Samhälle – Sida 3 – David Armini

Paradigmskiftet från att överleva till att leva

När eftervärlden analyserar vår tid kommer man att prata om paradigmskiftet som skedde under slutet av 1900-talet och början av 2000-talet. Efterkrigsgenerationen var den sista svenska som kunde arbeta sig till en väsentligt bättre tillvaro – de som föddes på 1940- eller 1950-talen och arbetade hårt, kunde skörda en fantastiskt ökad levnadsstandard. TV, bil, tvättmaskin, charterresor, allmän sjukvård, allmän skola. En generation tog alla stegen framåt – generationerna innan fick fortfarande kämpa för sin överlevnad och generationerna efter har bara finputsat. Resan går till Borneo i stället för Mallorca. Bilen har blivit bilarna. TVn har blivit TV, Playstation, Wii och smartphone (helst senaste) till alla i familjen. Men i stort set har det inte hänt så mycket på 50 år.

…utom att du inte längre behöver arbeta hårt för att ha en riktigt bra levnadsstandard.
Till skillnad från mina föräldrars generation behöver jag inte ha särskilt bra lön för att ha råd med bil, TV, charterresa och tvättmaskin. I Sverige 2015 är det närmaste en rättighet.

Visst mår man bättre om man har det bättre ställt. Ingen mår bra av att behöva oroa sig för att gå i smutsiga kläder eller att inte kunna äta ett näringsriktigt mål mat tre gånger om dagen. Men mer pengar innebär inte automatiskt högre livskvalitet. Gränsen lär gå någonstans mellan 30 och 40 000 kr i dagens pengar räknat – runt en sådan inkomst är det högst sannolikhet att du är lycklig.

Jag ser att mina egna barn knappt önskar sig något materiellt längre. ”förstås” vill man ha, närmast räknar med, en uppdaterad smartphone och att hushållet skall ha Playstation, Wii, bil, tvättmaskin, diskmaskin. Visst lever undertecknad i en privilegierad medelklass i ett privilegierat hörn av världen, men det är en stor och växande medelklass och åtminstone min avkomma har svårt att komma på vad de önskar sig i julklapp eller födelsedagspresent.

I dåliga stunder tror jag vi är på väg mot en postindustriell kollaps av samhället och dess funktioner:
Ingen kommer att vilja arbeta för ett bättre liv åt sig och sina medmänniskor, ingen kommer att bry sig om något annat än den egna tillfredsställelsen för dagen.

I andra stunder tror jag i stället att vi står inför en av de viktigaste milstolparna i människans historia:
Idag, här och nu i Sverige, kan i stort sett hela befolkningen ha alla grundläggande behov och mer därtill uppfyllda. Materiellt sett kan en hel nation ha allt de behöver materiellt, i form av utbildning, tak över huvudet, vård och mat för dagen. Allt finns på plats för att ta nästa steg i utvecklingen.
En enda sak återstår att lösa för medelsvensson.

Hur blir jag lycklig?

/David Armini

Den relativa felaktigheten av kunskap

Jorden är platt.
Det finns drakar.
Solen snurrar runt jorden.
Atomer är odelbara.
Man blir frisk av att åderlåtning.

Universum är 13,7 miljarder år gammalt.
Kvarkar, bosoner, elektroner, m.fl. är de minsta och odelbara partiklarna.
Vi kan bota en massa sjukdomar med olika piller.

Vetenskapen och kunnandet verkar – i ett långt perspektiv – oftare ha fel än den har rätt. Vi kan nästan räkna med att mycket av det vi tar för givet idag, kommer att ses som vidskepelse och absurditeter i framtiden. Åtminstone har det varit på det sättet genom hela mänsklighetens historia. Varje ny generation har gjort framsteg och insikter som fått tidigare kunnande och vetenskap att framstå som nästan naiva fantasier.

Är då hela kunskapsbygget med vetenskap, undervisning och utbildning meningslöst? Varför skall vi forska fram resultat och sedan lära ut dem, när vi nästan med säkerhet kommer att kunna motbevisa dem en dag i framtiden?

Samtidigt har vi haft nytta av många av kunskaperna – fast de visat sig felaktiga. Det gick att navigera för tusentals år sedan. Vi kan flyga idag, ända till månen om vi så vill. Vi kan bygga datorer och verkar kunna bota ganska många sjukdomar. Skall vi förkasta den kunskapen för att det finns en risk att framtiden kommer att skratta åt vår naivitet och vidskepelse?

