Vad händer när vi inte önskar oss något materiellt längre?

Julen närmar sig.

Vad önskar du dig? frågar barnen. Vad önskar du dig? frågar min fru. Vad önskar du dig? frågar jag barnen. Och min fru. Och mina föräldrar.

Fred på jorden? Att ni är friska. Att ni är lyckliga. Jo, och så önskar jag mig en ny kikare. För sådär 30 000 kronor. Fast det kan jag ju inte önska mig. Och min iPhone är inte ens sex månader gammal. Fast det kan jag ju inte heller önska mig av barnen. Eller någon annan.

En ful vas får det väl bli då. Som kan stå på en hylla i källaren och samla damm.

Jag försöker prata med barnen om att de kan ge mig vad som helst, En teckning. En chokladask. En ful vas. Har de tänkt på mig och slagit in en present så betyder det allt. Men de vill ge något som är speciellt, något som jag blir så där jätteglad över att få. Och det vill jag ge dem också.

Men vi har alla vad vi behöver. En tröja till blir man förstås glad för. Eller ett par strumpor går alltid åt. Eller några biocheckar.

Men magin är borta. Att önska sig något så hett att man inte kan tänka på något annat. Några gånger om året försöker vi återskapa känsla. Wohooo nu köper vi ett Playstation! Playstation 4. Att byta ut det gamla skruttiga Playstation 3 med. PS4 är så himla mycket bättre för man kan faktiskt… vad var det nu som var bättre med PS4? Jo, den har större hårddisk. Och är nog lite snabbare.
Eller behöver jag uppgradera till iPhone 6S? Den har faktiskt dubbelt så stort ramminne som den gamla 6:an. Och nu kan man ju lösa in den gamla telefonen. Så blir det billigare och så får någon fattig person i Indien en iPhone 6. Och Apple tjänar mer pengar.

Det fungerade länge. Jobba hårt så tjänar du ihop till en cykel. Då kan du ta med dig mer till marknaden att sälj, eller komma till grannbyn och få bättre betalt. Fortsätt så och om några år så kan du köpa en moped och få med ännu mer till staden ännu lite längre bort och få ännu lite mer betalat. Och sedan kan du köpa en bil. Ett hus. Två bilar. Ett större hus. iPhone. iPhone till alla i familjen.

När det gick så bra för våra föräldrar eller far- och morföräldrar att bli lyckliga genom att jobba hårt för att få det gott ställt, går vi i fällan att det samma gäller oss. Problemet är att vi inte längre kan få det bättre med mer eller bättre -modellen slutar att fungera någonstans mellan ”att kunna köpa en cykel” och ”att uppgradera till den senaste iPhone”.

Kanske är det positivt: Nästa steg i utvecklingen av människan – det materiella upphör att betyda något för oss, vi har det vi behöver och skaffar inget som vi inte verkligen behöver. Energin går inte åt till att kämpa efter statusprylar och vi kan sluta konsumera. Vi behöver bara ställa om siktet – från att bli lyckliga av en ny sak, till att bli lyckliga oavsett vilka saker vi har eller inte har.

Än en gång försöker jag säga till barnen att jag önskar mig bara att de blir lyckliga och så kanske en tröja vore något bra att köpa till pappa? Det blir jag jätteglad för, försöker jag säga med spelat äkta inlevelse, men barnen ser bara förvirrade ut.
Själv funderar jag på att köpa PS Vita till alla barnen. Då kan man sitta på toaletten och spela på PS4:t. Det vore väl cool? I åtminstone någon timme. Eller bara köpa skämtjulklappar till alla på Coolstuff. Eller bara presentkort på iTunes till alla.
Eller jag kanske borde rita teckningar till barnen?

/David Armini

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *