Etikett: Vetenskap

Jag tror inte på den fria viljan

…men jag måste leva som om jag trodde på den.

Citatet är inte mitt eget, det var min salig farfar som sa det till mig någon gång på 1990-talet. Nu skall en komma ihåg att min farfar var en rackare till att säga saker för att få igång en diskussion. Det hände ofta att han tog på sig åsikter som var i direkt motsägelse till vad han sagt i andra diskussioner, eller som verkade motsägelsefulla till hans personlighet.

Nu tror jag på den fria viljan – jag behöver bara gå till närmaste Ica och förvirrat bli stående 10 minuter i gången med 200 pastasorter för att få en stark känsla av att jag har en fri vilja. Alldeles för mycket fri vilja. Nu är det förstås inte ett bevis: Jag skulle kunna vara förutbestämd att uppleva det som att jag har ett val och att stå där och vela mellan bronsvalsad tagliatelle för 39:90 kr/kg, ekologiska penne för 44:90 kr/kg, Kungsörnens fiberberikade spaghetti för 29:90 kr/kg och 197 andra sorter. Men bevis eller inte bevis, så räcker det för att ge en upplevelse av att ha ett fritt val.

Trots dessa invändningar finner jag fortfarande tanken intressant: Även om vi vore predestinerade av signalsubstanser, gravitationsvågor, kvarkar och allt annat som vi vet, och ännu inte vet, bestämmer i universum, så måste vi ändå tänka på oss själva som om vi hade en fri vilja.
Även om vi saknar fri vilja, behöver vi ge oss själva erkännandet att vi har det. Om inte annat skulle vi inte klara att leva om vi trodde oss om att vara förprogrammerade köttrobotar.

Det finns situationer som påminner om ovanstående tanke om den fria viljan.

Demokrati: Det är långt ifrån ett perfekt system, men vi måste förlita oss på att det är det bästa statsskicket hittills i historien. (Däremot får man inte glömma ”hittills”. Och nej, sms-röstning kommer sannolikt inte att väsentligen utveckla demokratin.)

Våld löser ingent: Det finns nog situationer där våld måste användas. Skulle jag med våld försöka försvara mitt barn om det hotades? Självklart.
Men jag tror på att ställa in sig på att våld aldrig skall behöva användas. Rätten att bruka nödvärn innebär inte fler poliser, mer övervakning eller att bära vapen.

Obegränsad yttrandefrihet: Självklart skall man få säga precis vad som helst. Och självklart skall man tillämpa hänsyn och respekt när man säger något.
Men varför kan man inte lagstifta om ”tillämpa hänsyn och respekt”?
Jo, det kan man. Men då missar vi målet. Vi kan reglera och styra och bestämma och till del är det bra: Det blir ett budskap – ungefär som jag säger till mig själv att ”jag har en fri vilja”, även om jag inte är 100 % säker så lever jag som om jag har en fri vilja. Liknande sänder samhället ett budskap med ”det är förbjudet att kränka andra”.
Men skillnaden ligger långsiktigt i om vi lever som om vi har en fri vilja, och om vi lever som om alla har ömsesidig hänsyn och respekt för varandra.

/David Armini

Energisingulariteten: Människa vs maskin

Det talas om singulariteter – ett fascinerande begrepp som börjat används något pseudovetenskapligt. Matematiskt avser man lite förenklat att något ballar ur. Som en funktion som inte är definierad i en viss punkt eller där den hastigt sticker iväg mot oändligheten. Funktionen 1 / x är exempelvis singulär i punkten x. Samtidigt har det ifrågasatts om det verkligen kan finnas singulariteter i verkligheten – en singularitet är ju på något sätt en omöjligt och allt i naturen är ju uppenbarligen möjligt.

Den största av alla singulariteter är förstås universums tillblivelse. För det finns omöjligen något sätt att greppa att allting uppstod ur ingenting. Eller tanken att svaret på vad som fanns före Big Bang kan vara ”Ingenting”. För eftersom hela universum var samlat i en punkt så hade den punkten oändlig massa, vilket i praktiken innebar att tiden stod stilla. Åtminstone jag får svår huvudvärk så fort jag ens försöker tänka på det.