Kanske ligger missuppfattningen i att tänka på kunskap som absolut, det vill säga att det skulle finnas kunskap som håller – oavsett sammanhang. Begrepp som kunskap, sant, falskt, vetenskap – de kanske bara kan existera i ett sammanhang.

Tid, avstånd och hastighet går inte att isolera från varandra – man måste ta hänsyn till vilken hastighet du rör dig med, för att det skall vara relevant att prata om tid. Så kanske det är även med kunskap. Det är bara om du tar hänsyn till vilken omgivning du befinner dig i som det är relevant att tala om ett påstående som sant eller falskt. Utan hänsyn taget till kontexten är det meningslöst att tala om sanningshalten i kunskap.

Därför kan det kontradiktoriska påståenden vara sanna – beroende på vilket sammanhang du befinner dig i. Under medeltiden var åderlåtning ett bra sätt att bota sjukdomar, drakar fanns, jorden var platt och solen snurrade runt jorden. Det paradigm som människor befann sig i då, gjorde den kunskapen bra och relevant. Eller åtminstone innebar harmlöst felaktiga uppfattningar.
Visst kan man hävda att exempelvis åderlåtningen var så farligt att folk faktiskt dog till följd den, men kanske var det tillräckligt många som blev friska med placebo.

För missta dig inte. Placebo är förmodligen den sammantaget starkaste medicin vi fortfarande har och åtminstone undertecknad hyser inget tvivel om att vi i framtiden kommer att fnysa åt den medicinska vetenskapen runt millennieskiftet. Samtidigt som det i dag, här och nu, är fantastiskt vilka framsteg som gjorts vad gäller att bota infektioner och många andra sjukdomar.

Medicinsk vetenskap anno 2016 är bra och hjälper många. Men den är inte sann – mycket handlar om chansningar och tro. Bara det att en färgad tablett kan väntas ha starkare läkande kraft på en patient, jämfört med en vit tablett – säger inte det allt om hur primitiv vår inställning till medicin och annan vetenskap och kunskap är?

/David Armini

Nomad Foods – Findus gröna ärtor på New York-börsen.

Findus Gröna Ärter handlas på New York-börsen. Liksom fiskpinnarna och majonäsen. Dagens middag skapar en liten, liten kursuppgång på på NYSE och några tusendels öre extra i fickan på en entreprenör ett par kontinenter från både dig, din middagstallrik och fältet där ärtorna växte.

Motbjudande? Kapitalismens höjdpunkt? Eller skitdesamma, bara jag får bra mat som är billig, billig, billig.

Jag kan inte sätta fingret exakt på vad, men intuitivt känns det fel att min middag handlas på en börs på andra sidan jorden. Särskilt när maten jag äter vuxit på ett fält några mil från där jag bor. Samtidigt förstår jag att skall vi mata bortåt 10 miljarder människor, så måste mycket av maten produceras storskaligt och rationellt. Vi kommer inte att kunna föda världsbefolkningen med rödbetor odlade av hippie-kollektiv – stora och effektiva företag behövs för produktion och distribution. Och skall det finnas någon som vill ta på sig det uppdraget behöver de bli belönade för sitt arbete.

Men ändå. Det cyniska i systemet blir lite för uppenbart så här. Några höjdpunkter:

Nomad Foods bildades i april 2014 på Brittiska Jungfruöarna.
Största ägarna var i juli 2016 hedgefonderna Pershing Square Capital Management och Third Point LLC, investmentbolagen Wellington Management Company, Corvex Management LP och Blackrock Advisords LLC, samt riskkapitalbolaget Permira Advisers LLP.
I november 2015 såldes Findus till Nomad Food för ungefär 6,7 miljarder kronor.
Här kan noteras att Findus då ägdes av riskkapitalbolagen Highbridge Principal Strategies, Lion Capital, JP Morgan Chase samt Sankaty Advisors. Findus gick från händerna av en grupp riskkapitalister till en annan.
I mars 2016 meddelades att fabriken i Bjuv skulle läggas ned. Med Nomad Foods egna ord:
”The consolidation of operations is expected to create a more efficient supply chain.” Källa.
”The indemnification asset recognized relating to the acquisition of the Findus group is secured by shares held in escrow, so that the value of the assets are restricted to the value of these shares as at the balance sheet date. As at March 31, 2016, 6,964,417 shares were held in escrow for use against the associated liabilities and were valued at $9.01 (€7.88) each.” Källa. (Nej, jag förstår inte detta. Jag har läst det minst 50 gånger men förstår det ändå inte. Och det är säkert rätt och kanske till och med bra. Men jag blir liksom inte så sugen på ärter till middag.)

