det ofta svårt att häva sig ur detta. I den svenska upplagan upplever jag en avsikt hos Fagerlund att skriva lättsamt slängig dialog, exempelvis ”You have never seen spring, have you?” blir i svenska upplagan ”Du har väl egentligen aldrig upplevt våren, va?” Å andra sidan är det ofta ett lätt byråkratiskt språk med ord som ”dylikt” och ”dylika” och ibland innehåller svenska meningar dubbelt så många ord som originalet. Emellanåt blir det småordsplottrigt, med en överanvändning av ord som ”ganska”, ”börjar”, ”väldigt”, ”enormt”, ”egentligen”, ”särskilt”. Somliga översättningsval har jag rent ut svårt att förstå, som varför romanens första ord, första kapitlets titel ”Poor Visitor”, har blivit ”Stackars Lilla gästen”. Var i fagerlund (sorry …) kommer denna diminiuering från?
Till slut är jag snobbig nog att läsa om boken på engelska.
För att sammanfatta: Läsvärda och trovärdiga analyser av en mängd teman, men tänk gestaltad essä och så är rekommendationen att läsa den på originalspråk.
Han sätter sig till rätta, i dag har han valt Göteborgs stadsbibliotek. Boken han lägger framför sig är en gammal essäantologi sammanställd av Arne Melberg.
Varför valde han den tänker han. En plötslig lust för essäer? Omslaget? För Arne Melberg?
Vem nu Arne Melberg är.
Han lutar sig tillbaka i stolen, ser sig om i Stadsbiblioteket. Det är tyst, inte bibliotekstyst, utan äkta tyst. Man känner inte den verkliga tystnaden förrän man upplevt den; fram till dess tror man att tystnad finns här och var, men när man väl utsätts för den, finns inget annat än att längta till småprat, skrapande stolar, ett barn som gråter, spårvagnar som slamrar utanför de stora fönstren. Andra människor som andas.
Boken får falla upp. Det första ordet han fäster ögonen vid är ”Pompeji” i en essä av Walter Benjamin. Han kan börja läsa där, mitt i, låta ödet och impulser styra läsningen.
Eller vara duktig och börja från början, läsa varje ord. Han bläddrar till första sidan; förordet börjar med ”I”. ”I”; det är ett av få svenska ord på en enda bokstav. ”I”, ”å”, ”ö”. Han funderar på om det finns fler, tar upp telefonen, den är fulladdad. Wifi på stadsbiblioteket slutade fungera för kanske två månader sedan, det minns han för det var samma morgon som han hörde höstens första trädlärka sträcka söderut när han gick till biblioteket. Men han har täckning fortfarande – hur många dagar till har han täckning, tänker han – och slår upp ”vilka ord finns det på svenska på en bokstav”. Llm:erna svarar som vanligt inte, men de största sökmotorerna fungerar fortfarande. Hur många år, veckor, dagar, timmar till fungerar Google, tänker han, stänger av telefonen och lägger ned den utan läsa vad han fick för svar.
Första ordet i inledningen är ”1961”, första ordet i den första essän, av Michel de Montaigne, är ”Låt”. Han läser det enda ordet flera gånger, ”Låt”, utan att fortsätta med resten av meningen. Det lär knappast vara substantivet tänker han, när började man använda det? Det känns som ett modernt ord, Bellman pratade väl knappast om sina ”låtar”. Fast det kanske bara är modernt i hans perspektiv, hade det funnits några ungdomar kvar hade de kanske tyckt ordet var omodernt.
Hans perspektiv … som om det fanns andra perspektiv.
Han läser resten av Montaignes första mening, sedan hela stycket, sedan hela sidan, sedan får han dåligt samvete att han inte läste bokens inledning, läser halva inledningen, får dåligt samvete att han inte läste förordet, tar med sig boken till toaletten och läser förordet medan sitter där.
Med dörren öppen. På Stadsbiblioteket.
Det får honom fortfarande att fnissa.
Tack och lov fungerar toaletter och kranvatten fortfarande, men han spolar alltid toaletten innan han använder den för att kontrollera; det kan ju bara vara en tidsfråga innan vatten slutar komma. El fungerar sämst, och han ser inget mönster var det fungerar eller inte. Mobiltäckning har han märkligt nog konstant och många av de stora tjänsterna fungerar utmärkt, som sökmotorer, medier, lexikon. Antagligen sitter de på servrar med automatiserad elförsörjning från vind eller sol. Förmodligen kommer de fungera långt efter att han slutat läsa.