I medierna har det senaste tiden rapporterats mycket om att artificiell intelligens har tagit ett stort steg på väg mot den teknologiska singulariteten när maskiner kan sägas vara smartare än människor. Google-ägda Deepmind AlphaGo har nämligen som första maskin besegrat världens bästa Go-spelare. Go sägs vara en googol (10 ­000 000 ­000 ­000 ­000 ­000 ­000 ­000 ­000 ­000 ­000 ­000 ­000 ­000 ­000 ­000 ­000 ­000 ­000 ­000 ­000 ­000 ­000 ­000 ­000 ­000 ­000 ­000 ­000 ­000 ­000 ­000 000) gånger mer komplext än schack och det finns fler möjliga positioner i Go än det finns atomer i universum. Det intressant är att Go är så komplext att det inte går att räkna ut ”det bästa draget”, hur avancerad dator man än bygger. Man måste uppnå kvaliteter som liknar intuition och kreativitet.

För att hänga på tåget introducerar jag en (pseudovetenskaplig) singularitet till: Den när det kostar mindre energi att låta en maskin utföra arbetet, jämfört med att utföra det manuellt.

Gräsklipparsäsongen närmar sig och det är då jag brukar tänka på det. Självgott traskar jag runt med handjagaren och tänker på hur bra jag är jämfört med med grannarna som låter bensintörstande, bullrande och stinkande monster köra omkring. Men dagens gräsklippare utnyttjar förmodligen energin betydligt bättre än de som fanns för exempelvis 20 år sedan. Samtidigt är det förstås inte gratis energi att jag klipper gräset med en manuell klippare: Jag kommer att behöva äta och dricka mer, och kommer att producera mer avfall i form av fisar och bajs. Maten skall transporteras och förvaras kyld under långa perioder, tallriken och glaset som jag använde skall diskas, och biprodukter som skal eller matrester skall tas om hand.

Jag känner en projektledare i vindkraftsindustrin och han säger att man inte får inbilla sig att det finns någon energi som är miljömässigt gratis: Vattenkraft, vindkraft, kärnkraft, kolkraft – alla former att utvinna energi kommer med ett pris i form av negativ påverkan på miljön. Självklart innebär även ”människokraft” det.

Frågan är bara om, och i så fall när, det faktiskt kostar mer av jordens resurser att klippa gräset manuellt, i stället för att låta en maskin göra det. Eller när det miljömässigt bästa transportmedlet inte längre är att promenera.

Om det en dag är bättre för miljön att ta bilen än att gå. Jag tycker den tanken svindlar.

Jag vill kalla den händelsen för en singularitet: När det är mer negativt för miljön att människan utföra något manuellt kommer det att innebär ett stort identitetsskifte för mänskligheten. Vi kommer att behöva omdefiniera vår roll som varelse på planeten. Kanske leder det till mindervärdeskomplex och avundsjuka mot maskiner som är på väg att bli bättre på allt. Kanske tvingas vi bli mer ödmjuka inför effekten vi har på vår omgivning och miljö.

Eller så blir det som i Wall-E: Vi får vi nöja oss med ett liv som överviktiga skumbananer på svävarbäddar.

/David Armini

Halva jorden

Pulitzer-vinnare Edward O. Wilson har kommit med en ny bok Half-Earth, Our Planet’s Fight for Life.

Varje år utrotas ett okänt antal arter från jorden, framför allt till följd av människan förstör de naturliga habitaten, flyttar invasiva arter, jakt, befolkningstillväxt och miljöförstörelse. Av många hot mot människan är minskad biologisk mångfald förmodligen ett av de allvarligaste. Desto större monokulturer, desto större blir sårbarheten mot exempelvis ett elakt virus. Varje art sitter dessutom med en skatt av information som potentiellt kan bota sjukdomar, flyga oss ut i rymden eller göra oss lyckligare. Att utrota en art, är som att slå sönder servrar som lagrar några tusen år av forskningsresultat.