Findus har rötterna i den skånska myllan enligt Findus sida på Facebook. Inte för att påståendet är direkt felaktig, men vore det inte mer relevant och med verkligheten överensstämmande att nämna att Findus ägs av ett företag på Brittiska Jungfruöarna som i sin tur ägs av hedgefonder och investmentbolag. Personerna som driver detta mångmiljardmaskineri har – gissningsvis – aldrig ätit Findus ärter, har aldrig satt sin fot i Sverige, vet inte vad skånsk mylla är och har en enda motivator bakom sitt engagemang: Pengar, mycket pengar och ännu mer pengar.

Jag kan inte låta bli att notera en sak. ”Nomad” – är det inte en freudiansk felsägning?
”No mad” är ju på skandinaviska lätt att förstå som ”inte mat”…

/David Armini

Uppfinnare vs entreprenör

Oppfinnar-Jockes kluriga magasin – jag minns fortfarande det första kryptot jag löste. Jag älskade serietidningar, och under en period var denna tidning den jag älskade allra mest. Det var roligt att lösa problem, jag kände mig smart och så kittlade tanken om att faktiskt uppfinna saker. Även om det var lite buskis över många av Jockes ”uppfinningar”.

Tonåren och 20-årsåldern präglades av många idéer – framför allt nosade jag på att utveckla olika datorprogram, men jag funderade även på annat, som stabila notställ eller brädspel. För mig fanns det alltid med kittlande idé om att bli rik på en genial uppfinning: Till en början var den kopplingen automatisk – en tillräckligt bra innovation skulle automatiskt göra uppfinnaren rik.

Därefter har jag sett det som ungdomlig naivitet. Att jag kunde vara så blåögd att tro att bara för något var bra så blir det framgångsrikt. Haha-ha, så lustigt. Det behövs Powerpoints, affärsplaner, businesscoacher, entreprenörskapital, investeringsrådgivning, säljpitcher, key selling points, first mover advantage, unikitet, marknadsbearbetning, affärsänglar, och f-n och hans m-ster. Tro mig, jag har varit där. Det handlar väldigt lite om att göra något bra, och väldigt mycket om att övertyga om att man gör något bra. Rätt kontakter och rätt ord är långt viktigare än en bra uppfinning.

Långt senare har jag börjat fundera på det igen. Var den verkligen så naiv? Den där tanken om att en riktigt bra sak blir populär – inte för marknadsföringen, affärsplanerna, den snygga lanseringen, eller för att rätt personer sitter i styrelsen. Utan för att den helt enkelt är bra.

Jag är ledsen, för det är som att svära i kyrkan, men jag tror på mer överstatlighet för att driva innovationen framåt. Troligen har vi passerat kapitalismens höjdpunkt, eller befinner oss åtminstone i en närhet av den. Marknadsekonomi och kapitalism har under några decennier drivit teknisk utveckling framåt i hög fart: Bilar, flygplan, datorer och smarta telefoner. Allt så billigt att nästan varje person i ett land som Sverige har råd med det.

Men nu kommer vi att tappa fart. ”Kapitalet” och ”marknaden”. Det är idag konservativa krafter som kan hämma utveckling i stället för att driva på den. Big Oil, Big Tobacco, Big Pharma. Big IT. Big Food. Big Banking. Gigantiska koncerner som blir allt stelare och trögare. Siktet är nästa kvartal – omsättning och vinst. Omsättning och vinst. Allt hänförs till omsättning och vinst.

Är det meningen med livet? Så stor omsättning och så stor vinst som möjligt till de stora företagen och dess ägare? Apple har inget intresse av att göra så bra telefoner och datorer som möjligt till oss konsumenter. Liksom Nomad Foods mål inte är ge dig de bästa gröna ärtorna. (Nomad Foods äger sedan några månader tillbaka Findus. Därmed är ärtorna på New York-börsen.) Apple, Nomad och alla andra stora företag tillverkar varor och tjänster på ett sätt som genererar maximal intäkt till minimal utgift – det är lätt att säga att konkurrens tvingar företagen att göra de bästa produkterna för konsumenterna, men det är fel. Företagen tillverkar det som är bäst på att generera en hög vinst till dem och deras ägare. Det är drivkraften i hela vårt ekonomiska system.

Den kraften har varit bra för att driva fram fantastiska uppfinningar, men den närmar sig ett lokal maximum. All utveckling behöver förnyelse – att tro att en modell kan driva en evig positiv förbättring är bara naivt. Om ens det. Heliga kor och svära i kyrkan, men det som nu behövs är något som driver samhälle och utveckling med andra krafter än vinst till företag och dess ägare. Krafter som uppmuntrar nya idéer och uppfinningar utan att ställa omedelbara krav på omsättning och vinstmaximering.

Siktet behöver vara ”bra, nyttigt, roligt, viktigt” – inte ”lönsamt”.

Nej, Oppfinnar-Jockes kluriga magasin känns hopplöst daterad. Som världen ser ut i dag, vore det mer tidsenligt med serietidningen ”von Ankas tips&råd för den lille entreprenören”.

/David Armini

Svarta svanar och Big Data

Det har rapporterats om kontroversiella och fantastiska resultat med Big Data-analyser. Som att kvinnor som byter från parfymerad till oparfymerad hudkräm några månader senare får blöjreklam. Praktiskt eller kränkande – som sagt, välj själv. De etiska ställningstagandena till hur mycket information vi egentligen vill lämna ifrån om oss är en diskussion för sig men Big Data lider även av andra problem.

Big Data är stora kvantiteter information som sparas och processas maskinellt. Facebook, Twitter, Google, Apple och många andra av de företag som exploderat i storlek på bara några år arbetar just med Big Data och konsumenter. De exploaterar maskinellt upptäckta samband och tjänar ofattbara summor pengar på att rikta reklam och erbjudanden anpassade till just dig.

Man kan förstå det med exempelvis Ica-kortet:
All information om vad du handlar och frivilligt väljer att registrera genom att dra Ica-kortet sparas. Inte bara artiklarna, utan även datum och klockslag, hur länge du var inne i butiken, vädret utanför, när du är född och tusentals andra variabler. Använder du dessutom en scanner inne i butiken kommer den även att registrera i vilken ordning du köper varorna, hur länge du pausar vid en hylla (som för att välja mellan olika varor), om du ångrar dig och avscannar någonting.
Mängden data som samlas in om dig är alldeles för stor för att en människa skulle klara att processa information. Förmodligen skulle en hel vetenskap kunna byggas upp kring bara en enda persons köpbeteende. I stället får automatiserade algoritmer leta mönster. Datorn behöver inte förstå mönstren, den skall bara hitta dem. Allt förstås för att jag som konsument skall ”få en bättre köpupplevelse”, det vill säga handla mer och ”hitta till varor som intresserar mig”, det vill säga handla mer.

Utöver etiken – vad är då problemet? Ta självkörande bilar som exempel. Google-bilen, Volvos och Teslas självkörande bilar – samtliga bygger de enkelt uttryckt på principen att de får köra väldigt många mil och samla in väldigt stora datamängder. Tanken är att algoritmerna varit med om varje möjlig situation och lärt sig hur de skall hanteras.
Men det är ju inte sant. Bilarna kommer att utsättas för svarta svanar, det vill säga situationer som inte kunnat förutsägas. Som att ett flygplan störtar på vägen. Eller att en igelkott och en katt springer ut samtidigt på vägbanan. Eller något av tiotusentals miljoners miljarder andra möjligheter som kanske bara inträffar en endaste gång i världshistorien.
En människa är fenomenal på att improvisera, att hitta en lösning på ett problem som hen inte varit med om tidigare, medan datorer är usla på det.
Nu är jag den förste som är anhängare av självkörande bilar: Datorer är långt bättre bilförare än människor. Däremot måste vi förstå begränsningarna. Datorer är (nästan) ofelbara om vi ger dem rätt instruktioner, men det kommer vi inte att göra, så därför kommer det att ske olyckor även med självkörande bilar. De kommer att bli färre, men vi skall vara medvetna om att de kommer att ske.

Ett annat exempel är när du söker på Google eller en annan sökmotor. De flesta söksträngar genererar alltför många träffar för sökaren skall titta igenom alla. I de flesta fall stannar hen på den första sidan av sökresultat (åtminstone gör undertecknad det). Sökmotorn arbetar med statistik och mest sannolikt letar du ju efter det som de flesta andra som sökt med liknande sökfras letat efter.
Men därmed blir sökmotorn en förstärkare av redan starka varumärken – desto fler någon söker på ”gympaskor”, får upp Nike och klickar på Nike, desto mer övertygade blir algoritmerna om att det är just Nike du vill ha om du söker på den frasen.

Big Data förmår inte heller att hantera svarta svanar. Det är bra att lära sig av sina misstag och att använda historisk statistik för att förutsäga extremt väder, jordbävning, för att köra bilar, larma om personer som är på väg in i spelmissbruk och med lite större tvekan att upptäcka och kartlägga köpbeteenden hos konsumenter eller avgöra försäkringspremier och återbetalningsförmåga av banklån.

Däremot är det ett misstag att tro att Big Data kommer att klara allt. Algoritmerna kommer inte att kunna förutsäga allt som kan hända under en bilfärd – människor kommer att dö för att den sjävkörande bilar kommer att hamna i situationer som inte gick att förutsäga. Likadant kommer Big Data-baserade beslut att dra felaktiga slutsater om vem som kan att betala av ett lån, vem som hamnar i spelmissbruk, vem som är intresserad av blöjreklam eller vem som är intresserad att läsa den här notisen..

/David Armini

Svarta svanar, i fågelskådning och filosofi

…rara avis in terris nigroque simillima cygno

Poeten Juvenals dikt är det tidigast kända onämnadet av svarta svanar som fritt översatt blir ”…en svart svan en sällsynt fågel i världen”. Juvenal levde i Rom omkring 100 år efter Kristi födelse och frasen syftade på hur känsligt ett system av slutsatser kan vara. Vid tidpunkten kände man inte till att svarta svanar existerade – slutsatsen var att alla svanar är vita, men att observation av en enda svart svan skulle falsifiera det.

Under 1500-talet i London skall uttrycket ha varit vanligt för att uttrycka att något är omöjligt – alla noteringar i den då kända världen var ju av vita svanar. Om inte en svart svan var omöjlig, så existerade åtminstone inga sådana. Men 1697 blev holländska upptäcksresande i västra Australien de första européer som såg svarta svanar. Uttrycket ”svarta svanar” kom att i stället för att beteckna något otänkbart, att symbolisera att något som uppfattas som omöjligt, senare kan visa sig vara möjligt.

Foto: © Francis C. Franklin

Libanesisk-amerikanska debattören, statistikern, tradern och riskanalytikern Nassim Nicholas Taleb utkom 2007 med boken The Black Swan: The impact of the Highly Improbable. Enkelt uttryckt menar Taleb att vi inte kan förutsäga allt, men att vi tror oss kunna göra det. Exempel är kärnkraftskatastrofen i Fukushima eller orkanen Katrina. Och enligt Taleb själv uppkomsten av PCn, första världskriget, 11 september-attacken, Internet och snart sagt varje större historisk händelse, konstnärlig milstolpe och vetenskaplig upptäckt. Eller varför inte elden och hjulet.

Ta Fukushima och Katrina som exempel: Ingenjörer, politiker och samhällsbyggare planerar minutiöst. Man är väl medveten om riskerna för jordbävning, orkaner och tsunamis och bygger säkerhetsåtgärder som skall göra både städer och kärnkraftverk säkra. Men så kommer en jordbävning eller orkan som är lite större än man räknade med, eller som beter sig på ett lite annat sätt och katastrofen är ett faktum. I efterhand talas det dessutom ofelbart om att katastrofen hade gått att förutsäga – det handlade bara om individuella misstag. Hade alla gjort sitt jobb korrekt så hade inte New Orleans dränkts eller Fukushima smält.

Taleb listar tre faktorer för en svart svan:

Händelsen är en överraskning (för observatören – notera att slakten är en svart svan för kalkonen, men inte för slaktaren)
Händelsen har en stor påverkan
Efter att en viss svart svan inträffat rationaliserar samhället, vetenskapen, individen eller marknaden händelsen och menar att händelsen borde ha förutsetts

Vi vet helt enkelt inte hur stora jordbävningar, orkaner eller tsunamis som kan inträffa. Eller om utomjordingar dyker upp i ett maskhål och anfaller oss. Eller om en jättelik meteor slår ned. Eller om Jimmie Åkesson blir vår nästa stadsminister. Liksom vi inte kan veta vad nästa riktigt stora teknologiska eller filosofiska landvinning kommer att bli.
Vi kan inte veta det. Vi kommer aldrig att veta det. Ändå kommer vi i efterhand att mena att det var logiskt – vi borde ha förutsett att Portugal vann EM, att Trump skulle bli Republikanernas presidentkandidat och att sommarvädret skulle bli soligt och varmt, och kallt och regnigt.
Allra tydligast är det inom ekonomin. Gång på gång inträffar oväntade svängningar som ekonomer i efterhand berättar varför det var logiskt att det hände.