Stadsbiblioteket har inte automatiserad elförsörjning och det är kallare ute än inne. Det är en av många saker han inte kände till; hur snabbt det blir kallt inomhus när det inte finns värme.
När han åter satt sig tillrätta vid ett av de tomma borden ut mot Avenyn tar han sig igenom förordet, inledningen, introduktionen av Montaigne och läser sedan ordet ”Låt” i Montaignes essä två gånger till, sedan tre, fyra. Tio.
Varje gång han ser på ordet kan han inte släppa tanken att han kan – att han kommer – vara den sista som läser just detta ord någonsin.
Han reser sig och slösar två timmar på att leta efter Montaigne på originalspråk, men går vilse i katalogsystemet. Det närmaste han kommer är en engelsk upplaga från 2009. ”Låt oss bortse från det eviga jämförandet mellan ett tillbakadraget liv och ett aktivt” är på engelska ”Let us leave aside those long comparisons between the solitary life and the active one”.
Det känns som att han dragit ett tarotkort eller läst sitt horoskop i en veckotidning; att orden är skrivna just till honom. Kanske har en bra essä och ett veckotidningshoroskop det gemensamt? Att de förmedlar ett träffande tilltal till läsaren.
Han lutar sig tillbaka från boken och funderar på om han lever tillbakadraget. Kan man leva tillbakadraget när man inte har ett val? Han lever definitivt ”a solitary life”, fast igen, om inget alternativ finns? Jo, en skeppsbruten på en öde ö lever ”a solitary life” men knappast ett tillbakadraget.
Vad hade Montaigne sagt?
Vad hade någon sagt om det funnits en ”någon” att diskutera med?
Varför ställer han frågor, när det aldrig kommer att bli några svar?
Han låter bli att svara sig själv och tänker i stället på om han ska fortsätta läsa Montaignes hela bok, på engelska, i stället för den svenska essäsamlingen.
Fast om han systematiskt läser antologier så sprids mänsklighetens sista akt av läsning bland många författare.
Det borde väl vara bättre, då får många en sista läsande smekning, i stället för att några får en lång läskram.
Men om det är tråkig läsning, om den inte intresserar honom … borde han bara läsa böcker som han älskar. Borde man inte alltid läsa böcker man älskar.
Nej, för man vet inte vilken bok man kommer att älska. Och en oälskad bok kan alltid utveckla och visa andra perspektiv. Varför han nu ska utvecklas eller hitta andra perspektiv.
Han suckar. Orden är torftiga, lika torftiga som hans verklighet: Detta kände han inte heller till, att verklighetens dystopi är så mycket långtråkigare än fiktionernas.
Han låter böckerna ligga, reser sig och tar en promenad bland bokhyllorna. Går till poesi på engelska. Deckare på svenska. Lexikon. Kommer till dagstidningarna vid kaféet, men vänder, han vill inte se vad som stod i de sista tidningarna.
Borde han leta upp den nyaste boken, eller den äldsta, som finns på biblioteket. Kanske den minst utlånade? Den som det var längst sedan den blev utlånad.
Han är hungrig, så han går ned och ut, andas in höstluften, tar den korta promenaden till Domus Avenyn där han sedan länge brutit upp dörrarna, försöker andas så lite som möjligt i stanken – här slutade elen att fungera för mer än ett år sedan – och letar sig fram till hyllorna med nötpåsar med hjälp av lampan på mobilen. På vägen tar han en påse spaghetti och en burk tomatsås, den lyxiga lägenheten han bosatt sig i mitt på Vasagatan har gasolspis och han har tagit långpromenader till bensinmackar för gasoltuber.
På måfå väljer han en påse nötter när ljuskäglan snuddar vid ett ställ med böcker.
Camilla Läckberg. Margit Sandemo. Jojo Moyes.
Han läste Moyes första när den kom ut, men sedan inget mer av henne, och inget av de andra författarna. Han fingrar på ”Demonernas fjäll” av Sandemo. Vill han hellre läsa den än Montaigne och Melberg?
Det blir klumpigt att bära både böcker och pasta och tomatsås och nötter uppför trappan, så han ställer förpackningen med spaghetti och burken med pastasås mitt i den stillastående rulltrappan, sedan lägger han böckerna han valde högst upp i trappan för han kommer ju inte läsa dem, och går tillbaka till biblioteket endast med påsen med nötter.