Edward O. Wilsons radikala lösning är att reservera halva jordens landyta till naturreservat. Där skall arter få frodas ostörda av mänsklig påverkan. Jordens sårbarhet minskar och vi sparar informationen som kan förbättra våra liv eller till och med rädda oss.

/David Armini

Självkörande bilar

Någon gång på tidigt 1990-tal fantiserade jag om självkörande bilar: Jag tänkte mig bland annat att man skulle använda något slags spårämne eller magnetiska spår i färgen till väglinjerna. På så sätt skulle bilen enkelt hålla sig på vägen och med förprogrammerade kartor skulle den också kunna navigera autonomt. En radar eller kamera med bildanalys skulle hålla avstånd till bilar framför, trafikljus och vägskyltar skulle ha radiosändare som skulle berätta för bilen om regler och var bilen befann sig. I längden skulle bilar kunna kommunicera med varandra över radio. På motorvägar tänkte jag mig att bilarna bildade tåg, där de trådlöst låstes i varandra på optimalt avstånd för både säkerhet, miljö, vindmotstånd och hastighet.

Ungdomligt naivt kanske, men nu kommer tekniken. Det har nog inte undgått någon att exempelvis Google har kommit långt med bilar som kör på egen hand. Men även Volvo har självkörande bilar som bland annat rullar här i Göteborg. En person sitter alltid med – mest för att inte skrämma medtrafikanter.

Fördelarna är enorma: Plötsligt är visionen om noll döda i trafiken realistisk. Resan kan optimeras för maximalt utnyttjande av bränsle. Bilen kan parkera sig själv efter att ha släppt av dig vid köpcentret och kommer sedan och hämtar upp dig när du är klar. Resan kan utnyttjas till jobb eller en tupplur. Samåkning kan ordnas helt automatiskt – om du vill – inklusive betalning. Man kan till och med låta bilar köra snabbare när omständigheterna tillåter och på sikt kan vägarna göras smalare och mer utrymme lämnas till cyklister och fotgängare.

Säkerheten förbättras drastiskt: En dator blir aldrig trött eller somnar över ratten. Den låter sig inte distraheras av bråkig ungar i baksätet, eller att mobilen plingar till. Datorn kan ha perfekt koll på allt som händer i trafiken, inklusive att en bil framför varnar för en katt som verkar vara på väg ut på vägen, fast den är skymd från ditt fordon fortfarande.

Givetvis kommer det att komma bakslag. Första plåtskadan för en Google-bil blev en världsnyhet. Dödsolyckor kommer förstås att inträffa – frågan är bara när och hur stort bakslag det kommer att innebära. Samtidigt dör det runt 100 personer om dagen i trafiken i USA i olyckor med mänskliga förare. Största frågan vad gäller säkerhet är snarare hur länge vi kommer att tillåtas köra bil. Så mycket säkrare är en dator som bilförare.

Det finns utmaningar. Givetvis återstår en del tekniskt, men svårare frågor gäller ansvar, hackade bilar, vissa beslut om liv och död, och en total omstöpning av kulturen kring att köra bil.

Ansvaret vid olyckor bör landa på tillverkaren av bilen eller mjukvaran – detta verkar också ske.

Att bilar hackas är redan en säkerhetsrisk och ju mer datoriserad världen, desto större blir den risken. Oundvikligt kommer det att bli en större och otäckare exponering för hackade robotar, drönare, bilar, kylskåp och robotdammsugare.

Men vad sker om bilen måste välja? En tvärbroms så räddas katten, men det blir en plåtskada för att bilen bakom inte hinner bromsa. Plåtskadorna kommer att kosta 40 000 kronor att reparera plus utebliven arbetstid för dig och passagerarna i bilen bakom. Är en katts liv värt det? Det riktigt otäcka är att datorn hinner räkna på detta.

Eller för att spetsa till det ännu mer: Två pulkaåkande barn susar ut på vägen. Valet står mellan att köra över dem eller att plöja in i närmaste lyktstolpe. Två barn eller du. Datorn får ta det beslutet.