Taleb menar att målsättningen inte skall vara att förutsäga svarta svanar utan i stället bygga strukturer som är robusta mot negativa svarta svanar och som är flexibla att utnyttja positiva.
Dessutom skall vi utveckla strategier för att ”avoid being the turkey … to turn the Black Swans white” med Talebs egna ord.

/David Armini

Privat kommunikation i offentliga medier

Det här är viktigt.
Eftersom det är jag som skriver så riskerar det att bli långt, därför kommer först en kortversion:
Var försiktig med vad du gillar, delar och kommenterar online

För den som orkar en utförligare version:

Att det står på FB eller finns online, betyder inte att det är sant.
De flesta har nog blivit försiktiga med att dela och kommentera fantastiska bilder och artiklar. Även om de delats några hundratusen gånger och bilderna ser proffsiga ut, tänker nog många en extra gång.
Men vad som fortfarande är lurigt är när det kommer från en person vi litar på och känner som vettig. Vi måste komma ihåg att även våra normalt vettiga vänner hamnar i affekt, säger något obalanserat eller helt enkelt gör ett misstag.
För det gör alla.
Även på Internet.
I synnerhet på Internet.

Rätt eller fel avgörs inte av antalet likes.
Den kommer nog som en överraskning för många. Men det är faktiskt sant. Man kan både ha fel och få många likes. Jag sticker ut hakan och tar SD och herr ”muslimer-skall-inte-få-resa-in-i-usa” som exempel. Och det omvända gäller förstås också – att man kan ha rätt och inte få en enda like. Och allt där emellan. Ovetenskapligt vill jag påstå att likes inte ens korrelerar med sanningsinnehåll.

Det du skriver på FB eller online finns för alltid kvar.
Det finns ingen ångervecka eller ångerknapp. Skulle du komma på andra tankar, upptäcka att ditt inlägg skadade någon, eller inse att det fanns en annan sida av saken än du först trodde? Tyvärr, det går inte att ångra sig.
Inte ens att radera inlägget eller kommentaren hjälper. Av dina 500 närmaste vänner och deras vardera 500 närmaste vänner är det nästan osannolikt att inte någon tar en skärmbild och skickar den till make/maka/barn/kollegor/vänner som i sin tur delar den med sina 500 närmaste vänner.

Och så till det verkliga kruxet: Du och jag och alla andra är i praktiken offentliga personer.
Ja, sådan är kraften i FB och andra sociala medier, att vi måste vakta vad vi skriver som om vi vore kändisar.
Det är åh så bedrägligt enkelt att känna att vi för en liten intim konversation i en inläggstråd, jag och 10 av mina och Pelles vänner. Pelle skrev något, jag svarade, liksom några till av Pelles vänner. Det kan tom bli ett litet minidrev. Det händer nog oss alla: Sent på kvällen, när man pratat länge. Kanske tagit ett glas vin eller två. Det kan vara så gött att få vräka tillsammans, en liten stund sluta vara så himla pk. Få se en enkel fiende bara ett litet tag.
Och det kan förstås vara helt ok när man sitter där, ett tätt kompisgäng.
Men det täta kompisgänget på sociala medier når betydligt fler.
Med bara 10-talet vänner i tråden kan räckvidden lätt räknas i tusental och med några delningar är räckvidden snabbt uppe i en tiotusentals personer.
Framför allt kan Pelles barn, släktingar, vänner, Pelles barns klasskompisar, se allt vi skriver.
Till formen var samtalet som om vi satt i ett litet rum och pratade öppet och ofiltrerat – sjöng vår hjärtans mening. Men i själva verket sändes konversationen till alla Pelles kollegor, vänner, barn, Pelles barns vänner, liksom några tusen- eller tiotusentals personer till.
I praktiken kan det få större genomslag än om det varit en artikel i en dagstidning.
Hade jag uttryckt mig på samma sätt om det skulle bli ett inslag i Aktuellt eller en artikel i DN?
Liksom offentliga personer måste väga ord och formuleringar, måste vi lära oss att tänka till och innan vi uttrycker oss kategoriskt måste vi kontrollera fakta.