Som alla nötblandningar innehåller den mest jordnötter, men har namn efter en mer exklusiv nöt. Pliktskyldigt äter han nötterna i den ordning han plockar upp dem ur påsen, innan han kommer på sig själv och pillar ut macadamianötterna och slänger de andra på gatan.
Nu är han ju ensamt ansvarig att duvorna och gråsparvarna får något att äta.
Precis som han är ensamt ansvarig att böckerna får någon som läser dem.
När han sätter sig med Melbergs antologi och de sista nötterna, bestämmer han sig.
I morgon ska han skriva.
I morgon ska han inte vara den sista läsaren, i morgon ska han vara den sista författaren.
Den som skriver ord som aldrig ska läsas.
Åtminstone kommer han inte att vara ensam då.
För så länge det funnits författare, har det funnits författare som ingen läst.
Till för tre år sedan förhöll jag mig reserverat till noveller.
”Jag gillar absolut noveller”, sa jag.
… fast det enda som gäller är ju romaner, tänkte jag.
Så läste jag Kärlek vänskap hat av Alice Munro och läsandet blev ett annat. Jag visste det förstås innan, men kanske var det första gången jag förstod det: Varje av novellerna var ett litterärt verk, med rika karaktärer, en glimt av en annan värld, insikter. Allt som finns i en god fullängdsroman – med den enda skillnaden att det var färre ord.
Jo, en skillnad till, för textens anatomi framträdde så tydligt. Titta exempelvis på Munros första mening:
För många år sen, innan så många av de lokala järnvägslinjerna drogs in, kom en kvinna med hög fräknig panna och burrigt rött hår in på järnvägsstationen och förhörde sig om transport av möbler.
Meningen innehåller tid, plats, miljö, person, rörelse, en problemformulering. Är det så här enkelt att skriva? Problemet som nämns är inte ens stort, ändå blir man nyfiken varför hon ska möbler med järnvägen.
Från detta sätter Munro ihop berättelsen som legobitar. När hon placerat en fråga i läsarens medvetande, utnyttjar hon det till att lägga till detaljer och brodera vidare. Huvudperson fortsätter med andra ärenden, som att handla en klänning och ett hägrande giftermål nämns. Läsaren lägger nu samman pusslet av möbler, klänning, giftermål.
Men när nu möblerna fått en förklaring får läsaren nästa konflikt: ”Hon kände hur det hettade i ansiktet, för det hade faktiskt aldrig varit tal om giftermål” Finns det här giftermålet bara i hennes fantasi?
På det här sättet arbetar Munro genom novellen. En konflikt presenteras, förstärks, löses och nästa problem presenteras.
Rena rama Netflix?
För vi älskar att hata AI-algoritmer som skriver berättelser eller formelbaserade intrigkurvor. Samtidigt visar Munros konstruktioner hur effektivt det är. Min tes är att även uppburna författare ofta följer raka och enkla modeller för sitt skrivande.
Nedan ett förslag på verktygslåda för att skriva första meningen.
Tid och rum och personer
Förstås. Därför undviker man gärna en inledande replik, som låter läsaren associerar för fritt. En placering i tid och rum hjälper läsaren in världen som författaren vill att hen ska vara i.
Sally Rooneys Vackra värld, var är du:
En kvinna satt i en hotellbar och höll uppsikt över dörren.
Elena Ferrantes Min fantastiska väninna:
I morse ringde Rino, och jag trodde att han vill ha pengar igen så jag tog sats för att säga nej.
Rörelse
Berättande åker gärna snålskjuts på rörelser. Många romaner och noveller är resor och rörelser i sig, detsamma kan gagna redan första meningen.
Emelienne Malfattos Översten sover inte:
Översten anländer en kylig morgon och samma dag börjar det regna.
In media res, i händelsernas mitt
Liksom livet själv börjar nästan alla berättelser mitt i ett skeende. Till och med Bibelns “I begynnelsen skapade Gud himmel och jord.” kan man undra vad som fanns innan. Vanligt är också att berättelsen kastar ett ankare framåt i tiden: ”En dag skulle jag ångra …”
Ibland talar man om att kliva in så sent som möjligt och kliva av så tidigt som möjligt i ett skeende, vare sig det är ett kapitel, en novell eller en hel roman.