Och så kommer hela kulturen kring bilkörande att ändras. Så mycket av bilåkandet handlar om identitet och image – i västvärlden är bilen en av de viktigaste markörerna att definiera vem du är. Kanske är självkörande bilar slutet för bilen. Motorstyrka kommer inte längre att spela någon roll, alla bilar kommer ändå att hålla exakt samma hastighet. Kanske tappar bilen sin lyster av social och kulturell status, och reduceras till att bara vara ett praktiskt transportmedel från punkt A till punkt B.

Men då blir det ännu mer praktiskt, bekvämt och billigt om det kan ske med ett allmänt transportmedel.

/David Armini

 

Ett nytt ord till svenska: Introduktion av ”ochler”

”Hen” är bland det bästa som hänt det svenska språket på senare år.

Det må vara en viktig justering av språket ur jämställdhetssynvinkel, men bäst gillar jag det för att det rent praktiskt löste problemet att välja mellan ”hon”, ”han”, ”hon/han”, ”han eller hon”, etc.

Det finns en sådan situation som inträffar för mig fortfarande då jag skriver, nämligen ”och/eller”. ”Ska vi gå på bio och/eller Universeum idag?”

Lösningen att skriva ”och/eller” känns klumpig och ful och jag önskar ett enda ord som är ett ”inkluderande eller”, därav introduktion av ”ochler”.

Nu är inte ”ochler” ett estetiskt tilltalande ord, varken i skrift eller tal. Själv associerar jag närmast till orcher i Sagan om Ringen.

Alternativ vore exempelvis att låta ”xeller” vara exklusivt eller, alltså den nuvarande definitionen av eller, medan ”eller” fick betyda och/eller.

Ska vi se på Downton xeller Walking Dead i kväll?

Detta får sjunka in.

/David Armini

 

Desto mer insatt du är, desto mer benägen är du att tolka till din fördel

Det här är nedslående. Riktigt deprimerande. Men en snabb kik på Facebook pekar tyvärr mot att det stämmer.
Reservation: Desto mer beläst du är, desto större sannolikhet är det att du (fel)tolkar vad som står nedan på ett sätt som förstärker din ideologiska uppfattning. 

Åtminstone sedan gymnasiet har jag reflekterat över att till synes intelligenta och pålästa personer kan landa i så diametralt olika positioner. Lite naivt vill jag tro att det finns ”ett rätt”, eller i alla fall ett ”rätt-ish”, att det de smartaste och mest genomtänkta ståndpunkterna borde konvergera. Nu är det snarare tvärtom – det bildas läger, höger eller vänster, upp eller ner. Klimathot eller naturliga fluktuationer. Fri invandring eller ingen invandring. Julian Assange är en våldtäktsman eller han har dömts på förhand av svenska staten. Evolution eller bibeln.

Kloka, smarta, insatta personer borde väl närma sig? Ena sidan säger ”A”. Andra sidan säger ”B”. Första sida säger ”Aha, jamen kanske lite B också. Ab typ.” Andra sidan säger, ”Hmm, det är sant, men kanske snarare lite A med B:et. Typ Ba.” Och så vidare. En konvergering, där man tar in andra sidan åsikter, väger med dem, inser det vettiga och letar efter ett sätt att inkludera det.

Nu blir det snarare:
”A”
”B”
”AA!”
”BB!”
”Amen! AAAA!!!”
”Nej!!! BBBBBB!!!!!!”

Första gången jag reagerade på det var på gymnasiet. De jobbigaste personerna på skolan att prata med var MUF:are och SSU:are. Som sagt, smarta intelligenta personer – det var de få som verkligen satte sig in i politiken, läste på, förstod och tänkte till. Men samtidigt var det de mest polariserade och de var omöjliga att diskutera med. I stunden trodde jag att det handlade om att det var födda moderater och sossar, och det stämmer nog, men till stor verkar det handla om att ju mer man läser på, desto säkrare känner man sig på att man har rätt.
Och därför verkar det tyvärr bli så, att desto mer man läser på, desto mer benägen blir man att tolka fakta på ett sätt som ytterligare bekräftar det man redan anser sig veta.