Effekten kan bli förödande.
Du sa ju bara ditt hjärtas mening till en person du tycker om och som du litar på och som uttryckte frustration.
Men du visste inte hela historien.
Du tänkte inte på hur många som skulle se inlägget.
Och du tänkte inte på närstående, till och med minderåriga, kom att drabbas.

/David Armini

Jag tror inte på den fria viljan

…men jag måste leva som om jag trodde på den.

Citatet är inte mitt eget, det var min salig farfar som sa det till mig någon gång på 1990-talet. Nu skall en komma ihåg att min farfar var en rackare till att säga saker för att få igång en diskussion. Det hände ofta att han tog på sig åsikter som var i direkt motsägelse till vad han sagt i andra diskussioner, eller som verkade motsägelsefulla till hans personlighet.

Nu tror jag på den fria viljan – jag behöver bara gå till närmaste Ica och förvirrat bli stående 10 minuter i gången med 200 pastasorter för att få en stark känsla av att jag har en fri vilja. Alldeles för mycket fri vilja. Nu är det förstås inte ett bevis: Jag skulle kunna vara förutbestämd att uppleva det som att jag har ett val och att stå där och vela mellan bronsvalsad tagliatelle för 39:90 kr/kg, ekologiska penne för 44:90 kr/kg, Kungsörnens fiberberikade spaghetti för 29:90 kr/kg och 197 andra sorter. Men bevis eller inte bevis, så räcker det för att ge en upplevelse av att ha ett fritt val.

Trots dessa invändningar finner jag fortfarande tanken intressant: Även om vi vore predestinerade av signalsubstanser, gravitationsvågor, kvarkar och allt annat som vi vet, och ännu inte vet, bestämmer i universum, så måste vi ändå tänka på oss själva som om vi hade en fri vilja.
Även om vi saknar fri vilja, behöver vi ge oss själva erkännandet att vi har det. Om inte annat skulle vi inte klara att leva om vi trodde oss om att vara förprogrammerade köttrobotar.

Det finns situationer som påminner om ovanstående tanke om den fria viljan.

Demokrati: Det är långt ifrån ett perfekt system, men vi måste förlita oss på att det är det bästa statsskicket hittills i historien. (Däremot får man inte glömma ”hittills”. Och nej, sms-röstning kommer sannolikt inte att väsentligen utveckla demokratin.)

Våld löser ingent: Det finns nog situationer där våld måste användas. Skulle jag med våld försöka försvara mitt barn om det hotades? Självklart.
Men jag tror på att ställa in sig på att våld aldrig skall behöva användas. Rätten att bruka nödvärn innebär inte fler poliser, mer övervakning eller att bära vapen.

Obegränsad yttrandefrihet: Självklart skall man få säga precis vad som helst. Och självklart skall man tillämpa hänsyn och respekt när man säger något.
Men varför kan man inte lagstifta om ”tillämpa hänsyn och respekt”?
Jo, det kan man. Men då missar vi målet. Vi kan reglera och styra och bestämma och till del är det bra: Det blir ett budskap – ungefär som jag säger till mig själv att ”jag har en fri vilja”, även om jag inte är 100 % säker så lever jag som om jag har en fri vilja. Liknande sänder samhället ett budskap med ”det är förbjudet att kränka andra”.
Men skillnaden ligger långsiktigt i om vi lever som om vi har en fri vilja, och om vi lever som om alla har ömsesidig hänsyn och respekt för varandra.

/David Armini

Dystopier och katastroffilmer

Det finns många förklaringar till fascinationen för dystopiska skildringar och katastroffilmer:
Spänningen förstås.
Igenkänning – vi har nog alla varit lite småskraja ombord på ett flygplan.
Samhällskritik mot företag eller det offentliga som inte tar det ansvar de borde.