I alla exempel hittills finns tydliga men underförstådda trådar både framåt och bakåt.
Stegring
Det är vanligt att det i första meningen finns en stegring med successivt ökande dramatik.
Förstameningen i The Secret History är en sådan flerstegsraket:
The snow in the mountains was melting and Bunny had been dead for several weeks before we came to understand the gravity of our situation.
Eller Cecilia Davidsson:
När farmor var fyrtiotvå och gick ut i skogen för att plocka kantareller snubblade hon över en rot och blir liggande i en skreva.
I bägge fallen börjar det med miljö och personer men blir allt allvarligare.
Problem/chock
De flesta texter har med en problemformulering eller chockverkan tidigt, ofta i första meningen.
I Strindbergs Hemsöborna finns chocken i det absurda:
Han kom som ett yrväder en aprilafton och hade ett höganäskrus i en svångrem om halsen.
Hos Sara Stridsberg finns både stegring och chock: 1. Vi träffades 2. Vladimir fotograferade 3. äldre kvinnor! 4. som åt lunch!!
När vi träffades fotograferade Vladimir äldre kvinnor som åt lunch.
Inger Edelfeldt börjar oskyldigt:
Den guldlockig dockan med de runda himmelsblå ögonen och den gula tyllklänningen böjde sig över den brunhåriga docka, som låg naken och sträckte upp händerna.
Big pen energy
Ibland anar man ett självförtroende hos författaren: Hen vet att det är en bra historia. Här behövs ingen miljöbeskrivning eller stressad introduktion. Lita på mig, säger författaren, nu kommer det något riktigt bra.
Sara Stridsbergs Hunter i Huskvarna:
De flög till Agadir.
Herman Melvilles Moby Dick:
Call me Ishmael.
Lägg märke till att det trots de korta meningarna finns ingredienser av det som nämnts. I Stridsbergs fall har vi både tid (vi befinner oss i flygets tidsålder), miljö (i luften på väg till Agadir), och personer (ett ”de”).
Melvilles mening är dock barskrapad: En replik (vilket som nämnts är ovanligt), ingen miljö, ingen tid. Men det finns två personer: Den som yttrar repliken och en mottagare. Och så finns ett frågetecken: Varför inte ”My name is Ishmael”, varför ”Call me Ishmael”?
Det behöver inte vara så komplicerat
Kanske motsatsen till föregående, eller nära besläktat?
Matilda Voss Gustavssons Klubben:
Jag är på väg genom Dagens Nyheters redaktionslandskap för att hämta kaffe i en av de svarta automaterna när min telefon skälver till av en flash från New York Times.
Den meningen kommer inte att gå till den litterära historien men den gör sitt jobb.
Berätta hela historien
Ibland sägs det att en bra bok ska kunna återberättas med en enda mening. Inte sällan är första meningen denna beskrivning.
Franz Kafkas Förvandlingen:
När Gregor Samsa vaknade en morgon ur sina oroliga drömmar fann han sig liggande i sängen förvandlad till en jättelik insekt.
Visst är det nästan mikrofiktion på egna ben?
Tänk också på Donna Tartts The Secret History igen, eller varför inte Första Moseboken:
Saga Egmont plockar upp Röda siffror som ljudbok med nytt grafiskt material och text:
”Det är nu eller aldrig för Puddy. Kapitalet har sinat i stadig takt och nu måste han ta till alla medel för att rädda familjeföretaget.
Det är där Leif Ström, alias Jack, kommer in i bilden. Hans exklusiva fond, Stream Capital Invest, är ett säkert kort. En framgångssaga. Får Puddy in foten där är framtiden säkrad, för både sig själv och för dottern Amanda.
Utåt sett har Leif och Inga-Lill Ström allt. Han är den framgångsrike affärsmannen och hon den perfekta hemmafrun. Det enda hotet mot deras fläckfria image är familjens svarta får. Eric är yngsta barnet och faderns stora besvikelse. Kommer han någonsin lyckas leva upp till sin strikta pappas höga förväntningar? Och är hans medkännande mamma verkligen lycklig i sitt ensidiga äktenskap?
När ett mord sker ställs de två familjernas rykte och deras eviga strävan efter ekonomisk framgång på spel. Men för att nå dit man vill är inga metoder tabu … ”