Jag behöver inte ens starta Facebook – det räcker med att jag ser till mig själv. Universitetsutbildning, mängder av böcker, radioprogram, artiklar. Men när jag slår upp en artikel på Internet så kontrollerar jag snart bakgrunden – vem är avsändaren, var står avsändaren politiskt? Det är väl en person som tänker ”rätt”, jag vill ju få fakta, obestridliga fakta, att den globala uppvärmningen är ett problem, att stor invandring är en utmaning men inte har lett till massvåldtäkter, att förintelsen har skett och att evolutionsteorin är den bästa vetenskapliga modell vi (för tillfället) har. Om det visar sig att artikelns avsändare har en avvikande åsikt, är jag benägen att på förhand tro att artikelns uppgifter är fel. Om jag och artikelförfattaren däremot har samma åsikter, så kommer jag tro att de citerade fakta är korrekta.

Dan Kahan bedriver intressant forskning om detta och får själv uppleva hur det han säger misstolkas. Han forskar alltså på hur vetenskaplig forskning feltolkas, men hans forskning feltolkas också. Exempelvis skrev han en artikel 2013 om samband mellan politisk övertygelse och förståelse av vetenskap. Han fann ett svagt samband mellan att stå längre till vänster på den politiska skala och att ha en bättre förståelse för vetenskap. Å andra sidan kom han fram till att personer som identifierade sig med den konservativa Tea Party-rörelsen i ungefär samma utsträckning hade högre förståelse för vetenskap. Enda slutsatsen av vikt var egentligen att med största sannolikhet kan du inte avgöra en persons politiska hemvist utifrån dess politiska övertygelse, och vice versa.

Men resultatet misstolkades brett. Som till exempel den konservativa kommentatorn Glenn Beck som menade att Kahn ”found a strong correlation between science comprehension and self-identified TEA Party members”. Slutsatsen är grovt felaktig.

Men vänta nu. Jag håller ju inte med Glenn Beck. Kanske feltolkar jag därför Glenn Beck eftersom jag inte håller med honom. Jag ”vet” att han har fel och därför vill jag att han skall ha feltolkat Kahns resultat. Men därför är jag inte en trovärdig bedömare av Becks artikel.

Hur frigör jag mig? Hur öppnar jag mitt sinne så att jag kan ta in och ta åt mig ”de andra argumenten”? Var, när och hur skall vi lära oss det?

Eller går det inte? Är våra hjärnor bättre på att tro än på att veta?

/David Armini

 

Framtidens innovatörer sitter på golvet och leker

Med förtjusning ser jag två av mina barn samarbeta för första gången på flera år. De drar sällan jämnt – av princip kan de välja en film som den andre inte vill se. Men under några minuter sitter de och diskuterar hur de skall få familjens LEGO Mindstorms att ge ifrån sig ett jamande och stanna om den krockar med en vägg.

I början på 1900-talet kom Meccano och förmodligen fick leksaken en enorm påverkan på seklets tekniska utveckling. Mängder av pojkar satt från unga år och konstruerade lyftkranar, motorer, bilar, grävskopor. I världen utanför pågick den största tekniska utveckling som världen hittills sett. I USA exploderade städer på höjden, bilen, flyget, radio, TV. Två världskrig rasade mellan födelsen av Meccano och höjden av dess popularitet – med ytterligare teknisk utveckling som tanks, hangarfartyg, raketer och jetflygplan.

Den mekaniskt inriktade ingenjörens tidsålder startade någon gång under 1800-talet, med telegraf, järnvägar, båtar av metall, motorer och telefoner. Tidsåldern blomstrade under efterkrigstiden och fortfarande har vi inte lämnat den, förmodligen kommer vi i framtiden att kunna se att det sena 1900-talet och tidiga 2000-talet var en övergångsperiod mellan det mekaniska och det digitala.

Förmodligen hänger utvecklingen samman med Meccano och liknande leksaker. En armé av barn testade och utforskade mekaniska principer när deras hjärnor var som mest mottagliga, kreativa och benägna att utvecklas. Det dessa barn lärde sig själva tog de med till fabriker och ritbord några decennier senare. Redan innan de kom till universitet för att utbilda sig till ingenjörer, hade de avverkat sina 10 000 timmar för att bli skickliga konstruktörer.