På senare tid har jag upptäckt en dimension till som förklarar (min) fascination för katastroffilmer och dystopiska scenarier. Insikten kom från de populära The Walking Dead och Fear the Walking Dead. Zombie-filmer har inte lockat mig tidigare och jag var en sen att upptäcka TWD, men blev snabbt förförd. Dittills hade jag sett zombie-genren som splatter och skräck, och det stämmer delvis, men min fascination ligger i det post-apokalyptiska. Öde hus, förfallna stadslandskap, motorväg med ändlösa rader övergivna bilvrak. Jag skulle sitta klistrad framför en film som bara visade miljöbilder från en kraschad civilisation.

Utöver dystopiska scenerier har jag särskilt fastnat för rollfigurerna Carol Peletier och Daryl Dixon: Före apokalypsen levde Carol med en man som regelbunden misshandlade henne, och Daryl växt upp med en alkoholiserad pappa och förtryckande storebror. Det intressanta är att både Carol och Daryl fungerar bättre i den kaotiska värld som uppstått med civilisationens fall. Daryl uttrycker vid ett tillfälle detta explicit: Det är som att världen och han kommit takt, tidigare hade han ett helvete till liv, medan resten av världen hade det överlag bra. I och med apokalypsen så ser hans liv ungefär likadant ut som innan, enda skillnaden är att alla andra är med och delar det med honom.

Utan att göra någon sak av jämföra zombie-apokalypsen med diverse privata utmaningar, finns en igenkänning i detta. Under tuffa perioder uppstår en frustration och det kan upplevas som att det vore en befrielse om den fysiska världen fick komma ikapp känslorna. Att i stället för att bara vara upprörd på insida, även få kämpa för sin och andras fysiska överlevnad.

/David Armini

Makode Linde och Lars Vilks: Att flytta en diskussion från orsak till symptom

Det är för enkelt att säga att ”nästa steg är väl att göra konst av en Hitler-hälsning”.

Ändå kan jag inte sätta fingret på vad i Makode Lindes och Lars Vilks konstnärskap som ger mig avsmak. Fortfarande är jag beredd att försvara dem, och deras konst. Fortfarande tycker jag att de kommer med intressanta infall och reflektioner. Inte minst är jag beredd att skriva under på att just känslan av avsmak kan vara ett tecken på god eller viktig konst. Åtminstone konst som hittat ett berättigande. Om en skall våga sig på att hävda att en del konst saknar berättigande.

Ändå gnager en känsla av att jag hade föredragit att slippa rondellhunden och Painful Cake. Både Linde och Vilks rör sig förstås kring frågor som är angelägna: Vad är konst? Vad är politik? Vad får en säga? Vad får en säga i yttrandefrihetens namn? Vad är rasism? Vad är fördomar? Hur mycket skall en världsreligion tåla? Och uppenbart lyckas de få mycket uppmärksamhet till dessa viktiga frågor.

Eller lyckas de verkligen med det? Lyckas de öppna en debatt som för diskussionen framåt, eller handlar debatten mest om dem som personer, om Vilks är islamofob och om Linde är rasist? Jag vill med bestämdhet hävda att varkendera är fallet, att bägge har en sympatisk människosyn och patos, även om de ibland verkar göra sitt bästa för att framstå som motsatsen.

Och lika lätt som det är att anklaga Vilks och Linde för effektsökeri och ett unket behov av uppmärksamhet, lika lätt är det att förutsäga den torftiga debatt som följer varje gång någon av dem når dagstidningarnas förstasidor eller Aktuellt. Ofrånkomligen kommer samma argument att tuggas om: Yttrandefrihet och kränkning av en religion respektive färgade. Det är som att tvingas se om en tv-serie för femte gången – till det en tv-serie som man inte ens gillade vid första visningen.

Dessa bägge konstnärer är bra på att skapa debatt och reaktioner, men jag hävdar att de misslyckas med att bidra till en intressant debatt. I stället för att skapa en arena för en intressant och konstruktiv diskussion, skapar de en situation med pajkastning och ordkrig. Dessutom kastas pajer och ord på och kring symptom, snarare än orsaker.

Kanske behövs de som en nagel i ögat på de politiskt korrekta kulturrelativisterna, men jag menar att vi snabbare och lättare når ett samhälle med mer tolerans, öppenhet och ömsesidigt värnande om varandra utan Painful Cake och rondellhundar.

Jag kommer att försvara att de får kasta sina pajer om de nu tycker det är viktigt, men jag tycker att det är onödigt och omoget. Bara för att Linde och Vilks lyckas göra att tredje part känner sig kränkt, ledsen, arg så betyder det inte att de har skapat betydelsefull konst.

/David Armini