Mekaniken stagnerar nu – vi kan bygga lite högre, flyga lite fortare. Vi kan göra lite snabbare datorer och lite energisnålare bilar. Men de stora mekaniska framstegen är gjorda – det kommer inte att komma någon ny uppfinning som matchar bilen eller radion. Däremot väntar andra, stora tekniska språng, men de ligger fortfarande några decennier fram i tiden.

Dagens barn har tillgång till 2000-talets Meccano – programmering och datorer. Och inte bara det – de har leksaker som kan programmeras och styras. Första generationerna med dator på 1980-talet skaffade sig mest erfarenhet att konstruera och spela spel. Först under det senaste decenniet har det kommit gränssnitt mellan leksaker och datorer.

Om en armé av barn sätter sig med datorer och ägnar 10 000 timmar av sin barndom att programmera leksaker och annat i hemmet runt dem – då kommer vi att få se språng i den digitala utvecklingen någon gång på 2020- eller 2030-talet.

Det skall bli spännande att få se om mina barn, eller andra barn av idag, kan utveckla teknik som jag inte ens kan fantisera om.

/David Armini

Att förlora flygförmågan

Att kunna flyga har bland många människor funnits som en dröm under lång tid. Bland de äldsta kända berättartraditionerna finns många exempel på det: Ikaros och Daidalos som hade vingar av vax. Freja som hade en falkhamn som hon och de andra gudarna kunde använda.

Det finns också många vittnesbörd om galningar, uppfinnare och visionärer som med mer eller mindre fantasirika uppfinningar kastat sig ut från berg eller hög torn. Abbas ibn Firnas skall på 800-talet med viss framgång tagit sig fram i luften i nuvarande Spanien. Omkring 200 år senare lyckades enligt vittnesmål Eilmer of Malmesbury ta sig 200 meter från ett högt torn. Många fler har försökt och många av dessa har dött.

För människor som drömt – och drömmer – om att flyga, måste det framstå som ofattbart att en del fåglar har kunnat flyga, men förlorat förmågan. Flyga som verkar så fantastiskt och ouppnåeligt, om man nu kan det, varför skulle man någonsin vilja lära sig av med det?

Anledningen är att det är genetiskt dyrt. Liksom syn kostar det mycket genkapital. För att kunna flyga behövs till exempel ett ihåligt skelett och en komplicerad fjäderdräkt som både skall ge lyftförmåga och vara vattenavvisande. Befinner du och dina efterkommande släktingar tillräckligt länge i en miljö där du har liten användning för dessa egenskaper så kommer de att tillbakabildas. Därför blir djur som vistas i grottor blinda och därför kommer flygkunniga fåglar i vissa miljöer att tappa flygförmågan.

Om du kan flyga så har du flera fördelar: De största är att du kan flytta till områden med bättre tillgång på mat och att du kan fly från rovdjur. Men befinner du dig i en miljö där det ständigt finns gott om mat och där predationstrycket är lågt, så minskar överlevnadsfördelen med att kunna flyga. I stället kan genkapital frigöras till andra förmågor.

Men fåglar som förlorat flygförmågan är sårbara. Dronten, garfågeln och moafågeln – exemplen är många på fåglar som förlorat flygförmåga och dött ut. Ofta när människor kommit eller utvecklat effektivare jaktmetoder.

Märkligast av alla är kanske jättesothönan som lever i Anderna. Som ung kan den fortfarande flyga, medan de vuxna jättesothönorna inte kan det.

/David Armini

Universum är en hjärna i stället för en maskin

Ibland sörjer jag karriärvalet – entreprenör och IT-konsult i stället för matematiker och forskare. Redan på högstadiet hade jag målet klart för mig – det var matematiker jag skulle bli, kanske väldigt teoretisk fysiker. Jag skulle tänka och räkna och slå världen med häpnad.

Illusionen höll över gymnasiet och ett år in på universitetsutbildningen, men sedan sprack det. Fram dit var matematiken lätt för mig, men när jag fick kämpa gick jag vilse. Samtidigt som matematiska institutionen var långt från de grekiska filosoferna i toga som jag sett framför mig. Snarare var det som vilken offentlig arbetsplats som helst med vassa armbågar och budgetnedskärningar.

Planlöst drev jag mot datalogi, men väjde för de stora Volvo och Ericsson som vid slutet av 1990-talet dammsög upp allt som Chalmers och Göteborgs Universitet producerade i form av IT-utbildade. Entreprenör blev jag, storstilat, mitt i IT-kraschen och ruinerna av uteblivna Y2K-buggar.

Och det gick väl så där, jag tog mig fram, men ibland smyger sig de gamla fantasierna på. Det där om togorna och pannan i djupa veck. Jag kommer på mig själv med att romantisera om stora tankar, omvälvande sätt att förändra synen på världen. Att få förbluffa andra. Att få förbluffa mig själv.

Senaste sådan tanke som sände mig tillbaka till tron att jag skulle ha kunnat få tillbringa dagarna med att resonera om livet, matematiken och allting var att se universum som ett medvetande snarare än som en maskin. Det västerländska vetenskapliga paradigm som vi levt med några hundra år har varit fenomenalt på att bygga bilar, broar och rymdfärjor. Så fenomenalt att vi tror att samma vetenskapliga paradigm måste kunna användas på annat. Som människokroppen, religion och universum. Våra kroppar har blivit en halvträff med modern naturvetenskap – ingen behöver dö av halsfluss längre, men vi har skapat nya hälsoproblem snabbare än vi löst de gamla.

Och universum som en maskin? Ja, självklart. Bilar är vi jätteduktiga på att bygga, så det är klart att vi ser både kroppen och allting annat som maskiner. Självklart skall vi testa samma så uppenbart framgångsrika förklaringsmodell i så många sammanhang som möjligt.

Men, tänk om…? Bilen är nästan helt förutsägbar. Visst börjar det skrapa märkligt ibland, men det brukar vara ganska enkelt att förstå vad som är problemet. Bromsklossarna behövde ju bytas. Men att jag vissa morgnar vaknar på gott humör och andra på dåligt? Varför jag tänkte på en sockerbit när jag såg en blommande syren? Varför jag blev kär.

Visst kämpar forskare, ofta förtjänstfullt med att förklara. ”Det är för att signalsubstans blabla.” Absolut. Jättebra. Men ändå har jag inte en känsla av att min hjärna är en maskin. Det är en hjärna, ett sinne, ett medvetande. Bilen är inte medveten. Jag är medveten.

Och universum kanske är mer av det än en bil? Som beter sig lite nyckfullt och som har stora hemligheter dolda i sin rot. Som kan transportera information över oändligt stora avstånd på oändligt kort tid. Som är helt omöjligt att förstå hur det uppkommit ur ingenting.

Eller som verkar kunna vara både och. En kvantpartikel som har både tillstånd A och inte A – samtidigt. Precis som jag kan vara sugen på att gå ut samtidigt som jag känner för att sitta kvar i soffan.

/David Armini

Bonus: Antalet fingrar på en hand.

Hade vi haft en Mars-koloni om vi hade haft sex fingrar på varje hand?

Tveksamt. Men tänk tvärtom. Är det inte slöseri med genmaterial att ha fem fingrar? Hur ofta behöver man det utom när man spelar piano?

Med fyra fingrar hade vi varit datoriserade från början. Ett finger, två händer, fyra fingrar (alla på en hand), åtta fingrar (alla på två händer). Ett perfekt oktadecimalt system. Fast vinsten mot idag hade uteblivit: Varken tre eller fem är delare i basen åtta.

Eller tre fingrar. Ett finger, två händer, tre fingrar (alla på en hand) och sex (alla på två händer). Det skulle ha blivit ett litet kompakt talsystem med många fördelar!

Öppna i vilket fall sinnet för att matematiken inte är absolut. Det är lätt att tro att 10 är ett magiskt tal, att det är givet att 10 är en naturlig enhet. Försök glömma sådana tankar – det finns inga naturliga storheter. Lika lite som det finns naturliga mobiltelefoner. Både siffror, bilar, pianon och rymdraketer är mänskliga uppfinningar. Och alla dessa saker kan göras både bättre och sämre.

/David Armini